Vara högkänslig i en skränig värld

Jag är yogalärare och hälsoutvecklare. Jag är även före detta marknadsassistent, produktinformatör, översättare och internationell sekreterare. Man kan säga att jag har många strängar på min lyra. Jag är även högkänslig.

Jag tänkte skriva en liten rad om detta igen. Varför? Dels för att sprida information, eftersom det här är något som inte är så välkänt, åtminstone inte bland alla som inte själva är högkänsliga. Och dels för att du som känner igen dig i det här ska känna att du inte är så ensam. Vilket vi som är högkänsliga ofta upplever det som att vi är. 

Högkänslighet är ingen diagnos, utan det är ett personlighetsdrag. Vi är 15-20% av befolkningen som har det här draget. Det finns alltså en hel del av oss. Om vi t.ex. bildat ett politiskt parti så skulle vi ha kunnat få ganska stor makt och förmåga att påverka. Men samtidigt är vi ju i minoritet, vilket ofta innebär att det är många som inte förstår oss, och framför allt många som inte ens vet att högkänslighet existerar.

Så klart kan man ha det här draget mer eller mindre. Det är ju en glidande skala. Om man vill testa sig så finns det gratis tester att göra på Internet. (Jag lägger en länk här nedan till en youtubevideo, som har gjorts av SFH = Sveriges Förening för Högkänsliga - för jo, det finns en sådan!) Det handlar i princip bara om att svara på ett antal frågor. Jag har gjort flera av dessa tester och får alltid samma resultat: 99-100% högkänslighet. Jag tillhör alltså toppeliten av högkänsliga kan man lugnt säga. Samtidigt har jag under större delen av mitt liv försökt att tona ner och även dölja det här draget hos mig själv och det beror helt enkelt på att jag har upplevt det som om det är något fel på mig eller åtminstone att jag är väldigt annorlunda. Och det här har jag inte så gärna velat lysa med utåt. Jag har velat vara "normal".

Den amerikanska psykoterapeuten Elaine Aron myntade begreppet högkänslig och det har forskats på högkänslighet sedan 90-talet. På engelska pratar man ofta om HSP = Highly Sensitive Person. Men den här forskningen har oftast inte fått några större rubriker. Förmodligen för att de flesta människor inte har det här draget och det har inte upplevts som något särskilt intressant. Vi som är högkänsliga är oftast vänliga och fredliga människor som inte stör någon annan, så vem behöver bry sig?

Så vad innebär då högkänslighet? Jo, vi som har det här draget föds med ett nervsystem som är extra känsligt och reaktivt. Det har till och med kunnat påvisas att vi har en hjärna som fungerar lite annorlunda. Till exempel har vi fler spegelneuroner än andra, vilket leder till att vi har mera empati med andra människor. Vi är över huvud taget extra mottagliga för vår miljö, vi lägger märke till mer än andra och vi bearbetar saker på en djupare nivå. Ibland har vi svårt att hinna filtrera allt som vi tar in och vi blir därför lätt överstimulerade och uttröttade. Det tar mer tid och energi för oss att att kunna smälta och bearbeta alla dessa intryck.

Det finns en del väldigt positiva sidor med högkänslighet och det är att vi är just empatiska, medkännande och omtänksamma, men också intuitiva, kreativa, begåvade och djupsinniga med ett rikt inre liv och bra på associativt tänkande. 

Observera att man då inte behöver vara högkänslig för att vara begåvad. De finns många andra som är begåvade också, till exempel många psykopater... som befinner sig i helt andra änden på empatiskalan.

Vi har också en estetisk känslighet som innebär att vi njuter mer av sådant som är vackert såsom konst, musik, natur och annat. Och det här har jag känt av ända sedan jag var liten, en enorm hänförelse över sådant som är vackert. Och jag märkte tidigt att jag hade extra lätt för att både bli berörd och rörd, något som jag också ofta har skämts över och sett som en svaghet.

