Nyttigare godis utan sockerchock

Mataffärerna försöker i sina reklamblad få oss att tro att vi inte kan njuta av t.ex. Melodifestivalen eller Eurovision Song Contest utan lösgodis och chips. Och visst, man kan gott få unna sig ibland. Samtidigt kan man unna sig något gott men som ändå är lite nyttigare och därmed må bättre efteråt. Det finns vettiga alternativ och framför allt om du vill godismysa framför tv:n ofta, så är det en bra idé att styra in på hälsosammare val. 

Förslag på nyttigare godis (som i ärlighetens namn kanske inte är riktigt lika svingott, men i alla fall nästan) som man enkelt fixar själv:

• Chokladbollar (finns massor av recept på nätet, receptet på de som är med på bild här kommer nedan)
• Popcorn (poppa i kastrull med kokosolja)
• Rostade valfria nötter ( t.ex. torrostade i stekpanna och kryddade med flingsalt och kanske en gnutta chili)
• Grönkålschips (lagom stora grönkålsbitar rostade i ugnen med olivolja och salt, 180 grader i 6-12 minuter, håll koll för det skiljer från ugn till ugn)
• Glassalternativ: mixa två bananer med ett paket fryst mango 

Enkla grejer! Och goda!

Chokladbollar med dadlar:

Kör i mixern 2 dl solrosfrön (eller andra nötter), 4 tsk rapsolja (eller kokosolja), 16 mjuka kärnfria dadlar, 4 tsk vatten (eller kallt kaffe), 4 tsk kakao, 1 dl havregryn och en nypa salt. Forma ca 16 bollar och rulla i kokosflingor eller kakao.

Springa en halvmara med diverse krämpor

Jag skrev en gång i höstas om att jag börjat springa, trots att jag har ett ledband som slitits av och läkt ihop fel, så att jag egentligen inte kan. Och att jag dessutom tränade för ett halvmaraton. Så hur gick det? Jo, jag klarade det faktiskt! Jag genomförde det trots diverse krämpor, det var roligt och jag kan tänka mig att göra om det. Det är den korta historien. Och för den som orkar läsa den långa historien så kommer den här:

Det gick fint under hösten och projektet fortskred som planerat. Jag tränade upp mig till att springa sex kilometer i sträck. Någon gång i början på december började det göra ont i höger knä när jag sprang. Detta valde jag dock till en början att ignorera. För jag ville verkligen springa och tyckte att jag mådde bra av det. Ett par veckor pågick detta, sedan var inflammationen ett faktum och planerna fick plötsligt ändras till ingen löpning alls, utan bara vila. Det var så klart ganska mycket smolk i löparbägaren. Efter alla problem jag har haft under åren med mina fötter, avslitet ledband, hälsporre och två frakturer, så inte hade jag trott att det skulle vara ett knä som skulle hindra mig.  Men jag fick helt enkelt börja ställa in mig på att jag kanske bara skulle få följa med till Florida som hejarklack åt min man och son. Och vara glad för deras skull.

Runt nyår tillbringade vi sedan en vecka i Spanien. Detta var tänkt som vårt lilla privata träningsläger, där vi skulle få möjlighet att finslipa vår löpning i soligt väder och behagliga temperaturer, vilket också var vad min man och son sysslade med. Men här hade faktiskt mina knäproblem läkt till så pass att jag kunde börja "powerwalka". Och det kändes bra, både för konditionen och rent allmänt, och nu började tanken födas att jag kanske trots allt skulle kunna träna upp mig till att promenera mig igenom halvmaran i raskt tempo. Celebration Marathon är ett s.k. "charity race", där det mesta av pengarna går till välgörande ändamål. I och med detta är det många som ställer upp i halvmaratonet och bara promenerar för att ge sitt bidrag och stöd. Så jag skulle ändå vara i gott sällskap. Och att bara ta sig runt vore ju härligt. 

