Leta i den här bloggen

tisdag 4 juni 2019

Övning för levern

Hur ofta tänker du på din lever? Kanske inte så ofta? Här kommer en enkel övning som aktiverar lymfsystemet och hjälper levern att må bra och bättre kunna utföra sitt jobb.

Levern, kroppens största körtel, är placerad till höger i övre delen av bukhålan och hjälper oss att ta hand om skadliga ämnen. Andra av leverns funktioner är att lagra vitaminer och socker och att tillverka galla. Mindre bra för levern är alkohol, skräpmat, främst dåliga fetter och för mycket socker. Och precis som att resten av kroppen mår bra av att vi rör på oss, så gör levern också det.

Den här enkla övningen kommer från Anthony Williams, föreläsare och författare till bland annat Medial läkning: kostguiden. Men det är också en övning vi ofta gör i yogan (jag använder den framför allt ofta i mina klasser i avslappningsyoga), även om vi där kanske nöjer oss med att göra den en gång per sida. 
Ligg på rygg och böj upp ena benet mot bröstkorgen och håll kvar i 30 sekunder. Sträck ut benet i 30 sekunder. Byt till det andra benet och böj in det mot bröstkorgen under 30 sekunder. Sträck ut benet 30 sekunder. Upprepa tre gånger med varje ben.

Ett tips är att göra detta som en meditation. Istället för att titta på klockan och ta tiden, räknar du långsamt till 30 under varje moment. Därefter ligger du kvar i minst två minuter med händerna på magen, mot levern, andas lugnt och skickar kärleksfulla tankar till din lever. 

Ett bra sätt att avsluta dagen eller kanske bara för en paus. Att ligga ner en stund, göra mjuka, enkla rörelser och andas lugnt ger ny energi inte bara till levern utan till hela kroppen!


Källor bl.a. Anthony Williams - You Can Heal Your Life Summit, Hay House, maj 2019



lördag 18 maj 2019

Den hälsosamma indiska maten

Då är vi tillbaka på temat hälsosam mat. Nämligen indisk mat, som har en rad fördelar:
  • Lätt att laga vegetariskt
  • Ofta näringstät och kalorisnål
  • Billigt
  • Supergott
Dessutom är det enklare än man kanske tror. De indiska curryrätterna sköter sig ofta själva på spisen. Det handlar mest om att blanda ihop de olika kryddorna och att sedan låta dessa koka länge ihop med bönor eller linser, som ju ofta behöver en lång koktid. Fast koktiden kan kortas eftersom bönor och linser enkelt kan köpas färdigkokta på burk eller i förpackning. Jag brukar laga indiskt på söndagar. Då blir det ofta dessutom över till några matlådor, som vi har användning för längre fram i veckan.

Kryddorna, som ingår i det indiska köket, har hälsosamma, antioxidativa och antiinflammatoriska effekter. Dessutom samverkar de och stärker varandra och vissa av dem, som till exempel gurkmeja, behöver tillagas för att man ska ha nytta av dem. Det här att de ska stå och puttra på spisen en stund är alltså viktigt. Och underbara dofter sprider sig i köket.

Den bok jag oftast lagar från är "Indiska kokboken" av Ove Pihl. Men jag har under åren samlat på mig recept från alla möjliga hörn och inte minst hittar man bra indiska recept i många vegetariska kokböcker. Nedan följer ett av mina favoritrecept, vars ursprung jag faktiskt inte ens kommer ihåg. Det är i alla fall enkelt att göra och är helt lagom kryddat. En bra söndagscurry helt enkelt!

Vegetarisk, indisk daal
2 små gula lökar
1 zucchini
2 msk neutral olja
2 vitlöksklyftor
1 tsk kanel
1/2 tsk spiskummin
1/2 tsk ingefära
2 tsk curry
1 krm cayennepeppar
2 tsk paprikapulver
1 vegetarisk buljongtärning
2 dl torkade röda linser
2 dl vatten
400 ml (1 burk) kokosmjölk
1 burk (eller 400 g) hela tomater
70 g bladspenat eller mangold
1,5 tsk salt
1 krm svartpeppar

  1. Hacka löken och skär zucchinin i 1 cm stora tärningar. Hetta upp oljan i en gryta och fräs lök, zucchini, pressade vitlöksklyftor, kanel, spiskummin, ingefära, curry, cayennepeppar och paprikapulver på medelhög värme i 5 minuter.
  2. Tillsätt 2 dl vatten, buljongtärning, torkade röda linser (som sköljts i vatten), kokosmjölk, hela tomater, salt och peppar i grytan och låt sjuda under lock i 15-20 minuter.
  3. Vänd ner spenat/mangold i grytan och sjud i ytterligare 5 minuter.
  4. Servera tillsammans med t.ex. jasmin- eller basmatiris och en klick yoghurt (om du inte är vegan).
Ät och njut! 

lördag 11 maj 2019

Så här får du bra minne

Foto: Jack Antal, Unsplash
Hur får man ett bra minne? Jag lyssnade på You Can Heal Your Life Summit (Hay House) och ramlade in på en intressant intervju med Jim Kwik, lärare, författare och föreläsare. Jim drabbades av inlärningssvårigheter efter att som liten trilla med huvudet före in i ett element och kallades ofta under sin uppväxt för "pojken med inlärningssvårigheterna". Men han lyckades träna upp sin hjärna och är idag, tvärtemot alla negativa prognoser, specialist på att memorera. Här kommer hans 10 gyllene regler:
  1. Hjärndieten - Följande livsmedel har visat sig ha en positiv effekt på hjärnan så ät mycket av: avokado, blåbär, broccoli, oliv- och kokosolja, ägg, gröna bladgrönsaker, vildlax, gurkmeja, valnötter och mörk choklad.
  2. Fysisk träning - Spring, gå, spela tennis, gympa, yoga, dansa, simma eller vad helst du gillar, men rör på dig. Vill vi lära oss något så gör vi detta allra bäst antingen under pågående träning eller direkt efteråt. Att röra på sig regelbundet ger en överlag mera fokuserad hjärna.
  3. Omega 3 - Får man inte i sig detta via maten (fet fisk t.ex.) så kan man ta det i form av tillskott.
  4. "Killing Ants" - ANT står för Automatic Negative Thoughts, det vill säga alla negativa tankar som vi dras med utan att ens reflektera över det. Bli medveten om dem och försök aktivt tänka i mera positiva banor istället.
  5. Ha ett positivt socialt nätverk - Med detta avses alltså människorna vi omger oss med och umgås med. De påverkar oss mera än vad vi kanske tänker på. Se till så att du har positiva människor omkring dig och inte för många energitjuvar.
  6. Ren miljö - Att vi omger oss med ren luft, dricker rent vatten och äter mat med så lite tillsatser som möjligt. Också att vi har det rent och hyfsat städat omkring oss, så flyter även tankarna klarare.
  7. Sömn - Jätteviktigt att sova tillräckligt. En utvilad hjärna fungerar bättre i alla avseenden. Prioritera därför sömnen.
  8. Skydda huvudet - Hjälmen på när vi cyklar och mössa på vintern som skydd mot kyla och blåst
  9. Lära sig nytt hela tiden - Ingenting är sämre för vårt intellekt än att stagnera och sluta lära oss nya saker. Satsa på att lära dig något nytt varje dag. Och läs böcker, en bok i veckan, vanlig läsning eller i form av ljudbok.
  10. Stresshantering - Hjärnan behöver vila och slappna av mellan varven. Satsa på mindfulness, meditation, yoga. Tystnad är jättebra för hjärnan!
Och sist men inte minst, knepet för att t.ex. memorera en lång inköpslista utantill eller lära sig namnet på 100 personer. Tänk dig att du placerar det du ska minnas längsmed en "bana". Denna bana kan vara din kropp som du går igenom bit för bit, eller så kan den vara din bostad rum för rum, eller vägen hem från jobbet. Vi kan ta kroppen som ett exempel och prova att lära oss hjärndieten:
  • Avokadon placerar vi högst på huvudet, i håret närmare bestämt. Föreställ dig hur du kletar in hela håret med avokado.
  • Blåbären trycker vi in i näsan så båda näsborrarna blir proppfulla och det till och med trillar ut blåbär. (Ju mer drastiska scenarier desto lättare att minnas.)
  • Broccolin stoppar vi i munnen och knaprar på så den fastnar ordentligt i tänderna, så när vi öppnar munnen ser vi broccoli överallt (precis så som man inte vill se ut).
  • Olivoljan och kokosoljan smörjer vi öronen och hörselgångarna med. En olja för varje sida och som kronan på verket så hänger vi en oliv som örhänge i den ena snibben och en kokosnöt i den andra.
  • Ägget trycker vi ner i halsen. Så det sitter där någonstans ordentligt fastkilat i svalget.
  • Den gröna bladgrönsakerna, som kan vara ruccola, spenat, mangold och liknande strör vi ut över våra axlar som om vi sytt ihop en slängkappa av många olika sorters småblad.
  • Sedan tar vi den vilda laxen (odlad lax innehåller oftast inte lika mycket Omega 3) och draperar den runt halsen som ett stort halsband.
  • Och gurkmejan lägger vi i lungorna som ett stort gult pulvrigt filter (usch!).
  • Valnöten lägger vi i naveln.
  • Till sist låter vi den mörka chokladen rinna ut ur ändtarmen (ja, det kommer vi nog aldrig att glömma...)
Och kom ihåg att hjärnan är plastisk, vilket innebär att den förändras hela tiden. Så det är bara att träna på! 


