Covid-19-depression

Covid-19-pandemin har bidragit till förödande konsekvenser för den mentala hälsan i Spanien läser jag i Svenska Magasinet Spanien. 40% av spanjorerna är nu deprimerade. Det kallas för "den tysta pandemin". Ja, vem är inte deprimerad? Och jag kommer plötsligt ihåg att jag satt och skrev ihop ett långt blogginlägg i höstas om hur pandemin har påverkat allas vår psykiska hälsa, letade fram underlag i form av artiklar och rapporter och jag skrev och skrev... Texten blev så lång att när jag väl kom igång med min egen historia började jag känna att nej, vem kommer att vilja läsa allt det här? Vem orkar? Och vem orkar ens läsa blogginlägg över huvud taget nu för tiden oavsett ämne? Inte ens jag själv... De bloggar jag prenumererar på skummar jag numera bara igenom för jag orkar helt enkelt inte med dem. Och de som skriver för långa inlägg på Instagram orkar jag heller inte med. Sedan är frågan väl bara om detta gäller alla, skärmtröttheten menar jag. Eller om det bara är jag? Om det kanske till och med hänger ihop med min depression? Allting hör ju ihop, så det kan vara svårt att bena ut. I alla fall är det solklart att Covid-19, "the never ending story" som nu pågått i två år, har påverkat många av oss på olika sätt. Och mig har det definitivt påverkat negativt även om jag försökte vara så positiv som jag bara orkade så länge som det gick. 

Men nu kommer ändå min historia här, i korthet, för den som orkar: Jag är alltså en yogalärare som drev min egen lilla studio fram tills pandemins början 2020. Då blev det, på bara några veckor, plötsligt omöjligt att träffas många på en så liten yta. Under våren höll jag humöret upp. Studion var tillfälligt stängd, jag sände lite yoga på Facebook och Instagram, skrev käcka inlägg på sociala medier och höll i slutet av terminen yogapass utomhus. Då hoppades jag att det bara handlade om ett tillfälligt inkomstbortfall under våren och att allt skulle återgå till det normala när höstterminen började. 

Men så blev det ju inte... I augusti bestämde jag mig för att försöka rädda mig själv genom att stänga ner företaget och välja a-kassa istället. A-kassereglerna säger "allt eller inget". Ville jag vara arbetslös så fick jag alltså inte göra någonting alls som hade med företagande att göra. Så med sorg i hjärtat sa jag upp kontraktet till min studio. Därefter började jag söka jobb, massor med jobb, och fick uppleva hur det känns när ingen, absolut ingen vill ha en! "Du som har så fina utbildningar, betyg och referenser," sa mamma. Och även Arbetsförmedlingen (lustigt nog, men det är väl bara för att man inte totalt ska deppa ihop). För nej, jag dög inte åt någon arbetsgivare. Och det tär på humöret och självkänslan att ständigt bli refuserad. Och ju fler jobb jag sökte, desto flera "nej tack" fick jag så klart. 

I november började jag skaka invärtes. Eller snarare vibrera. Det började i bröstkorgen och sedan spred det sig till benen, armarna, höfterna, nacken och huvudet. Det blev omöjligt att sova. Vissa dagar och nätter vibrerade hela kroppen. Och jag orkade absolut ingenting, jag blev dödstrött av minsta lilla ansträngning. Och jag utreddes. Nej, det var ingenting med hjärtat. Nej, det var ingenting med sköldkörteln och ämnesomsättningen. Min gynekolog sa att nej, så där yttrar sig inte klimakteriet, det låter som något neurologiskt. Jo, jag fick remiss till neurologen också, men det var lång väntetid. Under tiden googlade jag på tänkbara neurologiska sjukdomar, men (tack och lov) var det ingen som exakt stämde in på mina besvär. Sedan blev jag extra ljudkänslig, framför allt på kvällarna. Helt vanliga ljud som hundens tassar mot golvet eller att någon stängde en dörr eller skåplucka skar som knivar igenom hela kroppen. 

Jag blev erbjuden antidepressiv medicin, men ville inte ta den. Istället fick jag tid hos en kurator och gick dit några gånger i januari. Kuratorn övertalade mig till att börja ta antidepressiva trots allt och jag tänkte till slut att vad hade jag att förlora egentligen? Mitt liv var ett helvete, jag sov nästan aldrig, min kropp vibrerade invändigt (ingenting syntes dock på utsidan) och jag hade med stor sannolikhet en neurologisk sjudom och galopperade nu i full fart mot totalt sängläge och i värsta fall döden...

