Veckan före jul uppmärksammades det i media att det i de flesta familjer är kvinnan som drar det tyngsta lasset när det gäller julfirandet. Det är hon som planerar julen och ser till att hela julprojektet genomförs efter konstens alla regler. Så även i den här familjen, där det är jag som är både projektledaren och i de flesta fall också utföraren. Och julen och mellandagarna har avlöpt enligt plan med massor med samvaro och besök av nära och kära. Mysigt och trevligt på alla sätt. Men, i ärlighetens namn, också en aning intensivt och stressigt. Minimalt med egen tid. Och den där tiden till att läsa böcker och göra yoga som jag sett fram emot, den har helt enkelt inte funnits. (Än alltså, ska kanske tilläggas. Idag är det den 30/12.)
När jag igår skummade igenom mitt obearbetade informationsflöde hittade jag dock en intressant länk från Vardagspuls till en artikel om Hillevi Wahls nya bok "Äg ditt liv: Så får du mer tid, kraft och gläjde". Hillevi har intervjuat ledare, chefer och coacher och tagit reda på hur man inte bara blir en bra ledare, utan ännu viktigare, hur man leder sig själv. Kanske kan vara något att börja det nya året med? Och annars så ger artikeln i sig en del bra tips, så följ gärna länken nedan. Bland annat tar Hillevi upp vikten av att ha roligt och inte planera in för mycket. Hon berättar om hur hon ibland loggar ut under 48 timmar, alltså stänger av mobil och dator under denna tid och istället ägnar sig åt Real Life, om energigivande promenader i skogen och om att de viktigaste förväntningarna på oss kvinnor egentligen inte är dem som andra har på oss, utan att vi istället bör fråga oss vad vi har för förväntningar på oss själva. Och det är ju en tankeställare, tycker jag. Lever jag just nu efter mina egna eller andras förväntningar? Läs gärna, som sagt:
http://www.vardagspuls.se/inre-halsa/hillevi-wahl-sa-ager-du-ditt-liv/?utm_source=newsletter&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter_52_torsdag_nyhetsbrev
Vill även passa på att önska alla ett Gott Nytt År 2018. Tänk ut något bra nyårslöfte som känns meningsfullt för dig!
lördag 30 december 2017
tisdag 19 december 2017
Stoppa sötsuget med mullbär
Detta superbär finns numera att köpa i torkad form inte bara i hälsokostbutiker utan även i välsorterade mataffärer. Det innehåller mer proteiner, vitaminer (C och K), kalcium, järn och antioxidanter än de flesta andra frukter. En del av antioxidanterna är antiinflammatoriska och har i studier visat sig vara bra för bland annat hjärtat.
Bären smakar sött och gott, lite kolaaktigt både i smak och konsistens och innehåller få kalorier (till skillnad från de flesta andra torkade frukter). Och inte nog med detta, utan mullbär har dessutom en bevisad effekt på kroppens sötsug. De innehåller MFE, ett ämne som sänker och stabiliserar blodsockret. Och med ett stabilt blodsocker minskar suget efter godis och snacks.
Mullbär är speciellt rika på antioxidanten resveratrol, som även har en antikoagulerande effekt, vilket innebär att blodflödet förbättras och risken för blodproppar minskar.
Själv har jag numera alltid en påse mullbär hemma i skåpet. Som högkonsument av just torkad frukt (som jag gärna äter istället för godis) uppskattar jag det lägre kaloriinnehållet och också att det känns lite lugnare för magen än t.ex. stora mängder av katrinplommon, russin och aprikoser. Nu minskar jag ner där istället och plussar på med mullbär. Mullbär är också gott i yoghurten eller i muffins och bröd.
Så vill du ha hjälp mot sötsug, viktproblem eller dåligt immunförsvar kan det alltså vara en god idé att ge sig ut på mullbärsjakt.
Källa: mullbär.com
torsdag 14 december 2017
Leva med rädslor
Låt bli att oroa dig just nu och tänk att du istället ska oroa dig en viss tidpunkt, låt säga ikväll klockan åtta, och skjut sedan upp alla dina orostankar tills dess. Och när klockan är åtta (eller nio eller något annat) kan du avsätta en stund, ja kanske till och med en hel timme ifall du vill, och bara sitta och oroa dig allt vad du orkar. Men fram tills dess, lägg bara orostankarna på hög så länge.