Källa: You Can Heal Your Life Summit, Hay House, intervju med Jim Kwik, Series One


lördag 4 maj 2019

Utmattad av sociala medier

Så vi har fått ett nytt syndrom: Social Media Fatigue. Vilket innebär att vi tröttnar på, eller ännu värre att vi känner oss utmattade av, sociala medier. Att det blir för mycket med alla konton som ska skötas och ständigt uppdateras och alla vänner och följare som det ska kommuniceras med, all information som ska matas in i hjärnan om allt och alla. Det blir till slut jobbigt att både hinna och orka med detta 24-timmar-om-dygnet-engagemang. 
Mitt perfekta liv på Instagram

Jag läste någons beskrivning av Facebook som "Tävlingen om vem som har det bästa livet". Det beror förstås lite på vem man är vän med eller följer. Men det behöver väl inte sägas att många konton svämmar över av lyckliga stunder och perfekta allting: hem, barn, partners, semestrar, måltider, outfits etc. etc. etc. Instagram är ungefär likadant eller kanske ännu värre. Det handlar ganska mycket om att visa upp en fasad och om att jämföra och jämföras. Eller inte? För Facebook är väl också stället där man kommunicerar och hänger i olika grupper och diskuterar viktiga saker? Och det är bra med många vänner och kontakter.
Men kan man bli beroende av sociala medier? Och utmattad? Det är väl ändå självvalt? Tja, tydligen får vi ju en dopaminkick varje gång vi går in på någon av våra appar eller sidor och ser att vi har fått likes. Och beroende på vem man är och vilka gener man har, så ja, här kan skapas ett beroende. 

"Den här typen av sociala media-appar är väldigt optimerade för att trigga hjärnans kortsiktiga belöningssystem. Det tar helt över vår uppmärksamhet, vår hjärna är designad för att hellre tänka kortsiktigt än långsiktigt när det gäller belöningar. Som när vi till exempel hellre väljer godis än mat."

"Samtidigt bygger den här typen av appar på behovet av utbyte av social information, vilket särskiljer människan som varelse. Vi vill hela tiden veta vad som händer i vår grupp."

Ovanstående citat kommer från Hoa Ly, psykolog och språkrör för "Time well spent Sweden", en svensk systerorganisation till en världsomspännande rörelse som fokuserar på hur vi ska kunna ta tillbaka makten över mobilen. Men behövs det organisationer för att vi ska kunna klara av att hantera detta? 

FOMO (Fear Of Missing Out) kallas begreppet som handlar om att vi är rädda för att missa något. Och detta då i kombination med att vi gärna vill ha små belöningar som ett konstant flöde, gör att vi låter oss styras av våra skärmar och alltså till slut kan bli utmattade. Så då behövs det kanske nätverk och organisationer där man kan gå med för att stärka varandra... 

Följ gärna länken här nedan och titta på Time well spent Swedens korta introduktionsvideo "Varför är det så svårt att sluta scrolla", som behandlar ämnet och bland annat tar upp att Facebook erkänner att de medvetet har utnyttjat sårbarheten i människans psykologi för att stjäla så mycket av vår tid och uppmärksamhet som möjligt, och att den främsta konkurrenten till Netflix är vårt behov av sömn: 

https://www.timewellspentsweden.com

Vad Time well spent vill uppnå är alltså att den tid vi lägger på våra skärmar är kvalitetstid som vi själva styr över, istället för att vi styrs som marionetter av Facebook, Instagram, Twitter, Netflix, Snapchat och What'sapp.

Men förutom all tid som vi lägger på sociala medier - finns det fler nackdelar? Ja, förmodligen:
  • De flesta exponerar sitt privatliv (vilket kan slå tillbaka senare)
  • Det stjäl inte bara tid utan uppmärksamhet från viktigare saker och vad som händer omkring oss (vid en bussolycka i Skåne nyligen kunde t.ex. ingen av samtliga 20-talet passagerare i bussen ge ett vittnesmål till händelsen på grund av att de alla höll på med sina mobiler och ingen såg något)
  • Vi utsätts för en otrolig massa reklam som påverkar oss mycket mera än vi tror
  • Det blir som ett filter mellan oss själva och verkligheten. 
  • Det tar energi (och det är förmodligen bland annat detta som leder till känslan av utmattning)

Ställ dig frågan: Varför är det viktigt? För det kan det ju vara av olika anledningar:
  • Rädsla att missa något viktigt som händer eller sägs
  • Rädsla att tappa vänner, följare, likes 
  • Det ger en känsla av att ha kontroll
  • Det ger en känsla av välbefinnande eller kanske rentav en kick
  • Det är roligt
  • Det är ett viktigt sätt att hålla kontakten och att nätverka
Ställ dig sedan följdfrågan: Och varför är det i sin tur viktigt? Varför är det till exempel så viktigt att inte missa något? Varför måste man alltid ha kontroll? 

