Earthing/grounding - att jorda sig

På engelska brukar man ibland under yogapassen säga "ground your feet". Men vad säger man på svenska? Grunda dina fötter? Rota dem? Jorda dem? Jag brukar ibland säga "hitta balansen i båda fötterna", fullt medveten om att det inte riktigt innebär samma sak. Å andra sidan, "grounding" när man har både en yogamatta och oftast ett golv mellan fötterna och marken, det blir inte heller riktigt "äkta grounding".

Så vad är "grounding"? Jo, det innebär att vara i direktkontakt med marken utomhus, till exempel gå barfota, och därmed suga upp jordens negativt laddade elektroner. Det kallas även "earthing". Det sägs att detta kan hjälpa mot allt från att dra ut tungmetaller och luftföroreningar till transfetter ur kroppen. Det kan även hjälpa mot inflammationer som ofta ligger bakom sjukdomstillstånd som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och autoimmuna sjukdomar. Att vi är alltför positivt laddade skulle alltså vara anledningen till alla dessa obalanser i våra kroppar. Aha... så tänk om jag har fel när jag tror att mitt eksem blir bättre i Spanien med hjälp av sol och saltvatten? Tänk om det i själva verket blir bättre för att jag går barfota på stranden och "earthar"! Utan att ens tänka på saken!

Nu finns det dessutom produkter för att underlätta "earthandet" för t.ex. storstadsmänniskor som har svårt att gå omkring barfota utomhus. Till exempel finns det speciella skor och armband, men även inomhusprodukter så man kan "eartha" inomhus också med hjälp av mattor (finns t.o.m. en yogamatta!) och filtar som kan kopplas in i elurtagen med speciella kontakter som på något sätt sedan suger upp jordens negativa elektroner utifrån och för in dem i huset. Det låter flummigt, men stämmer kanske. Man vet ju inte om man inte testar. Och jag som bor i villa, jag tänker förstås först och främst testa detta den naturliga vägen. Varför köpa dyra filtar som ska kopplas in i väggen när jag kan kliva omkring gratis ute i trädgården. Så om jag nu gör detta varje dag en stund, så kan vi sedan se vad resultatet blev. Skulle det visa sig ha riktigt positiva effekter kanske man till och med kan överväga att trotsa snö och kyla... möjligen. 

Lättare med "grounding" när det är varmt ute. Till exempel på en härlig strand.

"Grounding/earthing" rekommenderas även mot jetlag. Det första man bör göra när man har landat efter en lång flight är att ta av sig skorna och gå omkring barfota en stund. Då blir man nämligen snabbare jordad på den nya platsen och har lättare för att anpassa sig till dygnsrytmen där.

Så stämmer det eller inte? Titta gärna på denna lilla gulliga video:

https://www.youtube.com/watch?v=Z4F8mterVGE

eller läs mer här på svenska:
http://www.earthingpeople.se/sv/




Källor bl.a.: http://www.drnorthrup.com/7-habits-to-boost-your-emf-protection-from-cell-phone-radiation/
http://www.bioenergyproducts.co.uk
https://www.youtube.com/watch?v=Z4F8mterVGE
http://www.earthingpeople.se/sv/

Bränna fett - bästa sättet

Vilket är bästa sättet att bränna fett? Jo, gör så här:

Spring riktigt fort i två minuter, vila sedan i en minut. Upprepa detta sju gånger. Så totalt tar denna träning bara 21 minuter och du fortsätter bränna fett i många timmar efteråt. Supereffektivt med andra ord! Löpningen kan bytas ut mot annan intensiv träning.

Detta lärde jag mig av den brittiska tv-serien "Trust me, I'm a doctor", som just nu går på TV1. På svenska heter den "Sanningen om..." i det här fallet "Sanningen om fett". Du kan se just det här programmet i några dagar till på SVTplay: http://www.svtplay.se/sanningen-om. I så fall kommer du även att få se vad som händer med människor som lever på en helt fettfri kost i två veckor. Hur irriterade, energilösa och uppsvällda de blir. Vi behöver fett med andra ord, men rätt sorts fett och i lagom mängd självklart. Fast - det är inte bara fettintaget vi behöver hålla koll på, utan snarare sockret som också omvandlas till fett. Lite fett på låren gör sedan ingen större skada annat än utseendemässigt möjligen, men vad vi INTE vill är att fettet lagrar sig runt våra inre organ, något som visade sig vara verkligheten för den undersökande och överviktiga doktorn själv. 

Nästa program i serien kommer på tisdag. Kul undersökande hälsovetenskap. Rekommenderas!

Källa: http://www.svtplay.se/sanningen-om

De nya hälsoreglerna

Det låter som nya direktiv från landstinget eller liknande. Men det är alltså bara jag som rakt av har översatt titeln på den nyutgivna och populära amerikanska boken "The New Health Rules", skriven av Frank Lipman, M.D. och Danielle Claro. 

Denna bok har beskrivits som den nya hälsobibeln. Här har du allt samlat som du behöver veta för att leva ditt friska och hälsosamma liv! Och alla tar den till sig och hälsomedvetna kändisar, till exempel Gwyneth Paltrow, höjer den till skyarna. Så det är nog bara en tidsfråga innan vi har den översatt till svenska (och kanske att den får en lite roligare titel då än den som jag gav den, vi får väl se).

Och här ser vi ju då hur bra smart marknadsföring fungerar. För när jag läser att Gwyneth Paltrow (som ju är en vacker och cool kvinna som utövar sin yoga dagligen och äter vegetariskt) tycker att den här boken är fantastisk, då tror plötsligt jag att jag också måste ha denna bok! Alltså beställde jag den från Adlibris och några dagar senare låg den på mitt träbord i växthuset där jag haft en av mina läshörnor i sommar. Jag hade väntat mig att detta underverk skulle vara en stor och tjock bok med mycket text och information. Istället visade det sig vara en ganska liten bok med inte särskilt mycket text, men med många vackra bilder. 

