Veckan före jul uppmärksammades det i media att det i de flesta familjer är kvinnan som drar det tyngsta lasset när det gäller julfirandet. Det är hon som planerar julen och ser till att hela julprojektet genomförs efter konstens alla regler. Så även i den här familjen, där det är jag som är både projektledaren och i de flesta fall också utföraren. Och julen och mellandagarna har avlöpt enligt plan med massor med samvaro och besök av nära och kära. Mysigt och trevligt på alla sätt. Men, i ärlighetens namn, också en aning intensivt och stressigt. Minimalt med egen tid. Och den där tiden till att läsa böcker och göra yoga som jag sett fram emot, den har helt enkelt inte funnits. (Än alltså, ska kanske tilläggas. Idag är det den 30/12.)
När jag igår skummade igenom mitt obearbetade informationsflöde hittade jag dock en intressant länk från Vardagspuls till en artikel om Hillevi Wahls nya bok "Äg ditt liv: Så får du mer tid, kraft och gläjde". Hillevi har intervjuat ledare, chefer och coacher och tagit reda på hur man inte bara blir en bra ledare, utan ännu viktigare, hur man leder sig själv. Kanske kan vara något att börja det nya året med? Och annars så ger artikeln i sig en del bra tips, så följ gärna länken nedan. Bland annat tar Hillevi upp vikten av att ha roligt och inte planera in för mycket. Hon berättar om hur hon ibland loggar ut under 48 timmar, alltså stänger av mobil och dator under denna tid och istället ägnar sig åt Real Life, om energigivande promenader i skogen och om att de viktigaste förväntningarna på oss kvinnor egentligen inte är dem som andra har på oss, utan att vi istället bör fråga oss vad vi har för förväntningar på oss själva. Och det är ju en tankeställare, tycker jag. Lever jag just nu efter mina egna eller andras förväntningar? Läs gärna, som sagt:
http://www.vardagspuls.se/inre-halsa/hillevi-wahl-sa-ager-du-ditt-liv/?utm_source=newsletter&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter_52_torsdag_nyhetsbrev
Vill även passa på att önska alla ett Gott Nytt År 2018. Tänk ut något bra nyårslöfte som känns meningsfullt för dig!
lördag 30 december 2017
tisdag 19 december 2017
Stoppa sötsuget med mullbär
Detta superbär finns numera att köpa i torkad form inte bara i hälsokostbutiker utan även i välsorterade mataffärer. Det innehåller mer proteiner, vitaminer (C och K), kalcium, järn och antioxidanter än de flesta andra frukter. En del av antioxidanterna är antiinflammatoriska och har i studier visat sig vara bra för bland annat hjärtat.
Bären smakar sött och gott, lite kolaaktigt både i smak och konsistens och innehåller få kalorier (till skillnad från de flesta andra torkade frukter). Och inte nog med detta, utan mullbär har dessutom en bevisad effekt på kroppens sötsug. De innehåller MFE, ett ämne som sänker och stabiliserar blodsockret. Och med ett stabilt blodsocker minskar suget efter godis och snacks.
Mullbär är speciellt rika på antioxidanten resveratrol, som även har en antikoagulerande effekt, vilket innebär att blodflödet förbättras och risken för blodproppar minskar.
Själv har jag numera alltid en påse mullbär hemma i skåpet. Som högkonsument av just torkad frukt (som jag gärna äter istället för godis) uppskattar jag det lägre kaloriinnehållet och också att det känns lite lugnare för magen än t.ex. stora mängder av katrinplommon, russin och aprikoser. Nu minskar jag ner där istället och plussar på med mullbär. Mullbär är också gott i yoghurten eller i muffins och bröd.
Så vill du ha hjälp mot sötsug, viktproblem eller dåligt immunförsvar kan det alltså vara en god idé att ge sig ut på mullbärsjakt.
Källa: mullbär.com
torsdag 14 december 2017
Leva med rädslor
Låt bli att oroa dig just nu och tänk att du istället ska oroa dig en viss tidpunkt, låt säga ikväll klockan åtta, och skjut sedan upp alla dina orostankar tills dess. Och när klockan är åtta (eller nio eller något annat) kan du avsätta en stund, ja kanske till och med en hel timme ifall du vill, och bara sitta och oroa dig allt vad du orkar. Men fram tills dess, lägg bara orostankarna på hög så länge.
Känns det rådet igen? Det låter ju i alla fall kul och praktiskt. Så fungerar det? Ja, kanske. För en del. Jag tror att för många så fungerar det inte alls särskilt bra, för sitter inte de där orostankarna ändå kvar som en obekväm känsla i magen? Fast vi försöker att inte tänka på dem och så tänker vi på dem i alla fall...
Det finns mycket att oroa sig för i livet och så finns det människor som aldrig oroar sig särskilt mycket. Fast det är rätt normalt att oroa sig. Förmågan att känna oro är något som genom årtusenden varit till vår fördel. Den som oroligt sökte efter faror i sin omgivning, som alltid var lite på sin vakt, den personen ökade sina chanser att överleva. Medan den som tog det lugnt lättare blev ett byte för farliga rovdjur, andra krigiska stammar eller helt enkelt inte fick tag på tillräckligt med mat. Så oron sitter i våra gener, men är i våra modernare tider inte alltid av godo.
Ett sätt att bemöta oro är med mindfulness. Att vara i sin oro helt enkelt. Jag läser om detta i Må Bra, som tipsar oss om att acceptera tillvarons ovisshet och att låta oron bara få finnas utan att utvärdera den. Och vi får även råden att reflektera över det vi oroar oss över och fråga oss själva om oron är rimlig (vilket den ju långt ifrån alltid är) och även att "informationsdetoxa", vilket innebär att helt enkelt avhålla sig från information och nyheter som bara spär på vår oro och gör oss nervösa och nedstämda. Strunta i att vara uppdaterad på allt som händer helt enkelt.
Sagt och gjort! Nej, det är ju inte alltid så enkelt, tyvärr. Men som med det mesta så blir man bättre på sådant man tränar på. Det gäller även mindfulness och att klara av att vara närvarande i nuet.
Jag har två tankar kring detta. Den första är att man även kan utnyttja mindfulness på ett annat sätt, nämligen att försöka vara helt och hållet närvarande i nuet och i det man gör för ögonblicket utan att bjuda in oron som en del i detta. Håller jag på med att klä julgranen, laga mat eller förhöra läxor, så kan jag försöka hålla mig i just den uppgiften till 100%. Den andra tanken är att om man bjuder in oron och tillåter den att finnas där, då gäller det även att den inte får ta över. Att acceptera sin oro och rädsla är en sak, men att låta den få för mycket utrymme kan i värsta fall leda hela vägen till fullskalig panik. Det gäller att inse att här finns ett val. Oron kan få vara med eftersom den ju ändå finns, men man måste ändå välja att ha lite kontroll över den.
Själv är jag rädd för massor med saker, som lätt skulle kunna få ta över hela min tillvaro. Ett exempel på något som jag ibland kan känna starkt obehag inför är bilkörning och bilåkning. Och för att göra historien lite längre så tror jag detta började när jag var 20-23 år och inom loppet av den tidsperioden var med om tre smärre bilolyckor, där ingen resulterade i några personskador, bara i skador på bilen (obs, det var inte jag som körde!). I samma veva körde även min bror och voltade med sin bil. Bilen demolerades och själv kunde han lätt ha omkommit i denna olycka, men klarade sig mirakulöst med bara en whiplashskada. Någonstans här uppstod min bilångest, som många gånger har känts väldigt fånig. Och den är definitivt ett hinder som inte får ta över, för då blir mitt liv väldigt begränsat.
När vi bodde i Florida i USA kändes det lugnt och tryggt att köra omkring i den lilla småstad där vi bodde. Men ibland blev man förstås tvungen att ge sig ut på de stora och flerfiliga motorvägarna runt Orlando och även ta sig till nya och okända destinationer. Jag försökte undvika detta i den mån jag kunde, vilket ju är ett vanligt sätt att hantera sina rädslor. Men en av de första gångerna när detta inte gick att undvika satt jag där ensam i min bil på en gigantiskt bred, snabb och hårdtrafikerad väg och tillät mig verkligen att "vara" i min rädsla fullt ut. Och mina tankar gick ungefär så här: "Gud vad obehagligt! Vad jag hatar det här! Vilken idiot jag är som är så feg, vad är det för fel på mig egentligen? Men jag är ju så värdelös på att köra bil och på att hitta! Jag kommer aldrig att komma fram och livsfarligt fort kör vi allihopa, jag dör nog här på vägen. Usch vad hjärtat slår snabbt, nu kan jag knappt andas. Tänk om jag kvävs. Eller tänk om jag svimmar här vid ratten! Nu börjar benen och händerna skaka också. Nu kan jag verkligen snart inte andas, det kanske bara svartnar för ögonen och då kör jag in i någon och i den här farten, då blir jag invalid eller dör." Min oro fick alltså florera hej vilt och till slut befann jag mig i ett tillstånd av full panik.
Det hela slutade med att jag valde att ta mig av motorvägen en stund och med skakande kropp, efter att ha trixat mig runt genom diverse trafikljus och annat, hittade till en parkeringsplats där jag äntligen kunde stanna. Så där satt jag och storgrät en stund. Därefter samlade jag ihop mig tillräckligt för att ändå till slut lyckas ta mig dit jag skulle, jag uträttade mitt ärende och körde så småningom hem, vilket tog sin lilla tid eftersom jag lyckades köra fel tre gånger trots att jag hade en navigator. Men i mitt tillstånd kunde jag helt enkelt inte förstå vad navigatorn sa till mig och väl hemma kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var helt slut i kroppen och hade fruktansvärd huvudvärk.
Det var under den här perioden som jag började gå djupare med yogan och lära mig andas ordentligt och kontrollera min andning. Och därför, när jag efteråt analyserade vad som hänt, så insåg jag att jag ändå hade haft ett val och valet jag hade gjort var att låta ångesten få ta över. Jag hade helt enkelt tänkt mig in i full panik. Så vad händer om man istället tänker på ett annat sätt? Till exempel: "Jag är rädd, men jag kan göra det här ändå. Och nu tar jag lugna och djupa andetag så klarar jag det. Jag kanske inte gör det perfekt, men jag kan göra det och det är okej att jag är lite rädd under tiden." Detta har visat sig fungera väldigt mycket bättre för min del och det fungerar även i andra situationer och med andra typer av rädslor.
Att leva utan att vara rädd är inget alternativ för de flesta av oss. Men när man känner att man kan ta kontroll över sin andning (och det kan man öva på!), så blir det också lättare att ta kontroll över sin rädsla. Det blir också lättare att tänka lugnande tankar. Och då kan oron få komma in. För här kan man tänka att jag är rädd, men det är okej ändå. Och då bygger man upp en trygghet i att man har verktyg att klara av obehagliga situationer och känslor. Livet blir självklart inte perfekt för det, men det blir lite lättare.
Sedan handlar det även om att kunna känna tillit. Livet är så stort och komplext och det finns hur mycket som helst som kan gå fel. Och ibland så gör det det, men för det mesta så gör det det inte. Det här är också något som det går att träna sig på, att våga släppa kontrollen och förlita sig på att det för det mesta ändå ordnar sig. För det går helt enkelt inte att kontrollera allt som möjligen skulle kunna hända. Vi kan ha katastrofplaner, men inte för precis allting. Tillit handlar om att träna sig på att tänka att de gånger när det inte går som planerat, när något obehagligt faktiskt händer, då kommer vi att få resurser på något sätt för att hantera situationen. Tillit handlar även om att våga göra en och annan sak som vi är lite rädda för, trots att det känns obehagligt. Vissa saker skrämmer oss och vi har ingen lust att göra dem. Andra saker skrämmer oss, men vi önskar ändå att vi vågade... Så ta ett djupt andetag och tänk att du kan, fastän du är rädd. Allting behöver inte vara perfekt. Bara att våga lite grand kan kännas som en stor seger.
Känns det rådet igen? Det låter ju i alla fall kul och praktiskt. Så fungerar det? Ja, kanske. För en del. Jag tror att för många så fungerar det inte alls särskilt bra, för sitter inte de där orostankarna ändå kvar som en obekväm känsla i magen? Fast vi försöker att inte tänka på dem och så tänker vi på dem i alla fall...
Det går att träna sig på att känna tillit till livet och kunna göra saker fastän man är rädd.
Det finns mycket att oroa sig för i livet och så finns det människor som aldrig oroar sig särskilt mycket. Fast det är rätt normalt att oroa sig. Förmågan att känna oro är något som genom årtusenden varit till vår fördel. Den som oroligt sökte efter faror i sin omgivning, som alltid var lite på sin vakt, den personen ökade sina chanser att överleva. Medan den som tog det lugnt lättare blev ett byte för farliga rovdjur, andra krigiska stammar eller helt enkelt inte fick tag på tillräckligt med mat. Så oron sitter i våra gener, men är i våra modernare tider inte alltid av godo.
Ett sätt att bemöta oro är med mindfulness. Att vara i sin oro helt enkelt. Jag läser om detta i Må Bra, som tipsar oss om att acceptera tillvarons ovisshet och att låta oron bara få finnas utan att utvärdera den. Och vi får även råden att reflektera över det vi oroar oss över och fråga oss själva om oron är rimlig (vilket den ju långt ifrån alltid är) och även att "informationsdetoxa", vilket innebär att helt enkelt avhålla sig från information och nyheter som bara spär på vår oro och gör oss nervösa och nedstämda. Strunta i att vara uppdaterad på allt som händer helt enkelt.
Sagt och gjort! Nej, det är ju inte alltid så enkelt, tyvärr. Men som med det mesta så blir man bättre på sådant man tränar på. Det gäller även mindfulness och att klara av att vara närvarande i nuet.
Jag har två tankar kring detta. Den första är att man även kan utnyttja mindfulness på ett annat sätt, nämligen att försöka vara helt och hållet närvarande i nuet och i det man gör för ögonblicket utan att bjuda in oron som en del i detta. Håller jag på med att klä julgranen, laga mat eller förhöra läxor, så kan jag försöka hålla mig i just den uppgiften till 100%. Den andra tanken är att om man bjuder in oron och tillåter den att finnas där, då gäller det även att den inte får ta över. Att acceptera sin oro och rädsla är en sak, men att låta den få för mycket utrymme kan i värsta fall leda hela vägen till fullskalig panik. Det gäller att inse att här finns ett val. Oron kan få vara med eftersom den ju ändå finns, men man måste ändå välja att ha lite kontroll över den.
Själv är jag rädd för massor med saker, som lätt skulle kunna få ta över hela min tillvaro. Ett exempel på något som jag ibland kan känna starkt obehag inför är bilkörning och bilåkning. Och för att göra historien lite längre så tror jag detta började när jag var 20-23 år och inom loppet av den tidsperioden var med om tre smärre bilolyckor, där ingen resulterade i några personskador, bara i skador på bilen (obs, det var inte jag som körde!). I samma veva körde även min bror och voltade med sin bil. Bilen demolerades och själv kunde han lätt ha omkommit i denna olycka, men klarade sig mirakulöst med bara en whiplashskada. Någonstans här uppstod min bilångest, som många gånger har känts väldigt fånig. Och den är definitivt ett hinder som inte får ta över, för då blir mitt liv väldigt begränsat.