Jag slutade själv tvärt med Twitter efter att jag under en period för rätt många år sedan tyckte att det började ta för mycket av min tid. Jag var inte så aktiv själv, men fastnade i allt som andra spottade ur sig och framför allt i länkar som jag följde och som ledde mig till artiklar, trots att jag egentligen blir ganska trött av att läsa artiklar på nätet och hellre läser böcker. Och plötsligt fanns det ingen tid för mig att läsa böcker längre. Varför? För att lästiden gick åt till Twitter, ofta direkt på morgonen, så att hela dagen sedan kom i otakt. Och efter att flera dagar i rad har läst följande, twittrat av en amerikansk kvinna jag följde: "Oops, just spent my morning scrolling through the tweets, have to restart my day. Wroom wrooom!!" så tänkte jag: Dumma människa. Sitta och skriva detta dag efter dag! Varför följer jag henne? Och varför gör jag själv exakt samma sak... Så jag slutade och fick plötsligt mycket mera tid. Mina morgnar blev så mycket skönare och effektivare. Men - jag tappade så klart kollen över allt som hände på Twitter.

Vilket inte hindrade att jag några år senare satt fast med Instagram, cirka en timme varje morgon och en timme varje kväll precis innan jag skulle somna. Vilket bland annat ledde till att jag fick för lite sömn. Samt till att jag satt och beklagade mig inför familjen över att jag hade så litet tid, att jag till exempel inte hann lära mig den nya versionen av min hemsida. "Nej, men Instagram hinner du med!" sa de. Och jag insåg att de hade rätt. För att lära sig nya versioner av hemsidesprogrammet = tråkigt. Och att sitta och redigera foton på Instagram och bara slöscrolla genom en massa fina bilder = roligt, eller åtminstone inte så tankekrävande. Så då drog jag ner på Instagramtiden. Och fick genast färre följare. Men det kanske jag kan leva med.  

Så sociala medier är kul. Till en viss gräns. Pratar vi om att det börjar kännas som krav, att det äter upp all vår tid och styr våra liv tills vi börjar få utmattningssymptom, då är det dags att sakta ner. Och för den som är beroende av att ha 700 Facebookvänner och få hundratals likes varje dag, så är det kanske inte så dumt att ta en paus, om inte annat så bara för att bevisa för sig själv att det går. Det är trots inte alkohol eller heroin. Och det går att meddela alla att nu börjar det bli för mycket, nu tar jag timeout ett tag. Folk fattar.

Men Social Media Fatigue beskrivs även som att vi börjar tröttna och blir mindre engagerade. Att vi scrollar och scrollar, men inte längre orkar bry oss. Vi orkar inte läsa längre inlägg eller följa länkar. Allt känns bara som en lavin av händelser och information och vi scrollar, scrollar... men har drabbats av någon slags immunitet till och med mot utrop och rubriker som handlar om krig, våld och misshandel. Vi bemöter Miljö-Greta med en gäspning och orkar inte bry oss om vad de olika partierna står för inför EU-valet. Allting är så mycket. Och ändå så likadant hela tiden. Vi är så vana. Måste vi bry oss? Och detta är väl nästan värre, om sociala medier till slut förvandlar oss till mindre empatiska och medkännande och mera passiva varianter av oss själva? 

Vad gör skärmarna med oss? Kanske kan Anders Hansens "Skärmhjärnan", som jag just ska börja läsa, ge mig svaret. Jag återkommer ifall jag får veta mer. För ämnet fascinerar. 

Och samtidigt kan vi så klart göra en hel del själva. Som att bara återta kontrollen och skapa oss några regler. Som vi ju ändå gör för så mycket annat i livet för att få det att fungera smidigare. Det är inte så svårt att stänga av pushups och själv bestämma när och hur man vill interagera på nätet. Hur mycket tid av din dag vill du lägga på sociala medier? När vill du avsätta den tiden? Och vem vill du följa eller vara vän med egentligen? Vem är värd din tid? Bara som ett litet tips ifall du börjar tröttna på inlägg som "Ooops, just spent two hours on social media, have to restart everything, wroooom, wroooom!".


Källor bl.a.: www.va.se, www.timewellspentsweden.com


fredag 19 april 2019

Mer om tarmfloran - läs Food Pharmacy

"Och hur får du själv energi då?" frågade en av mina yogaelever mig. 
"Jag sover", svarade jag. "Och promenerar och får mycket frisk luft. Och så genom maten förstås", la jag till. 
För faktum är att maten vid närmare eftertanke nog faktiskt är bland det allra allra viktigaste. Mycket frukt, grönt och fibrer. Att se till att få i sig alla vitaminer, mineraler och antioxidanter man behöver.

Det här med tarmflorans betydelse för vår hälsa får alltmer gehör och alltfler böcker i ämnet skrivs. Läs dem! Ja, kanske inte alla. Jag snöar själv gärna in på den här typen av litteratur (som jag ju även har skrivit om tidigare) trots att det står mycket samma saker i olika böcker, men det är ju alltid roligt med en ny text och nya foton och nya recept... eller hur? Ja, kanske inte alla tycker det, men då har jag hittat den enklaste och roligaste boken i ämnet, nämligen Food Pharmacy, skriven av Lina Nertby Aurell och Mia Clase. Ingen kan tycka att den boken är tråkig. Och ingen kan tycka att den är svår på något sätt. 

Läser du den kommer du att inse vikten av att minska på sockret och öka på med vitaminer och antioxidanter i form av frukt och grönt för att minska inflammationen i kroppen och få ett längre och friskare liv. Plus få tips på hur du ska gå tillväga. Jag känner inte att jag behöver göra någon sammanfattning av boken, utan allt du behöver veta står där och den går fort att läsa. 

Men lite inspirerande axplock kommer i alla fall här: 

"Dagens forskning visar att många sjukdomar kan elimineras "bara" genom kosten."

"Cirka 80 procent av immunförsvaret sitter i tarmen."

"Forskning visar att bakterierna i tjocktarmen inte bara kan påverka en lång rad sjukdomar och andra tillstånd som till exempel diabetes, allergi, astma, MS, autism, hjärtsjukdom och vissa cancerformer, utan också att de kommunicerar med hjärnan och kan styra vår kroppsvikt, personlighet och till och med vårt beteende. Det finns många fler kopplingar mellan tarmen och hjärnan än vad vi tidigare känt till och det finns forskare som till och med har börjat kalla tarmen för "vår andra hjärna"."

"Tarmfloran är en nyckelspelare i bildandet av alla hormoner i kroppen och förser våra organ med viktiga hormonsubstanser."

"Utöver att trycka bort de elaka bakterierna så har de goda bakterierna en mängd andra viktiga uppgifter. Bland annat tätar de tarmväggen och ser till att den inte läcker gifter och skräp ut i blodomloppet och resten av kroppen."

"Mat som tas upp i tunntarmen och höjer blodsockret för snabbt leder till att matsmältningsorgan som levern och bukspottskörteln blir överansträngda när de stressar för att så fort som möjligt ta bort överskottet av sockret i blodet vilket skapar inflammation."

"En väl fungerande tarmflora minskar inflammationen i kroppen, stimulerar det egna immunförsvaret och skyddar mot upprepade infektioner, kroniska sjukdomar och för tidigt åldrande."

"Du har ärvt en uppsättning gener av dina föräldrar som du alltid kommer att dras med, men genom din livsstil kan du påverka om de aktiveras eller inte. Det som är så intressant är att forskarna nyligen har insett att din tarmflora kan vara en av de avgörande faktorerna för om en gen aktiveras eller inte." 

"Kolhydrater från växtriket har inte bara oftast en låg koncentration av kolhydrater utan också ett högt fiberinnehåll, och eftersom kolhydraterna är inkapslade i fibrerna når maten hela vägen ner till grovtarmen där de blir mat till våra goda bakterier."