Så vad ska vi då säga om den förutom att den är vacker? Jo, att mycket som står där vet vi ju redan, faktiskt det mesta. Men för den som inte har en aning om hur man ska komma igång och leva hälsosamt, så kan det nog vara en underbar inspirationsbok. Definitivt lättläst och fotona inspirerar minst lika mycket som texten. 

Sedan får man ha i bakhuvudet att det alltså är en amerikansk bok och inte fullt ut stämmer med svenska förhållanden. Vi har en bättre djurhållning här i Sverige. Svenskt kött är inte fullproppat med antibiotika. (Sedan tycker ju jag i och för sig att vi helst bör vara vegetarianer ändå.) Det är inte heller sant att de flesta av oss inte tål komjölk, tvärtom de flesta av oss svenskar (som har svenska förfäder) har den där muterade genen som gör att vi kan bryta ner mjölksockret utan problem. Inte heller har vi genmodifierade grödor (GMO) i den utsträckning som finns på annat håll, t.ex. i USA. I Sverige måste dessutom livsmedel innehållande GMO märkas, vilket ännu inte är fallet där. Vi har också generellt bättre kranvatten hos oss och behöver inte oroa oss lika mycket över att filtrera vare sig det vatten vi ska dricka eller duscha (!) i. 

Men ändå, mycket är förstås samma här som i USA. Vilket inte hindrar att man kan ifrågasätta. Till exempel att man inte bör dricka koffein efter klockan ett på dagen, eftersom det stannar i systemet i sju timmar och därmed kan förhindra en god sömn (för den som då planerar att gå och lägga sig före klockan 20...). Jag ifrågasätter inte alls att koffeinet stannar kvar i systemet så länge för det gör det säkert, men däremot verkar det vara väldigt individuellt hur påverkad man blir av detta. Jag brukar själv ha en kl. 18-gräns för hur sent jag kan dricka kaffe utan att få sömnproblem. Men jag vet många som kan dricka kaffe betydligt senare och ändå sover gott, så det handlar nog mer om att lyssna på hur den egna kroppen fungerar. För övrigt visar mängder med studier på att två-tre koppar kaffe om dagen är väldigt positivt för de flesta människors hälsa, så jag förstår inte riktigt detta med att man ska fasa ut kaffet ur sitt liv som många hälsoentusiaster hävdar.

Att vi alla borde äta kosttillskott för att få i oss de vitaminer och mineraler vi behöver är också rätt så omtvistat. Många experter menar att om vi äter allsidigt så får vi i oss det vi ska (och framför allt som vitaminer och fytonutrienter i t.ex. frukt och grönt samverkar med varandra, något som syntetiska vitaminer aldrig kan återskapa) medan andra, som den här bokens författare, anser att jordarna numera är så utarmade att detta inte är möjligt. Alltså lär vi oss från boken att vi behöver en multivitamin om dagen. Vilket jag inte riktigt tror på. D-vitamin är däremot något som vi nordbor kan få brist på vintertid, så kanske att man här borde ta tillskott. Men det är också lite knepigt eftersom D-vitamin är fettlösligt och överdoserar vi kan vi få tråkiga biverkningar som till exempel förkalkningar i njurar och lungor. Så att bara trycka i sig multivitaminer för säkerhets skull är åtminstone ingenting som jag själv gör.

Men bortsett från detta så hittar vi ändå massor med bra tips i boken. Även om vi kanske har hört en del av dem förut, så kan de ju tåla att upprepas. Till exempel att det är en bra idé att förbereda bär, frukt och grönsaker i lämpliga "bite size" och förvara i kylen tills när man blir sugen på något gott eller behöver sig ett mellanmål. Och att vi inte ska stirra oss blinda på antalet kalorier vi äter, utan istället intressera oss för typen av kalorier, att det vi äter ska vara näringstätt. 

Det gröna teet hyllas förstås liksom meditation. Och inte minst får yoga ta stor plats med flera sidors foton. Till och med en bild från Stockholm har smugit sig med - sid 116, där det pratas om vikten av att omge sig med människor man trivs ihop med. En del av tipsen kommer jag att återkomma till här under hösten. Så "Stay tuned" som en amerikan skulle ha sagt.

Nya vanor - börja dagen med yoga!

Det är ett bra tillfälle nu när höstterminen börjar att lägga om sina rutiner och skapa nya och bra vanor. Så varför inte stiga upp 15 minuter tidigare och börja dagen med lite yoga? Kroppen har stelnat till under natten och behöver komma igång. Du får kontakt med både kropp och själ och kommer att känna dig lugn, behaglig och fokuserad innan du tar itu med allting annat. Och detta lugna fokus har du sedan med dig under resten av dagen. Framför allt om du tillhör dem som inte tycker du har tid att träna under veckan. Detta kan bli din dagliga träning, fysiskt och mentalt. Det är ju våra vanor som formar oss.

Börja med att dricka ett glas vatten eller - om du har mera tid - en kopp varmt vatten, gärna med en aning citron eller ingefära i, eller kanske en kopp örtte. Känns detta för lite (alla är vi olika och jag tillhör själv dem som behöver lite mer i magen för att kunna göra yoga) så ät en frukt.

Sedan gör du detta:

Energisk start med solhälsningar:

Solhälsningar är en uppvärmningssekvens som involverar hela kroppen. Det finns en A-serie och en B-serie. Inom dessa serier finns det också olika varianter och här visar jag den A-serie som jag oftast använder i mina yogaklasser. Du kan välja en annan variant ifall du känner dig mera bekväm med det. 