Den här låga sensoriska tröskeln som vi har innebär också en del som är mindre bra för oss. Vi har oftast en låg stresströskel och upptäcker lätt sådant som är negativt. Vi har också lätt både att påverkas, stimuleras och att bli oroade. 

Och när vi når en punkt där vi blir överstimulerade av allt för många intryck eller för mycket krav för den delen, kan vi hamna i ett tillstånd där vi bara vill bort. Vi kan då reagera kraftfullt med t.ex. sammanbrott eller aggressivitet till vår omgivnings stora förvåning, eftersom vi ju annars oftast upplevs som snälla och vänliga. Vilket vi ju också är! 

På grund av att vi tar in så mycket har vi också ofta svårt att fatta snabba beslut. För oss handlar det om att så mycket måste vägas in i beslutet att det gör oss tveksamma och vi behöver mycket tid för att känna att våra beslut är grundade och genomtänkta. Och det här kan ju också irritera omgivningen, vilket jag själv har märkt av många gånger. 

Vi påverkas också mera av vår barndom än andra. Har vi haft en bra barndom blir vi ofta harmoniska och framgångsrika som vuxna. Men har vi haft en barndom där vi istället har blivit mycket missförstådda och kanske fått höra att det är fel på oss och att vi inte duger, kan vi istället lida av låg självkänsla och hamna bland dem som blir sjuka av stress och utmattning. 

Vi är överrepresenterade bland de mest framgångsrika, högst presterande och mest uppskattade. Men vi är också överrepresenterade bland dem som är mest sjuka i stressrelaterade sjukdomar och även bland dem som är mest självkritiska och mest lättsårade. Vi är inte så hårdhudade helt enkelt. 

Högkänslighet finns även hos djuren och med ungefär samma procentandel. Detta är väldigt intressant, för det gäller inte bara stora däggdjur, vilket kanske är lite lättare att tänka sig, utan även mindre djur. Till och med hos insekter kan man se det här draget, förmodligen för att det behövs. Alla våra olikheter behövs och eftersom vi är flockdjur behövs det vissa individer som är mera uppmärksamma, som märker när någon inte mår riktigt bra och som observerar när faror närmar sig.

När jag växte upp var det absolut ingen i min omgivning som visste något om det här draget. Och jag fick ofta höra att jag var överdramatisk, överkänslig och överreagerade. Allting med mig var över! Och detta var förstås ingenting bra. Så jag kände tidigt att jag var annorlunda och att det var fel på mig. Och redan tidigt kände jag även att det här "felet" var något hos mig som jag borde försöka dölja. Här gällde det att vara hårdhudad och tuff, så som mina föräldrar - och även alla andra tydligen - ville att jag skulle vara. Och som jag så klart ändå inte lyckades vara. Man är den man är och det går inte att spela teater precis alltid. Samtidigt har jag också alltid känt att jag har många bra sidor och talanger, att det är mycket som är positivt med mig. Men min personlighet, den borde jag helst ändra på.

Jag har känner också ofta av energier från människor i min omgivning. Jag vet för det mesta när folk ljuger och ibland vet jag också på ett ungefär vad som kan ligga bakom osanningar. Oftast vet jag förstås inte detta bokstavligt, jag får bara en känsla och aning. Jag brukar känna på mig när människor inte mår bra och också när de är ute efter att sko sig på andras bekostnad. Jag vet helt enkelt ofta saker som jag inte kan veta. Allt sådant här låter väldigt flummigt för den som inte själv är högkänslig. Samtidigt är de här energierna jag känner av bara ett sätt att beskriva det. För vad det antagligen handlar om är att jag (och andra som är som jag) blixtsnabbt läser av såväl gester som ansiktsdrag och tonfall - oftast utan att vi ens är medvetna om det och våra hjärnor tolkar det. Ibland är detta mera information än åtminstone jag vill ha. Det blir jobbigt att både ta in för mycket och att veta för mycket. 