"När vi kryddar middagen med kummin, persilja, gurkmeja, svartpeppar, oregano, dill, rosmarin och koriander lyfts antioxidantinnehållet i vilken enkel vardagsrätt som helst."

Det finns alltså recept i den här boken också och jag har hittills provat och totalt misslyckats med "knäckebrödet som är värt att vänta på", som blev så smuligt att jag får smula ner det och äta det i filen. Men då ändrade jag lite i receptet... gör alltså inte det! Så jag får väl helt enkelt skylla mig själv.

Det såg fint ut så länge degen låg på plåten. Men gott blev det ändå. Bättre lycka nästa gång!

Som avslutning tycker jag du kan se den här boken som inspirerande grundkunskap i hur du bör äta. Och som Lina och Mia också säger i boken, fokusera på vad du ska tillföra kroppen för härligheter snarare än vad du ska utesluta.

Lina Nertby Aurell och Mia Clase har även en blogg, www.foodpharmacy.se, där du kan titta in och lära dig mer. Dessutom finns det en tillhörande kokbok som heter "Food Pharmacy kokboken". Båda böckerna finns att köpa på t.ex. adlibris.se eller ute i bokhandeln.

Jag såg också att Stig Bengmark, professorn som fungerat som de här båda kvinnornas lärare och guru, själv kom ut med en bok 2018, "Välj hälsa!". Så den får vi förstås se till att hinna med att läsa någon gång framöver.

Källa: Food Pharmacy - Lina Nertby Aurell & Mia Clase



lördag 6 april 2019

Att behaga

På engelska finns det ett ord för detta: "people pleaser" och på svenska skulle vi väl kunna kalla det för "behagare". Man är helt enkelt en sådan som alltid vill att alla andra alltid ska tycka om en.
Foto: DenTrushtin, Unsplash
Jag uppfostrades till att vara en "pleaser". Det handlade hela tiden mycket om vad alla andra skulle tycka och tänka. Grannarna, faster Saga, mina föräldrars vänner och mina vänners föräldrar och ja, bara folk i allmänhet. "Vad ska folk tycka?" Superviktigt!

Till mammas försvar ska sägas att hon också strängt uppfostrats till att vare en "pleaser". Till att andras åsikter alltid var mycket viktigare än vad hon själv tänkte och ville. Min mamma har för övrigt alltid varit en riktigt bra pleaser utan att på något sätt verka ängslig och angelägen. Hon har liksom bara en fallenhet för det.

Det var lite svårare för mig. Dels för att jag hade en stark inneboende egen vilja, vilket förstås beskrevs som att jag var "fruktansvärt envis", dels för att jag kände att det låg någonting inte helt behagligt i att alltid sätta andras önskningar först, att detta undergrävde min självkänsla. Ja, detta var förstås inte tankar jag hade när jag var fyra år, utan ord på tankarna har jag satt så här i efterhand. 

Så här några decennier senare så ligger det egentligen inte alls i tiden att vara en pleaser och jag tror få människor uppfostrar sina barn på det sättet. Tvärtom ska vi nu alla förverkliga oss själva och våra barn får lära sig att ta mycket plats. Samtidigt tror jag också att en del av oss har behagandet i generna. Och jag har det delvis själv, trots det jag sa nyss om att jag är envis. Vilket jag säkert också är. Men jag får också skuldkänslor när jag känner att jag inte är tillräckligt mycket till lags. Jag är en sådan som springer över övergångsställena för att jag inte vill irritera bilisterna med att behöva stanna, en sådan som inte klagar när jag går på restaurang även om jag är missnöjd för jag vill inte vara till besvär, och i affärerna är jag alltid snabb och effektiv, ständigt angelägen om att vara så lite i vägen som möjligt för både kunder och personal. Lyhörd och duktig. För jag vill verkligen hålla alla glada och på gott humör alltid.

Samtidigt är det förstås helt omöjligt att alltid hålla alla andra nöjda och att få alla att alltid tycka om en. En stor motgång drabbade mig när jag träffade mina svärföräldrar de första gångerna och tvingades inse att de helt enkelt inte gillade mig så särskilt mycket. Inte så att de sa det rent ut, men det märktes ändå ganska väl genom deras beteende och kommentarer och jag kände mig ledsen. Mina tidigare pojkvänners och vänners föräldrar hade ju alltid tyckt om mig. Jag som var så trevlig! Så småningom insåg jag att deras motvilja handlade om något som inte var så enkelt att komma åt, nämligen att jag inte var tillräckligt högt utbildad för att matcha deras son. Då spelade det ingen roll hur jag än ansträngde mig och försökte vara till lags, för jag dög inte riktigt ändå. 

Ett annat exempel var när jag jag som ung jobbade på ett hotell i London och fick höra på omvägar att tjejen som jobbade med PR inte tyckte om mig. Jag kunde inte förstå varför. Jag hade väl inte gjort henne någonting, tvärtom, tyckte jag. Jag jobbade i baren och ibland innan jag skulle gå på mitt kvällsskift satt jag i personalmatsalen och åt middag tillsammans med de andra som var i tjänst just då, ofta inklusive hon. Och vi småpratade medan jag åt av dagens rätt och hon, som alltid tycktes vara på diet, åt någon av sina sallader. Så småningom insåg jag att det var detta som var problemet. Hon retade sig helt enkelt på att jag var smal och kunde (på den tiden alltså) äta vad och precis hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, medan hon tyckte att hon alltid fick avstå från de goda grytorna och såserna som serverades där. Och sådana saker är svåra att rå på. Man kan jobba sig blå av ansträngning för att behaga, men när problemet inte riktigt ligger hos en själv, utan snarare i någon annas sätt att värdera, då blir det omöjligt. 

Som yogalärare försöker jag också att få människor nöjda. Och i ärlighetens namn är det säkert delvis därför jag har byggt mig en "skyddad verkstad", det vill säga jag har en egen studio, vilket gör allting enklare, för dit kommer de som tycker om mig och min yoga. Jag slipper utsätta mig för öppna klasser, som jag tidigare gjorde, dit det kommer personer som bara bokar in sig på ett yogapass, och sedan kanske inte tycker om vare sig min yoga eller mig. Och i värsta fall kommer fram efteråt och har synpunkter. Eller som när jag jobbade för ett studieförbund, där alla fyllde i en utvärdering (obs efteråt då, när det redan var försent att göra något åt saken) och man kunde läsa åsikter om att vi hade haft både för stark och för svag belysning i lokalen, att vi fått meditera för mycket och för lite och att musiken varit för hög och för låg. På samma kurs! Och jag kände mig modfälld för att jag inte hade kunnat motsvara allas förväntningar.

Tecken på att du är en pleaser/behagare:

  • Du är angelägen att alltid komma överens med alla andra och håller med om allt utan att våga vädra egna åsikter.
  • Du känner dig ansvarig för hur andra mår och att alla andra ska må bra.
  • Du ber ofta om ursäkt. Ibland bara för säkerhets skull.
  • Du har svårt att säga nej och tar därför på dig mer uppgifter än vad du egentligen vill/orkar med.
  • Du känner dig illa till mods om någon blir arg på dig eller inte tycker om dig.
  • Du kan till och med vara självdestruktiv i ditt beteende bara du lyckas hålla alla andra glada och nöjda.
  • Du behöver beröm och erkännande av andra för att känna att du duger.
  • Du undviker konflikter och säger aldrig ifrån.