Stå med fötterna ihop och för ihop händerna framför hjärtat. 

Andas in och lyft armarna över huvudet, förläng genom hela kroppen och höj blicken.

Andas ut och fäll dig framåt med huvudet riktat nedåt. (Om du har ryggproblem eller känner dig det minsta stel, så böj knäna.) Placera händerna på mattan, fötterna eller vristerna. 

Andas in och lyft ryggen och blicken. Behåll händerna i golvet, på fötter, vrister eller vader, vad som fungerar för dig. (Knäna kan vara böjda ifall det känns bättre.)

Andas ut och kom tillbaka ner i framåtfällningen med huvudet riktat nedåt.

Andas in och ta ett långt kliv bak med höger ben, sätt i tårna. Lyft blicken. Din vänstra fot ska nu vara mellan dina händer och ditt vänstra knä böjt i 90 graders vinkel med knät rakt ovanför fotleden.

 Andas ut och kliv bak med vänster ben till plankposition.

 Fortsätt genom samma andetag med att gå ner med knäna i mattan och dra dig bakåt till barnets position. 

Andas in samtidigt som du i en mjuk rörelse rullar ut över mattan. Här ska du under någon sekund hålla åtta kroppsdelar i mattan: två fötter, två knän, två händer, bröstkorg och panna.

Lyft överkroppen och kom upp i kobraposition. Du kan göra kobra hög eller låg, utifrån hur det känns i rygg och axlar. Tänk på att hålla in armbågarna tätt intill kroppen, slappna av i axlarna och att i kobran håller du höfterna kvar i mattan (till skillnad från uppåtvänd hund). 

Andas ut och sätt i tårna. Lyft kroppen bakåt och uppåt till nedåtvänd hundposition. Lyft sätet, sträck ut armar och rygg med huvudet mellan dina armar. Håll fötterna en höftbredd från varandra. Här kan du stanna kvar och andas några andetag. Fungerar det inte med raka ben kan du böja knäna.

 Andas in och kliv fram med höger fot mellan händerna igen. 

Andas ut och kliv fram med vänster fot och rikta hjässan ner mot mattan. 

Andas in och kom tillbaka upp till stående. När du är mera van så lyfter du med rak rygg och raka ben. Vill du vara snäll mot ryggen kan du böja i knäna. Du kan även rulla upp ryggen kota för kota om detta skulle kännas bättre, lyssna på kroppen och gör det som fungerar för dig.

 Lyft dina armar ovanför huvudet och sträck genom hela kroppen med blicken lyft.

Andas ut och för ihop dina händer framför hjärtat. 

Upprepa men börja med vänster sida den här gången. Nu har du gjort en omgång. Gör en eller två omgångar till.

eller

Mjukstart utan solhälsningar:
http://ylvashalsotips.blogspot.se/2013/07/morgonyoga-enkel-rutin-att-borja-dagen.html

Oavsett sekvens, avsluta gärna med några minuters lugn andningsmeditation. Nu känner du dig nöjd med dig själv och det är dags för frukost och allting annat som står på dagens agenda. 

Det blir en fin dag!

Mindfulness under ledigheten

Vilken sommar det har varit! Så lång! Så varm! Så mindful! Åtminstone för mig. För alla har vi naturligtvis haft vår egen version av denna sommar 2015. Men för en gångs skull har jag verkligen medvetet styrt mot att få en sommar som skulle vara just lång och lugn och avslappnad. Jag har för övrigt varit i Spanien ifall någon höjer på ögonbrynen när jag pratar om sommarvärme. I Spanien var det förstås varmt. Och när vi sedan kom hem till slut, då har det varit varmt i Sverige också. 

I vanliga fall brukar jag bland annat använda min semester till att reflektera över arbetsåret som gått och till att planera för nästa. Framför allt planerar jag för höstens aktiviteter, jag lägger scheman och jag skriver ner idéer och program. Detta är i och för sig kul och på sätt och vis bra just för att jag har mera tid, men samtidigt så innebär det också att jag faktiskt har hösten med mig under hela semestern även om det mest är i huvudet. Men vad vi har i huvudet och tankarna, det är av största vikt! 

Så i år bestämde jag mig för att vara helt och hållet "mindful" istället. Jag skulle vara helt närvarande i nuet. Några reflektioner kring resultatet:

1. Jag tror det är lättare när man helt byter miljö.
2. Tror också det är lättare om man är ledig en längre period.
3. Det är även lite lättare att koppla av om man inte har några direkta katastrofer hängande över sig.
4. Att vara mindful kräver träning. Och man blir bättre och bättre på det ju mer man övar. Som med det mesta.
5. Vi människor har förmågan att styra våra tankar (även om vi inte tror det).

Så det har gått bra. Och även utan katastrofer i sikte, så har jag ändå haft en del saker att ta ställning till, beslut som måste tas etc. Och som jag då har valt att ignorera under hela ledigheten till förmån för att "bara få vara". Jag har hela tiden tänkt att jag kan ta itu med det här under två intensiva veckor i augusti precis lika bra som att lägga en hel sommar på att grubbla, fundera och lägga upp strategier. 

Alltså har jag bara varit i nuet och njutit av varenda sekund av min sommar. Alla andra tankar har jag helt enkelt medvetet släppt och låtit få vila till "sedan". Några reflektioner kring resultatet:

1. När man är mindful så känns tiden längre och det känns även som om man får mera kvalitet i sina upplevelser. Jag har alltså upplevt min ledighet den här sommaren som väldigt lång och avkopplande. 
2. Jag känner mig mycket mera fräsch i både hjärna och kropp.
3. Jag upplever också att jag har mer energi att ta itu med saker efter att ha unnat mig att få vara ledig fullt ut, urkopplad och avkopplad. 
4. Att träna sig till att kunna "stänga av" är en fördel och jag är övertygad om att vi människor mår bättre av det än av att vara ständigt tillgängliga hur passionerade vi än må vara över våra jobb. 