Känns det rådet igen? Det låter ju i alla fall kul och praktiskt. Så fungerar det? Ja, kanske. För en del. Jag tror att för många så fungerar det inte alls särskilt bra, för sitter inte de där orostankarna ändå kvar som en obekväm känsla i magen? Fast vi försöker att inte tänka på dem och så tänker vi på dem i alla fall...
Det finns mycket att oroa sig för i livet och så finns det människor som aldrig oroar sig särskilt mycket. Fast det är rätt normalt att oroa sig. Förmågan att känna oro är något som genom årtusenden varit till vår fördel. Den som oroligt sökte efter faror i sin omgivning, som alltid var lite på sin vakt, den personen ökade sina chanser att överleva. Medan den som tog det lugnt lättare blev ett byte för farliga rovdjur, andra krigiska stammar eller helt enkelt inte fick tag på tillräckligt med mat. Så oron sitter i våra gener, men är i våra modernare tider inte alltid av godo.
Ett sätt att bemöta oro är med mindfulness. Att vara i sin oro helt enkelt. Jag läser om detta i Må Bra, som tipsar oss om att acceptera tillvarons ovisshet och att låta oron bara få finnas utan att utvärdera den. Och vi får även råden att reflektera över det vi oroar oss över och fråga oss själva om oron är rimlig (vilket den ju långt ifrån alltid är) och även att "informationsdetoxa", vilket innebär att helt enkelt avhålla sig från information och nyheter som bara spär på vår oro och gör oss nervösa och nedstämda. Strunta i att vara uppdaterad på allt som händer helt enkelt.
Sagt och gjort! Nej, det är ju inte alltid så enkelt, tyvärr. Men som med det mesta så blir man bättre på sådant man tränar på. Det gäller även mindfulness och att klara av att vara närvarande i nuet.
Jag har två tankar kring detta. Den första är att man även kan utnyttja mindfulness på ett annat sätt, nämligen att försöka vara helt och hållet närvarande i nuet och i det man gör för ögonblicket utan att bjuda in oron som en del i detta. Håller jag på med att klä julgranen, laga mat eller förhöra läxor, så kan jag försöka hålla mig i just den uppgiften till 100%. Den andra tanken är att om man bjuder in oron och tillåter den att finnas där, då gäller det även att den inte får ta över. Att acceptera sin oro och rädsla är en sak, men att låta den få för mycket utrymme kan i värsta fall leda hela vägen till fullskalig panik. Det gäller att inse att här finns ett val. Oron kan få vara med eftersom den ju ändå finns, men man måste ändå välja att ha lite kontroll över den.
Själv är jag rädd för massor med saker, som lätt skulle kunna få ta över hela min tillvaro. Ett exempel på något som jag ibland kan känna starkt obehag inför är bilkörning och bilåkning. Och för att göra historien lite längre så tror jag detta började när jag var 20-23 år och inom loppet av den tidsperioden var med om tre smärre bilolyckor, där ingen resulterade i några personskador, bara i skador på bilen (obs, det var inte jag som körde!). I samma veva körde även min bror och voltade med sin bil. Bilen demolerades och själv kunde han lätt ha omkommit i denna olycka, men klarade sig mirakulöst med bara en whiplashskada. Någonstans här uppstod min bilångest, som många gånger har känts väldigt fånig. Och den är definitivt ett hinder som inte får ta över, för då blir mitt liv väldigt begränsat.
