Göra sitt bästa - till vilken gräns?

Jag pratade i telefon med min bror. 
- Så du har varit i Spanien? sa han.
- Ja, det var ju ändå helgdag första maj och sedan tog jag mig helt enkelt fyra dagar ledigt.
- Uhum, hade du jobb med dig ner? 
- Nä.
- Nähä?
Där fick han något att tänka på. För hur kan man ta sig en veckas semester och åka iväg och bara vara helt ledig?!

Min bror är både anställd och driver två företag. Då kan man aldrig vara helt ledig. Försöker man att vara helt ledig någon dag får man skuldkänslor. För där finns ju alltid saker att göra, och så länge där finns saker att göra, hur kan man unna sig att bara vara fri och slappa och göra vad man vill?

Min bror är inte den enda som känner så. Jag vet många som aldrig unnar sig en hel dag ledigt. För det är ju även så roligt att jobba, eller hur? Även om man har semester. Åtminstone så är det nödvändigt. Någonstans är det ju ändå så att det är detta som livet går ut på, att jobba och att vara duktig... 

Min bror och jag är sprungna ur samma familj. Vi har vuxit upp med att man ska vara duktig och alltid, alltid göra sitt bästa. Men jag har inte riktigt hållit måttet. Jag är det svarta fåret. Den som inte riktigt infriade förväntningarna. Den som inte vill jobba jämt (fast jag numera har ett jätteroligt jobb). Jag är den som redan tidigt i livet började söka efter livets mening och som inte trodde på att detta kunde vara att bara jobba och kämpa hela livet igenom. Ibland har jag tänkt att det är skönt att vi bara är två syskon. För jag är hellre det svarta fåret bland två än det svarta fåret bland till exempel fem stycken. Å andra sidan, om vi hade varit fem syskon så hade det kanske funnits fler svarta får i skaran än bara jag. Men det är lugnt. Mina föräldrar älskar mig ändå. Men det är inte jag som är den duktiga, den som får priser och utmärkelser och tjänar mest pengar. Men det är jag som har tid för mig själv ibland. Eller som tar mig den tiden. För jag är ju också företagare och där finns alltid grejer att jobba med. Om man vill. Jag hade kunnat göra bättre ifrån mig om jag hade gjort mitt allra bästa alltid. Men det gör jag alltså inte.

Det här med att alltid göra sitt allra bästa, det låter ju annars så bra. Då är man en fin och rejäl människa. Och om man till exempel är osäker på om något man gör kommer att bli bra, kan man trösta sig med att om man bara gör sitt allra bästa så kan man ju inte göra så mycket mer. Då har man gjort allt man kan. Men här finns ett litet dilemma - för vad innebär det egentligen att göra sitt allra bästa? Att göra sitt allra bästa alltid skulle jag vilja påstå faktiskt innebär att där aldrig finns någon riktig gräns. För man kan nästan alltid göra bara lite, lite mera. Bara lite, lite bättre. Bara anstränga sig lite, lite till. Tills man stupar.

Det är där någonstans som min bror har fastnat. För man kan ju alltid göra mera. Men när jag pratar med honom så hör jag också en längtan efter att kunna få stänga av och vara ledig. Att kunna unna sig själv att få ta det lugnt ibland. Men han kan alltså inte. Han verkar inte riktigt veta hur man gör längre. Och hans fru är också en högpresterande och mycket duktig kvinna. Och de har en 12-årig mycket vacker och duktig dotter, som redan börjar prata om att hon inte duger. Det är naturligtvis inte de som har sagt detta till henne, tvärtom. Men hon tar efter sina föräldrar. Hon ser hur de gör. Hur de engagerar sig och hur de fungerar. Det vill säga hur viktigt det är att arbeta och att göra allting rätt hela tiden. Hur höga kraven är. Kraven som de ställer på sig själva.

Så vad är viktigt? För det är ju egentligen ytterst bara vi själva som bestämmer detta. Och bestämmer man sig för att prestation är väldigt viktigt, och att bli bekräftad av andra i hur duktig man är, då blir det så klart också tuffare med vardagen. För det som vi bestämmer ska få vara viktigt i våra liv blir förstås det som vi sedan prioriterar.

En som inte alltid gör sitt allra bästa

Jag brukar återkomma till detta att vi alla har val i våra liv. Och ett ansvar. Sedan är inte alltid livets val så lätta. Även om man väljer att inte jobba ihjäl sig, så kan detta ändå skapa skuldkänslor. Framför allt när andra talar om för en hur man borde göra. Personligen har jag alltså inte så särskilt svårt för att ta det lugnt och inte alltid jobba. Däremot har jag svårt att säga nej till folk och det är mitt dilemma. Och när jag säger ja till uppdrag som jag egentligen inte orkar med att plocka in i mitt schema, då blir jag trött och sliten istället för inspirerande och glad. Men säger jag nej så får jag lätt skuldkänslor över det istället. Bland annat eftersom jag är upplärd till att göra mitt bästa. Att sätta gränser är inte alltid enkelt även när man vill. 