Ett litet tips så här avslutningsvis till den som inte tycker sig vare sig kunna eller vilja koppla av när hen är ledig, för den som inte förstår vad mindfulness är eller inte har en aning om hur man gör:

Börja i små doser. Har du semester (eller bara helgledigt), så börja åtminstone dagen med en lugn frukost, kanske kort meditation och/eller lite träning av något slag UTAN att ha mobiltelefoner, ipads och datorer igång, UTAN att samtidigt ta in nyheter om allt som händer i världen, och UTAN att samtidigt tänka på jobbet. Eller på något annat. Träna dig på att bara vara helt i nuet den tiden som du avsätter till det. Ät när du äter. Engagera dig till 100% när du samtalar med någon eller när du diskar eller promenerar eller vad du nu än gör just i stunden. Och ha tålamod med dig själv om du startar från ett utgångsläge där du känner dig hyperstressad och spänd. Mindfulness tar tid. Så ge det tid. Och se vad som händer på lite längre sikt. För om du börjar med små doser så kommer dessa att spilla över i ditt övriga liv också så småningom. Till det positiva. Du kommer att bli lugnare och mera fokuserad. Och ja, faktiskt mera effektiv också!

Supermaränger

Ja, se hit alla kakmonster och gottegrisar. Framför allt om ni vill ha någonting som dessutom är glutenfritt. Dessa supermaränger är superlätta att svänga ihop när någon kommer på fika och förstås supergoda. Går även superbra att frysa dem. Jag hittade receptet i Må Bra. Som vanligt har jag "förbättrat" receptet för att de ska passa mig själv bättre och bli ännu mera super. I originalreceptet är det pumpafrön istället för solrosfrön, men jag tål inte pumpafrön och solrosfrön är både goda och nyttiga och ett bättre val tycker jag. 

2 äggvitor
5 msk socker
5 msk grovhackade solrosfrön
5 msk hackade nötter
5 msk kokosflingor
75 g hackad mörk choklad

Sätt ugnen på 125 grader. Vispa äggvitorna till hårda skumtoppar i en ren skål med ren visp. Tillsätt sockret lite i taget och fortsätt vispa tills marängen är styv och blank. Vänd försiktigt ner nötter, choklad, kokos och solrosfrön och klicka ut på bakpappersklädd plåt. Grädda i nedre delen av ugnen ca 40 minuter. Håll koll eftersom ugnar är lite olika.

Detta ska räcka till 24 maränger som innehåller 60 kalorier styck. Men jag gör mina lite större, vilket alltså innebär att de har fler kalorier. Så vill man vara kalorisnål får man ta sig en riskaka istället. Men en del nyttigheter innehåller de ju ändå, så sämre val kan man göra. Och ett extratips: gör dubbel sats direkt. De går åt!


Källa: Må Bra juni 2015

Bipolär sjukdom - min mosters två liv

Jag har följt "Mina två liv" på TV1, en dokumentär i tre delar som gjorts av Ann Heberlein, författarinnan till "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och som själv lever med diagnosen bipolär sjukdom. Det är alltså bipolär sjukdom, förr kallat manodepressivitet, som programserien handlar om. Anledningen till mitt eget stora intresse är att min moster har samma diagnos. Och med vetskapen om att sjukdomen är ärftlig kan jag erkänna att jag mer eller mindre alltid haft detta lite i tankarna och därför har strävat efter ett liv i balans. Stress och en pressad livssituation anses nämligen kunna utlösa sjukdomen för den som har anlagen, och det var precis detta som hände min moster. 

För den som inte känner till sjukdomen alls, så går den i skov eller så kallade episoder. Under en manisk episod blir man väldigt aktiv, impulsiv, idérik och kreativ och kan även göra helt vansinniga saker som man aldrig skulle drömma om annars, i värsta fall (framför allt om man slutar sova) kan man drabbas av psykos. När man istället är deprimerad blir det förstås precis tvärtom och vi talar då om riktigt allvarliga depressioner med stor risk för självmord. Sjukdomen finns som variant 1, där de maniska episoderna dominerar, och variant 2, där depression är det vanligaste och där man istället för mani drabbas av det lite mildare hypomani. Mellan skoven är man oftast frisk.

Jag minns när min moster och mina kusiner var på besök hos oss en helg innan hon fått diagnosen. Hon var manisk då och uppe klockan fem på morgonen och sjöng och skrålade i köket medan hon lagade mat och bakade kakor. Lite senare var vi ute och shoppade och jag och min kusin hukade i hörnen och låtsades som om vi inte kände den kvinnan, hon som stod och hojtade med hög röst inifrån provhytten att "Bröstvårtorna syns ju rakt igenom den här blusen!" Bland annat. Moster kunde häva ur sig precis vad som helst och när som helst, och vi var tonåringar som tyckte det mesta var pinsamt även utan att behöva ut och shoppa med en manisk kvinna. Hon var som förvandlad. Högröstad, grov i munnen, uppsluppen, med ett våldsamt självförtroende och en outsinlig energi. Nästan som om det var hon som var tonåringen och i sin värsta, provokativa fas. Men strax därefter blev hon diagnostiserad och vi fick även plötsligt höra om hennes depressioner, och om hur hon flera gånger varit nära att ta sitt liv. Det kändes lite svårt att förstå eftersom hon lyckats dölja dessa depressioner väldigt väl utåt. Min moster hade nämligen fram tills denna tidpunkt alltid varit "perfekt". 