När vi bodde i Florida i USA kändes det lugnt och tryggt att köra omkring i den lilla småstad där vi bodde. Men ibland blev man förstås tvungen att ge sig ut på de stora och flerfiliga motorvägarna runt Orlando och även ta sig till nya och okända destinationer. Jag försökte undvika detta i den mån jag kunde, vilket ju är ett vanligt sätt att hantera sina rädslor. Men en av de första gångerna när detta inte gick att undvika satt jag där ensam i min bil på en gigantiskt bred, snabb och hårdtrafikerad väg och tillät mig verkligen att "vara" i min rädsla fullt ut. Och mina tankar gick ungefär så här: "Gud vad obehagligt! Vad jag hatar det här! Vilken idiot jag är som är så feg, vad är det för fel på mig egentligen? Men jag är ju så värdelös på att köra bil och på att hitta! Jag kommer aldrig att komma fram och livsfarligt fort kör vi allihopa, jag dör nog här på vägen. Usch vad hjärtat slår snabbt, nu kan jag knappt andas. Tänk om jag kvävs. Eller tänk om jag svimmar här vid ratten! Nu börjar benen och händerna skaka också. Nu kan jag verkligen snart inte andas, det kanske bara svartnar för ögonen och då kör jag in i någon och i den här farten, då blir jag invalid eller dör." Min oro fick alltså florera hej vilt och till slut befann jag mig i ett tillstånd av full panik.
Det hela slutade med att jag valde att ta mig av motorvägen en stund och med skakande kropp, efter att ha trixat mig runt genom diverse trafikljus och annat, hittade till en parkeringsplats där jag äntligen kunde stanna. Så där satt jag och storgrät en stund. Därefter samlade jag ihop mig tillräckligt för att ändå till slut lyckas ta mig dit jag skulle, jag uträttade mitt ärende och körde så småningom hem, vilket tog sin lilla tid eftersom jag lyckades köra fel tre gånger trots att jag hade en navigator. Men i mitt tillstånd kunde jag helt enkelt inte förstå vad navigatorn sa till mig och väl hemma kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var helt slut i kroppen och hade fruktansvärd huvudvärk.
Det var under den här perioden som jag började gå djupare med yogan och lära mig andas ordentligt och kontrollera min andning. Och därför, när jag efteråt analyserade vad som hänt, så insåg jag att jag ändå hade haft ett val och valet jag hade gjort var att låta ångesten få ta över. Jag hade helt enkelt tänkt mig in i full panik. Så vad händer om man istället tänker på ett annat sätt? Till exempel: "Jag är rädd, men jag kan göra det här ändå. Och nu tar jag lugna och djupa andetag så klarar jag det. Jag kanske inte gör det perfekt, men jag kan göra det och det är okej att jag är lite rädd under tiden." Detta har visat sig fungera väldigt mycket bättre för min del och det fungerar även i andra situationer och med andra typer av rädslor.
Att leva utan att vara rädd är inget alternativ för de flesta av oss. Men när man känner att man kan ta kontroll över sin andning (och det kan man öva på!), så blir det också lättare att ta kontroll över sin rädsla. Det blir också lättare att tänka lugnande tankar. Och då kan oron få komma in. För här kan man tänka att jag är rädd, men det är okej ändå. Och då bygger man upp en trygghet i att man har verktyg att klara av obehagliga situationer och känslor. Livet blir självklart inte perfekt för det, men det blir lite lättare.
Sedan handlar det även om att kunna känna tillit. Livet är så stort och komplext och det finns hur mycket som helst som kan gå fel. Och ibland så gör det det, men för det mesta så gör det det inte. Det här är också något som det går att träna sig på, att våga släppa kontrollen och förlita sig på att det för det mesta ändå ordnar sig. För det går helt enkelt inte att kontrollera allt som möjligen skulle kunna hända. Vi kan ha katastrofplaner, men inte för precis allting. Tillit handlar om att träna sig på att tänka att de gånger när det inte går som planerat, när något obehagligt faktiskt händer, då kommer vi att få resurser på något sätt för att hantera situationen. Tillit handlar även om att våga göra en och annan sak som vi är lite rädda för, trots att det känns obehagligt. Vissa saker skrämmer oss och vi har ingen lust att göra dem. Andra saker skrämmer oss, men vi önskar ändå att vi vågade... Så ta ett djupt andetag och tänk att du kan, fastän du är rädd. Allting behöver inte vara perfekt. Bara att våga lite grand kan kännas som en stor seger.
måndag 4 december 2017
Mikropaus en stressig arbetsdag
Börjar du känna av julstressen? En yogaställning som snabbt ger både vila och ny energi är denna framåtfällning, som görs direkt från stolen du sitter på. (Har man för strama kläder på sig kan man fälla halvvägs, luta sig mot knäna och låta huvudet få hänga nedåt.) Sitt så här och ta ett par lugna och djupa andetag. Framåtfällningar lugnar centrala nervsystemet och skapar en känsla av trygghet. Samtidigt ger en sådan här position, med huvudet lägre än hjärtat, också energi. En effektiv mikropaus helt enkelt.
fredag 17 november 2017
Att välja och välja bort
I am learning to love the sound of my feet walking away from things not meant for me. - A.G.
Jag vet inte ens vem A.G. är, men tycker om citatet som jag hittade på Instagram. Jag gissar att man i och för sig kan tolka det på olika sätt, men för mig handlar det om våra val och att man inte kan göra allting. Visst, många får höra under uppväxten att de kan bli allt de vill, att allting är möjligt. Det är positivt och uppmuntrande, men ändå inte helt sant. För det finns ju saker som vi helt enkelt inte har talang för och hur mycket vi än tränar (för bättre kan man ju trots allt alltid bli) så når vi aldrig särskilt långt inom just det området. Och det finns saker som känns fel därför att de inte passar för vår personlighet och som vi kanske inte ens är tillräckligt intresserade av. Det finns med andra ord saker som passar oss bättre eller sämre.
Sedan har vi även andras förväntningar på oss. Och dessa stämmer inte alltid med vad vi själva vill och känner är rätt. Då är det skönt att tänka att "vissa saker är helt enkelt inte menade för mig". Det kan även vara skönt att få förklara detta, att jag måste få gå min väg och göra det som jag tycker känns rätt. Och det är inte heller min uppgift här på jorden att vara alla till lags och tillfredsställa alla andras behov. Jag gör det jag kan inom ramarna för vad som stämmer med min egen uppfattning. Vi känner oss själva bäst. Det är därför coachning handlar om att ställa frågor och få den coachade personen att själv fundera ut sina sanningar och sina lösningar. Men det kan vara lätt att glömma när omgivningen trycker på med sina idéer om vad vi borde göra och hur vi borde vara.
Om man har potential att bli världens finaste och bästa citron så är det oftast bättre att satsa på det istället för att lägga tid och energi på att försöka utveckla sig till ett äpple, som man kanske ändå aldrig riktigt kommer att trivas med att vara.
En annan aspekt är även tiden och att vi helt enkelt inte hinner allting även om vi skulle vilja. Det kan kännas som om vi inte bara uppmuntras till, utan nästan som om det krävs av oss, att vi ska ha och göra allt. Vara den som satsar på jobbet och ständigt förkovrar sig, samtidigt är den perfekta mamman/pappan, den kärleksfulla och stödjande partnern och som ändå hinner träna, vara vacker och ha ett stort umgänge. Men saker tar tid. Och det är därför prioritering blir avgörande. Vad är viktigast? Satsa på det och strunta i det andra.
Nej, det är bra som sagt att lära sig tycka om ljudet av de egna fotstegen när de vandrar iväg bort från sådant som känns fel, skavigt och inte menat för oss. För längst inne vet vi alla vad som är vår sanning och hur vi borde organisera våra liv för att må så bra som möjligt, vad det är som bör väljas bort och vad vi bör hålla fast vid. Utan dåligt samvete!
Jag vet inte ens vem A.G. är, men tycker om citatet som jag hittade på Instagram. Jag gissar att man i och för sig kan tolka det på olika sätt, men för mig handlar det om våra val och att man inte kan göra allting. Visst, många får höra under uppväxten att de kan bli allt de vill, att allting är möjligt. Det är positivt och uppmuntrande, men ändå inte helt sant. För det finns ju saker som vi helt enkelt inte har talang för och hur mycket vi än tränar (för bättre kan man ju trots allt alltid bli) så når vi aldrig särskilt långt inom just det området. Och det finns saker som känns fel därför att de inte passar för vår personlighet och som vi kanske inte ens är tillräckligt intresserade av. Det finns med andra ord saker som passar oss bättre eller sämre.
Sedan har vi även andras förväntningar på oss. Och dessa stämmer inte alltid med vad vi själva vill och känner är rätt. Då är det skönt att tänka att "vissa saker är helt enkelt inte menade för mig". Det kan även vara skönt att få förklara detta, att jag måste få gå min väg och göra det som jag tycker känns rätt. Och det är inte heller min uppgift här på jorden att vara alla till lags och tillfredsställa alla andras behov. Jag gör det jag kan inom ramarna för vad som stämmer med min egen uppfattning. Vi känner oss själva bäst. Det är därför coachning handlar om att ställa frågor och få den coachade personen att själv fundera ut sina sanningar och sina lösningar. Men det kan vara lätt att glömma när omgivningen trycker på med sina idéer om vad vi borde göra och hur vi borde vara.
En annan aspekt är även tiden och att vi helt enkelt inte hinner allting även om vi skulle vilja. Det kan kännas som om vi inte bara uppmuntras till, utan nästan som om det krävs av oss, att vi ska ha och göra allt. Vara den som satsar på jobbet och ständigt förkovrar sig, samtidigt är den perfekta mamman/pappan, den kärleksfulla och stödjande partnern och som ändå hinner träna, vara vacker och ha ett stort umgänge. Men saker tar tid. Och det är därför prioritering blir avgörande. Vad är viktigast? Satsa på det och strunta i det andra.
Nej, det är bra som sagt att lära sig tycka om ljudet av de egna fotstegen när de vandrar iväg bort från sådant som känns fel, skavigt och inte menat för oss. För längst inne vet vi alla vad som är vår sanning och hur vi borde organisera våra liv för att må så bra som möjligt, vad det är som bör väljas bort och vad vi bör hålla fast vid. Utan dåligt samvete!
fredag 27 oktober 2017
Yoga för morgontrötta
Det är bra att börja dagen med yoga. Men är man morgontrött är det inte alltid det enklaste. Det är lätt att alla goda föresatser försvinner där mellan de gosiga lakanen. Så mycket skönare att ligga kvar i sängen en stund till. Det där med yogan kan ju vänta till imorgon. Jag hittade dock ett roligt tips på hur man minimerar hindren för morgonyogan:
Rulla ut mattan bredvid sängen redan kvällen före. Ta ett papper och skriv ner fem enkla yogapositioner eller övningar och lägg papperet på mattan. När du vaknar på morgonen är det bara att rulla ner från sängen till mattan och göra det som står på papperet. I pyjamas givetvis. Och därmed får man en bra start på dagen och känner sig nöjd med sig själv.
Det finns annars även en del yogaprogram som kan göras i sängen. Men delar man säng med någon som kanske samtidigt vill sova, kan jag intyga att den personen inte nödvändigtvis tycker detta är en jättebra idé. Chansen att yoga på golvet nedanför sängen accepteras är nog större. Yogamatta på golvet ger dessutom ett stadigare underlag.
Faktiskt har jag ägnat mig åt något liknande detta ibland när vi har varit på semester och delat hotellrum hela familjen, framför allt när vi varit på roadtrips i USA. Då åker man runt hela dagen och man tittar på saker och är ute och i farten. Och på kvällen går man på restaurang och kommer hem rätt så sent och ofta väldigt mätt. Så för att få någon yoga gjord har jag gjort precis så, lagt ut min matta redan kvällen innan. Framför allt är det bra med denna framförhållning på hotellrum där det inte finns så mycket utrymme för en yogamatta. Då är platsen redan förberedd när man sedan väl vaknar. Jag brukar då glänta lite på gardinen och släppa in en springa ljus så att jag åtminstone ser vad jag gör, även om det inte är tillräckligt för att väcka övriga i familjen. Och sedan gör jag min yoga där i halvmörkret en stund, i pyjamas, och när jag därefter går in i duschen börjar de andra vakna till liv. Det behöver inte vara mera komplicerat än så. En bra start på semesterdagen och yogan hinns med utan problem.
Källa: www.doyouyoga.com
Rulla ut mattan bredvid sängen redan kvällen före. Ta ett papper och skriv ner fem enkla yogapositioner eller övningar och lägg papperet på mattan. När du vaknar på morgonen är det bara att rulla ner från sängen till mattan och göra det som står på papperet. I pyjamas givetvis. Och därmed får man en bra start på dagen och känner sig nöjd med sig själv.
Förberett för pyjamasyoga
Det finns annars även en del yogaprogram som kan göras i sängen. Men delar man säng med någon som kanske samtidigt vill sova, kan jag intyga att den personen inte nödvändigtvis tycker detta är en jättebra idé. Chansen att yoga på golvet nedanför sängen accepteras är nog större. Yogamatta på golvet ger dessutom ett stadigare underlag.
Faktiskt har jag ägnat mig åt något liknande detta ibland när vi har varit på semester och delat hotellrum hela familjen, framför allt när vi varit på roadtrips i USA. Då åker man runt hela dagen och man tittar på saker och är ute och i farten. Och på kvällen går man på restaurang och kommer hem rätt så sent och ofta väldigt mätt. Så för att få någon yoga gjord har jag gjort precis så, lagt ut min matta redan kvällen innan. Framför allt är det bra med denna framförhållning på hotellrum där det inte finns så mycket utrymme för en yogamatta. Då är platsen redan förberedd när man sedan väl vaknar. Jag brukar då glänta lite på gardinen och släppa in en springa ljus så att jag åtminstone ser vad jag gör, även om det inte är tillräckligt för att väcka övriga i familjen. Och sedan gör jag min yoga där i halvmörkret en stund, i pyjamas, och när jag därefter går in i duschen börjar de andra vakna till liv. Det behöver inte vara mera komplicerat än så. En bra start på semesterdagen och yogan hinns med utan problem.
Källa: www.doyouyoga.com
fredag 20 oktober 2017
#metoo
Detta har helt klart varit veckans hetaste ämne. Och så viktigt! Så jag hoppas verkligen att debatten fortsätter.