Däremot tror jag det är viktigt med gränser. Livsviktigt faktiskt. Och att det är den gränslösa personen som förlorar i längden. Vi behöver alla gränser för att inte slita ut oss och lägga vår energi på fel saker. Vad är viktigt? Vi behöver stanna upp ibland och verkligen ställa den frågan till oss själva och sedan klart definiera ett bra svar. Kanske till och med skriva ner svaret. För då får vi åtminstone riktlinjer att följa och det blir lättare att navigera genom vardagens krav. Att alltid göra sitt allra bästa är kanske inte alltid det sundaste? Kanske kan man få nöja sig med att bara vara tillräckligt bra? 

Allergi mot aloe vera

Kan man vara allergisk mot aloe vera?

Om du tillhör alla som lovsjunger aloe verans fantastiska egenskaper, framför allt mot hudproblem, och kanske till och med säljer aloe vera-produkter själv, kommer du inte att tycka om det här blogginlägget. För svaret är att ja, man kan vara allergisk mot denna växt. Man kan vara allergisk mot nästan vad som helst. Och det finns ingen universalprodukt som fungerar på alla hudtyper. 

Ibland får man nästan intrycket att aloe vera är Guds gåva till mänskligheten. Åtminstone Guds gåva till alla oss som har hudproblem. Aloe veran läker sår, botar eksem, lindrar feber och håller oss allmänt unga, vackra och vitala. Man kan till och med äta och dricka den. 

Eftersom jag har flera personer i min närhet som säljer aloe vera-produkter blir jag ibland utsatt för små "kampanjer" i syfte att jag ska börja köpa och använda. Jag är förstås med mitt handeksem en fin kandidat. Dessutom är min hund också allergiker med hudproblem. Men jag har inte riktigt nappat. Hunden har ju päls för det första. Det är inte så lätt att smörja in honom. Jag använder periodvis betnovatemulsion, utskrivet av veterinären, men det är ingen lätt sak att smörja en hårig hund och tveksamt hur mycket emulsion som egentligen når huden. Och det blir ju ungefär samma sak med en aloe vera-kräm. Att hunden skulle börja dricka aloe vera sedan, det har jag heller inte riktigt känt mig så intresserad av. Den intressantaste kandidaten att börja med aloe vera är alltså inte hunden, utan snarare jag själv. Men jag har till slut och efter mycket testande kommit på att bästa sättet att hålla min hud eksemfri är att undvika vete. Gör jag det och om jag dessutom ligger lågt med sockerkonsumtionen och även undviker citrusfrukter, då har jag nästan inga problem alls. Och det är för mig en bättre lösning att undvika det som jag inte tål, snarare än att köpa produkter och bota i efterhand. Så jag har alltså aldrig riktigt  kommit så långt att jag har testat aloe vera fullt ut, förutom enklare hudlotioner och tvålar, där själva aloe vera-innehållet ändå är ganska lågt.

Men nu var jag i Spanien härom veckan. Och brände mig i solen en aning. Solen är stark och jag var mycket utomhus. Så jag stod och pratade om detta med min granne där nere, som också är en stor aloe vera-fan och därför förstås genast föreslog detta som bot.
"Jo, jag har aloe vera inne i huset", svarade jag på detta. "En lotion som jag har köpt nere på Consum."
"Nej!" utropade hon. "Du ska ju ha The Real Thing förstås! Vänta här." 
Och så dök hon in i sin trädgård, där det växer ett enormt stort och imponerande exemplar av aloe vera. Därefter kom hon ut till mig igen med en rejäl avskuren stjälk eller gren eller vad man nu ska kalla det, fylld med hela sitt fantastiska geléaktiga innehåll. The real thing! Åh, jag var så lycklig. Så härligt det här skulle bli. Och grannen fortsatte entusiastiskt att sälja in produkten.
"Det är bara att smörja och har du eksem ska du ju definitivt använda aloe vera. Du kan ta med dig resten hem sedan. Och du kan äta den också. Man kan blanda ner den i en smoothie till exempel, för det smakar lite illa."