När vi bodde i Florida i USA kändes det lugnt och tryggt att köra omkring i den lilla småstad där vi bodde. Men ibland blev man förstås tvungen att ge sig ut på de stora och flerfiliga motorvägarna runt Orlando och även ta sig till nya och okända destinationer. Jag försökte undvika detta i den mån jag kunde, vilket ju är ett vanligt sätt att hantera sina rädslor. Men en av de första gångerna när detta inte gick att undvika satt jag där ensam i min bil på en gigantiskt bred, snabb och hårdtrafikerad väg och tillät mig verkligen att "vara" i min rädsla fullt ut. Och mina tankar gick ungefär så här: "Gud vad obehagligt! Vad jag hatar det här! Vilken idiot jag är som är så feg, vad är det för fel på mig egentligen? Men jag är ju så värdelös på att köra bil och på att hitta! Jag kommer aldrig att komma fram och livsfarligt fort kör vi allihopa, jag dör nog här på vägen. Usch vad hjärtat slår snabbt, nu kan jag knappt andas. Tänk om jag kvävs. Eller tänk om jag svimmar här vid ratten! Nu börjar benen och händerna skaka också. Nu kan jag verkligen snart inte andas, det kanske bara svartnar för ögonen och då kör jag in i någon och i den här farten, då blir jag invalid eller dör." Min oro fick alltså florera hej vilt och till slut befann jag mig i ett tillstånd av full panik.
Det hela slutade med att jag valde att ta mig av motorvägen en stund och med skakande kropp, efter att ha trixat mig runt genom diverse trafikljus och annat, hittade till en parkeringsplats där jag äntligen kunde stanna. Så där satt jag och storgrät en stund. Därefter samlade jag ihop mig tillräckligt för att ändå till slut lyckas ta mig dit jag skulle, jag uträttade mitt ärende och körde så småningom hem, vilket tog sin lilla tid eftersom jag lyckades köra fel tre gånger trots att jag hade en navigator. Men i mitt tillstånd kunde jag helt enkelt inte förstå vad navigatorn sa till mig och väl hemma kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var helt slut i kroppen och hade fruktansvärd huvudvärk.
Det var under den här perioden som jag började gå djupare med yogan och lära mig andas ordentligt och kontrollera min andning. Och därför, när jag efteråt analyserade vad som hänt, så insåg jag att jag ändå hade haft ett val och valet jag hade gjort var att låta ångesten få ta över. Jag hade helt enkelt tänkt mig in i full panik. Så vad händer om man istället tänker på ett annat sätt? Till exempel: "Jag är rädd, men jag kan göra det här ändå. Och nu tar jag lugna och djupa andetag så klarar jag det. Jag kanske inte gör det perfekt, men jag kan göra det och det är okej att jag är lite rädd under tiden." Detta har visat sig fungera väldigt mycket bättre för min del och det fungerar även i andra situationer och med andra typer av rädslor.
Att leva utan att vara rädd är inget alternativ för de flesta av oss. Men när man känner att man kan ta kontroll över sin andning (och det kan man öva på!), så blir det också lättare att ta kontroll över sin rädsla. Det blir också lättare att tänka lugnande tankar. Och då kan oron få komma in. För här kan man tänka att jag är rädd, men det är okej ändå. Och då bygger man upp en trygghet i att man har verktyg att klara av obehagliga situationer och känslor. Livet blir självklart inte perfekt för det, men det blir lite lättare.
Sedan handlar det även om att kunna känna tillit. Livet är så stort och komplext och det finns hur mycket som helst som kan gå fel. Och ibland så gör det det, men för det mesta så gör det det inte. Det här är också något som det går att träna sig på, att våga släppa kontrollen och förlita sig på att det för det mesta ändå ordnar sig. För det går helt enkelt inte att kontrollera allt som möjligen skulle kunna hända. Vi kan ha katastrofplaner, men inte för precis allting. Tillit handlar om att träna sig på att tänka att de gånger när det inte går som planerat, när något obehagligt faktiskt händer, då kommer vi att få resurser på något sätt för att hantera situationen. Tillit handlar även om att våga göra en och annan sak som vi är lite rädda för, trots att det känns obehagligt. Vissa saker skrämmer oss och vi har ingen lust att göra dem. Andra saker skrämmer oss, men vi önskar ändå att vi vågade... Så ta ett djupt andetag och tänk att du kan, fastän du är rädd. Allting behöver inte vara perfekt. Bara att våga lite grand kan kännas som en stor seger.
Känns det rådet igen? Det låter ju i alla fall kul och praktiskt. Så fungerar det? Ja, kanske. För en del. Jag tror att för många så fungerar det inte alls särskilt bra, för sitter inte de där orostankarna ändå kvar som en obekväm känsla i magen? Fast vi försöker att inte tänka på dem och så tänker vi på dem i alla fall...