Så bara ett litet axplock ur mitt eget arkiv:
Jag går på gymnasiet och sitter på bussen till Silverdalen i Älmhult, dit vi som bor i de småländska skogarna brukar åka om helgerna sommartid för att roa oss. Jag och min kompis sitter ganska långt bak i bussen och bakom oss sitter ett gäng onyktra killar. En av dem börjar högt diskutera hur han tänker sig att jag ser ut utan kläder och hur jag borde hanteras när man väl får av mig kläderna, ivrigt påhejad av kompisarna. Jag försöker till en börja protestera, men tystnar ganska snart när jag märker att detta bara sporrar honom vidare. Ingen annan säger något heller. Ingen verkar sugen på att ta en diskussion med ett gäng högljudda och fulla killar helt enkelt, så de får hållas resan ut och jag försöker sedan hålla mig ur vägen för dem under kvällen. Men jag känner mig ledsen och oskyldigt påhoppad.
Något år senare bor jag i Paris. Jag pluggar franska och jobbar som au pair. Och jag är ständigt antastad. Överallt. Att vara blond och blåögd fungerar helt enkelt väldigt dåligt. Män som skriker efter mig, som klappar mig på rumpan när jag går förbi och som kladdar på mig i trängseln i tunnelbanan, så fort det finns en chans. Vid ett tillfälle får jag hela gylfen uppknäppt och känner en hand som trevar sig in i mina trosor. Så fort tåget stannar tränger jag mig ut och väl på perrongen kan jag bara konstatera att det inte bara var som jag inbillade mig. Värst är den gången, en sen kväll, när jag byter tunnelbanelinje och i en korridor blir påhoppad bakifrån och upptryckt mot väggen av en man som sliter upp min kjol och klämmer sig mot mig. Och det är en lång kjol som jag har på mig och en lång jacka, så det är inte som om mina kläder är särskilt provocerande. Det finns folk i närheten, men ingen reagerar, vilket nästan är det otäckaste av allt, att alla bara väljer att titta bort och skynda vidare. Till slut stannar emellertid två män och ställer sig och stirrar och skrattar lite, så förmodligen är detta bara lite intressant underhållning för dem. Men då upphör i alla fall attacken och mannen ifråga avlägsnar sig. Så vilka är då alla dessa män som gör min tillvaro i Paris så svår? Tyvärr mestadels araber, nordafrikaner. Jag önskar att det inte vore så, men när jag efter ett år lämnar Paris är det med en stark känsla av avsky för män med arabiskt ursprung. Och tyvärr är det också så att denna känsla har hållit i sig genom livet. Jag kan tycka illa om mig själv för att jag inte älskar alla människor. För jag vill ju inte vara en icke politiskt korrekt person. Jag vill ju egentligen tycka om och acceptera alla, också arabiska män. Så jag har till slut kommit fram till följande: jag erkänner allas lika värde, men jag behöver ändå inte älska alla. För det har tyvärr varit alldeles för många arabiska händer som mot min vilja har kladdat på min kropp i offentliga miljöer. Och det är en sorg för mig både å deras och mina vägnar.
Ett år senare är jag i London och arbetar som au pair och blir antastad av mannen i familjen. Han driver en affär och börjar inte arbeta förrän 11 på förmiddagarna, så jag är ensam med honom i huset under några timmar varje vardag. Jag ber honom förstås att sluta och jag klär mig i så säckiga och fula kläder som möjligt, går osminkad och med håret hårt åtdraget i en svans för att se så oattraktiv ut som det bara går, men det hjälper inte. Visst, jag funderar på att prata om saken med hans fru, men känner mig rädd för att hon inte ska tro mig, att hon ska tro att det är mitt fel. För egentligen så har ju ingeting direkt hänt och ord kommer förmodligen att stå mot ord. "Din man hänger efter mig om dagarna när jag städar och går och klappar mig på rumpan och pussar mig på kinden." Det räcker med att han skrattar och säger att jag har missförstått allting. Framför allt som han ofta brukar påpeka för mig att jag är så överkänslig och lättstött. Så jag berättar inte för någon, utan jag flyttar istället.
I London slipper jag bli ständigt förföljd och antastad av arabiska män, vilket är skönt. Mitt utseende smälter mera in. Däremot finns det män av lite olika nationaliteter som skriker efter en på gatan, men det får man leva med när man är kvinna. Men det är ändå i London som det absolut värsta händer, för det är där jag blir utsatt för ett våldtäktsförsök. Och det är en helt vanlig engelsk kille som är förövaren. Jag har varit ute med mina kompisar i centrum och är på väg hem med en nattbuss. Han är med på bussen, går av när han ser mig gå av, förföljer mig och slår ner mig precis i utkanten av en liten park. Det är första gången som jag verkligen på fullt allvar inser hur fysiskt svag och i underläge jag är som kvinna. Men jag klarar mig ändå genom att slåss och skrika och därmed till slut påkalla uppmärksamheten från några hus som ligger längre bort. Polis tillkallas, men då har gärningsmannen redan flytt därifrån för länge sedan. Därefter åker jag aldrig mera nattbuss i London. Och jag går inte ut lika ofta heller och rör mig absolut inte ute på egen hand.
Denna händelse har sedan påverkat hela mitt liv. Jag vet inte hur många gånger under åren som följde som jag har valt att stanna hemma istället för att gå ut, helt enkelt av rädsla för hur jag ska kunna ta mig hem på ett säkert sätt. Taxi har inte känts som ett tryggt alternativ eftersom taxi-chaufförer ofta är män och jag litar inte på män som jag inte känner. Och om jag har varit ute har jag ofta inte kunnat ha roligt eftersom jag hela kvällen oroat mig för hemresan och ofta har jag sett till att gå hem tidigt. Jag känner fortfarande rädsla ibland när jag befinner mig på ödsliga platser och ännu mera om det dyker upp en eller flera personer av manligt kön. Jag kan känna den rädslan när jag lämnar yogalokalen om höst- och vinterkvällar för att gå till min bil, trots att klockan bara är åtta. Och ändå blev jag alltså inte våldtagen. Jag kan bara tänka mig känslan av skräck och förnedring hos den som blir det.
Men här i Sverige har jag ändå inte råkat ut för lika mycket, vilket kanske i och för sig har berott på att jag efter mina äventyr i London blivit mera försiktig. Om vi bortser från att jag blivit slagen av en pojkvän, så handlar det mest om kommentarer och skämt, sådant som varit lättare att skaka av sig. Så förmodligen är jag väl inte mera drabbad av manligt våld och trakasserier än någon annan? Utan det är så här som det är och jag är bara en helt vanlig kvinna i högen. Inte alla män är svin, men det är ändå förvånande många som inte har förstått det här med jämställdhet. Man kan bara förundras.
Jag önskar så att jag kunde avsluta med några förnuftiga råd här. "Så här och så här gör vi." Men man fixar inte sexuellt förtryck genom att träna yoga, meditera, sova och dricka gröna teer. Tyvärr. Så jag hoppas vi fortsätter att berätta våra historier. Jag hoppas att vi fortsätter hashtagga #metoo, men mest av allt hoppas jag att vi börjar våga anmäla och rapportera, både det som händer innanför och utanför hemmets väggar.
fredag 13 oktober 2017
Mellanmål för yogan
Man bör helst inte äta en stor måltid timmarna innan man gör yoga. Det blir inte så bra om kroppen lägger för mycket energi på matsmältning just då och det är heller inte optimalt med en full magsäck när man ska göra de olika positionerna. Man vill ha en lätt kropp. Sedan fungerar vi så klart alla olika och jag för min del måste ändå äta något litet för att få energi och orka med. Fyra av veckans kvällar håller jag dessutom ett eller flera yogapass på bästa middagstid, så middagen faller bort helt och hållet för min del under dessa dagar. Jag äter inte innan och när jag sedan väl kommer hem så känns det för sent för en middag och jag brukar inte ens vara särskilt sugen på mat. Smörgåsar äter jag inte heller i någon större utsträckning eftersom jag försöker undvika vete. Men jag kan ju inte heller leva på luft. Så vad gör man?
Rejäla mellanmål är vad jag lever på under veckorna och så försöker jag äta en ordentlig lunch (de dagar jag inte håller lunchpass). Krämig grekisk yoghurt är ofta min räddare i nöden och finns därför alltid i stora kvantiteter i mitt kylskåp. Oftast äter jag det med honung och nötter, ibland med ekologisk sylt. Annan basföda för min del är bananer och hårdkokta ägg, som jag alltid ser till att ha redo. För det gäller ju dels att välja mat som ger energi, men också som håller magen lugn.
På sista tiden har jag även fått upp ögonen för chiapudding. Detta har ju varit en trend i många år nu, men jag har alltså först nyligen börjat experimentera med detta. För det finns ju en del olika recept, så det är bara att testa sig fram. Och alla är så enkla. Det senaste jag testade var 400 ml (en burk) kokosmjölk tillsammans med 3 msk chiafrön och 1-2 tsk honung. Bara att röra ihop och ställa i kylen. Puddingarna håller sig i flera dagar och blir godast ihop med någon typ av friska eller syrliga bär eller frukter. På bilden har jag använt blåbär och mango.
Det räcker alltså till två (obs stora!) portioner. Vill man inte bli proppmätt kan man gott dela upp i fyra småglas istället. Chia är bland annat rikt på Omega-3, fibrer, protein och kalcium och brukar räknas som ett "superfrö".
En annan av mina favoriter, framför allt när man kommer hem från yogan och känner sig för trött för någonting annat, är smoothies. Gott, enkelt och ändå lagom mättande. Jag äger en jätteblender och tycker det är praktiskt att göra i ordning i förväg och ha redo i kylen. Detta är även bra mellanmål för övriga i familjen och ett smart sätt att få i sina barn grönsaker som de inte vill äta annars, som till exempel spenat och grönkål. Favoriten i höst har varit spenat i kombinationer med äpplen och mango. De smakerna gifter sig fint ihop. Därefter lägger man även i 1-2 bananer (beroende på storlek) och om man vill ha ytterligare lite sötma 0,5 dl fruktyoghurt och så tillsätter man vatten efter behov så smoothien får en lagom konsistens. Den ska ju helst kunna drickas med sugrör...
Vad det hela egentligen mest handlar om är alltså att vara förberedd. Att ha bra alternativ lättillgängliga, så man inte kommer hem med lågt blodsocker och dyker rakt ner i första bästa kakburk. Och jag kompenserar alltid min brist på lagad mat under veckokvällarna med goda middagar på helgerna istället.
Rejäla mellanmål är vad jag lever på under veckorna och så försöker jag äta en ordentlig lunch (de dagar jag inte håller lunchpass). Krämig grekisk yoghurt är ofta min räddare i nöden och finns därför alltid i stora kvantiteter i mitt kylskåp. Oftast äter jag det med honung och nötter, ibland med ekologisk sylt. Annan basföda för min del är bananer och hårdkokta ägg, som jag alltid ser till att ha redo. För det gäller ju dels att välja mat som ger energi, men också som håller magen lugn.
På sista tiden har jag även fått upp ögonen för chiapudding. Detta har ju varit en trend i många år nu, men jag har alltså först nyligen börjat experimentera med detta. För det finns ju en del olika recept, så det är bara att testa sig fram. Och alla är så enkla. Det senaste jag testade var 400 ml (en burk) kokosmjölk tillsammans med 3 msk chiafrön och 1-2 tsk honung. Bara att röra ihop och ställa i kylen. Puddingarna håller sig i flera dagar och blir godast ihop med någon typ av friska eller syrliga bär eller frukter. På bilden har jag använt blåbär och mango.
En annan av mina favoriter, framför allt när man kommer hem från yogan och känner sig för trött för någonting annat, är smoothies. Gott, enkelt och ändå lagom mättande. Jag äger en jätteblender och tycker det är praktiskt att göra i ordning i förväg och ha redo i kylen. Detta är även bra mellanmål för övriga i familjen och ett smart sätt att få i sina barn grönsaker som de inte vill äta annars, som till exempel spenat och grönkål. Favoriten i höst har varit spenat i kombinationer med äpplen och mango. De smakerna gifter sig fint ihop. Därefter lägger man även i 1-2 bananer (beroende på storlek) och om man vill ha ytterligare lite sötma 0,5 dl fruktyoghurt och så tillsätter man vatten efter behov så smoothien får en lagom konsistens. Den ska ju helst kunna drickas med sugrör...
Vad det hela egentligen mest handlar om är alltså att vara förberedd. Att ha bra alternativ lättillgängliga, så man inte kommer hem med lågt blodsocker och dyker rakt ner i första bästa kakburk. Och jag kompenserar alltid min brist på lagad mat under veckokvällarna med goda middagar på helgerna istället.
fredag 22 september 2017
Min kropp är mitt tempel
"My Body is my Temple"
Du har förmodligen hört uttrycket förut eftersom det är ganska känt. Men hur ser du själv på din kropp?
På Twitter hittade jag följande: "Min kropp är mitt tempel, men det är ett sådant där förfallet asiatiskt tempel där aporna hoppar omkring och skiter överallt." Och så kan man ju också se det med glimten i ögat. För det var väl ett skämt eller...
Jag ser också min kropp som min hemvist, där jag bor under den här livsresan. Och då vill jag inte bo i ett ruckligt och fallfärdigt gammalt tempel där aporna skiter. Det är därför jag tränar yoga, mediterar och ser till att sova tillräckligt samt att även vara medveten om vad jag stoppar i munnen. Jag försöker sköta mitt tempel helt enkelt.
Vi är ju vad vi äter, sägs det, och det stämmer väl till viss del. Men vi är också vad vi tänker och vi är också vad vi gör. Och under alla omständigheter så har vi själva kontroll till ganska stor del. Även när vi är trötta eller sjuka kan vi göra vårt bästa för att hålla ordning i templet så gott det går efter omständigheterna. Även i ett tempel fullt med skitande apor kan man försöka att köra ut dem, torka upp och stänga igen så de inte kommer tillbaka. Man gör så gott man kan. Man städar i sitt tempel. Och hösten är väl en bra tid för det, för att ta itu med träning, bättre kosthållning (kanske en juicefasta!) och inte minst städa upp bland tankarna. Rensa ut sådant som vi inte längre har någon nytta av. Ersätta med det som är rent, fräscht och förbättrar vardagen. Samtidigt ska man självfallet få unna sig saker. Ibland! Men inte allting alltid. Livet blir helt enkelt så mycket enklare när templet fungerar.
Du har förmodligen hört uttrycket förut eftersom det är ganska känt. Men hur ser du själv på din kropp?
På Twitter hittade jag följande: "Min kropp är mitt tempel, men det är ett sådant där förfallet asiatiskt tempel där aporna hoppar omkring och skiter överallt." Och så kan man ju också se det med glimten i ögat. För det var väl ett skämt eller...
