Att göra det omöjliga - springa när man inte kan

Hur gör man det som är omöjligt? Ja, för det första så finns det ju saker som är omöjliga på riktigt och i vissa fall kan det vara bäst att helt enkelt acceptera. Fast ibland vill man ändå prova först. Och det kan faktiskt visa sig att man inte ska svälja allting man hör, utan att det finns en hel del saker som inte alls är så omöjliga som de först verkar. Så svaret är därför: Man gör lite i taget. Man provar sig fram. Och ibland så går det! 

Det här är historien om mitt avslitna ledband, som är anledningen till att jag inte kan springa. 

Dags att ut och springa i parken. Bra skor är en förutsättning för att det ska fungera.

Nej, jag sitter inte i rullstol. Jag har bara ett skadat ledband, som gör att jag är dömd till att inte kunna springa. Och vem behöver springa? Det finns många människor som inte kan springa av olika anledningar och jag råkar bara vara en av dem. Man vänjer sig. Det finns så mycket annat trevligt. Promenader till exempel. Och yoga.

Fast en gång i tiden var jag en sådan som sprang. En löpare. Jag sprang inte jättelångt, men ställde upp i en del 5- och 10-kilometerslopp som en kul utmaning. Och jag tyckte om att springa just för att man kan göra det på egen hand, när man har tid och lust. Det var en form av träning som passade mig. Jag kände mig fri när jag sprang.

Det är lite över 20 år sedan som jag slet av ledbandet i fotleden och det läkte fel och blev för slappt. Fast det visste jag inte just när det hände. Jag trampade snett från en trottoarkant när jag sprang i full fart över en gata på väg tillbaka till jobbet efter lunchen. Då bröt jag ett av benen i sidan på foten (och har sedan dess lyckats bryta mig på samma ställe i den andra foten också, eftersom detta är en ganska vanlig typ av fraktur). Frakturen läkte, men så småningom, när jag började löpträna igen, kändes det som om jag stukade foten varje gång jag försökte och det slutade alltid med att jag fick avbryta min löprunda och halta hem. Så jag gav upp springandet just då och vilade istället, eftersom jag trodde att det var vad som behövdes.

Sedan hände samma sak när jag försökte med annan träning, så fort det handlade om att springa och hoppa och dansa, sådant som jag tyckte var roligt. Så jag slutade med det också. Just då. För det var ju aldrig min avsikt att jag aldrig skulle kunna hålla på med dessa grejer igen. Men efter detta förvärrades allting och jag "stukade" foten så fort jag försökte gå någon längre sträcka. Så jag vilade mig ännu mera och trodde att detta skulle hjälpa. Att stukningen, som jag trodde att det handlade om, skulle läka till slut. Och snart kunde jag inte ens gå korta sträckor, inte ens inomhus, utan jag var halt på riktigt. Alltid. Då blev det förstås dags att uppsöka läkare. Läkaren, som inte förstod vad det kunde vara, skickade mig till röntgen. Där syntes inget konstigt och ingen förstod något alls. Till slut blev det remiss till en ortoped och efter låååång tid (jo, man fick vänta på den tiden också) kom jag till slut dit och fick min diagnos. Ledbandet hade slitits av och läkt ihop fel, blivit alldeles för slappt helt enkelt. Därefter blev det sedan sjukgymnastik och den slutgiltiga domen var: Du kommer förmodligen aldrig att kunna springa igen, men det finns ju så mycket annat du kan göra. Och du kan ju gå! Bara du tränar foten ständigt, så kompenserar musklerna i fotleden för att ledbandet inte är stabilt och du slipper halta.

Så bra! Vid detta lag tyckte jag nämligen inte längre alls att jag behövde springa eller hoppa eller dansa eller någonting alls i den stilen. Att vara ständigt halt hade definitivt sänkt mina krav och jag kände mig lycklig över prognosen att jag bara skulle kunna gå normalt igen med hjälp av lite övningar. Och eftersom jag normalt sett är en flitig och envis typ, så tränade jag snart bort symptomen och kunde promenera igen. Och det var där någonstans som jag började med yoga som en alternativ typ av träning och som så småningom kom att förändra mitt liv och även bli mitt yrke. Så det är inget att klaga på. Och med promenader och yoga får jag den träning jag behöver för foten, så jag behöver inte ägna mig åt någon extra sjukgymnastik heller. Slutet gott allting gott.

Eller? För egentligen hade jag ju gärna velat springa också trots allt... och trots att jag har försökt att inte vara avundsjuk på andra som springer så har jag ändå inte lyckats till hundra procent. Och som lite extra salt i såren är jag gift med en som springer. En ultralöpare dessutom, det vill säga en sådan som springer enormt långt. Han springer lopp på 6-10 mil ibland. Då känns det extra fjuttigt att inte ens kunna springa några kilometer. Men alla omkring mig har varit så förstående. "Nej, självklart ska du inte springa." och "Det är ju mycket skonsammare och bättre att promenera." Så jag har funnit mig i mitt öde ivrigt påhejad av alla hjälpsamma som vill mitt bästa. 

Som yogalärare behöver man dock rätt så bra kondition om man ska kunna prata och visa rörelser och framför allt längre sekvenser samtidigt. Detta har jag fixat med hjälp av en motionscykel. Enkelt, snabbt och effektivt. Och tråkigt! Nej, inget ont om spinning. Jag beundrar alla som sitter på sina cyklar och flitigt trampar på till hög musik. Men det är inte riktigt min grej egentligen. Jag hade så mycket hellre sprungit. Om jag bara kunnat.