Så jag försvann in i mitt hus med aloe vera-stjälken i högsta hugg. Hade detta nu varit precis vad som helst annat än just aloe vera, så hade jag hejdat mig lite. Har man eksemhud så vet man att man alltid först tar bara lite, lite i armvecket och testar. Men nu var ju detta den helt fantastiska, så lovprisade aloe veran. Så jag smorde in allt som var bränt av solen: ansikte, hals, bröstkorg skuldror och armar och så lite till. Man kunde ju använda det som ögonkräm också, tänkte jag när jag ändå höll på. Och min handkräm höll på att ta slut, så händerna fick sig också en rejäl dos. Dessutom - som om inte detta var nog - tog jag en tesked, gröpte ur lite och stoppade i munnen. Men när jag kände den beska smaken bestämde jag mig för att det nog fick räcka nu. Någonstans började det ringa en liten klocka. För visst är det väl så att vi däggdjur äter det ur naturen som smakar sött och gott? Och undviker det beska och illasmakande? Och att vitsen med att en del saker smakar riktigt illa är just att de ofta är giftiga eller mindre bra för oss? Kanske kanske att jag borde nöja mig med att bara ha smort in huden och vänta och se hur den reagerade först innan jag började äta också? Så jag la ifrån mig min dyrgrip på diskbänken så länge. 

Därefter fullständigt exploderade min hud! Det började redan en kort stund efteråt och trappades upp under de närmaste timmarna. Huden blev illröd med små knottriga blåsor, jag fick en intensiv klåda och dessutom lite lätt svullnad i ansiktet, framför allt runt de stackars ögonen. Jag såg inte klok ut just då. Gud, tänkte jag, vad har jag nu gjort?! Jag vet ju att jag till exempel är allergisk mot bivax (propolis) som också är en naturprodukt som ingår i de flesta naturläkesalvor och som anses vara så fantastiskt bra mot eksem. Detta har jag fått konstaterat i en lapptest för länge sedan. Så jag är ju fullt medveten om att man kan reagera negativt på naturprodukter som annars anses vara bra. Alla är vi olika och min allergi är inte någon annans allergi. En gång i tiden, när jag var tonåring, kom min mamma med en papayakräm, som också skulle vara helt fantastisk på eksemhud. Min hud gick bärsärkagång då också. Man ska vara försiktig helt enkelt.

Som tur väl var hade jag med mig antihistamintabletter, som jag därefter fick ta dagligen. För något triggas igång i kroppen när man ger den en rejäl dos av sådant som den verkligen inte tål. Och även om jag fick ner den värsta reaktionen, så återkom klådan och framför allt rodnaden i ansiktet, så fort tablettens verkan avtog. Ändå - trots allt detta - så ville jag inte riktigt tro att min reaktion var aloe verans fel, utan fortsatte att använda den som handkräm någon dag till. Därefter förvandlades mina händer, som varit fina och hela när jag kom till Spanien och som alltid brukar må väldigt bra av solen därnere, till kliande, spruckna och lite lätt inflammerade. Bra jobbat! Jag åkte hem några dagar senare, fortfarande illande röd i ansiktet, men väl hemma kom jag i alla fall åt mina starka kortisonkrämer, som jag inte tagit med mig på min semester. Och tack och lov så har reaktionen successivt klingat av. Men mina händer är fortfarande i sämre skick än de varit på över två år. Att läka tar tid när man väl startat en reaktion som sagt. 

När jag googlar på aloe vera och allergi så hittar jag självklart bevis på att man kan reagera allergiskt också på denna växt. Dessutom anses det alltmer tveksamt till hur pass nyttigt det är att äta/dricka den. Aloe vera har i flera fall visat sig orsaka leverskador. 

Nu skriver jag inte detta för att avråda andra att använda aloe vera, framför allt inte om det gäller utvärtes bruk. Att dricka/äta den kan man kanske däremot ta sig en funderare kring. Men aloe veran har dock under århundraden visat sig ha en kraftfullt positiv effekt för de flesta om man använder den på huden. Vad jag vill säga är bara att man inte ska tro rakt av på allt man hör och läser i form av lovord, utan vara försiktig när man provar själv, i synnerhet om man redan har en allergi.

Produkter som fungerar bra för mig (men inte nödvändigtvis för alla andra):

Aveeno är en hudserie som säljs i USA och Strobritannien, speciellt framtagen för känslig hud. Den innehåller bland annat havre. Jag känner så fort den kommer i kontakt med huden hur gott den gör och att huden fullständigt älskar den.

Neosayomol är en antihistaminkräm, som säljs i Spanien. Den fungerar effektivt och omedelbart mot klåda, men tyvärr är tuben liten, bara 30 g (och är rätt så dyr), så det är ingenting man kan använda mot en större allergisk reaktion liknande den jag fick mot aloe veran. Däremot fungerar den bra på mindre områden som till exempel några kliande fingrar eller i armvecken. 

Något som också fungerar bra för många med hudproblem är Tea Tree Oil från Australien. Tyvärr tycks den inte riktigt göra vad den ska för min hud, men jag vet flera som verkligen har blivit hjälpta. Den finns att beställa på Internet.

Och, som sagt, aloe vera kan fungera för många. Men den kan också skapa kraftiga allergiska reaktioner, så ha det i åtanke om du tänker prova.




Källor bl.a.: www.omhalsa.info, www.aftonbladet.se 20/3 2001, www.expressen.se 17/11 2016, www.forum.kvinneguiden.no, www.lakartidningen.se