Andas - en stunds mindfulness varje dag

Det här är tre elastiska armband vilka som helst. Ett är inhandlat på en flygplats, ett annat på en marknad i Spanien och ett tredje på Lindex. Man kan köpa sådana armband ungefär var som helst. Och här kommer ett tips på hur man med hjälp av tre armband påminner sig själv om att andas en stund varje dag. Ja, vi andas så klart hela tiden, annars skulle vi ju dö. Men jag talar om att andas lite djupare, mera medvetet och om att vara närvarande i andetagen. Det tar någon minut av din dag. Samtidigt kommer det att sänka stresshormonerna, ge dig mera syre och du kommer att känna dig både klarare i hjärnan och lugnare. Det kan det kanske vara värt?

Sätt på dig armbanden på morgonen på den ena handleden. Någon gång under morgonen andas du fem djupa andetag. Du andas in genom näsan och ut genom munnen, som du formar till ett litet, litet "o" som luften får sila ut genom. Fem andetag! Därefter flyttar du över ett av armbanden till din andra handled. 

Någon gång runt lunch gör du om proceduren och flyttar därefter det andra armbandet till din andra handled. På kvällen gör du en sista andningsrunda och flyttar över det sista armbandet. På så sätt vet du att du har gjort dina andningsövningar och inte missat någon omgång. 

Fortsätt så. Sommaren kan väl vara en bra tid för att skapa en ny och bra vana? Trivs du med andningsövningen kan du efter ett tag utöka andetagen med ett extra varje andingsrunda och dag tills du är uppe i 10 andetag per gång. 

Det här tipset kommer egentligen från Donna Farhi, som jag varit och tränat yoga för under en vecka i Edinburgh nu i maj. Let's breathe!

Ångest ångest

Avicii är död. Och på något sätt har detta tagit mig hårdare än alla andra kända artister och skådespelare som avlidit de senaste åren (och de har ändå varit ganska många). Kanske för att han var så ung? Svensk? En kreativ människa i sina bästa år? Kanske bara för att det kändes så tragiskt och totalt onödigt? Varför gick det inte att stoppa?

Ångest, ångest är min arvedel, skrev Pär Lagerkvist. Och det är lätt att känna igen sig i dikten. För många av oss människor är så fyllda av det. Det är väldigt mänskligt att ha ångest. De flesta upplever ångest åtminstone någon gång under livet. Men en del har större tendens till det än andra. Den som har ett reaktionssystem som är lättaktiverat kan även utveckla ångest som sjukdom. Det är som ett alarmsystem som larmar fast det inte egentligen behövs. Att leva med ångest tar mycket kraft och energi och kan göra det tungt och svårt att klara av sin vardag.

Jag ser dokumentären om Avicii och den är snudd på outhärdlig att se så här i efterhand när man vet att det hela inte slutade så lyckligt som i filmen. När jag ser Tim Berglings ångest och stress och hur han drevs på av sin manager och folk runt omkring honom trots att han mådde så dåligt och dessutom var helt öppen med det, då får jag ångest själv. Avicii var en introvert person, möjligen också högkänslig. Det livet han kastades in i och sedan levde i högt tempo var inte ett liv som egentligen passar en person med den läggningen. Han borde ha fått skapa sin musik i lugn och ro istället. Många kreativa personer är introverta. Som introvert klarar man ofta att prestera inför publik även om det ibland kan kännas obekvämt. Det går att träna sig. Men man måste få vila emellan. Energin när man är introvert, får man av att hänga med sig själv eller några få nära personer och ta det lugnt. Det är där kreativiteten flödar. Det måste finnas ordentligt med tid för återhämtning.

En femtedel av alla människor får dessutom någon gång i livet diagnosen depression. Det är alltså de som blir diagnostiserade, vilket många inte blir. När man pratar om hur många som verkligen drabbas så brukar man räkna med var tredje person. Låter det mycket? I mina öron låter det fantastiskt lite. 66% av alla människor känner aldrig någonsin av någon som helst depression. Hur härligt måste det inte vara att få vara en sådan person!

