Livets väg, ständig rörelse, ständig förändring.
Jag tog inte till mig detta ordentligt förrän i vuxen ålder (och har som synes inte till fullo accepterat det helt ännu, åtminstone inte i alla situationer...) Jag höll på med min utbildning till hälsoutvecklare, andra året, och stod och beklagade mig inför en av våra föreläsare och lärare över vissa förändringar som hade skett. Då tittade han på mig och sa: "Men allting är ju förändring. Hela tiden." Och eftersom detta var Staffan Hultgren, som jag högt respekterade (och fortfarande respekterar) lyssnade jag på buskapet och insåg att han hade ju faktiskt alldeles rätt! Det är detta som gäller på den här planeten och som vi har att förhålla oss till. Allting förändras, hela tiden och ständigt pågående. Och ju förr man accepterar det och inte går och förväntar sig motsatsen, desto lättare blir det att leva.
Härom veckan var jag på min mosters begravning. Det var sorgligt och vackert och jag grät mig igenom hela minnesgudstjänsten. Och inte bara för att moster är död. Detta är förstås sorgligt, men hon var samtidigt rätt så gammal och sjuk. Utan det jag även grät så mycket över var förändringen. För på en begravning blir detta så påtagligt, att saker förändras och tiden inte kan vridas tillbaka. Moster kommer aldrig mer att vara ung och jag och min kusin Mats kommer aldrig mer att som små barn sorglöst springa runt på vår mormors lantgård och leka om helgerna. Och inte kommer heller moster och mina kusiner att komma och hälsa på oss i Småland och vi kommer inte att ge oss ut i skogarna tillsammans för att plocka lingon och blåbär och bada i insjöarna. Och jag kommer inte längre att kunna bli 22 år och bo i Stockholm och moster komma upp på affärsresa och vi går och fikar tillsammans. Detta kommer inte tillbaka, utan istället stod vi nu där, ett gäng kusiner, efter att inte ha träffats på cirka 20 år, sammanstrålade för denna sorgliga ceremoni, numera medelålders och dessutom i svarta kläder och med rödgråtna ansikten och alltså inte så särskilt till vår fördel någon av oss. Att saker förändras över tid kändes just då väldigt tydligt.
Inom yogan kallas detta alltings ständiga flöde för "parinamavada". Imorgon är vi inte samma personer som vi är idag. Och bara vi kommer ut från yogaklassen har något hunnit förändras och vi är inte desamma som när vi gick in. Sinnesstämningen har ofta ändrats. Vi känner oss annorlunda i kroppen. Vi har andra tankar. Ingenting står stilla någonsin.
Vi lever dessutom i en tid när det händer extra mycket. Allting är 24/7 och det upphör aldrig att snurra, fortare och fortare kan det dessutom kännas som ibland. Man hinner inte mer än lära sig något förrän det dyker upp nya versioner, appar, lösningar och händelser i det oändliga. Och kanske är det därför som många av oss letar efter de där ögonblicken när tiden ändå tycks stanna. Är det inte därför vi mediterar och tränar mindfulness? För att någonstans i allt flöde ändå få uppleva stunder av stillhet.
Jag tror, som alltid, på balansen och på att vi behöver både ock. Vi behöver skapa lugn och trygghet och en känsla av att stanna tidens flöde ibland, även om det bara är en illusion. Vi mår bra av att helt enkelt då och då få slippa tänka på annat än nuet. Samtidigt kan vi såklart inte stoppa tidens flöde, vårt parinamavada. För detta är vårt jordiska liv, att vi hela tiden är på väg och att kämpa emot gör bara allting tyngre och svårare. Vi får helt enkelt se det som att allting har sin tid. Moster hade sin tid på jorden. Kaffekoppen jag tappade i golvet och som gick i fem bitar hade också sin tid. Liksom torktumlaren som upphörde att fungera, katten som låg överkörd på gatan när jag gick morgonpromenaden med hunden. Livet är tungt och sorgligt ibland, men vi är alltid på väg, och det är ju också det som gör att vi kan ta oss ur sorg och andra svåra situationer. För förändring betyder även att vi kan lägga saker bakom oss och att något positivt kan vänta runt hörnet.