Men saker och ting utvecklar sig ibland bättre än man tror och de två veckorna innan tävlingen kunde jag börja blanda in en och annan liten sträcka med löpning i mitt promenerande. Den längsta träning jag gjorde var dock bara 10 kilometer. Min son avverkade heller inte någon längre sträcka än så, så egentligen var det bara min man som var i riktigt god form inför sitt maraton. 

Vi anlände i Miami på torsdagen och var ute och löptränade lite lugnt på fredagsmorgonen i behaglig temperatur, men vi visste av väderleksrapporten att på söndagen, tävlingsdagen, väntades det dagsregn i Orlando och Celebration. Otroligt nog får man väl säga med allt det underbara och soliga väder som normalt råder vintertid i Florida (vi vet eftersom vi har bott där). Från början hade prognosen varit sol och det var ju också så jag hade tänkt mig den här maratondagen, hur vi skulle springa där i Floridasolen och njuta, men allteftersom dagen närmade sig försämrades väderprognosen successivt. Som den optimist jag varit vad gällde vädret hade jag, till skillnad från man och son, inte ens packat ner en vind- och regnjacka. Det kunde ju inte behövas, resonerade jag. Jag hade ju tänkt ut redan i somras vilket linne jag skulle springa i.... vilket ledde till att jag kvällen innan, på lördagen när vi väl kommit till Celebration och hämtat ut våra löparpåsar och nummerlappar, fick ut och panikköpa en jacka. I övrigt laddade vi med pasta på Macaroni Grill på kvällen och gick och la oss tidigt. 

Min man, som ju varit den enda i högform, var det inte längre. Någon vecka tidigare hade han nämligen rest till Ghana och hämtat hem någon slags magåkomma (inte smittsam tack och lov) som hade förvärrats precis dagarna innan tävlingen. Så sent som när vi satt och åt på lördagskvällen sa han att han inte visste om han skulle kunna springa över huvud taget. Alltså var det egentligen ingen av oss som visste hur det skulle gå, bra eller dåligt, eller om vi måste bryta någonstans på vägen. Varken sonen eller jag hade ju någonsin sprungit längre än 10 kilometer och med mitt knä och mitt ledband kände jag verkligen att vad som helst skulle kunna hända. 

Så grydde denna söndag den 27:e januari till slut. Fast då hade vi redan varit uppe i några timmar eftersom loppet började klockan sju. I mörker och ösregn. Sonen och jag hade ätit frukost på bananer, grekisk yoghurt och powerbars. Min man hade inte vågat äta något alls.

Celebration sjöd dock av liv och det var roligt att ansluta sig till alla andra löpare i parken nere vid sjön, där vi snart redan var dränkta av regnet och jag hade redan på vägen dit lyckats trampa i en riktigt djup pöl, så var dyngblöt även om fötterna. Min man, som är van både maraton- och ultramaratonlöpare, ställde sig i främsta ledet medan sonen och jag ställde oss någonstans rätt så långt bak i klungan och efter nationalsången så gick startskottet och vi var igång längsmed de regnvåta, mörka gatorna, där vänliga människor redan stod uppställda och hejade och peppade.

Min sons plan var att springa så länge han orkade och att sedan varva mellan att gå och springa. Min plan var precis tvärtom att powerwalka genom första halvan av loppet och sedan, om det gick någorlunda bra, börja varva med att springa lite. Men mitt i klungan som jag var, så sprang ju alla andra. Och med folk som stod och hejade hela tiden längsmed vägen, så inte kunde jag börja gå... Alltså sprang jag istället hela första halvan av loppet i denna stora klunga, dock i mycket långsammare tempo än normalt för min del, vilket kanske var förklaringen till att det gick så bra. Min man hade med sig en massa egna löpargeler, precis som han brukar, medan sonen och jag förlitade oss på vätske- och banankontrollerna längsmed banan. Glatt svepte jag i mig Gatorade vid precis varenda ställe där detta serverades (tänkte jag behövde energin), vilket naturligtvis ledde till att jag snart fick lägga tid på att leta upp en bajamaja och köa vid den, samtidigt som jag såg hur andra avancerade borta på banan... Konstigt att detta plötsligt hade betydelse för mig! Jag skulle ju bara helst ta mig runt, var tanken, och inte drabbas av någon slags tävlingdjävul. Och framför allt som ju utsikterna till en bra placering ändå var lika med noll.