I en artikel om Ann Heberlein läste jag att hon fick diagnosen sent, först i 30-årsåldern. Och även när jag läser vidare om sjukdomen och ser dokumentären, så framgår det att det är vanligt att den börjar i unga år och att man får sin diagnos någon gång i 20-årsåldern. För de flesta upplevs den som en förklaring. Det var alltså därför! Det var därför man mådde så dåligt, kände sig så konstig, var så annorlunda, blev så okontrollerad. Ingen av de som intervjuas i programmen har fått sin diagnos så sent som min moster, i 45-årsåldern. Detta får mig att fundera över om det verkligen kan vara så att hon aldrig tidigare hade känt av sjukdomen på något sätt. Kan det verkligen stämma att den bara kom flygande i medelåldern på grund av stress? Svårt att säga eftersom min moster, som sagt, alltid har varit perfekt. Hon var den perfekta chefen och yrkeskvinnan (heltid självklart), mamman (och vilken tur att mina kusiner var just sådana barn som bara älskade att vara på dagis) och hustrun med stort umgänge i stora, perfekta och alltid välstädade huset (som hon städade själv varje vecka, den klassiska fredagsstädningen ni vet), båt och husvagn och ständigt sju sorters hembakade kakor i frysen ifall någon skulle komma förbi på fika. Samtidigt läste hon in juridik vid sidan om. Det som till slut skapade sprickan i fasaden var när hon blev befordrad till ett jobb som hon kände att hon inte riktigt behärskade samt att hennes mor (min mormor) och båda hennes svärföräldrar dog inom loppet av ett år. Där kom dropparna som fick bägaren att börja rinna över. 

"Ett klassiskt exempel" har jag hört att mosters läkare har sagt. Och jag har aldrig varken ifrågasatt eller heller pluggat på om sjukdomen. Tills nu alltså. Och då verkar det inte alls som ett klassiskt exempel. Tvärtom brukar det börja med en eller flera depressioner under tonåren. Tack och lov att jag inte visste detta. Jag som hade en ordentlig depression när jag gick sista året på gymnasiet hade väl oroat ihjäl mig. Nu kopplade jag istället inte alls ihop detta med någon bipolär sjukdom, trots att moster i sina maniska stunder passat på att predika för oss alla om hur ärftlig den här sjukdomen är. Minsann! Däremot har jag alltid haft detta i åtanke när jag själv under mitt yrkesliv ibland har befunnit mig i pressade situationer med småbarn och dagistider att passa, sjukdomar, krav på jobbet och en man som ständigt befunnit sig på tjänsteresor utomlands. Förmodligen är det mycket detta som har fått mig att "lösa ut mig" ur dessa situationer. Jag har bytt jobb helt enkelt. Förhandlat mig fram till förändringar. Känt mig nödd och tvungen. För balansens skull. För att ha tid med mina barn, för att ha tid att sova, andas och leva. Och nu har jag till slut en livsstil där rörelse och mindfulness är en del av mitt arbete, med möjlighet till mycket tid utomhus i dagsljus, där arbetsuppgifterna aldrig utförs under tidspress och där jag bestämmer själv vilka uppdrag jag vill ta. Perfekt så (förutom då den ekonomiska stressen av att tjäna väldigt lite pengar...).

Men faktum är att ingen av personerna i tv-programmen verkar ha fått sjukdomen på grund av allvarlig stress. Ingen verkar heller ha fått den i arv. Då skulle de ju ha misstänkt vad det handlade om eftersom mamma/pappa/mormor/farfar etc. hade haft precis samma symptom. Men ingen! Den kanske inte är så ärftlig trots allt? Den kanske inte är så framkallad av stress heller? Jag blir allt mer övertygad om att jag nog inte kommer att drabbas av detta. Jag inser när jag ser programmen att jag aldrig ens har varit i närheten av en mani. Visst är jag glad ibland. Men aldrig SÅ glad... Och visst är jag faktiskt deprimerad, i synnerhet vintertid, men aldrig heller SÅ deprimerad. Jag klarar att stiga upp, duscha, arbeta, allt vardagstråket, jag klarar det även om jag inte känner mig glad och entusiastisk inför någonting under vissa perioder. Och jag är inte den som går och planerar självmord heller, för jag har barn att ta hand om. Och så länge jag känner så, då är jag inte allvarligt deprimerad. Fast, man vet ju aldrig... Och mina egna barn kan ju också ha ärvt sjukdomen, det får framtiden utvisa.  

Hur det nu än är med ärftligheten och stressen, så konstateras det i programmen att många kreativa människor har och har haft sjukdomen. Bara ett litet axplock: Filip Hammar, Mikael Persbrandt, Sinead O'connor, Catherine Zeta-Jones, Sylvia Plath, Jim Carey, Axl Rose, Robin Williams, Vincent Van Gogh, både Beethoven och Händel, August Strindberg, Jimi Hendrix, Graham Greene... Ja, vad vore världen utan bipolaritet? Vad hade vi inte missat? Filip Hammar intervjuas i program 2, och berättar att han egentligen inte fått någon ordentlig diagnos och det verkar nästan som om han är lite rädd för att få en också. Att det är bättre att bara ana. Hans variant skiljer sig från övriga såtillvida att han kan känna sig totalt deprimerad och full av katastroftänk tidigt på morgonen för att sedan, bara någon timme senare, vara hög och tycka livet är toppen igen. Och så kan det fortsätta hela dagarna. Oerhört snabba svängningar med andra ord. Men det finns faktiskt sådana varianter också. De kallas för "blandepisoder". Så det tyder ändå på att han har sjukdomen.