Jag ser också min kropp som min hemvist, där jag bor under den här livsresan. Och då vill jag inte bo i ett ruckligt och fallfärdigt gammalt tempel där aporna skiter. Det är därför jag tränar yoga, mediterar och ser till att sova tillräckligt samt att även vara medveten om vad jag stoppar i munnen. Jag försöker sköta mitt tempel helt enkelt.
lördag 9 september 2017
Livet - ständig förändring
Jag fick ett e-mail under sommaren från min yogastudio i Orlando om att den lägger ner. Utbildningarna kommer att fortsätta på annan plats och i större skala, men den lilla studion stänger. Och på några sekunder försvann min lugna och sköna semesterstämning och upprörda tankar började flyga genom hjärnan: "Nej, NEJ, det får inte ske!" Tills jag insåg hur patetisk min reaktion var. För i ärlighetens roll spelar detta inte särskilt stor roll i mitt liv just nu. Jag har härliga minnen därifrån, men det är nio år sedan jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag kan dessutom åka på dessa utbildningar på någon annan plats ifall jag vill. Vad det handlar om är enbart min egen motvilja mot förändringar. I största allmänhet skulle man väl kunna säga. Jag vill att bra saker ska förbli som de är helt enkelt. För alltid helst. Men så fungerar det ju inte riktigt. För allting är i rörelse och förändring. Alltid.
Jag tog inte till mig detta ordentligt förrän i vuxen ålder (och har som synes inte till fullo accepterat det helt ännu, åtminstone inte i alla situationer...) Jag höll på med min utbildning till hälsoutvecklare, andra året, och stod och beklagade mig inför en av våra föreläsare och lärare över vissa förändringar som hade skett. Då tittade han på mig och sa: "Men allting är ju förändring. Hela tiden." Och eftersom detta var Staffan Hultgren, som jag högt respekterade (och fortfarande respekterar) lyssnade jag på buskapet och insåg att han hade ju faktiskt alldeles rätt! Det är detta som gäller på den här planeten och som vi har att förhålla oss till. Allting förändras, hela tiden och ständigt pågående. Och ju förr man accepterar det och inte går och förväntar sig motsatsen, desto lättare blir det att leva.
Härom veckan var jag på min mosters begravning. Det var sorgligt och vackert och jag grät mig igenom hela minnesgudstjänsten. Och inte bara för att moster är död. Detta är förstås sorgligt, men hon var samtidigt rätt så gammal och sjuk. Utan det jag även grät så mycket över var förändringen. För på en begravning blir detta så påtagligt, att saker förändras och tiden inte kan vridas tillbaka. Moster kommer aldrig mer att vara ung och jag och min kusin Mats kommer aldrig mer att som små barn sorglöst springa runt på vår mormors lantgård och leka om helgerna. Och inte kommer heller moster och mina kusiner att komma och hälsa på oss i Småland och vi kommer inte att ge oss ut i skogarna tillsammans för att plocka lingon och blåbär och bada i insjöarna. Och jag kommer inte längre att kunna bli 22 år och bo i Stockholm och moster komma upp på affärsresa och vi går och fikar tillsammans. Detta kommer inte tillbaka, utan istället stod vi nu där, ett gäng kusiner, efter att inte ha träffats på cirka 20 år, sammanstrålade för denna sorgliga ceremoni, numera medelålders och dessutom i svarta kläder och med rödgråtna ansikten och alltså inte så särskilt till vår fördel någon av oss. Att saker förändras över tid kändes just då väldigt tydligt.
Inom yogan kallas detta alltings ständiga flöde för "parinamavada". Imorgon är vi inte samma personer som vi är idag. Och bara vi kommer ut från yogaklassen har något hunnit förändras och vi är inte desamma som när vi gick in. Sinnesstämningen har ofta ändrats. Vi känner oss annorlunda i kroppen. Vi har andra tankar. Ingenting står stilla någonsin.
Vi lever dessutom i en tid när det händer extra mycket. Allting är 24/7 och det upphör aldrig att snurra, fortare och fortare kan det dessutom kännas som ibland. Man hinner inte mer än lära sig något förrän det dyker upp nya versioner, appar, lösningar och händelser i det oändliga. Och kanske är det därför som många av oss letar efter de där ögonblicken när tiden ändå tycks stanna. Är det inte därför vi mediterar och tränar mindfulness? För att någonstans i allt flöde ändå få uppleva stunder av stillhet.
Jag tror, som alltid, på balansen och på att vi behöver både ock. Vi behöver skapa lugn och trygghet och en känsla av att stanna tidens flöde ibland, även om det bara är en illusion. Vi mår bra av att helt enkelt då och då få slippa tänka på annat än nuet. Samtidigt kan vi såklart inte stoppa tidens flöde, vårt parinamavada. För detta är vårt jordiska liv, att vi hela tiden är på väg och att kämpa emot gör bara allting tyngre och svårare. Vi får helt enkelt se det som att allting har sin tid. Moster hade sin tid på jorden. Kaffekoppen jag tappade i golvet och som gick i fem bitar hade också sin tid. Liksom torktumlaren som upphörde att fungera, katten som låg överkörd på gatan när jag gick morgonpromenaden med hunden. Livet är tungt och sorgligt ibland, men vi är alltid på väg, och det är ju också det som gör att vi kan ta oss ur sorg och andra svåra situationer. För förändring betyder även att vi kan lägga saker bakom oss och att något positivt kan vänta runt hörnet.
Livets väg, ständig rörelse, ständig förändring.
Jag tog inte till mig detta ordentligt förrän i vuxen ålder (och har som synes inte till fullo accepterat det helt ännu, åtminstone inte i alla situationer...) Jag höll på med min utbildning till hälsoutvecklare, andra året, och stod och beklagade mig inför en av våra föreläsare och lärare över vissa förändringar som hade skett. Då tittade han på mig och sa: "Men allting är ju förändring. Hela tiden." Och eftersom detta var Staffan Hultgren, som jag högt respekterade (och fortfarande respekterar) lyssnade jag på buskapet och insåg att han hade ju faktiskt alldeles rätt! Det är detta som gäller på den här planeten och som vi har att förhålla oss till. Allting förändras, hela tiden och ständigt pågående. Och ju förr man accepterar det och inte går och förväntar sig motsatsen, desto lättare blir det att leva.
Härom veckan var jag på min mosters begravning. Det var sorgligt och vackert och jag grät mig igenom hela minnesgudstjänsten. Och inte bara för att moster är död. Detta är förstås sorgligt, men hon var samtidigt rätt så gammal och sjuk. Utan det jag även grät så mycket över var förändringen. För på en begravning blir detta så påtagligt, att saker förändras och tiden inte kan vridas tillbaka. Moster kommer aldrig mer att vara ung och jag och min kusin Mats kommer aldrig mer att som små barn sorglöst springa runt på vår mormors lantgård och leka om helgerna. Och inte kommer heller moster och mina kusiner att komma och hälsa på oss i Småland och vi kommer inte att ge oss ut i skogarna tillsammans för att plocka lingon och blåbär och bada i insjöarna. Och jag kommer inte längre att kunna bli 22 år och bo i Stockholm och moster komma upp på affärsresa och vi går och fikar tillsammans. Detta kommer inte tillbaka, utan istället stod vi nu där, ett gäng kusiner, efter att inte ha träffats på cirka 20 år, sammanstrålade för denna sorgliga ceremoni, numera medelålders och dessutom i svarta kläder och med rödgråtna ansikten och alltså inte så särskilt till vår fördel någon av oss. Att saker förändras över tid kändes just då väldigt tydligt.
Inom yogan kallas detta alltings ständiga flöde för "parinamavada". Imorgon är vi inte samma personer som vi är idag. Och bara vi kommer ut från yogaklassen har något hunnit förändras och vi är inte desamma som när vi gick in. Sinnesstämningen har ofta ändrats. Vi känner oss annorlunda i kroppen. Vi har andra tankar. Ingenting står stilla någonsin.
Vi lever dessutom i en tid när det händer extra mycket. Allting är 24/7 och det upphör aldrig att snurra, fortare och fortare kan det dessutom kännas som ibland. Man hinner inte mer än lära sig något förrän det dyker upp nya versioner, appar, lösningar och händelser i det oändliga. Och kanske är det därför som många av oss letar efter de där ögonblicken när tiden ändå tycks stanna. Är det inte därför vi mediterar och tränar mindfulness? För att någonstans i allt flöde ändå få uppleva stunder av stillhet.
Jag tror, som alltid, på balansen och på att vi behöver både ock. Vi behöver skapa lugn och trygghet och en känsla av att stanna tidens flöde ibland, även om det bara är en illusion. Vi mår bra av att helt enkelt då och då få slippa tänka på annat än nuet. Samtidigt kan vi såklart inte stoppa tidens flöde, vårt parinamavada. För detta är vårt jordiska liv, att vi hela tiden är på väg och att kämpa emot gör bara allting tyngre och svårare. Vi får helt enkelt se det som att allting har sin tid. Moster hade sin tid på jorden. Kaffekoppen jag tappade i golvet och som gick i fem bitar hade också sin tid. Liksom torktumlaren som upphörde att fungera, katten som låg överkörd på gatan när jag gick morgonpromenaden med hunden. Livet är tungt och sorgligt ibland, men vi är alltid på väg, och det är ju också det som gör att vi kan ta oss ur sorg och andra svåra situationer. För förändring betyder även att vi kan lägga saker bakom oss och att något positivt kan vänta runt hörnet.
lördag 26 augusti 2017
Solbränd med morötter och andra myter
Något av det bästa med sommaren är att det blir mer tid till att läsa böcker och se på tv. En eftermiddag tittade jag på ett spanskt program om hälso- och matmyter (Mitos de los alimentos), vilket var rätt intressant underhållning. Vissa av dessa myter hade jag inte ens hört talas om, till exempel att om man dricker ett glas mjölk så bör man därefter inte äta eller dricka något annat, för då mår man illa! Detta måste väl vara en spansk myt, för aldrig har jag då hört detta i vårt mjölkälskande Sverige. Eller att man blir tjock av att äta bröd och därför är det en bra idé att äta bara brödskorpan, eftersom den innehåller färre kalorier... Mer om detta strax.
Myt nr 1 - Honung innehåller fler kalorier än socker
Detta har jag väl heller aldrig hört, om jag ska vara ärlig. Däremot att honung och socker är ungefär sak samma, vilket jag kan avslöja är falskt, eftersom socker är tomma kalorier medan honung innehåller en del nyttiga mikroämnen och är bra för vår tarmflora. Men för att återvända till kaloriantalet, så är denna myt falsk! Vid experiment visade det sig nämligen att vid samma mängd honung och socker, så visade sig socker innehålla flest kalorier. 100 gram socker innehöll 400 kalorier medan 100 gram honung bara innehöll 300. Hellre honung än socker alltså.
Myt nr 2 - Man bör dricka sin apelsinjuice snabbt eftersom vitaminerna annars hinner försvinna
Denna myt visade sig också vara falsk. När man mätte halten av vitaminer i apelsinjuice efter tre, sex och tolv timmar så visade det sig vara exakt samma. Däremot blir juicen lite beskare i smaken med tiden.
Myt nr 3 - Man blir lättare solbränd om man äter morötter
Myt nr 9 - Om man dricker mjölk så bör man inte äta eller dricka något annat efteråt för då mår man illa
Det här har jag alltså aldrig hört. Det måste vara ett spanskt påhitt. Och mycket riktigt så visade sig den här myten också vara falsk. Såvida man nu tycker att det räcker med fyra personer som provar... Dessa fick alltså dricka varsitt glas mjölk och därefter fortsatte de med apelsinjuice. Alla mådde utmärkt och ingen blev illamående. Nutritionisten som ledde experimentet förklarade att vad man normalt tänker är att mjölk skär sig med andra produkter och det är helt riktigt för det gör den också oftast i vår magsäck. Men detta innebär ingen fara eller att vi på något sätt skulle bli negativt påverkade. Tur för alla svenska mjölkdrickare kanske....
Myt nr 10 - Linser innehåller mest järn
Detta har jag väl heller aldrig hört. Visserligen innehåller linser järn, men det är väl snarare lever, blodkorv och spenat som i alla fall under min uppväxt ständigt pekades ut som de mest järnrika livsmedlen. Detta experiment utfördes genom att ett antal livsmedel torkades och smulades sönder och till slut späddes med vatten tills de hade förvandlats till sex drycker i sex glas, där de med mest järn hade starkast färg och de med minst var nästan vita. Så var det linserna som innehöll mest järn? Nej, så klart inte. Etta kom musslorna, tvåa blodkorven, trea patén och först på fjärde plats kom linserna in. Femma blev spenaten och sexa isbergssalladen. Experimentledaren påpekade dessutom att järn bäst tas upp i kombination med c-vitamin, t.ex. ett glas apelsinjuice och att detta fungerar bättre med animaliska järnkällor.
Myt nr 11 - Finns det livsmedel som fungerar som afrodisiakum?
Afrodisiakum är alltså något som framkallar kärlek och lust. Vad jag har hört så skulle t.ex. ostron vara ett sådant. Och även jordgubbar och choklad. Så stämmer det? Man lät två attraktiva kvinnor och två attraktiva män äta middag som två par, utan att ha en aning om vad det hela handlade om. De trodde de skulle avsmaka en läcker meny och betygsätta rätterna. Samtidigt mätte man hjärtrytm och kroppstemperatur på dem före middagen, vid middagens början och efter. Middagen bestod av ostron till förrätt, tryffel i huvudrätten och till sist choklad och jordgubbar till efterrätt. Så vad hände. Jo, hjärtrytm och temperaturer steg i början, men detta hände redan innan maten började intagas. Därefter hände inte så mycket. Resultatet blev alltså att maten inte fungerade som afrodisiakum. Afrodisiakumet var istället snarare den attraktiva middagspartnern...
Tillbaka till myt nr 3
Ja, tillbaka till morötterna och tvillingarna som åkte till England. Nu dök de upp i Spanien igen och man kunde konstatera att visst hade den ena, hon som ätit morötterna, fått en annan hudton. Orange! Ja, inte illande orange, utan faktiskt så man skulle kunna tro att hon var lite lätt solbränd. Morötter kan alltså vara en bra idé ifall man vill ha lite mera färg vintertid. Däremot är myten ändå falsk. När tvillingarna nu utsattes för sol en stund varje dag under en veckas tid, hjälpte inte morötterna till ett enda dugg för att få en bättre och snabbare solbränna utan att behöva bränna sig. Melanin heter det pigment i huden som gör oss brunare när vi exponeras för sol. Morötterna har inget som helst med melaninbildning att göra och ger heller inget skydd mot solens UV-strålar.
Värdefull information för oss alla :-) eller åtminstone lite underhållning.
Källa: Mitos de los alimentos, Antena3
Med reservation för att jag kan ha missuppfattat någon detalj eftersom detta program var på spanska, som inte är mitt modersmål.