Regnet bekom mig däremot inte alls efter ett tag, man blev van helt enkelt. När man ändå är så blöt som man kan bli så tänkte i alla fall jag att det hade varit mycket värre att stå och vara åskådare än att springa själv, för som löpare så rör man sig åtminstone hela tiden.

Något som jag däremot hade trott när jag gav mig ut på den här löparförmiddagen var att jag skulle få en massa tid för mina tankar. En massa egentid helt enkelt, där jag skulle hinna tänka igenom både det ena och det andra och kanske till och med komma fram till livsavgörande beslut. Några sådana djupare tankar hann dock aldrig infinna sig. Jag var totalt närvarande i nuet precis hela tiden och tänkte verkligen inte särskilt mycket alls. Dels hade jag fullt upp med alla intryck från runtomkring, de andra löparna, människorna som stod och hejade, och den fina lilla stad som Celebration ju är med sina djungelområden och små sjöar runtomkring, och de få tankar med substans som jag faktiskt hade handlade mest om huruvida jag skulle ha eller inte ha Gatorade vid nästa station (ja!) och bananer (ja!), var det kunde tänkas ligga en bajamaja och hur lång kön där skulle vara, samt om min fot skulle hålla hela loppet ut. 

Efter bajamajan började jag nämligen känna av smärta i min högra häl, en smärta som strålade längsmed vristen och upp mot benet. Under normal träning hade jag säkert avbrutit där och gått hem, men inte nu så klart. Sedan började jag även känna av mitt knä en aning. Men på något sätt så bärs man av stämningen, de andra löparna och inte minst av publiken. Det sista jag tänkte på var att börja lyssna på smärtsignalerna (vilket förmodligen egentligen varit det smartaste). Istället tänkte jag för mig själv att "Nu springer du! Det här tillfället kommer aldrig igen!"

De sista fem kilometrarna befann jag mig i en grupp med personer som liksom jag själv gick ibland och sprang ibland, vilket innebar att vi sprang om varandra gång på gång. Så när vi var inne på den sista kilometern runt sjön inne i centrum tänkte jag att om jag orkar springa nu hela vägen och inte saktar ner och går fler gånger, då bör jag komma i mål före de här andra som just nu håller samma tempo som jag. Ingen av dem verkade tänka samma tanke eller kanske så orkade de bara inte. Jag hörde att många omkring mig flåsade och hade det jobbigt på det sättet. Men det var inte mitt problem, mitt problem var bara smärtan i foten/benet och knät. Så jag valde att bita ihop och springa på och de sista hundra meterna in i mål orkade jag till och med spurta. Det var en härlig känsla för där stod min son i målområdet och hejade och en massa andra människor stod också och hejade och verkade jätteglada att jag spurtade (fast förmodligen hade de varit lika glada ändå). Så jag anlände i mål med kraftig andnöd och helt slutkörd, men väldigt nöjd, och fick min silvercape och medalj till slut. 

Och sedan var det bara mat och musik och fest för hela slanten. Eller skulle ha varit snarare, för regnet la såklart sordin på stämningen och folk troppade av allteftersom. Sonen och jag stod i målområdet med soppa och kaffe och försökte hålla värmen medan vi väntade på vår maratondeltagare. Skulle han komma i mål eller låg han och spydde någonstans längsmed vägen? Nejdå, han kom till sist, någon timme efter mig. Inte på sitt personbästa, men han hade ju ändå lyckats springa!

Kylan och regnet åt sig till slut genom märg och ben. Jag frös så jag skakade fast det faktiskt inte var kallare än 14 grader, men den fysiska ansträngningen i kombination med att vara dyblöt ända in i underkläderna gjorde sitt. Så vi åkte därifrån ganska snart sedan. På vägen mot bilen stötte vi på några gamla vänner, där mamman och sonen också sprungit halvmaran. Vi pratade inte tider, men jag kollade upp sedan i resultatet att de sprungit på betydligt bättre tider än vi (mamman på 2:02 och sonen på 1:52). 

