För den som inte känner till sjukdomen alls, så går den i skov eller så kallade episoder. Under en manisk episod blir man väldigt aktiv, impulsiv, idérik och kreativ och kan även göra helt vansinniga saker som man aldrig skulle drömma om annars, i värsta fall (framför allt om man slutar sova) kan man drabbas av psykos. När man istället är deprimerad blir det förstås precis tvärtom och vi talar då om riktigt allvarliga depressioner med stor risk för självmord. Sjukdomen finns som variant 1, där de maniska episoderna dominerar, och variant 2, där depression är det vanligaste och där man istället för mani drabbas av det lite mildare hypomani. Mellan skoven är man oftast frisk.
Jag minns när min moster och mina kusiner var på besök hos oss en helg innan hon fått diagnosen. Hon var manisk då och uppe klockan fem på morgonen och sjöng och skrålade i köket medan hon lagade mat och bakade kakor. Lite senare var vi ute och shoppade och jag och min kusin hukade i hörnen och låtsades som om vi inte kände den kvinnan, hon som stod och hojtade med hög röst inifrån provhytten att "Bröstvårtorna syns ju rakt igenom den här blusen!" Bland annat. Moster kunde häva ur sig precis vad som helst och när som helst, och vi var tonåringar som tyckte det mesta var pinsamt även utan att behöva ut och shoppa med en manisk kvinna. Hon var som förvandlad. Högröstad, grov i munnen, uppsluppen, med ett våldsamt självförtroende och en outsinlig energi. Nästan som om det var hon som var tonåringen och i sin värsta, provokativa fas. Men strax därefter blev hon diagnostiserad och vi fick även plötsligt höra om hennes depressioner, och om hur hon flera gånger varit nära att ta sitt liv. Det kändes lite svårt att förstå eftersom hon lyckats dölja dessa depressioner väldigt väl utåt. Min moster hade nämligen fram tills denna tidpunkt alltid varit "perfekt".
I en artikel om Ann Heberlein läste jag att hon fick diagnosen sent, först i 30-årsåldern. Och även när jag läser vidare om sjukdomen och ser dokumentären, så framgår det att det är vanligt att den börjar i unga år och att man får sin diagnos någon gång i 20-årsåldern. För de flesta upplevs den som en förklaring. Det var alltså därför! Det var därför man mådde så dåligt, kände sig så konstig, var så annorlunda, blev så okontrollerad. Ingen av de som intervjuas i programmen har fått sin diagnos så sent som min moster, i 45-årsåldern. Detta får mig att fundera över om det verkligen kan vara så att hon aldrig tidigare hade känt av sjukdomen på något sätt. Kan det verkligen stämma att den bara kom flygande i medelåldern på grund av stress? Svårt att säga eftersom min moster, som sagt, alltid har varit perfekt. Hon var den perfekta chefen och yrkeskvinnan (heltid självklart), mamman (och vilken tur att mina kusiner var just sådana barn som bara älskade att vara på dagis) och hustrun med stort umgänge i stora, perfekta och alltid välstädade huset (som hon städade själv varje vecka, den klassiska fredagsstädningen ni vet), båt och husvagn och ständigt sju sorters hembakade kakor i frysen ifall någon skulle komma förbi på fika. Samtidigt läste hon in juridik vid sidan om. Det som till slut skapade sprickan i fasaden var när hon blev befordrad till ett jobb som hon kände att hon inte riktigt behärskade samt att hennes mor (min mormor) och båda hennes svärföräldrar dog inom loppet av ett år. Där kom dropparna som fick bägaren att börja rinna över.