De första två veckorna med SSRI-preparatet Escitalopram var fruktansvärda. Jag visste i och för sig om att detta var en bieffekt, att man kunde bli mycket sämre först, och att det bara gällde att härda ut. Samtidigt var det en konstig känsla, att samtidigt som min hjärna visste om detta och tänkte att det bara handlade om att ge det två veckor och se om det skulle bli bättre, så satt jag samtidigt och googlade olika sätt att begå självmord på smärtfriast möjliga sätt. För om inte medicinen skulle ha effekt, så var nu detta enda utvägen. Så från att någon vecka tidigare ha varit livrädd för att dö i en neurologisk sjukdom, hade nu döden istället blivit lösningen för mig. Mitt stämningsläge var nattsvart. Känslan var ungefär som att befinna sig i en svart grotta under havsbottnen, utan något sätt att kunna ta sig ut. Det fanns helt enkelt ingen framtid för mig.

Men undret skedde och på tionde dagen började något hända. Och under de följande tre-fyra dagarna var det som om något drog mig upp och ur dessa negativa tankebanor. Det kändes verkligen som ett mirakel för allting gick snabbt och ganska exakt två veckor efter att jag börjat ta medicinen mådde jag plötsligt ganska bra och tyckte livet var helt okej... och jag behövde inte gå till kuratorn fler gånger. 

Strax efteråt hade jag dessutom äntligen min efterlängtade tid hos neurologen och det besöket blev mycket trevligt och bra. Ingenting alls tydde på att jag skulle ha någon neurologisk sjukdom.

Medicinen fungerade fantastiskt bra på min hjärna! Jag, som alltid varit en högkänslig person och med stora humörsvängningar, vilket jag alltid har tänkt är en del av min personlighet, blev plötsligt mycket mer neutral i min inställning till det mesta. Och till min stora förvåning kändes detta väldigt behagligt. Jag kan säga att jag nästan njöt av att slippa ha så mycket känslor hela tiden. Och att grubbla så mycket som jag brukar. Min självkänsla förbättrades också. Och jag tänkte (och säkert helt korrekt) att kanske är det så här många människor faktiskt känner sig. Att de inte blir så ångestfyllda, ledsna, superglada, empatiska och engagerade i precis allt. Att de bara vaknar på morgonen och tycker att det mesta är okej.  

Det hände jobbiga saker under våren. Min mamma var till exempel inlagd tre veckor på sjukhus för först gallstensanfall och sedan inflammation i bukspottskörteln, lunginflammation, enorm vätskeansamling och hjärtpåverkan. Hon kunde lätt ha dött, men gjorde det inte. Min bror låg mycket sjuk i Covid-19 under fem veckor, också han med lunginflammation och hjärtpåverkan. Och vår hund var sjuk och skulle avlivas, fast det till slut inte blev så. Alla tre blev bättre och ingen dog. Och jag klarade allt utan några större besvär, vilket hade varit en omöjlighet i normala fall. Jag hade legat sömnlös alla nätter, men det gjorde jag inte nu. Jag kände mig tvärtom förvånansvärt lugn.

Tyvärr kunde jag inte fortsätta att vara den här coola typen för jag fick biverkningar. Jag drabbades successivt av stora underhudsblödningar på mina armar, så där som man ser att riktigt gamla personer ofta har. Till slut kunde jag inte ens nudda något med mina armar utan att det blev stora röda och blålila blaffor. Mina armar såg helt enkelt inte kloka ut. Det här stod inte ens med som en möjlig biverkning av medicinen, men jag misstänkte ändå att det kunde vara den, och fick bekräftat när jag ringde vårdcentralen att man kunnat se den här typen av besvär hos personer som redan tog blodförtunnande medel och sedan började med Escitalopram. Det gjorde ju inte jag, men alla är olika, så om jag tyckte att jag mådde bra nu så kanske jag skulle fundera på att sluta ta medicinen. Så det gjorde jag. Och underhudsblödningarna upphörde.

En av mina armar under tiden som jag tog Escitalopram Accord. Jag har rapporterat biverkningen till Läkemedelsverket.

Men istället ramlade jag tillbaka rakt ner i depressionen igen. Vilket tyvärr är vanligt. Detta sammanföll med att jag äntligen fått mitt första jobb, ett sommarvikariat som vårdbiträde på ett äldreboende. Detta var alltså det enda jobb jag kunde få! Trots att det inte alls är vad jag är utbildad till. Och jag tror att depressionen kanske bidrog till att det här jobbet kändes ännu värre än vad det hade känts annars. Eller kanske tvärtom - jobbet bidrog till att depressionen blev värre än vad den varit annars. Vem vet? Jag tyckte först att det skulle bli roligt, men det blev det verkligen inte. Äldrevården har skrikande personalbrist. De äldre hinns inte med som de borde och man känner sig ständigt otillräcklig. Där jag var placerad trivdes inte heller personalen med varandra och höll inte sams plus att där fanns en uppsjö med vikarier som knappt kunde svenska. Det var som bäddat för dålig kommunikation och missförstånd. Och till detta då långa och fysiskt tunga arbetspass med tuffa arbetstider. Jag hatade mitt liv! Men jag var ändå tillräckligt frisk för att göra mitt bästa på jobbet och jag tror ingen misstänkte att jag egentligen mådde pest. Ibland kan man mer än man tror. Fast hemma räckte inte energin till. Jag orkade absolut ingenting alls på hemmaplan. Ibland gjorde jag lite enstaka yogapositioner och oftast somnade jag under tiden som jag gjorde dem. Jag var ständigt trött, kroppen skakade och jag kände mig ledsen. En stor eloge till alla som orkar arbeta inom äldrevården! Det är inte ett jobb jag kan tänka mig.