Ibland är det lätt att nöja sig med besked man får. Så lätt att det kan få gå 20 år utan att man ens ifrågasätter. Och det kan gälla precis vad som helst. Som att man inte kan lära sig att åka skidor (utförsåkning alltså) när man är vuxen. Eller lära sig prata franska utan brytning. Eller att lära gamla hundar att sitta. Det går visst! Bara man försöker och är lite ihärdig. Och världen är full av sådana saker, du har säkert dina egna versioner av "det här kan man inte göra". 

Så en dag när jag satt där och trampade på min motionscykel så tänkte jag att det finns folk som inte ens har ben, utan proteser. Och de lär sig inte bara att gå med dessa proteser, utan de lär sig att springa med dem. Och de tävlar. Och kan göra Ironman. Skulle då inte jag, med ett för slappt ledband, kunna träna upp mig tillräckligt för att kunna springa en runda på 2 kilometer ute i parken? 

Så jag bestämde mig för att prova. Lite i taget givetvis. Jag valde tunna löparskor med hålfotsinlägg (eftersom jag även gått en hel säsong med hälsporre) och det första som hände var att jag stukade min fotled. Gång på gång på gång. Men jag valde att fortsätta ändå. Jag halvsprang och halvhaltade mig runt tre gånger i veckan, vilket är ungefär vad som krävs för att hålla konditionen i någorlunda gott skick. Det var ändå härligt på något sätt. Bara att få vara utomhus i naturen och träna igen. Dessa första löparrundor resulterade dock i att jag även haltade lite då och då annars också. Men jag bestämde mig för att i så fall fick jag väl göra det då. För jag tänkte fortsätta.

Efter två månader köpte jag nya löparskor. Jag insåg till slut att även om min man springer i jättetunna skor och ibland även i så kallade tarahumara-sandaler (sådana som de mexikanska tarahumara-indianerna springer i och som blivit jättetrendiga bland ultralöparna), så kanske inte detta var den optimala lösningen för just mig. Så jag provade ut ett par med bättre stöd för fotleden, extra stötdämpning i hälen, samt lite stöd för hålfoten och kunde därmed plocka bort de lösa hålfotsinläggen. Vilken skillnad! Med dessa skor blev jag efter bara några veckor så pass mycket stabilare i fotleden att jag (oftast) inte kände av min ledbandsskada. 

Sedan anmälde sig min man och son till att springa ett maraton i Florida i januari. Det vill säga sonen tänker bara springa halvmaran, men min man ska springa hela sträckan. Och det har han gjort förut. Vi var där för två vintrar sedan i samband med att jag gick några kurser i yoga. Dessa kurser sammanföll med det här maratonet i den lilla staden Celebration, där vi bodde några år en gång för länge sedan, så min man passade på att anmäla sig dit och både han och sonen åkte med på resan. Och nu i somras blev sonen plötsligt på nytt mycket sugen på att åka dit. "Om vi åker dit igen så lovar jag att träna upp mig så att jag klarar att springa en halvmara," försäkrade han (och anade förstås att det här förslaget skulle inte hans pappa kunna motstå). Några yogakurser är inte aktuella den här gången och därför fick jag plötsligt för mig att kanske skulle jag också kunna anmäla mig till halvmaran. Varför inte? Jag kan väl gå-springa mig runt på något sätt förhoppningsvis. Målet får bli att helt enkelt ta mig i mål utan att bryta. Och vilken seger skulle inte detta vara med mitt slappa ledband?

Så med mitt första mål uppnått, vilket var att kunna löpträna två kilometer som konditionsträning tre gånger i veckan, har jag nu plötsligt ett nytt som är ett halvmaraton! Och därmed har jag förstås fått trappa upp träningen lite. Så vid det här laget lyckas jag ta mig runt tre rundor i parken istället för en. Vem trodde det? Inte läkare och sjukgymnaster i alla fall. Samtidigt finns det fortfarande människor som springer med proteser och tävlar i Ironman, det ska vi inte glömma. Ofta klarar vi mera än vi tror!

Så några tips för att göra det som är omöjligt (och det kan gälla i stort sett vad som helst):

• Ha ett mål, men dela sedan upp det i mindre bitar och ge det hela rimlig tid.
• Sätt igång! Det viktigaste av allt är att man startar. Och ta lite i taget. 
• Går det så går det. Du kommer att märka rätt så snart om det hela faktiskt är en total omöjlighet och du får hoppa av projektet. Men då har du i alla fall testat. Annars, var ihärdig även om det tar sin tid. Motgångar kommer (det förmodas ju trots allt vara omöjligt...), men det är bara att fortsätta.
• Anpassa efter vad som passar just dig, så att det blir så enkelt som möjligt i det svåra. (I mitt fall handlar det t.ex. om skor som passar för mina fötter, musik jag tycker om och som lyfter mig, och att förlägga löparrundorna till dagar och tider när det fungerar med yogan, så jag inte kommer till mina yogapass och är helt urlakad och slutkörd.)

Hur det går med halvmaran - ja, det får vi se i januari. Förhoppningsvis går det bra, även om jag just nu skadat mig i en lårmuskel. Men hittills har det ändå gått så mycket bättre än någon kunnat tänka sig och jag tycker att jag har bevisat att jag visst kan springa, trots mitt ledband. Jag har inga planer på att ge upp. Men obs att min skada inte är en sådan som förvärras av att jag tränar även om jag till och med blir lite halt ibland. Vad som går och inte går att genomföra, det skiljer så klart från fall till fall. Men är det något som man verkligen vill finns det ofta mycket att vinna på att åtminstone försöka!