"Ett klassiskt exempel" har jag hört att mosters läkare har sagt. Och jag har aldrig varken ifrågasatt eller heller pluggat på om sjukdomen. Tills nu alltså. Och då verkar det inte alls som ett klassiskt exempel. Tvärtom brukar det börja med en eller flera depressioner under tonåren. Tack och lov att jag inte visste detta. Jag som hade en ordentlig depression när jag gick sista året på gymnasiet hade väl oroat ihjäl mig. Nu kopplade jag istället inte alls ihop detta med någon bipolär sjukdom, trots att moster i sina maniska stunder passat på att predika för oss alla om hur ärftlig den här sjukdomen är. Minsann! Däremot har jag alltid haft detta i åtanke när jag själv under mitt yrkesliv ibland har befunnit mig i pressade situationer med småbarn och dagistider att passa, sjukdomar, krav på jobbet och en man som ständigt befunnit sig på tjänsteresor utomlands. Förmodligen är det mycket detta som har fått mig att "lösa ut mig" ur dessa situationer. Jag har bytt jobb helt enkelt. Förhandlat mig fram till förändringar. Känt mig nödd och tvungen. För balansens skull. För att ha tid med mina barn, för att ha tid att sova, andas och leva. Och nu har jag till slut en livsstil där rörelse och mindfulness är en del av mitt arbete, med möjlighet till mycket tid utomhus i dagsljus, där arbetsuppgifterna aldrig utförs under tidspress och där jag bestämmer själv vilka uppdrag jag vill ta. Perfekt så (förutom då den ekonomiska stressen av att tjäna väldigt lite pengar...).
Men faktum är att ingen av personerna i tv-programmen verkar ha fått sjukdomen på grund av allvarlig stress. Ingen verkar heller ha fått den i arv. Då skulle de ju ha misstänkt vad det handlade om eftersom mamma/pappa/mormor/farfar etc. hade haft precis samma symptom. Men ingen! Den kanske inte är så ärftlig trots allt? Den kanske inte är så framkallad av stress heller? Jag blir allt mer övertygad om att jag nog inte kommer att drabbas av detta. Jag inser när jag ser programmen att jag aldrig ens har varit i närheten av en mani. Visst är jag glad ibland. Men aldrig SÅ glad... Och visst är jag faktiskt deprimerad, i synnerhet vintertid, men aldrig heller SÅ deprimerad. Jag klarar att stiga upp, duscha, arbeta, allt vardagstråket, jag klarar det även om jag inte känner mig glad och entusiastisk inför någonting under vissa perioder. Och jag är inte den som går och planerar självmord heller, för jag har barn att ta hand om. Och så länge jag känner så, då är jag inte allvarligt deprimerad. Fast, man vet ju aldrig... Och mina egna barn kan ju också ha ärvt sjukdomen, det får framtiden utvisa.
Hur det nu än är med ärftligheten och stressen, så konstateras det i programmen att många kreativa människor har och har haft sjukdomen. Bara ett litet axplock: Filip Hammar, Mikael Persbrandt, Sinead O'connor, Catherine Zeta-Jones, Sylvia Plath, Jim Carey, Axl Rose, Robin Williams, Vincent Van Gogh, både Beethoven och Händel, August Strindberg, Jimi Hendrix, Graham Greene... Ja, vad vore världen utan bipolaritet? Vad hade vi inte missat? Filip Hammar intervjuas i program 2, och berättar att han egentligen inte fått någon ordentlig diagnos och det verkar nästan som om han är lite rädd för att få en också. Att det är bättre att bara ana. Hans variant skiljer sig från övriga såtillvida att han kan känna sig totalt deprimerad och full av katastroftänk tidigt på morgonen för att sedan, bara någon timme senare, vara hög och tycka livet är toppen igen. Och så kan det fortsätta hela dagarna. Oerhört snabba svängningar med andra ord. Men det finns faktiskt sådana varianter också. De kallas för "blandepisoder". Så det tyder ändå på att han har sjukdomen.