Tydligen är kvinnor oftare pleasers än män, kanske för att vi har starkare förväntningar på oss att vi ska vara mjuka och omhändertagande. Själv inser jag att jag har pleasat mig igenom större delen av mitt äktenskap genom att vara den som jobbar deltid och tar mest hand om barnen, den som vabbar, följer med till tandläkaren och går på utvecklingssamtal, handlar, tvättar och städar. Allt medan min man har fräst på i sin yrkeskarriär, ständigt bortrest på tjänsteresor. Fast jag egentligen hade tänkt mig att vi skulle vara jämställda och dela lika. Men eftersom jag aldrig stod upp för mig själv och protesterade så blev det inte så. Att vara en pleaser kan lätt bli en kvinnofälla och leda till ekonomiskt beroende och dålig pension. Enligt psykologerna handlar det mycket om en brist på självkänsla. 

Så hur bryter man mönstret? Svar: genom att säga nej. Och genom att ta små steg mot att inte alltid vara till lags. För är man en pleaser känns det ofta väldigt obehagligt att sluta med att alltid behaga. Och det är lätt att känna skuldkänslor. Men som med allting annat så blir man bättre när man tränar! Det handlar om att inte bara fortsätta göra som man alltid gjort per automatik. Att bli medveten om problemet gör det också lättare att hejda sig och inse att man har ett val i hur man ska agera. Till exempel går det att säga att man vill tänka på saken, innan man automatiskt säger ja till saker som man inte egentligen vare sig vill eller hinner göra. Och det går också att träna på att våga ha åsikter och bli mera tydlig och bestämd. Att upphöra att vara en ständig pleaser är ett successivt jobb och att inte alltid göra andra till lags innebär inte att man för den skull är otrevlig.

Inom yogan finns "ahimsa", en etisk förhållningsregel som innebär att vi inte ska göra något ont mot någon levande varelse. Jag tror och hoppas att ahimsa kommer att vinna fler och fler anhängare framöver i och med att vi går mot större medvetenhet vad gäller miljö och hälsa. Att världen kommer att bli en bättre, ärligare och mindre egoistisk plats att leva på. Och att yoga kan spela en roll i detta, att få människor att bli lite lugnare och snällare. Samtidigt innebär ahimsa inte att vi för den skull ska glömma bort oss själva. Det finns en stor skillnad på att vara en egoist och att vara en person som har medkänsla med inte bara alla andra utan också med sig själv. 


Källor bl.a.: www.smartare-liv.se, www.psychologytoday.com



torsdag 21 mars 2019

Nyttigare godis utan sockerchock


Mataffärerna försöker i sina reklamblad få oss att tro att vi inte kan njuta av t.ex. Melodifestivalen eller Eurovision Song Contest utan lösgodis och chips. Och visst, man kan gott få unna sig ibland. Samtidigt kan man unna sig något gott men som ändå är lite nyttigare och därmed må bättre efteråt. Det finns vettiga alternativ och framför allt om du vill godismysa framför tv:n ofta, så är det en bra idé att styra in på hälsosammare val. 

Förslag på nyttigare godis (som i ärlighetens namn kanske inte är riktigt lika svingott, men i alla fall nästan) som man enkelt fixar själv:
  • Chokladbollar (finns massor av recept på nätet, receptet på de som är med på bild här kommer nedan)
  • Popcorn (poppa i kastrull med kokosolja)
  • Rostade valfria nötter ( t.ex. torrostade i stekpanna och kryddade med flingsalt och kanske en gnutta chili)
  • Grönkålschips (lagom stora grönkålsbitar rostade i ugnen med olivolja och salt, 180 grader i 6-12 minuter, håll koll för det skiljer från ugn till ugn)
  • Glassalternativ: mixa två bananer med ett paket fryst mango 
Enkla grejer! Och goda!

Chokladbollar med dadlar:
Kör i mixern 2 dl solrosfrön (eller andra nötter), 4 tsk rapsolja (eller kokosolja), 16 mjuka kärnfria dadlar, 4 tsk vatten (eller kallt kaffe), 4 tsk kakao, 1 dl havregryn och en nypa salt. Forma ca 16 bollar och rulla i kokosflingor eller kakao.





fredag 8 mars 2019

Springa en halvmara med diverse krämpor

Jag skrev en gång i höstas om att jag börjat springa, trots att jag har ett ledband som slitits av och läkt ihop fel, så att jag egentligen inte kan. Och att jag dessutom tränade för ett halvmaraton. Så hur gick det? Jo, jag klarade det faktiskt! Jag genomförde det trots diverse krämpor, det var roligt och jag kan tänka mig att göra om det. Det är den korta historien. Och för den som orkar läsa den långa historien så kommer den här:

Det gick fint under hösten och projektet fortskred som planerat. Jag tränade upp mig till att springa sex kilometer i sträck. Någon gång i början på december började det göra ont i höger knä när jag sprang. Detta valde jag dock till en början att ignorera. För jag ville verkligen springa och tyckte att jag mådde bra av det. Ett par veckor pågick detta, sedan var inflammationen ett faktum och planerna fick plötsligt ändras till ingen löpning alls, utan bara vila. Det var så klart ganska mycket smolk i löparbägaren. Efter alla problem jag har haft under åren med mina fötter, avslitet ledband, hälsporre och två frakturer, så inte hade jag trott att det skulle vara ett knä som skulle hindra mig.  Men jag fick helt enkelt börja ställa in mig på att jag kanske bara skulle få följa med till Florida som hejarklack åt min man och son. Och vara glad för deras skull.

Runt nyår tillbringade vi sedan en vecka i Spanien. Detta var tänkt som vårt lilla privata träningsläger, där vi skulle få möjlighet att finslipa vår löpning i soligt väder och behagliga temperaturer, vilket också var vad min man och son sysslade med. Men här hade faktiskt mina knäproblem läkt till så pass att jag kunde börja "powerwalka". Och det kändes bra, både för konditionen och rent allmänt, och nu började tanken födas att jag kanske trots allt skulle kunna träna upp mig till att promenera mig igenom halvmaran i raskt tempo. Celebration Marathon är ett s.k. "charity race", där det mesta av pengarna går till välgörande ändamål. I och med detta är det många som ställer upp i halvmaratonet och bara promenerar för att ge sitt bidrag och stöd. Så jag skulle ändå vara i gott sällskap. Och att bara ta sig runt vore ju härligt. 

Men saker och ting utvecklar sig ibland bättre än man tror och de två veckorna innan tävlingen kunde jag börja blanda in en och annan liten sträcka med löpning i mitt promenerande. Den längsta träning jag gjorde var dock bara 10 kilometer. Min son avverkade heller inte någon längre sträcka än så, så egentligen var det bara min man som var i riktigt god form inför sitt maraton. 

Vi anlände i Miami på torsdagen och var ute och löptränade lite lugnt på fredagsmorgonen i behaglig temperatur, men vi visste av väderleksrapporten att på söndagen, tävlingsdagen, väntades det dagsregn i Orlando och Celebration. Otroligt nog får man väl säga med allt det underbara och soliga väder som normalt råder vintertid i Florida (vi vet eftersom vi har bott där). Från början hade prognosen varit sol och det var ju också så jag hade tänkt mig den här maratondagen, hur vi skulle springa där i Floridasolen och njuta, men allteftersom dagen närmade sig försämrades väderprognosen successivt. Som den optimist jag varit vad gällde vädret hade jag, till skillnad från man och son, inte ens packat ner en vind- och regnjacka. Det kunde ju inte behövas, resonerade jag. Jag hade ju tänkt ut redan i somras vilket linne jag skulle springa i.... vilket ledde till att jag kvällen innan, på lördagen när vi väl kommit till Celebration och hämtat ut våra löparpåsar och nummerlappar, fick ut och panikköpa en jacka. I övrigt laddade vi med pasta på Macaroni Grill på kvällen och gick och la oss tidigt. 