Jag hade min första ordentliga depression sista året på gymnasiet. Mina betyg rasade och jag hade ingen som helst tro på framtiden. Jag kunde inte hitta någon mening med att leva över huvud taget. Så här, långt efteråt, funderar jag ibland på vad som hade hänt om jag hade fått hjälp. Om jag hade fått serotonin, eller serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som de egentligen heter. Men de hade ännu inte riktigt börjat komma ut på marknaden på den tiden. Men om jag hade fått prova detta, om det hade funkat, hade jag kanske lyckats rädda mina betyg då? Tagit tag i mitt liv? Utbildat mig till något fint och trevligt som mina föräldrar ville (för jag hade ju varit så lyckad och skötsam fram tills dess) istället för att flumma ut i världen och plugga språk? Och låta depressionen successivt tona bort av sig självt under åren som följde. Det får vi aldrig veta. Och kanske tillhör jag de (ca 66%) som dessa piller faktiskt inte fungerar särskilt väl för. Jag har aldrig provat. Däremot har jag ända sedan dess självmedicinerat, först med löpträning och så småningom med yoga, meditation och mindfulness. Och det är starka verktyg som verkligen hjälper. Men - precis som med annan medicin - så måste man ta den regelbundet. Det hjälper inte att ut och springa sporadiskt en gång i månaden eller att gå på ett yogapass bara då och då. Kontinuitet är superviktigt. Helst varje dag (utom för löpningen, där undersökningar visar att tre gånger per vecka är ganska idealiskt). Dessutom är denna självmedicinering utan biverkningar.

Jag har (precis som många andra) att brås på. Min moster hade bipolär sjukdom och min faster led av ångest och depressioner. På min fasters tid fanns förstås heller ännu inga lyckopiller uppfunna. Hon fick istället börja med lugnande mediciner som Valium redan i unga år och blev beroende under resten av sitt liv. Och hon fick inget särskilt roligt liv. En period var hon inlagd på rehab för att bli fri från sitt beroende, men eftersom detta var omgivningens önskan och inte hennes egen, så fungerade det inte. Det tog inte lång tid efter att hon skrivits ut tills allt var precis som innan. Min faster tog till slut sitt eget liv, hon hängde sig i ett träd i en begravningslund för djur (hon tyckte mycket om djur).

Min fasters historia har alltid fungerat som ett stort rött skynke för mig. ALDRIG ta tabletter mot ångest eller depression! Precis vad som helst annat, bara inte det. Och det har även lett till en stor passion för att lära mig mera om hjärnan och hur den fungerar och om allt som kan påverka hjärnan och hur vi mår, från självsuggestion och positiva tankar, yoga och meditation till mikroberna i magen, sömn, solsken och våra relationer. Däremot har jag med åren fått lära mig att ha en mera tillåtande attityd till att andra människor tar tabletter och att detta kan vara en bra lösning för dem. Och jag har alltså även varit inne på vad som skulle ha kunnat hända med mig själv ifall jag hade fått medicinera med modern medicin i yngre dagar. Det viktigaste är ändå att något görs, bara känslan av att någonting är på bana för att förbättra det svarta, djupa hål som en depression är. Sedan ska vi inte fullt ut blanda ihop ångest och depression. Man kan gå genom livet med mycket ångest utan att någonsin hamna i en depression, även om ångest ofta kan leda till depressiva tankar just därför att det är svårt att leva med. SSRI fungerar dock på båda tillstånden. Det gör löpning och yoga också. Och studier tyder på att bäst av allt blir det om man kombinerar metoderna.

Det var bättre förr. Jo, jag menar faktiskt detta, därför att vad vi människor mest av allt behöver för att må bra är en känsla av sammanhang. Och tidigare (liksom fortfarande i vissa samhällen) så hade människor detta i större utsträckning. Man hade sin plats, visste vad man hade att göra, och man visste att Gud fanns och därmed fanns det, hur fattigt och eländigt man sedan än hade det, en djupare mening bakom allt. Idag handlar det i den västerländska kulturen om ett gränslöst liv. Det finns ingen gud. Bli vad du vill! Du skapar dig själv. Allting är möjligt. Samtidigt översköljs vi av information och förväntas vara ständigt uppkopplade, tillgängliga och informerade om allt. Vi springer och springer i våra ekorrhjul med prestationsångesten ständigt hängande över oss. Och skulle vi någon gång lugna ner oss för att hinna börja tänka, då griper lätt ångesten tag i oss. För vad är det egentligen för mening med allt detta? Är det bara en stor slump att vi finns här? Varför anstränger vi oss då så mycket? För andras beundran? För att få många likes på Facebook? För att ingen ska säga något ont om oss när vi väl är döda? Att sakna ett sammanhang och en mening kan kännas väldigt tomt och svårt. Och då tar vi fart och sysselsätter oss ännu mer. Det där jobbet med hög lön. Semestern i Sydafrika. Smal till bikinisäsongen. Trendigaste trädgården. Lyckade barn och jättestor bil. Finns det ingen mening så får vi själva hitta på syften med att finnas här.