Myt nr 1 - Honung innehåller fler kalorier än socker
Detta har jag väl heller aldrig hört, om jag ska vara ärlig. Däremot att honung och socker är ungefär sak samma, vilket jag kan avslöja är falskt, eftersom socker är tomma kalorier medan honung innehåller en del nyttiga mikroämnen och är bra för vår tarmflora. Men för att återvända till kaloriantalet, så är denna myt falsk! Vid experiment visade det sig nämligen att vid samma mängd honung och socker, så visade sig socker innehålla flest kalorier. 100 gram socker innehöll 400 kalorier medan 100 gram honung bara innehöll 300. Hellre honung än socker alltså.
Myt nr 2 - Man bör dricka sin apelsinjuice snabbt eftersom vitaminerna annars hinner försvinna
Denna myt visade sig också vara falsk. När man mätte halten av vitaminer i apelsinjuice efter tre, sex och tolv timmar så visade det sig vara exakt samma. Däremot blir juicen lite beskare i smaken med tiden.
Myt nr 3 - Man blir lättare solbränd om man äter morötter
Detta undersöktes med hjälp av enäggstvillingar där den ena fick äta ett halvt kilo morötter om dagen i tio veckors tid. De var vita i huden när de började experimentet och för säkerhets skulle vistades de under dessa 10 veckor i England (så de slapp utsättas för den spanska solen). Och jag gör som i filmen, jag avvaktar med resultatet till slutet - lite spännande ska det ju vara - så läs vidare!
Myt nr 4 - Inkråmet i bröd innehåller fler kalorier än brödskorpan
Det här har jag heller aldrig hört talas om och det känns ju heller inte särskilt relevant. Som om man i så fall skulle välja att äta bara brödskorpan för att man är rädd för de extra kalorierna i inkråmet, eller vad skulle syftet vara? I vilket fall som helst så är denna myt falsk och det förhåller sig precis tvärtom. Efter att man extraherat vatten från inkråm såväl som från skorpa, kunde man konstatera att skorpan innehåller mindre vatten än inkråmet och därför fler kalorier om man jämför med samma vikt. Fler kalorier alltså i brödskorpan!
Myt nr 5 - Man blir lycklig av glass
Ja, blir man inte lycklig av allt som är sött? Det triggar igång en massa må-bra-hormoner i hjärnan, åtminstone kortvarigt. Och försöket visade mycket riktigt att myten (såvida det nu är en myt) stämmer. En försöksperson hjärnskannades och fick under tiden först äta glass och dricka vatten, därefter titta på foton av glass och av vatten. Resultatet blev att lustcentrum i hjärnan aktiverades av glassen men inte av vattnet, båda gångerna. Läkaren som var involverad i försöket förklarade att glassen triggade igång endorfiner vid båda tillfällena, men om man dessutom äter glassen så får får man även i sig tryptofan och teobromin.
Myt nr 6 - man håller sig smalare med lightprodukter
Jag tänker att vet vi inte alla redan att detta är falskt? Att lightprodukter oftast innehåller mindre fett, men istället desto mera socker, andra sötningsmedel och även flera andra ämnen som är mindre bra att få i sig? Och att sockerersättningar i vissa fall påverkar kemin i hjärnan så att vi istället blir hungrigare, det vill säga motsatt effekt?Lightprodukternas tid är väl redan förbi? Men de tre försökspersonerna visste tydligen inte detta, eftersom de bland sex olika "rätter" pekade ut de två lightprodukterna som de troligen minst kaloririka. Men det förhåll sig förstås istället precis tvärtom. Vid samma antal gram av produkten visade det sig att mest kalorier innehöll lightchipsen, därefter i fallande ordning lightosten, müslin, hamburgaren, ceasarsalladen och minst kalorier fanns det i den traditionella korvgrytan. Myten stämmer alltså inte.
Myt nr 7 - Man blir mer mätt av kött än av fisk
Två försökspersoner fick på fastande mage äta en middag bestående av kött och två fick en middag bestående av fisk. Därefter fick de sitta fyra timmar isolerade helt utan någon stimulans (böcker, telefoner, tv, någon att prata med etc. jättetråkigt för dem med andra ord) och då och då notera på en blankett hur pass mätta/hungriga de kände sig. Efter de fyra timmarna var det sedan dags för pizza! Den avåts gemensamt och därefter kunde man konstatera att köttätarna ätit mest pizza och även enligt kontrollblanketterna ansett sig bli hungriga snabbare än fiskätarna. Myten stämmer alltså inte utan man blir mer mätt på fisk än på kött. Fyra personer är inte ett särskilt stort underlag, men tydligen stämmer detta resultat också med betydligt större undersökningar som gjorts i Stockholm och Boston, så vi får väl godta resultatet.
Myt nr 8 - Man sover bättre efter ett glas mjölk
Försöksperson här var programledaren själv, som med sladdar och elektroder runt kropp och huvud sov två nätter i ett laboratorium. Första kvällen drack han ingen mjölk innan han gick och la sig och andra kvällen så gjorde han det. När jag satt och tittade på hur denne kraftigt överviktige lille man låg och slängde sig hit och dit under natten, kunde jag inte låta bli att tänka att han förmodligen skulle sova betydligt bättre om han gick ner lite i vikt. Men ingenting blev givetvis sagt om eventuellt snarkande och sömnapné utan fokuset var ju så klart på mjölken. Och resultatet var att hans sovmönster varit nästan exakt likadant under båda nätterna. Alltså spelar mjölk före sänggåendet ingen som helst roll. Läkaren som ledde experimentet avslöjade dessutom att visserligen innehåller mjölken tryptofan som hjälper oss att somna, men det skulle behövas 10 liter (!) mjölk för att det skulle göra någon skillnad i detta avseende. Kanske lite för mycket för de flesta av oss... Däremot så spelar rutiner en stor roll innan vi går och lägger oss. Kan vi skapa en lugnande och nedvarvande rutin som vi upprepar kväll efter kväll så kommer detta att hjälpa kroppen att komma till ro. Och i en sådan rutin kan t.ex. ett glas mjölk ingå. Eller något annat som en kopp te, en banan eller att läsa en bok eller ta ett varmt bad. Myt nr 9 - Om man dricker mjölk så bör man inte äta eller dricka något annat efteråt för då mår man illa
Det här har jag alltså aldrig hört. Det måste vara ett spanskt påhitt. Och mycket riktigt så visade sig den här myten också vara falsk. Såvida man nu tycker att det räcker med fyra personer som provar... Dessa fick alltså dricka varsitt glas mjölk och därefter fortsatte de med apelsinjuice. Alla mådde utmärkt och ingen blev illamående. Nutritionisten som ledde experimentet förklarade att vad man normalt tänker är att mjölk skär sig med andra produkter och det är helt riktigt för det gör den också oftast i vår magsäck. Men detta innebär ingen fara eller att vi på något sätt skulle bli negativt påverkade. Tur för alla svenska mjölkdrickare kanske....
Myt nr 10 - Linser innehåller mest järn
Detta har jag väl heller aldrig hört. Visserligen innehåller linser järn, men det är väl snarare lever, blodkorv och spenat som i alla fall under min uppväxt ständigt pekades ut som de mest järnrika livsmedlen. Detta experiment utfördes genom att ett antal livsmedel torkades och smulades sönder och till slut späddes med vatten tills de hade förvandlats till sex drycker i sex glas, där de med mest järn hade starkast färg och de med minst var nästan vita. Så var det linserna som innehöll mest järn? Nej, så klart inte. Etta kom musslorna, tvåa blodkorven, trea patén och först på fjärde plats kom linserna in. Femma blev spenaten och sexa isbergssalladen. Experimentledaren påpekade dessutom att järn bäst tas upp i kombination med c-vitamin, t.ex. ett glas apelsinjuice och att detta fungerar bättre med animaliska järnkällor.
Myt nr 11 - Finns det livsmedel som fungerar som afrodisiakum?
Afrodisiakum är alltså något som framkallar kärlek och lust. Vad jag har hört så skulle t.ex. ostron vara ett sådant. Och även jordgubbar och choklad. Så stämmer det? Man lät två attraktiva kvinnor och två attraktiva män äta middag som två par, utan att ha en aning om vad det hela handlade om. De trodde de skulle avsmaka en läcker meny och betygsätta rätterna. Samtidigt mätte man hjärtrytm och kroppstemperatur på dem före middagen, vid middagens början och efter. Middagen bestod av ostron till förrätt, tryffel i huvudrätten och till sist choklad och jordgubbar till efterrätt. Så vad hände. Jo, hjärtrytm och temperaturer steg i början, men detta hände redan innan maten började intagas. Därefter hände inte så mycket. Resultatet blev alltså att maten inte fungerade som afrodisiakum. Afrodisiakumet var istället snarare den attraktiva middagspartnern...
Tillbaka till myt nr 3
Ja, tillbaka till morötterna och tvillingarna som åkte till England. Nu dök de upp i Spanien igen och man kunde konstatera att visst hade den ena, hon som ätit morötterna, fått en annan hudton. Orange! Ja, inte illande orange, utan faktiskt så man skulle kunna tro att hon var lite lätt solbränd. Morötter kan alltså vara en bra idé ifall man vill ha lite mera färg vintertid. Däremot är myten ändå falsk. När tvillingarna nu utsattes för sol en stund varje dag under en veckas tid, hjälpte inte morötterna till ett enda dugg för att få en bättre och snabbare solbränna utan att behöva bränna sig. Melanin heter det pigment i huden som gör oss brunare när vi exponeras för sol. Morötterna har inget som helst med melaninbildning att göra och ger heller inget skydd mot solens UV-strålar.
Värdefull information för oss alla :-) eller åtminstone lite underhållning.
Källa: Mitos de los alimentos, Antena3
Med reservation för att jag kan ha missuppfattat någon detalj eftersom detta program var på spanska, som inte är mitt modersmål.
torsdag 17 augusti 2017
Smal och frisk med juice
Jag är inte en person som dricker mycket juice normalt sett. Jag dricker mest vatten. Däremot så äter jag mycket frukt. Och vitsen med att äta hela frukterna är ju bland annat att man då får i sig alla fibrer och andra nyttigheter som sitter i själva fruktköttet och som går förlorade om man bara dricker fruktsaften. Plus att man får i sig mindre socker. Äter jag ett äpple till exempel, så får jag i mig fruktsockret som det äpplet innehåller. Men dricker jag ett glas äppeljuice istället så får jag använda mig av kanske två eller tre äpplen för att få ihop till det där glaset och följaktligen får jag också i mig fruktsockret från dessa två-tre äpplen. Inte för att jag brukar stå och tänka på detta och därför avstå från juice. Men jag gillar att äta frukten som den är och jag gillar att dricka vatten (och tycker även att det är lite jobbigt att juica...)
I helgen såg jag "Fat, Sick and Nearly Dead" (finns på Netflix) och efter detta är jag dock rätt positivt inställd till "juicning" som en kur för att bli både smalare och friskare för den som behöver det. Det är en väldigt inspirerande film nämligen om den överviktiga australiske börsmäklaren Joe Cross som ägnade 60 dagar åt att enbart leva på juice, som han själv pressade med juicemaskin på färska frukter och grönsaker. Han undvek under denna tid all fast föda liksom koffein och alkohol. De första dagarna upplevde han som mycket jobbiga, men sedan gick det allt bättre och han inte bara gick ner ordentligt i vikt (37 kg), utan sänkte även kraftigt sina höga kolesterolvärden och blev av med symptomen på den autoimmuna sjukdomen urtikariell vaskulit, som han tidigare lidit av och tvingats medicinera mot. Så småningom kunde han helt sluta med medicinen och han fick även en enorm energi.
Under juiceperioden arbetade inte Joe, utan ägnade sig istället åt en roadtrip i USA och mötte under resan i Arizona en jämngammal och ännu mera överviktig (närmare 200 kg) lastbilschaufför, som märkligt nog led av precis samma sjukdom. Denna Phil hade verkligen nått vägs ände och hans närmaste familj fruktade för att det till och med skulle kunna sluta med självmord, men inspirerad, och så småningom även coachad, av Joe så gjorde även han en 60 dagars juiceresa mot lägre vikt och hälsosammare värden och fick sitt liv på rätt köl igen.
Ytterligare en person, en kvinna som ville bli av med sin migrän, deltog i projektet med en juicefasta på 10 dagar. Och minsann, hon blev huvudvärksfri!
Efter detta får man lust att genast kasta sig in i en juicediet själv. Men - med tanke på att samtliga beskriver de första dagarna som ett rent helvete, innan det vänder och de positiva effekterna börjar kicka in, så tror jag nog det är bättre att genomföra ett sådant projekt någon gång när man är ledig och inte förväntas jobba och fungera som vanligt. Och det underlättar självklart om man har en omgivning som är med på noterna och uppmuntrar.
Samtliga av filmens tre personer uppges må bra idag, vara smala och hälsosamma och inspirera andra. Med jämna mellanrum genomför de en juicefasta om ca 10-15 dagar. För recept och tillgång till filmen: www.fatsickandnearlydead.com
Juicefasta har sedan dess fått stor spridning och jag måste säga att jag tror definitivt på metoden som ett sätt att gå ner i vikt för den som är kraftigt överviktig, samt som ett sätt att minska en hel del sjukdomssymptom, som många gånger är resultatet av en dålig livsstil och diet. Jag tänker då närmast på diabetes typ 2, höga kolesterolvärden och högt blodtryck. Men det finns säkert många andra sjukdomar, hudsjukdomar och migrän till exempel som i filmen, som kan förbättras avsevärt. Är man sjuk med en diagnos bör man dock konsultera sin läkare först, vilket också påpekas.
Den brittiske läkaren, forskaren och författaren Tim Spector vars bok "Matmyten" jag just har läst (det var där jag hittade tipset på filmen), rekommenderar också juicefasta då och då i syfte att förbättra sin tarmflora. Enligt ny forskning är det nämligen inte alls så enkelt som "kalorier in och kalorier ut" om man vill hålla en bra vikt. Vi reagerar alla väldigt olika på olika sorters kalorier och det är därför som inte en diet fungerar på alla. Hur vi reagerar har dels att göra med våra gener, men även till stor del med vår tarmflora, våra mikrober. Snabbmat och socker skapar till exempel en dålig tarmflora, medan grönsaker och frukt hjälper till att bygga en god tarmflora. Och vitsen med att dricka grönsakerna och frukten som juice är att man då har möjligheten att få i sig så mycket mera och av så många fler sorter jämfört med om man skulle tugga i sig alltihop. För den som inte orkar juicefasta till 100% under 10-15 dagar rekommenderar han istället att bara byta ut en eller två måltider, t.ex. frukost och/eller lunch, per dag. Och då pratar vi alltså om färsk juice som vi gör själva (eller köper från juicebar om vi har turen att ha en sådan runt knuten) och som innehåller många olika frukter och grönsaker och vi pratar inte om ett glas apelsinjuice som kommer ur en tetrapack från Ica. Variationen och mångfalden är viktig. Dags att ut och inhandla en juicemaskin alltså!
Joe Cross promenerar smal, frisk, vältränad och lycklig på en strand i Australien i slutscenerna.
Den kraftigt överviktige lastbilschauffören Phil i planeringsstadiet inför sin juicefasta.
