Jag läste om effektivitet i tidningen Amos, om att på ytan ifrågasätts effektiviteten och vad den leder till: ”Slimmade arbetsplatser med utbrända medarbetare, prispressade demensboenden med vanskötta gamla.” Men i praktiken är det ändå effektiviteten som härskar i samhället. Idén om effektiviteten har till och med ersatt idén om det goda samhället.
Den effektive kan drivas av viljan att passa in eller bli godkänd. Eller kan det handla om att hålla kaos på avstånd, eller om att känna sig nöjd med sig själv. Se vad jag kan! Se vad jag offrar! Effektiviteten gör att vi får svårt att se vad som verkligen är viktigt. Den förvandlar medel till mål, gör det till en vana att arbeta så mycket att andra sidor av livet blir lidande.
Ja, vad är det som är viktigt egentligen? Blir vi bättre människor ju mera vi hinner med? Är det vad dagarna går ut på eller lurar vi bara oss själva? Hur många ligger på sin dödsbädd och ångrar att de inte varit mera effektiva, att de inte arbetat mera? Inte så många faktiskt. Vad människor oftast ångrar vid livets slutetskede handlar istället om relationer och kärlek. Att de inte talade om för sina nära och kära hur mycket de älskade dem. Att de inte tillbringade mera tid med sina barn eller barnbarn. Att de inte släppte efter lite mera på kraven på allt som skulle göras, och hade lite roligare. Att de inte tillät sig att vara en aning mjukare, lite mera förlåtande, förstående.
Ja, lite, lite mera av goda relationer, kärlek och roligheter och lite, lite mindre av att arbeta, uträtta, prestera. Hur skulle det vara? Typ nästa vecka? Törs du prova?
Källa: Amos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar