- Så du har varit i Spanien? sa han.
- Ja, det var ju ändå helgdag första maj och sedan tog jag mig helt enkelt fyra dagar ledigt.
- Uhum, hade du jobb med dig ner?
- Nä.
- Nähä?
Där fick han något att tänka på. För hur kan man ta sig en veckas semester och åka iväg och bara vara helt ledig?!
Min bror är både anställd och driver två företag. Då kan man aldrig vara helt ledig. Försöker man att vara helt ledig någon dag får man skuldkänslor. För där finns ju alltid saker att göra, och så länge där finns saker att göra, hur kan man unna sig att bara vara fri och slappa och göra vad man vill?
Min bror är inte den enda som känner så. Jag vet många som aldrig unnar sig en hel dag ledigt. För det är ju även så roligt att jobba, eller hur? Även om man har semester. Åtminstone så är det nödvändigt. Någonstans är det ju ändå så att det är detta som livet går ut på, att jobba och att vara duktig...
Min bror och jag är sprungna ur samma familj. Vi har vuxit upp med att man ska vara duktig och alltid, alltid göra sitt bästa. Men jag har inte riktigt hållit måttet. Jag är det svarta fåret. Den som inte riktigt infriade förväntningarna. Den som inte vill jobba jämt (fast jag numera har ett jätteroligt jobb). Jag är den som redan tidigt i livet började söka efter livets mening och som inte trodde på att detta kunde vara att bara jobba och kämpa hela livet igenom. Ibland har jag tänkt att det är skönt att vi bara är två syskon. För jag är hellre det svarta fåret bland två än det svarta fåret bland till exempel fem stycken. Å andra sidan, om vi hade varit fem syskon så hade det kanske funnits fler svarta får i skaran än bara jag. Men det är lugnt. Mina föräldrar älskar mig ändå. Men det är inte jag som är den duktiga, den som får priser och utmärkelser och tjänar mest pengar. Men det är jag som har tid för mig själv ibland. Eller som tar mig den tiden. För jag är ju också företagare och där finns alltid grejer att jobba med. Om man vill. Jag hade kunnat göra bättre ifrån mig om jag hade gjort mitt allra bästa alltid. Men det gör jag alltså inte.
Det här med att alltid göra sitt allra bästa, det låter ju annars så bra. Då är man en fin och rejäl människa. Och om man till exempel är osäker på om något man gör kommer att bli bra, kan man trösta sig med att om man bara gör sitt allra bästa så kan man ju inte göra så mycket mer. Då har man gjort allt man kan. Men här finns ett litet dilemma - för vad innebär det egentligen att göra sitt allra bästa? Att göra sitt allra bästa alltid skulle jag vilja påstå faktiskt innebär att där aldrig finns någon riktig gräns. För man kan nästan alltid göra bara lite, lite mera. Bara lite, lite bättre. Bara anstränga sig lite, lite till. Tills man stupar.
Det är där någonstans som min bror har fastnat. För man kan ju alltid göra mera. Men när jag pratar med honom så hör jag också en längtan efter att kunna få stänga av och vara ledig. Att kunna unna sig själv att få ta det lugnt ibland. Men han kan alltså inte. Han verkar inte riktigt veta hur man gör längre. Och hans fru är också en högpresterande och mycket duktig kvinna. Och de har en 12-årig mycket vacker och duktig dotter, som redan börjar prata om att hon inte duger. Det är naturligtvis inte de som har sagt detta till henne, tvärtom. Men hon tar efter sina föräldrar. Hon ser hur de gör. Hur de engagerar sig och hur de fungerar. Det vill säga hur viktigt det är att arbeta och att göra allting rätt hela tiden. Hur höga kraven är. Kraven som de ställer på sig själva.
Så vad är viktigt? För det är ju egentligen ytterst bara vi själva som bestämmer detta. Och bestämmer man sig för att prestation är väldigt viktigt, och att bli bekräftad av andra i hur duktig man är, då blir det så klart också tuffare med vardagen. För det som vi bestämmer ska få vara viktigt i våra liv blir förstås det som vi sedan prioriterar.
En som inte alltid gör sitt allra bästa
Jag brukar återkomma till detta att vi alla har val i våra liv. Och ett ansvar. Sedan är inte alltid livets val så lätta. Även om man väljer att inte jobba ihjäl sig, så kan detta ändå skapa skuldkänslor. Framför allt när andra talar om för en hur man borde göra. Personligen har jag alltså inte så särskilt svårt för att ta det lugnt och inte alltid jobba. Däremot har jag svårt att säga nej till folk och det är mitt dilemma. Och när jag säger ja till uppdrag som jag egentligen inte orkar med att plocka in i mitt schema, då blir jag trött och sliten istället för inspirerande och glad. Men säger jag nej så får jag lätt skuldkänslor över det istället. Bland annat eftersom jag är upplärd till att göra mitt bästa. Att sätta gränser är inte alltid enkelt även när man vill.
Däremot tror jag det är viktigt med gränser. Livsviktigt faktiskt. Och att det är den gränslösa personen som förlorar i längden. Vi behöver alla gränser för att inte slita ut oss och lägga vår energi på fel saker. Vad är viktigt? Vi behöver stanna upp ibland och verkligen ställa den frågan till oss själva och sedan klart definiera ett bra svar. Kanske till och med skriva ner svaret. För då får vi åtminstone riktlinjer att följa och det blir lättare att navigera genom vardagens krav. Att alltid göra sitt allra bästa är kanske inte alltid det sundaste? Kanske kan man få nöja sig med att bara vara tillräckligt bra?