Min man, som ju varit den enda i högform, var det inte längre. Någon vecka tidigare hade han nämligen rest till Ghana och hämtat hem någon slags magåkomma (inte smittsam tack och lov) som hade förvärrats precis dagarna innan tävlingen. Så sent som när vi satt och åt på lördagskvällen sa han att han inte visste om han skulle kunna springa över huvud taget. Alltså var det egentligen ingen av oss som visste hur det skulle gå, bra eller dåligt, eller om vi måste bryta någonstans på vägen. Varken sonen eller jag hade ju någonsin sprungit längre än 10 kilometer och med mitt knä och mitt ledband kände jag verkligen att vad som helst skulle kunna hända. 

Så grydde denna söndag den 27:e januari till slut. Fast då hade vi redan varit uppe i några timmar eftersom loppet började klockan sju. I mörker och ösregn. Sonen och jag hade ätit frukost på bananer, grekisk yoghurt och powerbars. Min man hade inte vågat äta något alls.

Celebration sjöd dock av liv och det var roligt att ansluta sig till alla andra löpare i parken nere vid sjön, där vi snart redan var dränkta av regnet och jag hade redan på vägen dit lyckats trampa i en riktigt djup pöl, så var dyngblöt även om fötterna. Min man, som är van både maraton- och ultramaratonlöpare, ställde sig i främsta ledet medan sonen och jag ställde oss någonstans rätt så långt bak i klungan och efter nationalsången så gick startskottet och vi var igång längsmed de regnvåta, mörka gatorna, där vänliga människor redan stod uppställda och hejade och peppade.

Min sons plan var att springa så länge han orkade och att sedan varva mellan att gå och springa. Min plan var precis tvärtom att powerwalka genom första halvan av loppet och sedan, om det gick någorlunda bra, börja varva med att springa lite. Men mitt i klungan som jag var, så sprang ju alla andra. Och med folk som stod och hejade hela tiden längsmed vägen, så inte kunde jag börja ... Alltså sprang jag istället hela första halvan av loppet i denna stora klunga, dock i mycket långsammare tempo än normalt för min del, vilket kanske var förklaringen till att det gick så bra. Min man hade med sig en massa egna löpargeler, precis som han brukar, medan sonen och jag förlitade oss på vätske- och banankontrollerna längsmed banan. Glatt svepte jag i mig Gatorade vid precis varenda ställe där detta serverades (tänkte jag behövde energin), vilket naturligtvis ledde till att jag snart fick lägga tid på att leta upp en bajamaja och köa vid den, samtidigt som jag såg hur andra avancerade borta på banan... Konstigt att detta plötsligt hade betydelse för mig! Jag skulle ju bara helst ta mig runt, var tanken, och inte drabbas av någon slags tävlingdjävul. Och framför allt som ju utsikterna till en bra placering ändå var lika med noll.

Regnet bekom mig däremot inte alls efter ett tag, man blev van helt enkelt. När man ändå är så blöt som man kan bli så tänkte i alla fall jag att det hade varit mycket värre att stå och vara åskådare än att springa själv, för som löpare så rör man sig åtminstone hela tiden.

Något som jag däremot hade trott när jag gav mig ut på den här löparförmiddagen var att jag skulle få en massa tid för mina tankar. En massa egentid helt enkelt, där jag skulle hinna tänka igenom både det ena och det andra och kanske till och med komma fram till livsavgörande beslut. Några sådana djupare tankar hann dock aldrig infinna sig. Jag var totalt närvarande i nuet precis hela tiden och tänkte verkligen inte särskilt mycket alls. Dels hade jag fullt upp med alla intryck från runtomkring, de andra löparna, människorna som stod och hejade, och den fina lilla stad som Celebration ju är med sina djungelområden och små sjöar runtomkring, och de få tankar med substans som jag faktiskt hade handlade mest om huruvida jag skulle ha eller inte ha Gatorade vid nästa station (ja!) och bananer (ja!), var det kunde tänkas ligga en bajamaja och hur lång kön där skulle vara, samt om min fot skulle hålla hela loppet ut. 

Efter bajamajan började jag nämligen känna av smärta i min högra häl, en smärta som strålade längsmed vristen och upp mot benet. Under normal träning hade jag säkert avbrutit där och gått hem, men inte nu så klart. Sedan började jag även känna av mitt knä en aning. Men på något sätt så bärs man av stämningen, de andra löparna och inte minst av publiken. Det sista jag tänkte på var att börja lyssna på smärtsignalerna (vilket förmodligen egentligen varit det smartaste). Istället tänkte jag för mig själv att "Nu springer du! Det här tillfället kommer aldrig igen!"

De sista fem kilometrarna befann jag mig i en grupp med personer som liksom jag själv gick ibland och sprang ibland, vilket innebar att vi sprang om varandra gång på gång. Så när vi var inne på den sista kilometern runt sjön inne i centrum tänkte jag att om jag orkar springa nu hela vägen och inte saktar ner och går fler gånger, då bör jag komma i mål före de här andra som just nu håller samma tempo som jag. Ingen av dem verkade tänka samma tanke eller kanske så orkade de bara inte. Jag hörde att många omkring mig flåsade och hade det jobbigt på det sättet. Men det var inte mitt problem, mitt problem var bara smärtan i foten/benet och knät. Så jag valde att bita ihop och springa på och de sista hundra meterna in i mål orkade jag till och med spurta. Det var en härlig känsla för där stod min son i målområdet och hejade och en massa andra människor stod också och hejade och verkade jätteglada att jag spurtade (fast förmodligen hade de varit lika glada ändå). Så jag anlände i mål med kraftig andnöd och helt slutkörd, men väldigt nöjd, och fick min silvercape och medalj till slut. 

Och sedan var det bara mat och musik och fest för hela slanten. Eller skulle ha varit snarare, för regnet la såklart sordin på stämningen och folk troppade av allteftersom. Sonen och jag stod i målområdet med soppa och kaffe och försökte hålla värmen medan vi väntade på vår maratondeltagare. Skulle han komma i mål eller låg han och spydde någonstans längsmed vägen? Nejdå, han kom till sist, någon timme efter mig. Inte på sitt personbästa, men han hade ju ändå lyckats springa!

Kylan och regnet åt sig till slut genom märg och ben. Jag frös så jag skakade fast det faktiskt inte var kallare än 14 grader, men den fysiska ansträngningen i kombination med att vara dyblöt ända in i underkläderna gjorde sitt. Så vi åkte därifrån ganska snart sedan. På vägen mot bilen stötte vi på några gamla vänner, där mamman och sonen också sprungit halvmaran. Vi pratade inte tider, men jag kollade upp sedan i resultatet att de sprungit på betydligt bättre tider än vi (mamman på 2:02 och sonen på 1:52). 