Och visst, de med bipolär sjukdom har skapat mycket. Men vi ska inte glömma att de flesta kreativa människor INTE har en bipolär diagnos. Liksom att många som har det inte alls är så särskilt kreativa. Min moster till exempel. Även om hon alltid har varit perfekt och duktig, så har hon inte varit någon kreativ artist. Eller den personen som skrev det här på www.bipolarforum24.se:

"Dessutom blir jag bara frustrerad och förbannad över att få veta vad himla duktig och känd och bra man kan vara, trots sin sjukdom. Jag känner mig faktiskt mindervärdig av att ständigt få höra vilket "gott sällskap" jag befinner mig i, för jag är inte sån. Jag kan inte ta tillvara på energin i hypomanin till att kränga några tavlor eller varför inte böcker, och jag kan inte klämma ur mig nån svart diktsamling i deppen. Jag är bara en vanlig sketen människa som kämpar för att hålla näsan över vattnet! Vill besparas allt tjat om bipolära kändisar!"

Faktum är att sjukdomen är vanligare än vad man kanske tror. 1-2% av befolkningen har den och om man räknar med de mildare varianterna så är det uppemot 5%. Och den verkar alltid ha funnits. Redan på 400-talet före Kristus beskrevs den av den grekiske filosofen Hippokrates. Och många varianter tycks det finnas. Det här med att man är "oftast frisk" stämmer till exempel inte in på min moster, som trots medicinering nästan alltid är depressiv. Förutom lite då och då, med något års intervall, då det slår till och hon blir manisk istället. Normal är hon numera nästan aldrig och det är det som är det sorgliga, för det här är ju en sjukdom man får leva med. Medicinerna ger dessutom ofta biverkningar och t.ex. Mikael Persbrandt har beskrivit hur han slutade ta medicinerna eftersom de gjorde honom så otroligt trött och det funkar ju inte att sova hela tiden.  

Det finns dock några saker man kan göra för att dämpa och i bästa fall kanske även förhindra episoder:

• Ha fasta rutiner.
• Sova ordentligt och på fasta tider.
• Undvika stress.
• Undvika alkohol.

Ann Heberlein pratar gång på gång i programmen om att hon inte tycker om att få höra att hon "ÄR" bipolär. Hon vill inte vara sin diagnos. "Man ÄR ju inte cancer." Jag vet inte varför detta behöver upprepas gång på gång, för det är väl inte det som är det viktiga heller. Och man ÄR ju samtidigt diabetiker, allergiker, epileptiker och även närsynt för den delen. Big deal. Det viktiga är väl snarare vad man INTE är, det vill säga perfekt. Det är vi människor INTE! Trots att min moster verkligen försökte. Trots att många andra verkligen försöker och nästan slår knut på sig själva och Facebook-sidor och Instagram-konton svämmar över med foton på alla  perfekta liv. Nej, vi människor är rätt så sköra varelser, vare sig vi är bipolära eller något annat. Och det är okej så. Vem vill förresten ha en perfekt vän? Vem älskar den som är perfekt? Det är variationerna och svängningarna som är det intressanta med människosläktet.

Tillägg 2015-06-23:
Jag vill göra ett tillägg i efterhand eftersom jag under veckan som gått gjort lite efterforskningar i min släkt. Alltså kan jag nu konstatera att bipolär sjukdom verkligen ÄR ärftligt. Det visade sig nämligen att min morfars far hade sjukdomen och eftersom han var storbonde fick han ha sig tilldelad en dräng (tilldelad av min morfars mor förmodligen) som följde honom ständigt under hans arbetsdagar när han hade sina depressioner, enkom i syfte att förhindra att han begick självmord. En av hans söner, alltså en av min morfars bröder, fick sedan sjukdomen och vistades periodvis på sinnessjukhus. Anledningen till att vi inte känt till detta är att det har mörklagts. Förr ansågs detta oerhört skambelagt och det var absolut ingenting man ville skylta med utåt att man hade "sinnessjuka" människor i sin släkt. Alltså tror jag det är ungefär samma sak med de personer som intervjuats i tv-serien. Där finns säkert personer med samma sjukdom i tidigare släktled, men det har tystats ner. 

Och vad gäller min moster så hade hon symptom betydligt tidigare än vad vi fick veta något om, så jag får nog ta tillbaka det där om att hon inte tillhör de kreativa. Min moster har varit en mycket duktig skådespelerska (tillsammans med allting annat som hon också varit så duktig på). Men till slut så gick det alltså inte längre att dölja för omvärlden. 

Så: Bipolär sjukdom är definitivt ärftlig. Många som har den är kreativa. Den debuterar ofta i tonåren eller tidig vuxenålder. Har man inte fått några känningar när man kommit över 40-årsstrecket kan man förmodligen räkna med att man inte får den. Men, jag och andra som får depressiva perioder då och då, med oss vet man faktiskt inte riktigt... rätt som det är drabbas vi kanske av vår första hypomani. Å andra sidan är hela livet en rätt så osäker historia. Att gå och oroa sig för allting blir i längden kontraproduktivt. Bättre att leva i nuet.



Källor: Mina två liv (Svtplay), www.bipolär-sjukdom.se, www.bipolarsjuk.se, www.1177.se, www.100glada.se, www.bipolarforum24.se

Kort yogasekvens mot oro och ångest

Att yoga är ett sätt att dämpa oro och lindra stress har varit känt länge. 

När vi känner oss oroliga och ångestfyllda blir andningen oftast snabbare och mera oregelbunden. Detta leder i sin tur till muskelspänningar, ofta i axlar och nacke. I yogan har vi fokus på att hålla en lugn andningsrytm. I kombination med mjuka, stretchande rörelser hjälper vi spänningarna att lossa och sätter igång kroppens egen produktion av må-bra-hormoner. 

Här kommer några enkla övningar du kan göra på egen hand om du känner oro och ångest. Omedelbar lindring, men utan piller. Gör du det dagligen får du förstås större effekt. 