Så våra resultat då? Jo, min man kom på 58:e plats i maratonet (av ca 1300 startande) på tiden 3:40. (Två år tidigare sprang han loppet åtta minuter snabbare och hans personbästa är 3:24 i Helsingborgs maraton). Jag då? Jo, jag kom på 985:e plats... (av ca 1350 startande i halvmaran) på tiden 2:49. Så nej, jag är nog inte Sveriges nya löpartalang, men betänk att min plan ett tag bara var att promenera mig igenom på förhoppningsvis 3:30, så förstår du att jag ändå var nöjd. Och min son kom på eminenta 749:e plats på tiden 2:31. 

Dagen efter vaknade jag och kände att nu vet jag hur det känns att bli gammal! Hela kroppen värkte och med möda och besvär kunde jag ta mig ur sängen. Första dagen efter var den klart värsta, därefter avtog krämporna och stelheten successivt, men det tog nog en fem dagar innan jag kunde göra yoga normalt igen och hade fått tillbaka min vanliga rörlighet. Framför allt blev jag stel varje gång jag suttit stilla en stund och att göra enkla saker som att kliva in och ut ur bilen eller bara böja sig ner och knyta skorna blev ett mödosamt projekt. Intressant nog hade sonen betydligt mindre problem med stelhet så det måste väl bero på åldern, han är bara 17. Medan min man, som springer flera både maraton och ultramaraton varje år, ändå är lika stel efter varje lopp. Så det säger väl en del om hur stor roll åldern faktist spelar när det gäller förmågan att återhämta sig. Sedan tror jag absolut att jag hade varit ännu stelare och under ännu längre tid om jag inte varit en yogini.

Hela den här resan var fantastiskt fin. Vi besökte Miami Beach, Key West och Naples. Vi var ute i Big Cypress National Preserve och såg stora alligatorer och underbar natur och inte minst så besökte vi vänner i Orlando. Men ingenting gick upp mot den här regniga förmiddagen och halvmaratonet i Celebration! Jag hade gärna gjort om den förmiddagen igen och igen och igen. Det var en sådan enorm kick helt enkelt och det är svårt att svara på frågan varför. För jag tror inte egentligen att jag upplevde något "runner's high", utan jag kände mig bara allmänt glad och uppåt av att kunna få vara med och klara att gå i mål.

Jag hade kanske inte min vackraste dag på resan, men min bästa och gladaste!!!

Så vad hände sedan? Nu är vi väl ute och springer för fullt allihop här hemma? Nej, inte precis. Min man springer förstås som vanligt. Hans kropp verkar vara hur tålig som helst. Sällan några skador och han är också villig att lägga all den tid som krävs på att vara i maratonform. Sonen däremot har tyvärr helt lagt av med att springa. Nu finns det ingen morot längre och då har han helt tappat motivationen. Mammas tjat hjälper inte. Jättetrist. Själv började jag springa igen så fort vi kom hem och bestämde mig för att fyra kilometer två gånger i veckan kunde vara lagom nu att både orka och hinna med bland alla yogapass och hundpromenader. Men det tog bara någon vecka så hade smärtan i hälen och vristen accelererat och jag fick helt enkelt acceptera att det inte går. Inte just nu i alla fall. Jag har fortfarande precis lika ont och vet inte riktigt om det är hälsporreproblemen som har återkommit eller om jag har en stressfraktur. Men "born to run" verkar det inte som om jag är tyvärr! 

Samtidigt vill jag inte ge upp. Saker och ting kan förbättras snabbare än man tror. Jag skulle gärna springa ett halvmaraton igen och jag tror nog att jag kommer att försiktigt börja springa så fort jag känner att det blir möjligt, om det så tar ett år tills dess. Eller tre år. Eller tio. Äldsta åldersklassen på halvmaran var 75-99 år. Man ska inte ge sig!