Så våra resultat då? Jo, min man kom på 58:e plats i maratonet (av ca 1300 startande) på tiden 3:40. (Två år tidigare sprang han loppet åtta minuter snabbare och hans personbästa är 3:24 i Helsingborgs maraton). Jag då? Jo, jag kom på 985:e plats... (av ca 1350 startande i halvmaran) på tiden 2:49. Så nej, jag är nog inte Sveriges nya löpartalang, men betänk att min plan ett tag bara var att promenera mig igenom på förhoppningsvis 3:30, så förstår du att jag ändå var nöjd. Och min son kom på eminenta 749:e plats på tiden 2:31. 

Dagen efter vaknade jag och kände att nu vet jag hur det känns att bli gammal! Hela kroppen värkte och med möda och besvär kunde jag ta mig ur sängen. Första dagen efter var den klart värsta, därefter avtog krämporna och stelheten successivt, men det tog nog en fem dagar innan jag kunde göra yoga normalt igen och hade fått tillbaka min vanliga rörlighet. Framför allt blev jag stel varje gång jag suttit stilla en stund och att göra enkla saker som att kliva in och ut ur bilen eller bara böja sig ner och knyta skorna blev ett mödosamt projekt. Intressant nog hade sonen betydligt mindre problem med stelhet så det måste väl bero på åldern, han är bara 17. Medan min man, som springer flera både maraton och ultramaraton varje år, ändå är lika stel efter varje lopp. Så det säger väl en del om hur stor roll åldern faktist spelar när det gäller förmågan att återhämta sig. Sedan tror jag absolut att jag hade varit ännu stelare och under ännu längre tid om jag inte varit en yogini.

Hela den här resan var fantastiskt fin. Vi besökte Miami Beach, Key West och Naples. Vi var ute i Big Cypress National Preserve och såg stora alligatorer och underbar natur och inte minst så besökte vi vänner i Orlando. Men ingenting gick upp mot den här regniga förmiddagen och halvmaratonet i Celebration! Jag hade gärna gjort om den förmiddagen igen och igen och igen. Det var en sådan enorm kick helt enkelt och det är svårt att svara på frågan varför. För jag tror inte egentligen att jag upplevde något "runner's high", utan jag kände mig bara allmänt glad och uppåt av att kunna få vara med och klara att gå i mål.

Jag hade kanske inte min vackraste dag på resan, men min bästa och gladaste!!!

Så vad hände sedan? Nu är vi väl ute och springer för fullt allihop här hemma? Nej, inte precis. Min man springer förstås som vanligt. Hans kropp verkar vara hur tålig som helst. Sällan några skador och han är också villig att lägga all den tid som krävs på att vara i maratonform. Sonen däremot har tyvärr helt lagt av med att springa. Nu finns det ingen morot längre och då har han helt tappat motivationen. Mammas tjat hjälper inte. Jättetrist. Själv började jag springa igen så fort vi kom hem och bestämde mig för att fyra kilometer två gånger i veckan kunde vara lagom nu att både orka och hinna med bland alla yogapass och hundpromenader. Men det tog bara någon vecka så hade smärtan i hälen och vristen accelererat och jag fick helt enkelt acceptera att det inte går. Inte just nu i alla fall. Jag har fortfarande precis lika ont och vet inte riktigt om det är hälsporreproblemen som har återkommit eller om jag har en stressfraktur. Men "born to run" verkar det inte som om jag är tyvärr! 

Samtidigt vill jag inte ge upp. Saker och ting kan förbättras snabbare än man tror. Jag skulle gärna springa ett halvmaraton igen och jag tror nog att jag kommer att försiktigt börja springa så fort jag känner att det blir möjligt, om det så tar ett år tills dess. Eller tre år. Eller tio. Äldsta åldersklassen på halvmaran var 75-99 år. Man ska inte ge sig!

onsdag 20 februari 2019

2019 är meditationens år


Ovanstående skulle kunnat vara ett uttalande från Socialdepartementet eller WHO. Och kanske blir det så någon gång i framtiden. Vi kan ju hoppas. Men just nu så är det bara mitt eget nyårslöfte. Jag lovade på nyårsafton att under det här året meditera mera, helst två gånger om dagen. 

Men - säger kanske någon - mediterar inte du redan varje dag, du som är yogalärare? Jo, absolut. Jag har de senaste åren siktat på att meditera en stund varje dag och ofta har det också blivit av. Men nu har det alltså blivit lite mera, samt det kanske viktigaste av allt, jag har deklarerat för min familj och för vem som vill höra på att jag prioriterar min meditation. Istället för att alltid istället prioritera allting annat och låta meditationen vara något som jag bara gör om tiden räcker till och framför allt om ingenting i närheten stör, vilket ofta är svårt att uppnå när man bor i en familj. 

När jag var i Edinburgh i våras och tränade för Donna Farhi diskuterade jag och min samarbetspartner Carole just detta i samband med att vi strukturerade vår "home practice". (Home practice är alltså den yogaträningen man gör själv och som är superviktig och ingenting en yogalärare bör slarva med och hoppa över). För lustigt nog hade vi ungefär samma upplevelse kring det här med vår "home practice", att vi ständigt nedprioriterade oss själva. Visst, vi var båda flitiga, men samtidigt lät vi alla andra omkring oss ständigt störa. Ibland hur mycket som helst. Familjemedlemmar kunde komma och fråga oss saker, till och med påbörja långa diskussioner, slamra i skåp och dörrar och be om hjälp med både det ena och det andra. Och då stod vi till tjänst! Deras tjänst alltså och absolut inte vår egen. Och meditation, det var för oss båda något som vi bara gjorde när ingen annan fanns i närheten. Om någon dök upp, ja då var det genast slutet på den meditationen!  

Så vi kom nu gemensamt fram till att om vi verkligen menade allvar med vår egen yogaträning och meditation, så behövde vi göra vissa förändringar. Och framför allt när det gällde meditationen. För det är en sak att stå och göra solhälsningar och samtidigt diskutera vad man ska äta till middag på kvällen, vilket i och för sig inte är att rekommendera. Men det är ännu värre, för att inte säga helt omöjligt, att meditera och samtidigt föra en liknande diskussion. Vill man göra yoga ifred och meditera och har familjemedlemmar som ofta stör, så får man helt enkelt lära sig att sätta gränser. 

Ja, det gick alltså ett halvår till innan några gränser sattes, det ska erkännas... Men i och med nyårsafton när jag alltså bestämde mig för att meditera mera, så blev det också nödvändigt. Det här är mitt nyårslöfte, det här är viktigt för mig. Var snälla och respektera det! Och naturligtvis fungerar det. Precis som att jag själv respekterar att min man behöver ut och springa flera timmar i sträck eller att min son inte vill att man pratar med honom medan han äter frukost (för han vill sitta med sina hörlurar på och vara ifred). Man måste tala om vad man vill! Alltså fungerar det jättebra plötsligt med att få sitta ostört, till och med när andra finns runt omkring för nu håller de sig tysta och respektfulla.

Sedan finns det andra aspekter av mediterandet som ibland går mindre bra. Till exempel att jag under kvällsmeditationen ofta sitter och nickar till. Och det är ju inte så bra. Det är inte avsikten, men jag är helt enkelt för trött. Och om jag inte sitter och somnar så brukar det ofta istället bli så att det börjar krypa i kroppen efter cirka fem minuter och detta gör att de sista fem minuterna känns mest som tortyr. Och längre än 10 minuter skulle jag ha svårt att klara av. (Å andra sidan är 10 minuter vad som krävs, visar forskning. Längre tid behövs inte per meditationstillfälle för att få resultat.) Däremot om morgnarna är kroppen lugn och fin och det går hur bra som helst att sitta länge. Jättelänge till och med. Problemet där är istället att jag har så mycket tankar. Mitt huvud är proppfullt av alla möjliga tankar och att inte låta dem ta över känns ibland helt omöjligt. Jag tar hjälp av mantran, men på något sätt försvinner dessa snart ur min hjärna och alla tankar tar över istället. Om vad som hänt, om vad som ska hända, om vad jag skulle vilja och bla, bla, bla. 

