Leta i den här bloggen

lördag 17 oktober 2020

Andningsteknik som förebygger Covid-19

Lymfatiska systemet är viktigt för vårt immunförsvar och något av det bästa du kan göra för att förebygga sjukdomar är att hjälpa ditt lymfsystem på traven. Hur? Genom långsamma djupa andetag och genom att röra på dig! Till skillnad från blodomloppet, som har hjärtat som en pump, så har inte lymfsystemet något sådant, utan är helt beroende av att vi andas och rör oss. Yoga till exempel är därför ett väldigt bra sätt att stärka immunförsvaret.

I yogan finns även en andningsteknik som visat sig vara särskilt bra för immunförsvaret, nämligen Brahmari, den "hummande" andningen. Hummande har i studier visat sig kraftigt öka nivån kväveoxid/kvävemonoxid i bihålorna och näsan, så mycket som upp till 15-20 gånger. Kväveoxid är ett ämne som produceras naturligt i kroppen och som reglerar till exempel spänningen i blodkärlens muskulatur och kan minska inflammation i lungorna. Kväveoxid är bakteriedödande och även antiviralt, det vill säga effektivt mot virus och det har i ytterligare studier nu visat sig kunna påverka också det coronavirus som orsakar Covid-19. (Studien har publicerats i tidskriften Redox Biology). 

Så hur gör man? Det är superenkelt! Sätt dig (eller stå) med rak rygg och avslappnade axlar. Andas in långsamt och djupt och andas sedan ut med ett hummande ljud (stängd mun hela tiden) så att det skapas en vibration inuti bröstkorgen. Försök att göra utandningen längre än inandningen. Hummande aktiverar även vagusnerven, som är viktig för vårt välbefinnande. Bäst är om vi kan humma 60-120 gånger per dag, men som alltid, lite är bättre än inget!



Källor bl.a. Göran Boll Yoga, Uppsala Universitet (uu.se) 


måndag 12 oktober 2020

Vara glad när det känns jobbigt

                                            Foto: Unsplash, CDC


Det finns de som har det värre. Det gör det alltid. Och om jag så skulle vara döende så finns det ändå de som har det värre, som också är döende men på ett mycket värre sätt, som dör under tortyr och lemlästning. Inga tankar som man blir direkt upplyft av. Men nu är jag tack och lov inte döende, bara lite smådeppig.

Jag är uppfostrad så, till att vara tacksam och nöjd och tänka på andra som har det mycket värre än jag själv. Mina måltider som liten handlade därför, i uppfostrande syfte, mycket om barnen i Afrika. För där pågick det en svältkatastrof. Och eftersom jag var en sådan där spetig liten tjej som inte ville äta, fick jag ofta höra om dessa stackars svältande barn. De som inget högre önskade än att få ha det så bra som jag och äta husmanskosten som jag satt och ratade. Informationen fyllde sin funktion så tillvida att jag kände mig gruvligt skuldmedveten när jag satt där och rörde runt i min mat. Och jag tyckte sååå synd om de stackars afrikanska barnen. Men åt gjorde jag ändå inte. 

Nu låter det kanske som om jag hade hemska föräldrar, men så var det absolut inte. De gjorde bara sitt allra bästa för att jag inte skulle utvecklas till ett själviskt och ouppfostrat barn. Ren godhet. Och delvis kör de samma stil ännu. Fortfarande om jag till exempel beklagar mig för mamma över det svenska vintervädret så kan det komma kommentarer om Syrien och Lesbos, där de nog har det varmt och skönt... Bara så att jag vet. Det är aldrig jag som har det värst. 

Nej, jag är tacksam. Och ändå finns där en del småsaker som skaver just nu, bland annat tack vare Covid-19. Som att jag blivit arbetslös, inte känner att jag kan röra mig ute helt fritt och att jag ständigt oroar mig för mina nära och kära, för att de antingen är 70-plussare och i riskgruppen, eller bara är ute och åker med kommunala transportmedel eller hänger med kompisar. Livet har helt enkelt blivit lite farligare och mera oförutsägbart känns det som. Även om jag verkligen inte har det värst. Med mat på bordet och tak över huvudet och a-kassa dessutom. Samtidigt är det ändå så - och det gäller förstås inte bara den pågående situationen - att jag aldrig har blivit lyckligare över att tänka på andra som har det sämre. Hur glad blir man av det? Eller av att påminnas om att det minsann kunde vara mycket värre? Finns det något mera ångestskapande än att tänka på allting som skulle kunna hända och bli värre? 

Grejen är nämligen denna, att negativa tankar inte går att göras till positiva så där rakt av. Däremot, genom att tänka på sådant som är positivt, alltså på riktigt och utan att behöva ställas i jämförelse med sådant som är värre, då kan man känna sig lite gladare. Att få släppa Corona-tänket en stund och istället leka med sin hund, att ut och springa en runda i parken när det är soligt och härligt väder, att unna sig att göra yoga direkt på morgonen, dricka gott te och läsa en bok, att ha familjen samlad till en supergod middag på fredagskvällen eller bara det faktum att FN:s matprogram fick fredspriset (och inte Donald Trump) - sådant gör i alla fall mig glad på riktigt. Över huvud taget tycker jag det är en stor hjälp att inte precis alltid hålla på och vara uppdaterad om Covid-19 dygnets alla timmar. För mig blir det lätt för mycket. Och jobbsökandet försöker jag ägna mig åt ett visst antal avsatta timmar i veckan, men sedan släppa oron över hur jag ska försörja mig i framtiden under resten av tiden. För jag mår helt enkelt inte bra av att vara så realistisk att jag hela tiden frotterar mig i verklighetens råhet fullt ut. De ibland så små, men ändå goda, bitarna av vardagen behöver också få uppmärksamhet. 

Så i korthet, det finns sådant som känns bra och det finns sådant som känns mindre bra. Och vad är skönast att tänka på när man vaknar mitt i natten? Att medvetet styra tankarna dit tycker jag inte är något man behöver känna skuld över. Det är helt enkelt en överlevnadsstrategi.