Och visst, de med bipolär sjukdom har skapat mycket. Men vi ska inte glömma att de flesta kreativa människor INTE har en bipolär diagnos. Liksom att många som har det inte alls är så särskilt kreativa. Min moster till exempel. Även om hon alltid har varit perfekt och duktig, så har hon inte varit någon kreativ artist. Eller den personen som skrev det här på www.bipolarforum24.se:
"Dessutom blir jag bara frustrerad och förbannad över att få veta vad himla duktig och känd och bra man kan vara, trots sin sjukdom. Jag känner mig faktiskt mindervärdig av att ständigt få höra vilket "gott sällskap" jag befinner mig i, för jag är inte sån. Jag kan inte ta tillvara på energin i hypomanin till att kränga några tavlor eller varför inte böcker, och jag kan inte klämma ur mig nån svart diktsamling i deppen. Jag är bara en vanlig sketen människa som kämpar för att hålla näsan över vattnet! Vill besparas allt tjat om bipolära kändisar!"
Faktum är att sjukdomen är vanligare än vad man kanske tror. 1-2% av befolkningen har den och om man räknar med de mildare varianterna så är det uppemot 5%. Och den verkar alltid ha funnits. Redan på 400-talet före Kristus beskrevs den av den grekiske filosofen Hippokrates. Och många varianter tycks det finnas. Det här med att man är "oftast frisk" stämmer till exempel inte in på min moster, som trots medicinering nästan alltid är depressiv. Förutom lite då och då, med något års intervall, då det slår till och hon blir manisk istället. Normal är hon numera nästan aldrig och det är det som är det sorgliga, för det här är ju en sjukdom man får leva med. Medicinerna ger dessutom ofta biverkningar och t.ex. Mikael Persbrandt har beskrivit hur han slutade ta medicinerna eftersom de gjorde honom så otroligt trött och det funkar ju inte att sova hela tiden.
Det finns dock några saker man kan göra för att dämpa och i bästa fall kanske även förhindra episoder:
- Ha fasta rutiner.
- Sova ordentligt och på fasta tider.
- Undvika stress.
- Undvika alkohol.
Tillägg 2015-06-23:
Jag vill göra ett tillägg i efterhand eftersom jag under veckan som gått gjort lite efterforskningar i min släkt. Alltså kan jag nu konstatera att bipolär sjukdom verkligen ÄR ärftligt. Det visade sig nämligen att min morfars far hade sjukdomen och eftersom han var storbonde fick han ha sig tilldelad en dräng (tilldelad av min morfars mor förmodligen) som följde honom ständigt under hans arbetsdagar när han hade sina depressioner, enkom i syfte att förhindra att han begick självmord. En av hans söner, alltså en av min morfars bröder, fick sedan sjukdomen och vistades periodvis på sinnessjukhus. Anledningen till att vi inte känt till detta är att det har mörklagts. Förr ansågs detta oerhört skambelagt och det var absolut ingenting man ville skylta med utåt att man hade "sinnessjuka" människor i sin släkt. Alltså tror jag det är ungefär samma sak med de personer som intervjuats i tv-serien. Där finns säkert personer med samma sjukdom i tidigare släktled, men det har tystats ner.
Och vad gäller min moster så hade hon symptom betydligt tidigare än vad vi fick veta något om, så jag får nog ta tillbaka det där om att hon inte tillhör de kreativa. Min moster har varit en mycket duktig skådespelerska (tillsammans med allting annat som hon också varit så duktig på). Men till slut så gick det alltså inte längre att dölja för omvärlden.
Så: Bipolär sjukdom är definitivt ärftlig. Många som har den är kreativa. Den debuterar ofta i tonåren eller tidig vuxenålder. Har man inte fått några känningar när man kommit över 40-årsstrecket kan man förmodligen räkna med att man inte får den. Men, jag och andra som får depressiva perioder då och då, med oss vet man faktiskt inte riktigt... rätt som det är drabbas vi kanske av vår första hypomani. Å andra sidan är hela livet en rätt så osäker historia. Att gå och oroa sig för allting blir i längden kontraproduktivt. Bättre att leva i nuet.
Källor: Mina två liv (Svtplay), www.bipolär-sjukdom.se, www.bipolarsjuk.se, www.1177.se, www.100glada.se, www.bipolarforum24.se