Sträck hela kroppen! Öppna bröstkorgen och ta några riktigt djupa andetag. Låt utandetagen få bli längre än inandetagen. 

Stå på alla fyra. Andas in och låt ländryggen sjunka till en liten svank, samtidigt som du öppnar bröstkorgen, lyfter huvudet framåt och rumpan bakåt. 

Andas ut och runda ryggen istället. Upprepa flera gånger. 

Dra dig sedan bakåt över hälarna och låt pannan vila mot mattan. Se till så du ligger bekvämt. Som alternativ kan du ha armarna utsträckta framför dig istället och du kan peka dina knän ut mot sidorna (mot mattkanterna om du har en yogamatta) för att få bättre utrymme att andas. Du kan även vila pannan mot händerna eller mot t.ex. en kudde. Andas lugnt och ligg kvar så länge det känns behagligt.

Sitt med korslagda ben. (Känns det inte bekvämt, prova att sitta på en kudde. Du kan också sitta på en stol med fötterna i golvet och benen lite isär.) och fäll sedan överkroppen framåt. Andas lugnt och håll kvar så länge det känns behagligt.

Ligg ner, böj benen och placera fötterna en höftbredd från varandra med tårna i riktning mot mattans nederkant. Andas in och lyft sakta låren uppåt så att även baken och en bit av ryggen höjs ifrån mattan. Håll kvar en stund och andas lugnt. Sänk mjukt tillbaka ner.

Ligg raklång och sträck armarna utåt sidorna med handflatorna vända uppåt. Böj benen och tippa dem åt ena sidan och vrid huvudet åt andra hållet. Håll kvar en stund, andas lugnt, och byt sedan sida.

Lägg dig med benen upp mot en vägg eller stol. Placera händerna på magen eller längs med kroppens sidor. Blunda och andas lugnt och djupt. Känn mage och bröstkorg höja sig när du andas in och sänkas sig när du andas ut. Räkna sakta till fyra på inandetagen och till åtta på utandetagen. Om tankarna börjar vandra, för tillbaka dem till andningen. Ligg kvar så länge det känns behagligt. 

Generellt kan du tänka på att framåtfällningar och sidvridningar lugnar centrala nervsystemet och ger oss ro, medan positioner där man öppnar bröstkorgen ger ökad energi och livsglädje och stärker självförtroendet.

Källor bl.a. Yoga for pain relief - Kelly McGonigal, www.yogajournal.com

Goda nyttiga chokladbollar

Det här receptet kommer ursprungligen från tidningen Må Bra. Jag har förenklat det lite. Jättegoda chokladbollar blir det med en lite frisk smak och som man med gott samvete kan unna sig till kaffet eller som godis i tv-soffan. Ett mycket bättre alternativ än vanliga chokladbollar som är proppfulla med smör och socker och utseendet är exakt detsamma.

Nyttiga chokladbollar:
1 påse torkade aprikoser, 250 g
1/2 dl kokosflingor
1/2 dl havregryn
1 1/2 msk kokosolja
2 msk kakao
1 msk vaniljsocker
2 msk pressad apelsin

Kör aprikoser, kokosflingor, havregryn, kokosolja, kakao och vaniljsocker i mixer till en jämn massa. Tillsätt apelsinsaften och kör lite till. Forma runda bollar av smeten. Rulla i kokosflingor. Förvara i kylen.

Bara ett litet varningens ord: Ät inte allting på en gång helt själv. 250 g aprikoser är rätt så mycket för magen att smälta... Men i övrigt  njut!!!



Källa: Må Bra april 2015

Lyckligare av att göra det som är roligt

Jag har läst Gretchen Rubins bok "The Happiness Project" (som även finns översätt till svenska: "Projekt lycka"). Gretchen avsatte ett kalenderår till att försöka bli så lycklig som möjligt, utan att för den skull behöva bryta upp totalt från sitt liv och resa iväg någon helt annanstans och göra stora och drastiska förändringar, som t.ex. Elisabeth Gilbert gjorde i "Eat Pray Love" och många andra också har gjort. Men Gretchen, som bor i New York och är lyckligt gift och har två små döttrar, kände att detta varken var önskvärt eller möjligt. Nej, hon ville bli lycklig här och nu, i sin egen vardag.

Det är en rolig och intressant bok, som jag nog kommer att återkomma till, för den innehåller så mycket. Och det är lätt att bara plöja igenom den och sedan lägga den åt sidan. Men jag tror istället man bör dyka in i den igen, bit för bit, och gärna starta sitt eget lyckoprojekt, vilket för övrigt också är Gretchens önskan. Och den enes lyckoprojekt blir förstås den andres olikt. För vi är ju alla olika. (Som tur väl är.)

Så jag tänkte komma till det här med att ha roligt. För det är ju ett sätt att bli lyckligare naturligtvis. Och risken är, precis som Gretchen skriver, att man rusar omkring och har så mycket att göra hela tiden att man till slut nästan glömmer hur man gör när man har roligt. Eller över huvud taget vad man tycker är roligt. Till slut är det roligaste man kan komma på att snabbt få undan ytterligare en grej på den långa att-göra-listan. För då känner man sig effektiv och det är ju roligt, eller?

Sedan är det lätt hänt när man väl bestämmer sig för att planera in tid för att "ha roligt" att det ändå inte blir det som man själv tycker är roligt egentligen, utan istället det som andra tycker är roligt och anser att man därför själv också borde tycka är roligt. Dessutom har vi ofta själva förväntningar på vad vi bör tycka är roligt (oftast igen det som andra anser är roligt). När man t.ex. bor i en storstad som New York, så finns där ju oändliga möjligheter. Det mesta är möjligt och där finns hur mycket roligt som helst att hitta på. Och Gretchen går bland annat omkring med dåligt samvete över alla jazzklubbar som hon aldrig besöker. Tills hon till slut inser att hon ändå trots allt har roligare när hon går till parken med sina döttrar och att hon faktiskt inte är så intresserad av jazzklubbar.