Sommaren handlade alltså mest för mig om att bara orka ta mig igenom. Och när hösten kom försökte jag samla ihop mig och tänka igenom min situation. Därefter, i oktober, startade jag mitt yogaföretag på nytt. Utan min egna studio. Jag hyrde in mig i två lokaler och så fort jag började jobba med detta igen började mina livskrafter återvända. De flesta av oss var ju vid detta lag vaccinerade och pandemin var på väg bort. Det kändes verkligen som om hoppet och livet sakta började återvända.

Det är svårare att starta mitt i en termin, upptäckte jag, så jag fick inte så många kunder direkt, men jag planerade för vårterminen för jag vet av erfarenhet att januari är årets kanske allra bästa månad för att starta upp och dra igång nya kurser. Men - pandemin kom tillbaka som vi vet, och nya och ännu hårdare restriktioner för yogabranschen infördes. Så det kom inte så många till terminsstarten. Nästan inga faktiskt. För det första så får ju inte så många komma enligt restriktionerna som säger att man ska ge varje person 10 kvadratmeter. För det andra så har folk har stannat hemma ändå, för att de har Covid, sitter i karantän eller helt enkelt bara väljer att avvakta. Och ännu en gång sitter jag med dilemmat att utgifterna överstiger inkomsterna. 

Så detta är min pandemihistoria och liknande historier delas av många andra företagare i varierande branscher. Andra har andra historier att berätta om anhörigas och vänners sjukdom och bortgång eller om långtids-Covid, eftersläpande besvär som inte vill ge med sig. Eller bara historier om ensamhet. 

Mina inre skakningar har kommit och gått. Som bäst mådde jag väl egentligen när jag tog SSRI-medicinen. Men jag vet samtidigt av erfarenhet att en depression brukar gå över av sig själv till slut. Min första stora depression började under mitt sista år på gymnasiet och även då var det en serie händelser som utlöste den. Så det är inte som om depressionerna bara flyger på mig helt utan vidare, utan där finns orsaker. Sedan är jag förmodligen en skör blomma och känsligare än många andra. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam, utan att många andra också upplever samma sak. Depressionen jag hade som tonåring tog det ungefär två år att ta sig igenom innan jag kände mig helt normal igen.

Men detta är ju en "tips-sida", så vad är då tipset? Jo, första tipset är att läsa Anders Hansens bok "Depphjärnan", för det hjälper att få lite bakgrund och forskning i ryggen. Då förstår man att en depression kanske inte är ett så helt onormalt sätt att reagera på när livet är tufft. 

Anders Hansen skriver  att han själv tillhör den sortens människa som är lite mera orolig av sig. Det tror jag säkert. Det är därför han är psykiatriker. Precis som att jag är yogalärare, inte för att jag är av naturen lugn (och vig...), utan tvärtom. Jag upptäckte direkt när jag började med yoga att det hade en enormt lugnande effekt och att hela jag mådde så mycket bättre. De senaste 20 åren har yogan därför varit min drog. Så detta är mitt andra tips; gör yoga! Och kom ihåg att det finns många olika yogasorter att välja på, så ge inte upp ifall du provar och inte riktigt fastnar för det. Testa andra varianter! Och vill du inte ge dig iväg till någon yogaklass så kan du botanisera gratis på Youtube. Eller testa några av mina gratispass, som du hittar på Facebook (Ylva Flennegård Yoga) eller Instagram  (@ylva_flennegard_yoga) under videofliken. Jag har även ett par videos på Youtube ifall du söker på mitt namn.

Mitt tredje tips är att söka hjälp. Jag fick hjälp av en kurator att våga börja ta medicinen, som ju faktiskt lyfte mig ur min depression. Sedan var det tråkigt att jag fick biverkningar och inte kunde fortsätta, men det kanske inte du får. Och biverkningarna som just jag fick är mycket ovanliga. Var åttonde person i Sverige tar SSRI-preparat idag och jag vet inte riktigt vad man ska tänka om det. Det är så klart tragiskt i sig, men samtidigt så tyder det kanske på att det behövs just nu och att det hjälper?