Andningsteknik som förebygger Covid-19

Lymfatiska systemet är viktigt för vårt immunförsvar och något av det bästa du kan göra för att förebygga sjukdomar är att hjälpa ditt lymfsystem på traven. Hur? Genom långsamma djupa andetag och genom att röra på dig! Till skillnad från blodomloppet, som har hjärtat som en pump, så har inte lymfsystemet något sådant, utan är helt beroende av att vi andas och rör oss. Yoga till exempel är därför ett väldigt bra sätt att stärka immunförsvaret.

I yogan finns även en andningsteknik som visat sig vara särskilt bra för immunförsvaret, nämligen Brahmari, den "hummande" andningen. Hummande har i studier visat sig kraftigt öka nivån kväveoxid/kvävemonoxid i bihålorna och näsan, så mycket som upp till 15-20 gånger. Kväveoxid är ett ämne som produceras naturligt i kroppen och som reglerar till exempel spänningen i blodkärlens muskulatur och kan minska inflammation i lungorna. Kväveoxid är bakteriedödande och även antiviralt, det vill säga effektivt mot virus och det har i ytterligare studier nu visat sig kunna påverka också det coronavirus som orsakar Covid-19. (Studien har publicerats i tidskriften Redox Biology). 

Så hur gör man? Det är superenkelt! Sätt dig (eller stå) med rak rygg och avslappnade axlar. Andas in långsamt och djupt och andas sedan ut med ett hummande ljud (stängd mun hela tiden) så att det skapas en vibration inuti bröstkorgen. Försök att göra utandningen längre än inandningen. Hummande aktiverar även vagusnerven, som är viktig för vårt välbefinnande. Bäst är om vi kan humma 60-120 gånger per dag, men som alltid, lite är bättre än inget!

Källor bl.a. Göran Boll Yoga, Uppsala Universitet (uu.se) 

Vara glad när det känns jobbigt

                                            Foto: Unsplash, CDC

Det finns de som har det värre. Det gör det alltid. Och om jag så skulle vara döende så finns det ändå de som har det värre, som också är döende men på ett mycket värre sätt, som dör under tortyr och lemlästning. Inga tankar som man blir direkt upplyft av. Men nu är jag tack och lov inte döende, bara lite smådeppig.

Jag är uppfostrad så, till att vara tacksam och nöjd och tänka på andra som har det mycket värre än jag själv. Mina måltider som liten handlade därför, i uppfostrande syfte, mycket om barnen i Afrika. För där pågick det en svältkatastrof. Och eftersom jag var en sådan där spetig liten tjej som inte ville äta, fick jag ofta höra om dessa stackars svältande barn. De som inget högre önskade än att få ha det så bra som jag och äta husmanskosten som jag satt och ratade. Informationen fyllde sin funktion så tillvida att jag kände mig gruvligt skuldmedveten när jag satt där och rörde runt i min mat. Och jag tyckte sååå synd om de stackars afrikanska barnen. Men åt gjorde jag ändå inte. 

Nu låter det kanske som om jag hade hemska föräldrar, men så var det absolut inte. De gjorde bara sitt allra bästa för att jag inte skulle utvecklas till ett själviskt och ouppfostrat barn. Ren godhet. Och delvis kör de samma stil ännu. Fortfarande om jag till exempel beklagar mig för mamma över det svenska vintervädret så kan det komma kommentarer om Syrien och Lesbos, där de nog har det varmt och skönt... Bara så att jag vet. Det är aldrig jag som har det värst. 

Nej, jag är tacksam. Och ändå finns där en del småsaker som skaver just nu, bland annat tack vare Covid-19. Som att jag blivit arbetslös, inte känner att jag kan röra mig ute helt fritt och att jag ständigt oroar mig för mina nära och kära, för att de antingen är 70-plussare och i riskgruppen, eller bara är ute och åker med kommunala transportmedel eller hänger med kompisar. Livet har helt enkelt blivit lite farligare och mera oförutsägbart känns det som. Även om jag verkligen inte har det värst. Med mat på bordet och tak över huvudet och a-kassa dessutom. Samtidigt är det ändå så - och det gäller förstås inte bara den pågående situationen - att jag aldrig har blivit lyckligare över att tänka på andra som har det sämre. Hur glad blir man av det? Eller av att påminnas om att det minsann kunde vara mycket värre? Finns det något mera ångestskapande än att tänka på allting som skulle kunna hända och bli värre? 