Källor:
Fat, Sick and Nearly Dead
Matmyten - Vetenskapen om vad vi äter och hur det påverkar oss - Tim Spector
I helgen såg jag "Fat, Sick and Nearly Dead" (finns på Netflix) och efter detta är jag dock rätt positivt inställd till "juicning" som en kur för att bli både smalare och friskare för den som behöver det. Det är en väldigt inspirerande film nämligen om den överviktiga australiske börsmäklaren Joe Cross som ägnade 60 dagar åt att enbart leva på juice, som han själv pressade med juicemaskin på färska frukter och grönsaker. Han undvek under denna tid all fast föda liksom koffein och alkohol. De första dagarna upplevde han som mycket jobbiga, men sedan gick det allt bättre och han inte bara gick ner ordentligt i vikt (37 kg), utan sänkte även kraftigt sina höga kolesterolvärden och blev av med symptomen på den autoimmuna sjukdomen urtikariell vaskulit, som han tidigare lidit av och tvingats medicinera mot. Så småningom kunde han helt sluta med medicinen och han fick även en enorm energi.
Under juiceperioden arbetade inte Joe, utan ägnade sig istället åt en roadtrip i USA och mötte under resan i Arizona en jämngammal och ännu mera överviktig (närmare 200 kg) lastbilschaufför, som märkligt nog led av precis samma sjukdom. Denna Phil hade verkligen nått vägs ände och hans närmaste familj fruktade för att det till och med skulle kunna sluta med självmord, men inspirerad, och så småningom även coachad, av Joe så gjorde även han en 60 dagars juiceresa mot lägre vikt och hälsosammare värden och fick sitt liv på rätt köl igen.
Ytterligare en person, en kvinna som ville bli av med sin migrän, deltog i projektet med en juicefasta på 10 dagar. Och minsann, hon blev huvudvärksfri!
Efter detta får man lust att genast kasta sig in i en juicediet själv. Men - med tanke på att samtliga beskriver de första dagarna som ett rent helvete, innan det vänder och de positiva effekterna börjar kicka in, så tror jag nog det är bättre att genomföra ett sådant projekt någon gång när man är ledig och inte förväntas jobba och fungera som vanligt. Och det underlättar självklart om man har en omgivning som är med på noterna och uppmuntrar.
Samtliga av filmens tre personer uppges må bra idag, vara smala och hälsosamma och inspirera andra. Med jämna mellanrum genomför de en juicefasta om ca 10-15 dagar. För recept och tillgång till filmen: www.fatsickandnearlydead.com
Juicefasta har sedan dess fått stor spridning och jag måste säga att jag tror definitivt på metoden som ett sätt att gå ner i vikt för den som är kraftigt överviktig, samt som ett sätt att minska en hel del sjukdomssymptom, som många gånger är resultatet av en dålig livsstil och diet. Jag tänker då närmast på diabetes typ 2, höga kolesterolvärden och högt blodtryck. Men det finns säkert många andra sjukdomar, hudsjukdomar och migrän till exempel som i filmen, som kan förbättras avsevärt. Är man sjuk med en diagnos bör man dock konsultera sin läkare först, vilket också påpekas.
Den brittiske läkaren, forskaren och författaren Tim Spector vars bok "Matmyten" jag just har läst (det var där jag hittade tipset på filmen), rekommenderar också juicefasta då och då i syfte att förbättra sin tarmflora. Enligt ny forskning är det nämligen inte alls så enkelt som "kalorier in och kalorier ut" om man vill hålla en bra vikt. Vi reagerar alla väldigt olika på olika sorters kalorier och det är därför som inte en diet fungerar på alla. Hur vi reagerar har dels att göra med våra gener, men även till stor del med vår tarmflora, våra mikrober. Snabbmat och socker skapar till exempel en dålig tarmflora, medan grönsaker och frukt hjälper till att bygga en god tarmflora. Och vitsen med att dricka grönsakerna och frukten som juice är att man då har möjligheten att få i sig så mycket mera och av så många fler sorter jämfört med om man skulle tugga i sig alltihop. För den som inte orkar juicefasta till 100% under 10-15 dagar rekommenderar han istället att bara byta ut en eller två måltider, t.ex. frukost och/eller lunch, per dag. Och då pratar vi alltså om färsk juice som vi gör själva (eller köper från juicebar om vi har turen att ha en sådan runt knuten) och som innehåller många olika frukter och grönsaker och vi pratar inte om ett glas apelsinjuice som kommer ur en tetrapack från Ica. Variationen och mångfalden är viktig. Dags att ut och inhandla en juicemaskin alltså!
Källor:
Fat, Sick and Nearly Dead
Matmyten - Vetenskapen om vad vi äter och hur det påverkar oss - Tim Spector
torsdag 10 augusti 2017
Att inte lida i onödan
Det är en underbar sommarmorgon i södra Spanien. Klockan är nio och jag står uppe på min takterrass och gör yoga. Himlen är intensivt klarblå, solen har redan börjat gassa, men det är ännu inte för varmt och fåglarna kvittrar. Jag har utsikt över parken mittemot, över palmträd och hustak och långt borta ser jag saltsjöns rosaskimrande vatten. Jag har satt på musik på lagom låg volym och min hund ligger i skuggan och vilar. Nere i huset sover min son fortfarande. Hela dagen ligger framför oss utan några tider att passa och förmodligen åker vi till stranden i eftermiddag.
Livet är inte perfekt. Shit happens. Men det finns små stunder, som den här, som känns helt perfekta och då man är helt och hållet lycklig. Åtminstone så finns det en del stunder och ögonblick som är snudd på perfekta eller i alla fall njutbara. Och det är det jag tänker på när jag står här på mitt tak denna fantastiska sommarmorgon. I synnerhet som jag precis har läst en bok av den spanska psykologen María Jesús Álava Reyes just om hur vi människor ofta lider helt i onödan. Vad som skapar vårt lidande? Våra egna tankar!
María Jesús ger oss tre enkla regler för hur vi får stopp på ältande och destruktiva tankar som bara gör oss olyckliga:
Njut av de små sakerna
Uppmärksamma just sådana här ögonblick som känns bra. För de finns där, även när man inte har semester, även under jobbiga dagar. Kaffet som smakar gott, fåglarna som kvittrar, att favorittröjan är ren så jag kan ha den på mig, att kön till kassan var kort idag, att trafiken flyter på bra... Lägg märke till det som är bra, helt enkelt, de små sakerna. Då tränar vi oss på att bli lyckligare.
Stoppa tankarna
När ältandet går över styr eller ångesten och de svarta tankarna griper tag om oss totalt, stoppa tankarna! Hur gör man det då, för tänker gör vi ju hela tiden? Jo, man får helt enkelt styra tankarna över till något helt annat, något bättre. Men det kan vara svårt att ta sig ifrån negativa tankemönster, som man mer eller mindre sitter fast i, och plötsligt bara tänka positivt istället. Då är det ofta lättare att hitta en helt neutral tanke, som inte ger oss några direkta känslor alls. Tänk till exempel på vågor som rullar över havet. Eller på regndroppar mot rutan. Eller hur kaffet rinner igenom filtret i bryggaren. Inga särskilt upphetsande tankar på något sätt, men ganska så lugnande.
Styr dig själv
Just det. Vi har nämligen den här förmågan även om vi inte tror det. När vi väl har stoppat tankarna tar vi oss an en uppgift i taget. Undvik att se den stora helheten (t.ex. att man har en lång och tung dag framför sig) och ta bara nästa steg. Säg till exempel till dig själv: "Nu plockar jag undan efter frukosten." Och så gör du det utan att tänka på något annat. Fortsätt sedan med "Nu går jag och duschar och gör mig i ordning". Och utför detta. "Nu kör jag iväg till mötet." Etc etc. En bit i taget kommer vi på detta sätt framåt. Och när vi gör det utsöndras det lite dopamin (må-bra-hormon) som belöning, vilket får oss att må en aning bättre.
Egentligen handlar hela boken om detta redan så välkända: Hur vi mår handlar inte om "hur vi har det utan hur vi tar det", om tankarna vi tänker helt enkelt, om vad vi säger till oss själva och om att vi ofta glömmer bort att uppmärksamma och njuta av det som faktiskt är bra och fungerar. Håll koll på tankarna alltså så blir livet lite roligare. Och känner du att du befinner dig i en allvarlig depression - sök hjälp!
Källa: La inutilidad del sufriemiento - María Jesús Álava Reyes
Livet är inte perfekt. Shit happens. Men det finns små stunder, som den här, som känns helt perfekta och då man är helt och hållet lycklig. Åtminstone så finns det en del stunder och ögonblick som är snudd på perfekta eller i alla fall njutbara. Och det är det jag tänker på när jag står här på mitt tak denna fantastiska sommarmorgon. I synnerhet som jag precis har läst en bok av den spanska psykologen María Jesús Álava Reyes just om hur vi människor ofta lider helt i onödan. Vad som skapar vårt lidande? Våra egna tankar!
María Jesús ger oss tre enkla regler för hur vi får stopp på ältande och destruktiva tankar som bara gör oss olyckliga:
Njut av de små sakerna
Uppmärksamma just sådana här ögonblick som känns bra. För de finns där, även när man inte har semester, även under jobbiga dagar. Kaffet som smakar gott, fåglarna som kvittrar, att favorittröjan är ren så jag kan ha den på mig, att kön till kassan var kort idag, att trafiken flyter på bra... Lägg märke till det som är bra, helt enkelt, de små sakerna. Då tränar vi oss på att bli lyckligare.
Stoppa tankarna
När ältandet går över styr eller ångesten och de svarta tankarna griper tag om oss totalt, stoppa tankarna! Hur gör man det då, för tänker gör vi ju hela tiden? Jo, man får helt enkelt styra tankarna över till något helt annat, något bättre. Men det kan vara svårt att ta sig ifrån negativa tankemönster, som man mer eller mindre sitter fast i, och plötsligt bara tänka positivt istället. Då är det ofta lättare att hitta en helt neutral tanke, som inte ger oss några direkta känslor alls. Tänk till exempel på vågor som rullar över havet. Eller på regndroppar mot rutan. Eller hur kaffet rinner igenom filtret i bryggaren. Inga särskilt upphetsande tankar på något sätt, men ganska så lugnande.
Styr dig själv
Just det. Vi har nämligen den här förmågan även om vi inte tror det. När vi väl har stoppat tankarna tar vi oss an en uppgift i taget. Undvik att se den stora helheten (t.ex. att man har en lång och tung dag framför sig) och ta bara nästa steg. Säg till exempel till dig själv: "Nu plockar jag undan efter frukosten." Och så gör du det utan att tänka på något annat. Fortsätt sedan med "Nu går jag och duschar och gör mig i ordning". Och utför detta. "Nu kör jag iväg till mötet." Etc etc. En bit i taget kommer vi på detta sätt framåt. Och när vi gör det utsöndras det lite dopamin (må-bra-hormon) som belöning, vilket får oss att må en aning bättre.
De flesta dagar innehåller en och annan bra stund
Källa: La inutilidad del sufriemiento - María Jesús Álava Reyes
torsdag 15 juni 2017
Håll hjärnan frisk
En frisk och fungerande hjärna livet igenom vill vi väl alla ha. Och hur får man det? Jo, det finns tre sätt som vetenskapligt fungerar:
Fysisk träning
Att träna kroppen har visat sig vara det allra effektivaste sättet att även träna sin hjärna. Människor som tränar har större hjärnvolym, tänker snabbare och minns bättre samt har en minskad risk för demens. Äldre människor som tränar har i kognitiva tester visat sig ha samma förmågor som personer som är 10 år yngre. Man tror att det bland annat har ett samband med den ökade blodgenomströmningen till hjärnan. Fysisk träning skapar även nya neuroner i hippocampus, det område i hjärnan som är sammankopplat med inlärning och minne och som förminskas vid ålderdom, depression och Alzheimers sjukdom. Bästa träningen för hjärnan är löpning eller snabba promenader. Jag rekommenderar varmt Anders Hansens bok "Hjärnstark". Läs den i sommar så blir du inspirerad!
Meditation
Att meditation har en positiv effekt på hjärnan har varit känt bland yoga- och meditationsutövare i årtusenden, men först på senare år har forskningen kommit så långt att det kunnat bevisas. Vad man numera kan se med skanning är att vissa delar av hjärnan, som hör ihop med positiva tankar, stresshantering och medkänsla, växer när vi mediterar medan andra områden som t.ex. amygdala som har att göra med rädsla, oro och obehagskänslor, minskar. Meditation tycks även leda till bättre kommunikation mellan områden som är relaterade till uppmärksamhet och koncentration. Vi blir alltså smartare och lugnare av att meditera. Har du inte tidigare lyssnat på Sara Lazars intressanta TED-talk i ämnet, så rekommenderar jag det verkligen:
https://www.youtube.com/watch?v=m8rRzTtP7Tc
Sömn
Sömnen bearbetar det som hänt, upplevelser och känslor, samt läker oss både kroppsligt och mentalt. De flesta av oss behöver 7-8 timmars sömn per natt för att fungera optimalt på dagtid. Sömnbrist försämrar våra kognitiva förmågor, gör oss mera lättirriterade, mindre fokuserade och vi får svårare att lära nytt och tänka kreativt.
Så fina sommarprojekt kan vara att helt enkelt avsätta tid och ge hjärnan vad den behöver för att fungera optimalt och inte åldras i förtid. Träna, meditera och sov helt enkelt!
Fysisk träning
Att träna kroppen har visat sig vara det allra effektivaste sättet att även träna sin hjärna. Människor som tränar har större hjärnvolym, tänker snabbare och minns bättre samt har en minskad risk för demens. Äldre människor som tränar har i kognitiva tester visat sig ha samma förmågor som personer som är 10 år yngre. Man tror att det bland annat har ett samband med den ökade blodgenomströmningen till hjärnan. Fysisk träning skapar även nya neuroner i hippocampus, det område i hjärnan som är sammankopplat med inlärning och minne och som förminskas vid ålderdom, depression och Alzheimers sjukdom. Bästa träningen för hjärnan är löpning eller snabba promenader. Jag rekommenderar varmt Anders Hansens bok "Hjärnstark". Läs den i sommar så blir du inspirerad!
Meditation
Att meditation har en positiv effekt på hjärnan har varit känt bland yoga- och meditationsutövare i årtusenden, men först på senare år har forskningen kommit så långt att det kunnat bevisas. Vad man numera kan se med skanning är att vissa delar av hjärnan, som hör ihop med positiva tankar, stresshantering och medkänsla, växer när vi mediterar medan andra områden som t.ex. amygdala som har att göra med rädsla, oro och obehagskänslor, minskar. Meditation tycks även leda till bättre kommunikation mellan områden som är relaterade till uppmärksamhet och koncentration. Vi blir alltså smartare och lugnare av att meditera. Har du inte tidigare lyssnat på Sara Lazars intressanta TED-talk i ämnet, så rekommenderar jag det verkligen:
https://www.youtube.com/watch?v=m8rRzTtP7Tc
Sömn
Sömnen bearbetar det som hänt, upplevelser och känslor, samt läker oss både kroppsligt och mentalt. De flesta av oss behöver 7-8 timmars sömn per natt för att fungera optimalt på dagtid. Sömnbrist försämrar våra kognitiva förmågor, gör oss mera lättirriterade, mindre fokuserade och vi får svårare att lära nytt och tänka kreativt.