Som introvert tycker man ofta att det där ytliga är tomt. Vi som är introverta vill hellre ha de där djupa samtalen på tu man hand än bladdra på om väder och vind på stora mingelpartyn. Avicii hade själv förstått att han var introvert och säger i dokumentären det för oss introverta så klassiska: "Jag har alltid känt att det är det som är felet med mig." Alla som är introverta och läser det här förstår exakt vad han menar, det är jag hundra procent säker på. Och jag har själv också alltid känt det så. Det är det som är och alltid genom alla år har varit det stora felet med mig. Och även om det numera (tack och lov) börjar pratas mera om att en tredjedel av alla människor är introverta och att detta personlighetsdrag är helt okej (det är till exempel ofta introverta personer som har gjort de största uppfinningarna och skapat mest och därmed faktiskt fört samhället framåt), så hade i alla fall jag mycket hellre velat vara extrovert lagd. För jag tror helt enkelt att livet hade varit så mycket lättare då. Vi lever i en era där extrovert personlighet är det hyllade idealet och det får vi introverta helt enkelt försöka spela med i. Och det var vad Avicii under lång tid gjorde. Och jag och många med mig gör det också om än i mindre skala.

Vad som sedan hände, efter att Tim Bergling slutat ge sina ångestframkallande konserter, vet ju inte jag alls egentligen. Men bara som en spekulation, så blir det mycket svårare när man väl har varit igenom en tuff period av utmattning, att komma tillbaka. Man blir mycket mera känslig. Dessutom kommer prestationskraven in när man har presterat så fantastiskt som Tim gjorde. Hur toppar man det i framtiden? Tänk om den kreativa ådran sinar? Om det inte går att skapa lika mycket och lika bra? Om andra blir besvikna på en? Jag vet att jag själv förmodligen skulle känna så i den situationen. Så ibland kan det ironiskt nog nästan kännas bättre att inte ha skapat så mycket och fantastiskt i sitt liv. För då har man inte så hög piedestal att falla från. För den som är introvert har också ofta ett större sinne för detaljer och perfektionism. Och detta är inte alltid behagligt.

Så har vi även det där tyngsta som vi som är introverta oftare går och grubblar på, nämligen vad som egentligen är meningen med alltihop. I yngre dagar, innan jag själv hittade en mening, var detta verkligen ett stort problem i mitt liv. För varje gång jag kände mig nedstämd (och jag har en starkt tendens till vinterdepressioner) så ledde den tankegången till att om det ändå bara är en slump alltihop, om vi ändå bara ska dö och aldrig finnas mer, då spelar ju egentligen vår tid på jorden ingen roll. Inte mera än att man ska roa sig för stunden så mycket som möjligt. Och om man då känner sig oförmögen att roa sig för stunden, om allting bara känns tungt och nattsvart, då kan man väl lika väl hoppa från en klippa eller hänga sig i en skog och göra slut på allting lite snabbare så man slipper lida? Jag hade självmordstankar som ung, men som för de flesta som har detta, så stannade det vid tanken. Och jag hittade så småningom en mening och ett större sammanhang som jag tycker stämmer. Nu känner inte jag att det är min uppgift här på jorden att predika för människor vad som är meningen med livet. Min uppgift (åtminstone just nu) anser jag är att få vanliga människor att upptäcka yogans fördelar. Men för den som söker och känner att det är svårt att hitta en mening bakom allt, så vill jag ändå rekommendera en del källor som man kan utforska själv (se längre ner).

Så Avicii lämnade oss alldeles för tidigt. Och som alltid när någon känd och beundrad person gör något, finns det risk för att andra låter sig inspireras och ta efter. Därför, misstänker du att någon i din omgivning är i riskzonen för självmord, prata med personen i fråga. Lyft ämnet. Var ett stöd och hjälp till att skaffa hjälp. Och gäller det dig själv, sök hjälp! Ring till exempel Självmordslinjen på 90101. Mer info finns på www.mind.se. Att hitta någon som verkligen kan lyssna och förstå är livsviktigt. Och som ett nästa steg, hitta en behandling som kan vara alltifrån samtal till medicin, fysisk aktivitet eller livsstilsförändring.

____________________________________________________

Förslag på läsning (och lyssning) för vilsna själar som vill börja utforska:

• Brian Weiss - börja med "Många liv, många mästare"
• Marie-Louise och Robert Hahn - börja med "Klara svar från andevärlden"
• Abraham Hicks - börja förslagsvis med "Attraktionslagen", finns även mängder med youtubeklipp att lyssna på. Esther och Jerry Hicks har varit väldigt generösa med att sprida gratismaterial
• Shirley Maclaine - t.ex. "Ut på yttersta grenen"
• Se filmen om Ambres; "Ambres - en död talar", finns på youtube

___________________________________________________

Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerkvist



Källor bl.a.: www.forum.mind.se, www.mind.se, www.folkhalsomyndigheten.se, www.angest-stockholm.se, Hjärnstark - Anders Hansen, Avicii - True Stories, Hälsans mysterieum - Aaron Antonovsky, Pär Lagerkvist