Och ofta får man då höra att man inbillar sig saker. För den som inte själv är lika duktig på att snabbt läsa av människor och situationer fattar förstås inte. Fast jag vet ju att jag oftast har rätt om andra människor. Och detta kan också vara jobbigt, när andra upptäcker att jag “vet” saker om dem och uppfattar det som obehagligt. Och det är en annan anledning till att jag inte har velat skylta med den här förmågan/talangen (som det ju faktiskt också är...). Ska jag vara ärlig så hade jag, om jag fått välja, valt att inte vara högkänslig för det hade helt enkelt känts så mycket enklare.

Under livets gång har jag ofta hamnat i situationer där det har blivit “för mycket”. Det har bland annat handlat om:

• Arbetssituationer.
• Människor och relationer, framför allt människor som suger energi från en eller som vill ändra på en.
• Modern teknologi, som ofta, ofta är alldeles för mycket för mig, men som det ändå är nödvändigt att förhålla sig till i vår tid. Det handlar om dataprogram och appar som ständigt ska uppdateras, passwords och koder, teknologi som hänger sig och trögar sig... och inte minst handlar det om sociala medier, där jag som företagare känner att jag måste hänga med och vara aktiv, trots att det oftast känns som alldeles för mycket brus och jag blir enormt trött av alla intryck och allas åsikter om allting.
• Pandemin blev också till slut alldeles för mycket för mig. All oro och även att den ledde till en del drastiska och negativa förändringar i mitt liv bidrog till att jag drabbades av en djup depression.

Inte alla, men cirka 70% av oss som är högkänsliga är även introverta. Att vara introvert eller extrovert handlar om hur man tankar energier. Vi som är introverta kan tycka det är trevligt att umgås med andra, men det tar energi. Och för att ladda våra batterier behöver vi egentid. Vi är bra på att sysselsätta oss själva med egna projekt. Du som också är introvert vet precis vad jag talar om! Du som är extrovert tankar istället energi när du umgås med andra och du blir lätt uttråkad och rastlös när du är ensam och vill att det ska "hända saker".

Vi lever numera, sedan årtionden tillbaka, i en värld där det extroverta betraktas som idealet. Vi ska vara ständigt uppdaterade, aktiva, sociala och högpresterande. Som introvert och högkänslig blir det då lätt att få en känsla av att vara "fel". Samtidigt tycker jag nu ändå att vi börjar se en trendförändring, där vi mer och mer ändå börjar bejaka det lite lugnare. Intresset för till exempel mindfulness, yinyoga och meditation växer. Kanske blev det till slut för mycket med allt det extroverta för alla alltid? Och som sagt, vi som är högkänsliga, vi finns och har alltid funnits i alla samhällen - för att även vi behövs.

Boktips:

Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin

Sensitive av Jenn Granneman och André Sólo

SFH: Vad är högkänslighet:

https://www.youtube.com/watch?v=QxVqwFZBSvY

Covid-19-depression

Covid-19-pandemin har bidragit till förödande konsekvenser för den mentala hälsan i Spanien läser jag i Svenska Magasinet Spanien. 40% av spanjorerna är nu deprimerade. Det kallas för "den tysta pandemin". Ja, vem är inte deprimerad? Och jag kommer plötsligt ihåg att jag satt och skrev ihop ett långt blogginlägg i höstas om hur pandemin har påverkat allas vår psykiska hälsa, letade fram underlag i form av artiklar och rapporter och jag skrev och skrev... Texten blev så lång att när jag väl kom igång med min egen historia började jag känna att nej, vem kommer att vilja läsa allt det här? Vem orkar? Och vem orkar ens läsa blogginlägg över huvud taget nu för tiden oavsett ämne? Inte ens jag själv... De bloggar jag prenumererar på skummar jag numera bara igenom för jag orkar helt enkelt inte med dem. Och de som skriver för långa inlägg på Instagram orkar jag heller inte med. Sedan är frågan väl bara om detta gäller alla, skärmtröttheten menar jag. Eller om det bara är jag? Om det kanske till och med hänger ihop med min depression? Allting hör ju ihop, så det kan vara svårt att bena ut. I alla fall är det solklart att Covid-19, "the never ending story" som nu pågått i två år, har påverkat många av oss på olika sätt. Och mig har det definitivt påverkat negativt även om jag försökte vara så positiv som jag bara orkade så länge som det gick. 