Men så finns det andra dagar också när allt går näst intill perfekt (även om perfektionism naturligtvis inte är vad vi letar efter heller...). Klart är i alla fall att precis som med allting annat så blir det lättare när man övar. Det är därför det är viktigt att verkligen göra sin meditation! Ju mer jag tränar desto bättre går det helt enkelt. Och när det inte går så bra, så gör det ingenting, för det är också en del av meditationen att observera detta utan att döma. Bra eller dåligt, det existerar egentligen inte, för i meditationen så bara är jag. 

Så varför ska man meditera då? "Jag är inte en sådan som kan sitta stilla," hör jag ofta människor beskriva sig själva. Och gärna dessutom med viss stolthet, för det här med att vara väldigt aktiv, att utnyttja dygnets varenda minut till att vara produktiv, det hänger ändå ganska mycket kvar hos många. Och många arbetsgivare vill fortfarande hellre ha medarbetare som är "hungriga" och "älskar att ha många bollar i luften" än sådana som sitter och mediterar och som ransonerar sin energi och pratar om att de vill ha tid att ladda sina batterier på fritiden istället för att vara ständigt uppkopplade och tillgängliga. Samtidigt presenteras fler och fler intressanta forskningsresultat, som avslöjar att meditation både gör oss mera kreativa och framför allt gör oss lugnare och håller oss friska. Meditation kan helt enkelt vara som en förebyggande vaccination mot utmattning och sjukskrivning. Och det är väl också vad arbetsgivare vill ha, eller?

Så här är lite av vad utövare av yoga och meditation har hävdat under årtusenden, men som numera, när vetenskapen äntligen börjar komma ifatt, alltså kan bevisas med hjärnskanning och därmed har börjat få gehör:

Meditation förändrar hjärnan - det är detta som man kallar för neuroplasticitet
  • Man har kunnat se att med regelbunden meditation förtjockas områden i hjärnan som reglerar smärta och upprörda känslor, vilket leder till både mindre upplevd smärta och större lugn. Större lugn och mindre upplevd stress leder i sin tur till fantastiska bieffekter som färre depressioner, bättre fokus, starkare immunförsvar och högre fertilitet.  
  • Hos optimistiska personer är den vänstra frontalloben (som sammankopplas med entusiasm, nyfikenhet, glädje och lycka) mera aktiv. Hos negativa personer är det istället den högra frontalloben (som sammankopplas med ilska, rädsla, sorg och depression) som är mest aktiv. Detta förändras dock med hjälp av meditation och mindfulness, så att den vänstra sidan aktiveras mera. Det räcker med åtta veckors regelbunden träning för att se tydliga resultat.
  • Meditation sätter igång det parasympatiska nervsystemet, som sänker stressresponsen, vilket bland annat innebär att puls och blodtryck går ner och immunförsvaret stärks.
  • Med meditation ökar blodflödet till de delar av hjärnan som påverkar känslor och beteenden, vilket i sin tur leder till att det blir lättare att förhålla sig lugn och kunna kontrollera sig. Den som mediterar regelbundet får lättare att prestera under stress och att över huvud taget klara av stressande situationer bättre. 
  • Man har kunnat se att meditation förbättrar sömnen och även gör det lättare att somna. Insomningstiden minskade signifikant hos försökspersoner. 
  • Meditation bromsar hjärnans åldrande. Den för åldrandet typiska minskningen av grå materia, vilket gör att äldre personer tänker långsammare, minskar eller avstannar i vissa fall helt.
Själv märker jag redan en viss skillnad sedan årsskiftet, dvs. åtta veckor, vilket är intressant eftersom det trots allt inte handlar om så stor skillnad i tid som jag lägger ner på mina meditationer. Framför allt så sover jag bättre och mera sammanhängande. Eftersom jag alltid har sovit väldigt lätt och brukar vakna nästan bara en dammtuss faller, så innebär detta verkligen en stor skillnad. Det känns som om jag får mera djupsömn. Jag känner mig även lugnare och märker att jag inte blir så lätt irriterad på småsaker. Och jag noterar att min attityd till allt det som jag inte hinner (vilket brukar vara ganska mycket) har ändrats. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket. Så på det hela taget kan jag konstatera att jag mår bättre av mera meditation och jag skulle närmast beskriva det som som likvärdigt med en milt lugnande och antidepressiv medicin. Utan biverkningar! 



Källor bl.a.: Meditation & Mindfulness, 10 minutes kan make all the difference - Andy Puddicombe




fredag 21 december 2018

Glutenfria chokladcookies med bovetemjöl

Så här i jultider kan väl chokladcookies vara gott? Det här receptet kommer ursprungligen från Nigella Lawson. Jag skrev ner receptet från tv:n en gång i tiden och som vanligt har jag gjort några små ändringar, men inte så mycket. Alla barn (och de flesta vuxna också) älskar dessa cookies och de är ett bra komplement till lussebullar och pepparkakor när det ska julfikas, framför allt som de är ett glutenfritt alternativ. Självklart passar de även under övriga året och inte bara i jultider. Lite söta kan jag själv tycka att de är och som ett alternativ kan man dra ner lite på sockret om man vill. 

Ingredienser till 20-25 st:
2,5 dl bovetemjöl
1/2 tsk bikarbonat
1/2 tsk salt
1 dl kakao
60 g osaltat smör
2 dl farinsocker
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
125 g smält mörk choklad
50 g chokladchips eller hackad mörk choklad (gärna ekologisk)



  1. Blanda bovetemjöl, bikarbonat, salt och kakao i en skål.
  2. Rör ihop smör (låt det stå framme en stund innan så det mjuknar) och farinsocker till en mjuk röra och tillsätt sedan vaniljsockret.
  3. Smält den mörka chokladen i vattenbad, tillsätt till smeten och fortsätt vispa. (För vattenbad brukar jag bryta sönder chokladen och lägga i en mindre kastrull som jag sedan hänger över en större kastrull med vatten. Vattnet får koka upp, men absolut inte hamna i chokladsmeten i den lilla kastrullen, så det gäller att hålla koll. Rör då och då och då i chokladen. Sedan är det lätt att ta i handtaget på den lilla kastrullen och bara hälla över smeten utan att man behöver bränna sig.)
  4. Knäck i äggen och vispa.
  5. Häll i de torra ingredienserna och rör runt tills allting har blandat sig ordentligt.
  6. Rör sist ner chokladchipsen/den hackade mörka chokladen.
  7. Klicka ut på plåt med bakplåtspapper (2 matskedar är bra redskap för detta). Gillar man nötter kan man hacka t.ex. lite hasselnötter och strö på.
  8. Grädda i mitten på ugnen i 180 graders värme 9-10 minuter (lite beroende på ugn, så håll koll). 
  9. Låt cookisarna svalna på plåten. De ska vara mjuka!
Dessa cookies går också utmärkt att frysa in och tina upp närhelst man behöver dem. Supergoda!

Önskar med detta alla en och god och fridfull jul!