Så har vi plötsligt blivit tvingade att lugna ner oss. För plötsligt är ingenting längre som vanligt. Och vi kan inte hålla vårt vanliga tempo. Inte springa i högsta fart från den ena aktiviteten till den andra, från möte till möte och låta resorna avlösa varandra. Det går inte att planera. För vem vet hur det kommer att vara om en månad, en vecka eller bara imorgon?
Coronaviruset håller verkligen på att förändra allting och på mycket kort tid. Länder stänger sina gränser och sätter medborgarna i karantän. Det hamstras så affärernas hyllor gapar tomma. Världens börser kraschar. Folk blir uppsagda och företag riskerar konkurs. Och i Sverige, som länge hållit en mera avslappnad attityd, jobbar ändå allt fler hemifrån och undviker folksamlingar. Och nu stänger även landets gymnasium- och högskolor. Allt går med svindlande hastighet och verkligheten känns mer och mer som en bisarr dröm.
Mitt i detta kaos får alltså många av oss plötsligt mer tid, nu när vanliga rutiner sätts ur spel. För den som inte ska iväg och jobba någonstans längre sparas restiden in och själva arbetet kan dessutom ibland effektiviseras, ibland får det helt enkelt bantas ner. Själv kan jag sova lite längre om morgnarna för nu är vi fler här hemma som kan turas om med att gå ut med hunden. Och min man, som brukar vara utomlands hela veckorna, är plötsligt hemma och ska ta itu med olika husprojekt på kvällstid. Plötsligt ska vi umgås tre man och en hund här hemma, äta våra måltider ihop och prata med varandra. Så konstigt!
För första gången på månader har jag alltså tid att skriva ihop ett blogginlägg. Och kanske att någon annan, som också fått mera tid, hinner läsa, vem vet. Mer tid att tänka alltså, mer tid att bry oss om varandra, även på distans. Det känns nu viktigare än någonsin att hålla kontakten med de utflyttade sönerna, som befinner sig i Stockholm och i Barcelona (instängd ensam i en lägenhet). Mer tid till att sova. För den som klarar att sova alltså och inte istället ligger och oroar sig. För oro är ju inte direkt svårt att känna i nuläget. Vad ska hända? Hur ser det ut om bara en vecka? Igår var min yogastudio fortfarande öppen (fastän nästan ingen vågade komma). Idag är den stängd och jag vet inte för hur länge. All min vanliga verksamhet ligger nere just nu och om det blir ett kort stopp på några veckor så går det nog bra. Men blir det ett långt uppehåll så kan det här verkligen bli droppen som får mitt lilla företag på fall. När tillvaron börjar svaja blir det plötsligt enkelt att se hur lätt det är att ta saker för givna. Och hur många, små välfungerande saker jag normalt har i mitt liv och som jag kanske inte värdesätter tillräckligt. Hälsa, inkomster, mat i affärerna, familj och vänner...
Plötsligt gäller mindfulness mer än någonsin. Att ta en dag och en uppgift i taget. Sedan får vi se, det finns helt enkelt inget annat val. Att uppskatta de små glädjeämnena som trots allt fortfarande finns kvar. När jag tar morgonpromenaden med hunden och solen skiner, det är vindstilla, fåglarna kvittrar och jag känner att våren är här. Då är det väldigt lätt att glömma kaos och oro och ändå känna sig lugn och glad. En kopp te och en lässtund. Netflix kan också vara ett bra sätt att för en stund glömma allt tråkigt. Att laga god mat. Ta ett bad. Göra yoga hemma. Att trots allt ha lyxen att få känna sig frisk just nu.
Förhoppningsvis bidrar den här krisen också till att vi blir mer solidariska med varandra. Att vi delar med oss till dem som behöver, hjälper den som inte kan gå och handla själv, håller kontakten, uppmuntrar varandra. Vi är i detta tillsammans. Det är kanske det som är meningen med det hela. Att vi ska inse det. Att vi är på Jorden tillsammans och att egoism inte har någon plats.