Så fina sommarprojekt kan vara att helt enkelt avsätta tid och ge hjärnan vad den behöver för att fungera optimalt och inte åldras i förtid. Träna, meditera och sov helt enkelt!
Källor bl.a.: www.mindful.org, Hjärnstark - Anders Hansen, TED-talk Sara Lazar
onsdag 7 juni 2017
En lugn timme varje dag
Testa att införa en timme varje dag där du undviker alla jobbiga tankar. Alla tankar där du är självkritisk, alla tankar som rör oro och bekymmer över vad som ska komma eller beslut som du måste fatta, alla tankar som rör sådant som har hänt och som inte går att ändra på nu - undvik dem under en timme varje dag. Du väljer själv tidpunkt; morgon, kväll, mitt på dagen, vad som passar dig bäst, men försök att göra det till en rutin. Det behöver inte hindra dig i något annat, utan du kan fortsätta som vanligt med den enda skillnaden att den här typen av tankar är bannlysta under en timmes tid. Så när de negativa tankarna smyger sig på, låt dem få försvinna iväg för ögonblicket. Du kan ta itu med dem sedan, när den här timmen är över.
Gör du detta till en vana blir det snart en behaglig stund du kommer att se fram emot varje dag. Nya tankespår kommer att skapas i din hjärna. Efter en tid kommer du att märka att det går lättare och lättare att växla in på det här spåret, även i andra situationer.
Och är du en person som varken oroar dig, ångrar saker eller någonsin är självkritisk, behöver du såklart inte bry dig om det här. Då är du bara att gratulera till ditt lugna och nöjda sinnestillstånd!
Tipset kommer från Rod Stryker, amerikansk yogaprofil.
Källa: Instagram: @yogaruparodstryker
onsdag 31 maj 2017
Göra sitt bästa - till vilken gräns?
Jag pratade i telefon med min bror.
- Så du har varit i Spanien? sa han.
- Ja, det var ju ändå helgdag första maj och sedan tog jag mig helt enkelt fyra dagar ledigt.
- Uhum, hade du jobb med dig ner?
- Nä.
- Nähä?
Där fick han något att tänka på. För hur kan man ta sig en veckas semester och åka iväg och bara vara helt ledig?!
Min bror är både anställd och driver två företag. Då kan man aldrig vara helt ledig. Försöker man att vara helt ledig någon dag får man skuldkänslor. För där finns ju alltid saker att göra, och så länge där finns saker att göra, hur kan man unna sig att bara vara fri och slappa och göra vad man vill?
Min bror är inte den enda som känner så. Jag vet många som aldrig unnar sig en hel dag ledigt. För det är ju även så roligt att jobba, eller hur? Även om man har semester. Åtminstone så är det nödvändigt. Någonstans är det ju ändå så att det är detta som livet går ut på, att jobba och att vara duktig...
Min bror och jag är sprungna ur samma familj. Vi har vuxit upp med att man ska vara duktig och alltid, alltid göra sitt bästa. Men jag har inte riktigt hållit måttet. Jag är det svarta fåret. Den som inte riktigt infriade förväntningarna. Den som inte vill jobba jämt (fast jag numera har ett jätteroligt jobb). Jag är den som redan tidigt i livet började söka efter livets mening och som inte trodde på att detta kunde vara att bara jobba och kämpa hela livet igenom. Ibland har jag tänkt att det är skönt att vi bara är två syskon. För jag är hellre det svarta fåret bland två än det svarta fåret bland till exempel fem stycken. Å andra sidan, om vi hade varit fem syskon så hade det kanske funnits fler svarta får i skaran än bara jag. Men det är lugnt. Mina föräldrar älskar mig ändå. Men det är inte jag som är den duktiga, den som får priser och utmärkelser och tjänar mest pengar. Men det är jag som har tid för mig själv ibland. Eller som tar mig den tiden. För jag är ju också företagare och där finns alltid grejer att jobba med. Om man vill. Jag hade kunnat göra bättre ifrån mig om jag hade gjort mitt allra bästa alltid. Men det gör jag alltså inte.
Det här med att alltid göra sitt allra bästa, det låter ju annars så bra. Då är man en fin och rejäl människa. Och om man till exempel är osäker på om något man gör kommer att bli bra, kan man trösta sig med att om man bara gör sitt allra bästa så kan man ju inte göra så mycket mer. Då har man gjort allt man kan. Men här finns ett litet dilemma - för vad innebär det egentligen att göra sitt allra bästa? Att göra sitt allra bästa alltid skulle jag vilja påstå faktiskt innebär att där aldrig finns någon riktig gräns. För man kan nästan alltid göra bara lite, lite mera. Bara lite, lite bättre. Bara anstränga sig lite, lite till. Tills man stupar.
Det är där någonstans som min bror har fastnat. För man kan ju alltid göra mera. Men när jag pratar med honom så hör jag också en längtan efter att kunna få stänga av och vara ledig. Att kunna unna sig själv att få ta det lugnt ibland. Men han kan alltså inte. Han verkar inte riktigt veta hur man gör längre. Och hans fru är också en högpresterande och mycket duktig kvinna. Och de har en 12-årig mycket vacker och duktig dotter, som redan börjar prata om att hon inte duger. Det är naturligtvis inte de som har sagt detta till henne, tvärtom. Men hon tar efter sina föräldrar. Hon ser hur de gör. Hur de engagerar sig och hur de fungerar. Det vill säga hur viktigt det är att arbeta och att göra allting rätt hela tiden. Hur höga kraven är. Kraven som de ställer på sig själva.
Så vad är viktigt? För det är ju egentligen ytterst bara vi själva som bestämmer detta. Och bestämmer man sig för att prestation är väldigt viktigt, och att bli bekräftad av andra i hur duktig man är, då blir det så klart också tuffare med vardagen. För det som vi bestämmer ska få vara viktigt i våra liv blir förstås det som vi sedan prioriterar.
Jag brukar återkomma till detta att vi alla har val i våra liv. Och ett ansvar. Sedan är inte alltid livets val så lätta. Även om man väljer att inte jobba ihjäl sig, så kan detta ändå skapa skuldkänslor. Framför allt när andra talar om för en hur man borde göra. Personligen har jag alltså inte så särskilt svårt för att ta det lugnt och inte alltid jobba. Däremot har jag svårt att säga nej till folk och det är mitt dilemma. Och när jag säger ja till uppdrag som jag egentligen inte orkar med att plocka in i mitt schema, då blir jag trött och sliten istället för inspirerande och glad. Men säger jag nej så får jag lätt skuldkänslor över det istället. Bland annat eftersom jag är upplärd till att göra mitt bästa. Att sätta gränser är inte alltid enkelt även när man vill.
Däremot tror jag det är viktigt med gränser. Livsviktigt faktiskt. Och att det är den gränslösa personen som förlorar i längden. Vi behöver alla gränser för att inte slita ut oss och lägga vår energi på fel saker. Vad är viktigt? Vi behöver stanna upp ibland och verkligen ställa den frågan till oss själva och sedan klart definiera ett bra svar. Kanske till och med skriva ner svaret. För då får vi åtminstone riktlinjer att följa och det blir lättare att navigera genom vardagens krav. Att alltid göra sitt allra bästa är kanske inte alltid det sundaste? Kanske kan man få nöja sig med att bara vara tillräckligt bra?
- Så du har varit i Spanien? sa han.
- Ja, det var ju ändå helgdag första maj och sedan tog jag mig helt enkelt fyra dagar ledigt.
- Uhum, hade du jobb med dig ner?
- Nä.
- Nähä?
Där fick han något att tänka på. För hur kan man ta sig en veckas semester och åka iväg och bara vara helt ledig?!
Min bror är både anställd och driver två företag. Då kan man aldrig vara helt ledig. Försöker man att vara helt ledig någon dag får man skuldkänslor. För där finns ju alltid saker att göra, och så länge där finns saker att göra, hur kan man unna sig att bara vara fri och slappa och göra vad man vill?
Min bror är inte den enda som känner så. Jag vet många som aldrig unnar sig en hel dag ledigt. För det är ju även så roligt att jobba, eller hur? Även om man har semester. Åtminstone så är det nödvändigt. Någonstans är det ju ändå så att det är detta som livet går ut på, att jobba och att vara duktig...
Min bror och jag är sprungna ur samma familj. Vi har vuxit upp med att man ska vara duktig och alltid, alltid göra sitt bästa. Men jag har inte riktigt hållit måttet. Jag är det svarta fåret. Den som inte riktigt infriade förväntningarna. Den som inte vill jobba jämt (fast jag numera har ett jätteroligt jobb). Jag är den som redan tidigt i livet började söka efter livets mening och som inte trodde på att detta kunde vara att bara jobba och kämpa hela livet igenom. Ibland har jag tänkt att det är skönt att vi bara är två syskon. För jag är hellre det svarta fåret bland två än det svarta fåret bland till exempel fem stycken. Å andra sidan, om vi hade varit fem syskon så hade det kanske funnits fler svarta får i skaran än bara jag. Men det är lugnt. Mina föräldrar älskar mig ändå. Men det är inte jag som är den duktiga, den som får priser och utmärkelser och tjänar mest pengar. Men det är jag som har tid för mig själv ibland. Eller som tar mig den tiden. För jag är ju också företagare och där finns alltid grejer att jobba med. Om man vill. Jag hade kunnat göra bättre ifrån mig om jag hade gjort mitt allra bästa alltid. Men det gör jag alltså inte.
Det här med att alltid göra sitt allra bästa, det låter ju annars så bra. Då är man en fin och rejäl människa. Och om man till exempel är osäker på om något man gör kommer att bli bra, kan man trösta sig med att om man bara gör sitt allra bästa så kan man ju inte göra så mycket mer. Då har man gjort allt man kan. Men här finns ett litet dilemma - för vad innebär det egentligen att göra sitt allra bästa? Att göra sitt allra bästa alltid skulle jag vilja påstå faktiskt innebär att där aldrig finns någon riktig gräns. För man kan nästan alltid göra bara lite, lite mera. Bara lite, lite bättre. Bara anstränga sig lite, lite till. Tills man stupar.
Det är där någonstans som min bror har fastnat. För man kan ju alltid göra mera. Men när jag pratar med honom så hör jag också en längtan efter att kunna få stänga av och vara ledig. Att kunna unna sig själv att få ta det lugnt ibland. Men han kan alltså inte. Han verkar inte riktigt veta hur man gör längre. Och hans fru är också en högpresterande och mycket duktig kvinna. Och de har en 12-årig mycket vacker och duktig dotter, som redan börjar prata om att hon inte duger. Det är naturligtvis inte de som har sagt detta till henne, tvärtom. Men hon tar efter sina föräldrar. Hon ser hur de gör. Hur de engagerar sig och hur de fungerar. Det vill säga hur viktigt det är att arbeta och att göra allting rätt hela tiden. Hur höga kraven är. Kraven som de ställer på sig själva.
Så vad är viktigt? För det är ju egentligen ytterst bara vi själva som bestämmer detta. Och bestämmer man sig för att prestation är väldigt viktigt, och att bli bekräftad av andra i hur duktig man är, då blir det så klart också tuffare med vardagen. För det som vi bestämmer ska få vara viktigt i våra liv blir förstås det som vi sedan prioriterar.
En som inte alltid gör sitt allra bästa
Jag brukar återkomma till detta att vi alla har val i våra liv. Och ett ansvar. Sedan är inte alltid livets val så lätta. Även om man väljer att inte jobba ihjäl sig, så kan detta ändå skapa skuldkänslor. Framför allt när andra talar om för en hur man borde göra. Personligen har jag alltså inte så särskilt svårt för att ta det lugnt och inte alltid jobba. Däremot har jag svårt att säga nej till folk och det är mitt dilemma. Och när jag säger ja till uppdrag som jag egentligen inte orkar med att plocka in i mitt schema, då blir jag trött och sliten istället för inspirerande och glad. Men säger jag nej så får jag lätt skuldkänslor över det istället. Bland annat eftersom jag är upplärd till att göra mitt bästa. Att sätta gränser är inte alltid enkelt även när man vill.
Däremot tror jag det är viktigt med gränser. Livsviktigt faktiskt. Och att det är den gränslösa personen som förlorar i längden. Vi behöver alla gränser för att inte slita ut oss och lägga vår energi på fel saker. Vad är viktigt? Vi behöver stanna upp ibland och verkligen ställa den frågan till oss själva och sedan klart definiera ett bra svar. Kanske till och med skriva ner svaret. För då får vi åtminstone riktlinjer att följa och det blir lättare att navigera genom vardagens krav. Att alltid göra sitt allra bästa är kanske inte alltid det sundaste? Kanske kan man få nöja sig med att bara vara tillräckligt bra?
torsdag 18 maj 2017
Allergi mot aloe vera
Kan man vara allergisk mot aloe vera?
Om du tillhör alla som lovsjunger aloe verans fantastiska egenskaper, framför allt mot hudproblem, och kanske till och med säljer aloe vera-produkter själv, kommer du inte att tycka om det här blogginlägget. För svaret är att ja, man kan vara allergisk mot denna växt. Man kan vara allergisk mot nästan vad som helst. Och det finns ingen universalprodukt som fungerar på alla hudtyper.
Ibland får man nästan intrycket att aloe vera är Guds gåva till mänskligheten. Åtminstone Guds gåva till alla oss som har hudproblem. Aloe veran läker sår, botar eksem, lindrar feber och håller oss allmänt unga, vackra och vitala. Man kan till och med äta och dricka den.
Eftersom jag har flera personer i min närhet som säljer aloe vera-produkter blir jag ibland utsatt för små "kampanjer" i syfte att jag ska börja köpa och använda. Jag är förstås med mitt handeksem en fin kandidat. Dessutom är min hund också allergiker med hudproblem. Men jag har inte riktigt nappat. Hunden har ju päls för det första. Det är inte så lätt att smörja in honom. Jag använder periodvis betnovatemulsion, utskrivet av veterinären, men det är ingen lätt sak att smörja en hårig hund och tveksamt hur mycket emulsion som egentligen når huden. Och det blir ju ungefär samma sak med en aloe vera-kräm. Att hunden skulle börja dricka aloe vera sedan, det har jag heller inte riktigt känt mig så intresserad av. Den intressantaste kandidaten att börja med aloe vera är alltså inte hunden, utan snarare jag själv. Men jag har till slut och efter mycket testande kommit på att bästa sättet att hålla min hud eksemfri är att undvika vete. Gör jag det och om jag dessutom ligger lågt med sockerkonsumtionen och även undviker citrusfrukter, då har jag nästan inga problem alls. Och det är för mig en bättre lösning att undvika det som jag inte tål, snarare än att köpa produkter och bota i efterhand. Så jag har alltså aldrig riktigt kommit så långt att jag har testat aloe vera fullt ut, förutom enklare hudlotioner och tvålar, där själva aloe vera-innehållet ändå är ganska lågt.