Det går att träna sig på att känna tillit till livet och kunna göra saker fastän man är rädd.
Det finns mycket att oroa sig för i livet och så finns det människor som aldrig oroar sig särskilt mycket. Fast det är rätt normalt att oroa sig. Förmågan att känna oro är något som genom årtusenden varit till vår fördel. Den som oroligt sökte efter faror i sin omgivning, som alltid var lite på sin vakt, den personen ökade sina chanser att överleva. Medan den som tog det lugnt lättare blev ett byte för farliga rovdjur, andra krigiska stammar eller helt enkelt inte fick tag på tillräckligt med mat. Så oron sitter i våra gener, men är i våra modernare tider inte alltid av godo.
Ett sätt att bemöta oro är med mindfulness. Att vara i sin oro helt enkelt. Jag läser om detta i Må Bra, som tipsar oss om att acceptera tillvarons ovisshet och att låta oron bara få finnas utan att utvärdera den. Och vi får även råden att reflektera över det vi oroar oss över och fråga oss själva om oron är rimlig (vilket den ju långt ifrån alltid är) och även att "informationsdetoxa", vilket innebär att helt enkelt avhålla sig från information och nyheter som bara spär på vår oro och gör oss nervösa och nedstämda. Strunta i att vara uppdaterad på allt som händer helt enkelt.
Sagt och gjort! Nej, det är ju inte alltid så enkelt, tyvärr. Men som med det mesta så blir man bättre på sådant man tränar på. Det gäller även mindfulness och att klara av att vara närvarande i nuet.
Jag har två tankar kring detta. Den första är att man även kan utnyttja mindfulness på ett annat sätt, nämligen att försöka vara helt och hållet närvarande i nuet och i det man gör för ögonblicket utan att bjuda in oron som en del i detta. Håller jag på med att klä julgranen, laga mat eller förhöra läxor, så kan jag försöka hålla mig i just den uppgiften till 100%. Den andra tanken är att om man bjuder in oron och tillåter den att finnas där, då gäller det även att den inte får ta över. Att acceptera sin oro och rädsla är en sak, men att låta den få för mycket utrymme kan i värsta fall leda hela vägen till fullskalig panik. Det gäller att inse att här finns ett val. Oron kan få vara med eftersom den ju ändå finns, men man måste ändå välja att ha lite kontroll över den.
Själv är jag rädd för massor med saker, som lätt skulle kunna få ta över hela min tillvaro. Ett exempel på något som jag ibland kan känna starkt obehag inför är bilkörning och bilåkning. Och för att göra historien lite längre så tror jag detta började när jag var 20-23 år och inom loppet av den tidsperioden var med om tre smärre bilolyckor, där ingen resulterade i några personskador, bara i skador på bilen (obs, det var inte jag som körde!). I samma veva körde även min bror och voltade med sin bil. Bilen demolerades och själv kunde han lätt ha omkommit i denna olycka, men klarade sig mirakulöst med bara en whiplashskada. Någonstans här uppstod min bilångest, som många gånger har känts väldigt fånig. Och den är definitivt ett hinder som inte får ta över, för då blir mitt liv väldigt begränsat.
När vi bodde i Florida i USA kändes det lugnt och tryggt att köra omkring i den lilla småstad där vi bodde. Men ibland blev man förstås tvungen att ge sig ut på de stora och flerfiliga motorvägarna runt Orlando och även ta sig till nya och okända destinationer. Jag försökte undvika detta i den mån jag kunde, vilket ju är ett vanligt sätt att hantera sina rädslor. Men en av de första gångerna när detta inte gick att undvika satt jag där ensam i min bil på en gigantiskt bred, snabb och hårdtrafikerad väg och tillät mig verkligen att "vara" i min rädsla fullt ut. Och mina tankar gick ungefär så här: "Gud vad obehagligt! Vad jag hatar det här! Vilken idiot jag är som är så feg, vad är det för fel på mig egentligen? Men jag är ju så värdelös på att köra bil och på att hitta! Jag kommer aldrig att komma fram och livsfarligt fort kör vi allihopa, jag dör nog här på vägen. Usch vad hjärtat slår snabbt, nu kan jag knappt andas. Tänk om jag kvävs. Eller tänk om jag svimmar här vid ratten! Nu börjar benen och händerna skaka också. Nu kan jag verkligen snart inte andas, det kanske bara svartnar för ögonen och då kör jag in i någon och i den här farten, då blir jag invalid eller dör." Min oro fick alltså florera hej vilt och till slut befann jag mig i ett tillstånd av full panik.