Grejen är nämligen denna, att negativa tankar inte går att göras till positiva så där rakt av. Däremot, genom att tänka på sådant som är positivt, alltså på riktigt och utan att behöva ställas i jämförelse med sådant som är värre, då kan man känna sig lite gladare. Att få släppa Corona-tänket en stund och istället leka med sin hund, att ut och springa en runda i parken när det är soligt och härligt väder, att unna sig att göra yoga direkt på morgonen, dricka gott te och läsa en bok, att ha familjen samlad till en supergod middag på fredagskvällen eller bara det faktum att FN:s matprogram fick fredspriset (och inte Donald Trump) - sådant gör i alla fall mig glad på riktigt. Över huvud taget tycker jag det är en stor hjälp att inte precis alltid hålla på och vara uppdaterad om Covid-19 dygnets alla timmar. För mig blir det lätt för mycket. Och jobbsökandet försöker jag ägna mig åt ett visst antal avsatta timmar i veckan, men sedan släppa oron över hur jag ska försörja mig i framtiden under resten av tiden. För jag mår helt enkelt inte bra av att vara så realistisk att jag hela tiden frotterar mig i verklighetens råhet fullt ut. De ibland så små, men ändå goda, bitarna av vardagen behöver också få uppmärksamhet. 

Så i korthet, det finns sådant som känns bra och det finns sådant som känns mindre bra. Och vad är skönast att tänka på när man vaknar mitt i natten? Att medvetet styra tankarna dit tycker jag inte är något man behöver känna skuld över. Det är helt enkelt en överlevnadsstrategi.

I coronavirusets kaos

Så har vi plötsligt blivit tvingade att lugna ner oss. För plötsligt är ingenting längre som vanligt. Och vi kan inte hålla vårt vanliga tempo. Inte springa i högsta fart från den ena aktiviteten till den andra, från möte till möte och låta resorna avlösa varandra. Det går inte att planera. För vem vet hur det kommer att vara om en månad, en vecka eller bara imorgon?

Coronaviruset håller verkligen på att förändra allting och på mycket kort tid. Länder stänger sina gränser och sätter medborgarna i karantän. Det hamstras så affärernas hyllor gapar tomma. Världens börser kraschar. Folk blir uppsagda och företag riskerar konkurs. Och i Sverige, som länge hållit en mera avslappnad attityd, jobbar ändå allt fler hemifrån och undviker folksamlingar. Och nu stänger även landets gymnasium- och högskolor. Allt går med svindlande hastighet och verkligheten känns mer och mer som en bisarr dröm.

Mitt i detta kaos får alltså många av oss plötsligt mer tid, nu när vanliga rutiner sätts ur spel. För den som inte ska iväg och jobba någonstans längre sparas restiden in och själva arbetet kan dessutom ibland effektiviseras, ibland får det helt enkelt bantas ner. Själv kan jag sova lite längre om morgnarna för nu är vi fler här hemma som kan turas om med att gå ut med hunden. Och min man, som brukar vara utomlands hela veckorna, är plötsligt hemma och ska ta itu med olika husprojekt på kvällstid. Plötsligt ska vi umgås tre man och en hund här hemma, äta våra måltider ihop och prata med varandra. Så konstigt! 

För första gången på månader har jag alltså tid att skriva ihop ett blogginlägg. Och kanske att någon annan, som också fått mera tid, hinner läsa, vem vet. Mer tid att tänka alltså, mer tid att bry oss om varandra, även på distans. Det känns nu viktigare än någonsin att hålla kontakten med de utflyttade sönerna, som befinner sig i Stockholm och i Barcelona (instängd ensam i en lägenhet). Mer tid till att sova. För den som klarar att sova alltså och inte istället ligger och oroar sig. För oro är ju inte direkt svårt att känna i nuläget. Vad ska hända? Hur ser det ut om bara en vecka? Igår var min yogastudio fortfarande öppen (fastän nästan ingen vågade komma). Idag är den stängd och jag vet inte för hur länge. All min vanliga verksamhet ligger nere just nu och om det blir ett kort stopp på några veckor så går det nog bra. Men blir det ett långt uppehåll så kan det här verkligen bli droppen som får mitt lilla företag på fall. När tillvaron börjar svaja blir det plötsligt enkelt att se hur lätt det är att ta saker för givna. Och hur många, små välfungerande saker jag normalt har i mitt liv och som jag kanske inte värdesätter tillräckligt. Hälsa, inkomster, mat i affärerna, familj och vänner...

Plötsligt gäller mindfulness mer än någonsin. Att ta en dag och en uppgift i taget. Sedan får vi se, det finns helt enkelt inget annat val. Att uppskatta de små glädjeämnena som trots allt fortfarande finns kvar. När jag tar morgonpromenaden med hunden och solen skiner, det är vindstilla, fåglarna kvittrar och jag känner att våren är här. Då är det väldigt lätt att glömma kaos och oro och ändå känna sig lugn och glad. En kopp te och en lässtund. Netflix kan också vara ett bra sätt att för en stund glömma allt tråkigt. Att laga god mat. Ta ett bad. Göra yoga hemma. Att trots allt ha lyxen att få känna sig frisk just nu. 

Förhoppningsvis bidrar den här krisen också till att vi blir mer solidariska med varandra. Att vi delar med oss till dem som behöver, hjälper den som inte kan gå och handla själv, håller kontakten, uppmuntrar varandra. Vi är i detta tillsammans. Det är kanske det som är meningen med det hela. Att vi ska inse det. Att vi är på Jorden tillsammans och att egoism inte har någon plats.