Ibland behöver vi alltså gräva lite i vårt inre för att både hitta och våga erkänna vad vi egentligen upplever som roligt. Gretchen som liksom jag själv är en bokmal, har till exempel en stark dragning till barnlitteratur, vilket hon skäms för. Men när hon väl erkänner att hon tycker det är kul att läsa om Harry Potter, Alice i Underlandet och Anne på Grönkulla bara för sin egen skull, lyckas hon till och med hitta själsfränder och starta en bokklubb just för detta, vilket ger henne otroligt stort utbyte. Hon har riktigt roligt alltså!

Och ett sätt att hitta tillbaka till det som känns roligt, om vi nu upplever detta som svårt även när vi väl ger oss själva tillstånd att erkänna att bowling, kanotpaddling och sminkpartyn kanske inte är det vi går igång på trots att vår respektive och våra väninnor kanske tycker detta är roligt, då kan vi sätta oss ner och tänka efter vad vi tyckte var roligt som barn. Vad kände vi mest passionerat för då? Chansen är nämligen stor att vi tycker om precis samma typ av saker idag. Gretchen kom att tänka på sina "blank books", det vill säga tomma böcker som hon själv satt och fyllde i med text, foton och urklipp. Hon ägnade timmar åt detta varje dag när hon kom hem från skolan. Så nu provar hon samma sak igen; hon skaffar sig en "blank book" och har också behållning av det en tid. Men så småningom inser hon att bloggande ju är ungefär samma sak faktiskt och hon har stor glädje av sin blogg, där hon uppdaterar sex dagar i veckan om sitt lyckoprojekt. Och ofta är det väl så det fungerar, att vi kan hitta en motsvarande "vuxengrej" om vi tänker efter lite. Eller åtminstone något som passar mera in i nutiden. (Jag som älskade att virka kläder till mina barbiedockor i yngre dagar, tycker t.ex. att det är roligt att virka mössor, sjalar och ponchos nu för tiden i vuxenstorlek istället. Och bloggande är definitivt ett bra substitut för alla "tidningar" och "böcker" som även jag jobbade med i yngre dagar...)

Intressant är också att när Gretchen ställde frågan till sina bloggläsare om vad de tyckte var roligt, så var det inte alls de där stora grejerna som man kanske tror, utan handlade mycket om de små ögonblicken i livet och enklare sysselsättningar, gärna på egen hand som att läsa bloggar, läsa böcker eller skapa; måla, sticka, dreja, designa smycken eller bara färglägga bilder eller lösa korsord. Och många hade äntligen insett att vad de själva tyckte var roligt skilde sig mycket från vad andra tyckte eller vad de själva ansåg att de "borde" tycka om. Någon skrev till exempel att "shoppa som kvinnor normalt förväntas tycka är roligt är definitivt INTE roligt. Och fester är generellt inte roliga heller."

Läsa böcker - roligt roligt!!!

Det gäller alltså att vara sann mot sig själv och strunta i alla förväntningar. Själv skulle jag till exempel egentligen gärna vilja vara en sådan som håller på med heminredning alla mina lediga stunder, bland annat för att det skulle kännas så produktivt och även, misstänker jag, för allt beröm jag tänker mig att jag skulle få. Plus ett snyggt hem! Ja, jag skulle verkligen vilja vara intresserad av detta, men jag är det inte så jättemycket. Att sitta och hänga över en massa böcker istället ger inga stora applåder (även om man faktiskt lär sig en del den vägen). Men det är verkligen något som jag tycker är roligt på riktigt. Så det är förstås lite härligt att läsa om att man inte är ensam om detta. 

En väninna till Gretchen, en mamma med tre barn, sa så här: "På helgerna vill jag gärna ha en dag när vi alla tillbringar åtminstone två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen med att leka utomhus." Och Gretchen sa: "På helgerna vill jag gärna ha en dag när vi alla bara ligger i våra pyjamas och läser fram till lunch." Och Gretchen var nöjd med att hon var ärlig, men la samtidigt märke till att det kändes som om väninnans tanke om en idealisk helgdag kändes så mycket bättre och ordentligare på något sätt...

Själv tycker jag definitivt att en idealisk söndag för mig skulle börja med att sitta vid köksbordet och läsa och äta frukost i många timmar, helst ända fram till lunch. Men detta är på något sätt förenat med skuld och varför är det det egentligen? Varför känner jag mig lat om jag sitter och läser i pyjamas medan jag känner mig duktig om jag istället stiger upp för att träna yoga och jobba i trädgården eller gå en jätterunda med hunden? Så visst, jag sitter nog lite extra ibland vid frukostbordet om söndagarna, men inte så särskilt mycket extra. Istället snyltar jag mig till lite lästid här och där och hoppas att ingen ska märka det för mycket. Och tycker att det bästa med semestern faktiskt är att då kan jag äntligen lägga mera tid på att läsa utan att känna mig lat, för på semestern är bokläsande plötsligt en av de grejer man förväntas göra...  

Nej, om man vill har mera roligt, då får man vara sann mot sig själv. Som Gretchen säger: "You can choose what you DO, but you can't choose what you LIKE to do." 

Att har mera roligt och ägna sig åt sina passioner är för övrigt bara en del av allt som Gretchen ägnar sig åt under sitt år med "The Happiness Project". Så läs gärna boken och låt dig inspireras! 


Källa: The Happniness Project - Gretchen Rubin