Det hela slutade med att jag valde att ta mig av motorvägen en stund och med skakande kropp, efter att ha trixat mig runt genom diverse trafikljus och annat, hittade till en parkeringsplats där jag äntligen kunde stanna. Så där satt jag och storgrät en stund. Därefter samlade jag ihop mig tillräckligt för att ändå till slut lyckas ta mig dit jag skulle, jag uträttade mitt ärende och körde så småningom hem, vilket tog sin lilla tid eftersom jag lyckades köra fel tre gånger trots att jag hade en navigator. Men i mitt tillstånd kunde jag helt enkelt inte förstå vad navigatorn sa till mig och väl hemma kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var helt slut i kroppen och hade fruktansvärd huvudvärk.
Det var under den här perioden som jag började gå djupare med yogan och lära mig andas ordentligt och kontrollera min andning. Och därför, när jag efteråt analyserade vad som hänt, så insåg jag att jag ändå hade haft ett val och valet jag hade gjort var att låta ångesten få ta över. Jag hade helt enkelt tänkt mig in i full panik. Så vad händer om man istället tänker på ett annat sätt? Till exempel: "Jag är rädd, men jag kan göra det här ändå. Och nu tar jag lugna och djupa andetag så klarar jag det. Jag kanske inte gör det perfekt, men jag kan göra det och det är okej att jag är lite rädd under tiden." Detta har visat sig fungera väldigt mycket bättre för min del och det fungerar även i andra situationer och med andra typer av rädslor.
Att leva utan att vara rädd är inget alternativ för de flesta av oss. Men när man känner att man kan ta kontroll över sin andning (och det kan man öva på!), så blir det också lättare att ta kontroll över sin rädsla. Det blir också lättare att tänka lugnande tankar. Och då kan oron få komma in. För här kan man tänka att jag är rädd, men det är okej ändå. Och då bygger man upp en trygghet i att man har verktyg att klara av obehagliga situationer och känslor. Livet blir självklart inte perfekt för det, men det blir lite lättare.
Sedan handlar det även om att kunna känna tillit. Livet är så stort och komplext och det finns hur mycket som helst som kan gå fel. Och ibland så gör det det, men för det mesta så gör det det inte. Det här är också något som det går att träna sig på, att våga släppa kontrollen och förlita sig på att det för det mesta ändå ordnar sig. För det går helt enkelt inte att kontrollera allt som möjligen skulle kunna hända. Vi kan ha katastrofplaner, men inte för precis allting. Tillit handlar om att träna sig på att tänka att de gånger när det inte går som planerat, när något obehagligt faktiskt händer, då kommer vi att få resurser på något sätt för att hantera situationen. Tillit handlar även om att våga göra en och annan sak som vi är lite rädda för, trots att det känns obehagligt. Vissa saker skrämmer oss och vi har ingen lust att göra dem. Andra saker skrämmer oss, men vi önskar ändå att vi vågade... Så ta ett djupt andetag och tänk att du kan, fastän du är rädd. Allting behöver inte vara perfekt. Bara att våga lite grand kan kännas som en stor seger.
måndag 4 december 2017
Mikropaus en stressig arbetsdag
Börjar du känna av julstressen? En yogaställning som snabbt ger både vila och ny energi är denna framåtfällning, som görs direkt från stolen du sitter på. (Har man för strama kläder på sig kan man fälla halvvägs, luta sig mot knäna och låta huvudet få hänga nedåt.) Sitt så här och ta ett par lugna och djupa andetag. Framåtfällningar lugnar centrala nervsystemet och skapar en känsla av trygghet. Samtidigt ger en sådan här position, med huvudet lägre än hjärtat, också energi. En effektiv mikropaus helt enkelt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)