Men nu var jag i Spanien härom veckan. Och brände mig i solen en aning. Solen är stark och jag var mycket utomhus. Så jag stod och pratade om detta med min granne där nere, som också är en stor aloe vera-fan och därför förstås genast föreslog detta som bot.
"Jo, jag har aloe vera inne i huset", svarade jag på detta. "En lotion som jag har köpt nere på Consum."
"Nej!" utropade hon. "Du ska ju ha The Real Thing förstås! Vänta här."
Och så dök hon in i sin trädgård, där det växer ett enormt stort och imponerande exemplar av aloe vera. Därefter kom hon ut till mig igen med en rejäl avskuren stjälk eller gren eller vad man nu ska kalla det, fylld med hela sitt fantastiska geléaktiga innehåll. The real thing! Åh, jag var så lycklig. Så härligt det här skulle bli. Och grannen fortsatte entusiastiskt att sälja in produkten.
"Det är bara att smörja och har du eksem ska du ju definitivt använda aloe vera. Du kan ta med dig resten hem sedan. Och du kan äta den också. Man kan blanda ner den i en smoothie till exempel, för det smakar lite illa."
Så jag försvann in i mitt hus med aloe vera-stjälken i högsta hugg. Hade detta nu varit precis vad som helst annat än just aloe vera, så hade jag hejdat mig lite. Har man eksemhud så vet man att man alltid först tar bara lite, lite i armvecket och testar. Men nu var ju detta den helt fantastiska, så lovprisade aloe veran. Så jag smorde in allt som var bränt av solen: ansikte, hals, bröstkorg skuldror och armar och så lite till. Man kunde ju använda det som ögonkräm också, tänkte jag när jag ändå höll på. Och min handkräm höll på att ta slut, så händerna fick sig också en rejäl dos. Dessutom - som om inte detta var nog - tog jag en tesked, gröpte ur lite och stoppade i munnen. Men när jag kände den beska smaken bestämde jag mig för att det nog fick räcka nu. Någonstans började det ringa en liten klocka. För visst är det väl så att vi däggdjur äter det ur naturen som smakar sött och gott? Och undviker det beska och illasmakande? Och att vitsen med att en del saker smakar riktigt illa är just att de ofta är giftiga eller mindre bra för oss? Kanske kanske att jag borde nöja mig med att bara ha smort in huden och vänta och se hur den reagerade först innan jag började äta också? Så jag la ifrån mig min dyrgrip på diskbänken så länge.
Därefter fullständigt exploderade min hud! Det började redan en kort stund efteråt och trappades upp under de närmaste timmarna. Huden blev illröd med små knottriga blåsor, jag fick en intensiv klåda och dessutom lite lätt svullnad i ansiktet, framför allt runt de stackars ögonen. Jag såg inte klok ut just då. Gud, tänkte jag, vad har jag nu gjort?! Jag vet ju att jag till exempel är allergisk mot bivax (propolis) som också är en naturprodukt som ingår i de flesta naturläkesalvor och som anses vara så fantastiskt bra mot eksem. Detta har jag fått konstaterat i en lapptest för länge sedan. Så jag är ju fullt medveten om att man kan reagera negativt på naturprodukter som annars anses vara bra. Alla är vi olika och min allergi är inte någon annans allergi. En gång i tiden, när jag var tonåring, kom min mamma med en papayakräm, som också skulle vara helt fantastisk på eksemhud. Min hud gick bärsärkagång då också. Man ska vara försiktig helt enkelt.
Som tur väl var hade jag med mig antihistamintabletter, som jag därefter fick ta dagligen. För något triggas igång i kroppen när man ger den en rejäl dos av sådant som den verkligen inte tål. Och även om jag fick ner den värsta reaktionen, så återkom klådan och framför allt rodnaden i ansiktet, så fort tablettens verkan avtog. Ändå - trots allt detta - så ville jag inte riktigt tro att min reaktion var aloe verans fel, utan fortsatte att använda den som handkräm någon dag till. Därefter förvandlades mina händer, som varit fina och hela när jag kom till Spanien och som alltid brukar må väldigt bra av solen därnere, till kliande, spruckna och lite lätt inflammerade. Bra jobbat! Jag åkte hem några dagar senare, fortfarande illande röd i ansiktet, men väl hemma kom jag i alla fall åt mina starka kortisonkrämer, som jag inte tagit med mig på min semester. Och tack och lov så har reaktionen successivt klingat av. Men mina händer är fortfarande i sämre skick än de varit på över två år. Att läka tar tid när man väl startat en reaktion som sagt.
När jag googlar på aloe vera och allergi så hittar jag självklart bevis på att man kan reagera allergiskt också på denna växt. Dessutom anses det alltmer tveksamt till hur pass nyttigt det är att äta/dricka den. Aloe vera har i flera fall visat sig orsaka leverskador.
Nu skriver jag inte detta för att avråda andra att använda aloe vera, framför allt inte om det gäller utvärtes bruk. Att dricka/äta den kan man kanske däremot ta sig en funderare kring. Men aloe veran har dock under århundraden visat sig ha en kraftfullt positiv effekt för de flesta om man använder den på huden. Vad jag vill säga är bara att man inte ska tro rakt av på allt man hör och läser i form av lovord, utan vara försiktig när man provar själv, i synnerhet om man redan har en allergi.
Produkter som fungerar bra för mig (men inte nödvändigtvis för alla andra):
Aveeno är en hudserie som säljs i USA och Strobritannien, speciellt framtagen för känslig hud. Den innehåller bland annat havre. Jag känner så fort den kommer i kontakt med huden hur gott den gör och att huden fullständigt älskar den.
Neosayomol är en antihistaminkräm, som säljs i Spanien. Den fungerar effektivt och omedelbart mot klåda, men tyvärr är tuben liten, bara 30 g (och är rätt så dyr), så det är ingenting man kan använda mot en större allergisk reaktion liknande den jag fick mot aloe veran. Däremot fungerar den bra på mindre områden som till exempel några kliande fingrar eller i armvecken.
Något som också fungerar bra för många med hudproblem är Tea Tree Oil från Australien. Tyvärr tycks den inte riktigt göra vad den ska för min hud, men jag vet flera som verkligen har blivit hjälpta. Den finns att beställa på Internet.
Och, som sagt, aloe vera kan fungera för många. Men den kan också skapa kraftiga allergiska reaktioner, så ha det i åtanke om du tänker prova.
Källor bl.a.: www.omhalsa.info, www.aftonbladet.se 20/3 2001, www.expressen.se 17/11 2016, www.forum.kvinneguiden.no, www.lakartidningen.se
Om du tillhör alla som lovsjunger aloe verans fantastiska egenskaper, framför allt mot hudproblem, och kanske till och med säljer aloe vera-produkter själv, kommer du inte att tycka om det här blogginlägget. För svaret är att ja, man kan vara allergisk mot denna växt. Man kan vara allergisk mot nästan vad som helst. Och det finns ingen universalprodukt som fungerar på alla hudtyper.
Ibland får man nästan intrycket att aloe vera är Guds gåva till mänskligheten. Åtminstone Guds gåva till alla oss som har hudproblem. Aloe veran läker sår, botar eksem, lindrar feber och håller oss allmänt unga, vackra och vitala. Man kan till och med äta och dricka den.
Eftersom jag har flera personer i min närhet som säljer aloe vera-produkter blir jag ibland utsatt för små "kampanjer" i syfte att jag ska börja köpa och använda. Jag är förstås med mitt handeksem en fin kandidat. Dessutom är min hund också allergiker med hudproblem. Men jag har inte riktigt nappat. Hunden har ju päls för det första. Det är inte så lätt att smörja in honom. Jag använder periodvis betnovatemulsion, utskrivet av veterinären, men det är ingen lätt sak att smörja en hårig hund och tveksamt hur mycket emulsion som egentligen når huden. Och det blir ju ungefär samma sak med en aloe vera-kräm. Att hunden skulle börja dricka aloe vera sedan, det har jag heller inte riktigt känt mig så intresserad av. Den intressantaste kandidaten att börja med aloe vera är alltså inte hunden, utan snarare jag själv. Men jag har till slut och efter mycket testande kommit på att bästa sättet att hålla min hud eksemfri är att undvika vete. Gör jag det och om jag dessutom ligger lågt med sockerkonsumtionen och även undviker citrusfrukter, då har jag nästan inga problem alls. Och det är för mig en bättre lösning att undvika det som jag inte tål, snarare än att köpa produkter och bota i efterhand. Så jag har alltså aldrig riktigt kommit så långt att jag har testat aloe vera fullt ut, förutom enklare hudlotioner och tvålar, där själva aloe vera-innehållet ändå är ganska lågt.
Men nu var jag i Spanien härom veckan. Och brände mig i solen en aning. Solen är stark och jag var mycket utomhus. Så jag stod och pratade om detta med min granne där nere, som också är en stor aloe vera-fan och därför förstås genast föreslog detta som bot.
"Jo, jag har aloe vera inne i huset", svarade jag på detta. "En lotion som jag har köpt nere på Consum."
"Nej!" utropade hon. "Du ska ju ha The Real Thing förstås! Vänta här."
Och så dök hon in i sin trädgård, där det växer ett enormt stort och imponerande exemplar av aloe vera. Därefter kom hon ut till mig igen med en rejäl avskuren stjälk eller gren eller vad man nu ska kalla det, fylld med hela sitt fantastiska geléaktiga innehåll. The real thing! Åh, jag var så lycklig. Så härligt det här skulle bli. Och grannen fortsatte entusiastiskt att sälja in produkten.
"Det är bara att smörja och har du eksem ska du ju definitivt använda aloe vera. Du kan ta med dig resten hem sedan. Och du kan äta den också. Man kan blanda ner den i en smoothie till exempel, för det smakar lite illa."
Så jag försvann in i mitt hus med aloe vera-stjälken i högsta hugg. Hade detta nu varit precis vad som helst annat än just aloe vera, så hade jag hejdat mig lite. Har man eksemhud så vet man att man alltid först tar bara lite, lite i armvecket och testar. Men nu var ju detta den helt fantastiska, så lovprisade aloe veran. Så jag smorde in allt som var bränt av solen: ansikte, hals, bröstkorg skuldror och armar och så lite till. Man kunde ju använda det som ögonkräm också, tänkte jag när jag ändå höll på. Och min handkräm höll på att ta slut, så händerna fick sig också en rejäl dos. Dessutom - som om inte detta var nog - tog jag en tesked, gröpte ur lite och stoppade i munnen. Men när jag kände den beska smaken bestämde jag mig för att det nog fick räcka nu. Någonstans började det ringa en liten klocka. För visst är det väl så att vi däggdjur äter det ur naturen som smakar sött och gott? Och undviker det beska och illasmakande? Och att vitsen med att en del saker smakar riktigt illa är just att de ofta är giftiga eller mindre bra för oss? Kanske kanske att jag borde nöja mig med att bara ha smort in huden och vänta och se hur den reagerade först innan jag började äta också? Så jag la ifrån mig min dyrgrip på diskbänken så länge.
Därefter fullständigt exploderade min hud! Det började redan en kort stund efteråt och trappades upp under de närmaste timmarna. Huden blev illröd med små knottriga blåsor, jag fick en intensiv klåda och dessutom lite lätt svullnad i ansiktet, framför allt runt de stackars ögonen. Jag såg inte klok ut just då. Gud, tänkte jag, vad har jag nu gjort?! Jag vet ju att jag till exempel är allergisk mot bivax (propolis) som också är en naturprodukt som ingår i de flesta naturläkesalvor och som anses vara så fantastiskt bra mot eksem. Detta har jag fått konstaterat i en lapptest för länge sedan. Så jag är ju fullt medveten om att man kan reagera negativt på naturprodukter som annars anses vara bra. Alla är vi olika och min allergi är inte någon annans allergi. En gång i tiden, när jag var tonåring, kom min mamma med en papayakräm, som också skulle vara helt fantastisk på eksemhud. Min hud gick bärsärkagång då också. Man ska vara försiktig helt enkelt.
Som tur väl var hade jag med mig antihistamintabletter, som jag därefter fick ta dagligen. För något triggas igång i kroppen när man ger den en rejäl dos av sådant som den verkligen inte tål. Och även om jag fick ner den värsta reaktionen, så återkom klådan och framför allt rodnaden i ansiktet, så fort tablettens verkan avtog. Ändå - trots allt detta - så ville jag inte riktigt tro att min reaktion var aloe verans fel, utan fortsatte att använda den som handkräm någon dag till. Därefter förvandlades mina händer, som varit fina och hela när jag kom till Spanien och som alltid brukar må väldigt bra av solen därnere, till kliande, spruckna och lite lätt inflammerade. Bra jobbat! Jag åkte hem några dagar senare, fortfarande illande röd i ansiktet, men väl hemma kom jag i alla fall åt mina starka kortisonkrämer, som jag inte tagit med mig på min semester. Och tack och lov så har reaktionen successivt klingat av. Men mina händer är fortfarande i sämre skick än de varit på över två år. Att läka tar tid när man väl startat en reaktion som sagt.
När jag googlar på aloe vera och allergi så hittar jag självklart bevis på att man kan reagera allergiskt också på denna växt. Dessutom anses det alltmer tveksamt till hur pass nyttigt det är att äta/dricka den. Aloe vera har i flera fall visat sig orsaka leverskador.
Nu skriver jag inte detta för att avråda andra att använda aloe vera, framför allt inte om det gäller utvärtes bruk. Att dricka/äta den kan man kanske däremot ta sig en funderare kring. Men aloe veran har dock under århundraden visat sig ha en kraftfullt positiv effekt för de flesta om man använder den på huden. Vad jag vill säga är bara att man inte ska tro rakt av på allt man hör och läser i form av lovord, utan vara försiktig när man provar själv, i synnerhet om man redan har en allergi.
Produkter som fungerar bra för mig (men inte nödvändigtvis för alla andra):
Något som också fungerar bra för många med hudproblem är Tea Tree Oil från Australien. Tyvärr tycks den inte riktigt göra vad den ska för min hud, men jag vet flera som verkligen har blivit hjälpta. Den finns att beställa på Internet.
Och, som sagt, aloe vera kan fungera för många. Men den kan också skapa kraftiga allergiska reaktioner, så ha det i åtanke om du tänker prova.
Källor bl.a.: www.omhalsa.info, www.aftonbladet.se 20/3 2001, www.expressen.se 17/11 2016, www.forum.kvinneguiden.no, www.lakartidningen.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)