Men nu kommer ändå min historia här, i korthet, för den som orkar: Jag är alltså en yogalärare som drev min egen lilla studio fram tills pandemins början 2020. Då blev det, på bara några veckor, plötsligt omöjligt att träffas många på en så liten yta. Under våren höll jag humöret upp. Studion var tillfälligt stängd, jag sände lite yoga på Facebook och Instagram, skrev käcka inlägg på sociala medier och höll i slutet av terminen yogapass utomhus. Då hoppades jag att det bara handlade om ett tillfälligt inkomstbortfall under våren och att allt skulle återgå till det normala när höstterminen började. 

Men så blev det ju inte... I augusti bestämde jag mig för att försöka rädda mig själv genom att stänga ner företaget och välja a-kassa istället. A-kassereglerna säger "allt eller inget". Ville jag vara arbetslös så fick jag alltså inte göra någonting alls som hade med företagande att göra. Så med sorg i hjärtat sa jag upp kontraktet till min studio. Därefter började jag söka jobb, massor med jobb, och fick uppleva hur det känns när ingen, absolut ingen vill ha en! "Du som har så fina utbildningar, betyg och referenser," sa mamma. Och även Arbetsförmedlingen (lustigt nog, men det är väl bara för att man inte totalt ska deppa ihop). För nej, jag dög inte åt någon arbetsgivare. Och det tär på humöret och självkänslan att ständigt bli refuserad. Och ju fler jobb jag sökte, desto flera "nej tack" fick jag så klart. 

I november började jag skaka invärtes. Eller snarare vibrera. Det började i bröstkorgen och sedan spred det sig till benen, armarna, höfterna, nacken och huvudet. Det blev omöjligt att sova. Vissa dagar och nätter vibrerade hela kroppen. Och jag orkade absolut ingenting, jag blev dödstrött av minsta lilla ansträngning. Och jag utreddes. Nej, det var ingenting med hjärtat. Nej, det var ingenting med sköldkörteln och ämnesomsättningen. Min gynekolog sa att nej, så där yttrar sig inte klimakteriet, det låter som något neurologiskt. Jo, jag fick remiss till neurologen också, men det var lång väntetid. Under tiden googlade jag på tänkbara neurologiska sjukdomar, men (tack och lov) var det ingen som exakt stämde in på mina besvär. Sedan blev jag extra ljudkänslig, framför allt på kvällarna. Helt vanliga ljud som hundens tassar mot golvet eller att någon stängde en dörr eller skåplucka skar som knivar igenom hela kroppen. 

Jag blev erbjuden antidepressiv medicin, men ville inte ta den. Istället fick jag tid hos en kurator och gick dit några gånger i januari. Kuratorn övertalade mig till att börja ta antidepressiva trots allt och jag tänkte till slut att vad hade jag att förlora egentligen? Mitt liv var ett helvete, jag sov nästan aldrig, min kropp vibrerade invändigt (ingenting syntes dock på utsidan) och jag hade med stor sannolikhet en neurologisk sjudom och galopperade nu i full fart mot totalt sängläge och i värsta fall döden...

De första två veckorna med SSRI-preparatet Escitalopram var fruktansvärda. Jag visste i och för sig om att detta var en bieffekt, att man kunde bli mycket sämre först, och att det bara gällde att härda ut. Samtidigt var det en konstig känsla, att samtidigt som min hjärna visste om detta och tänkte att det bara handlade om att ge det två veckor och se om det skulle bli bättre, så satt jag samtidigt och googlade olika sätt att begå självmord på smärtfriast möjliga sätt. För om inte medicinen skulle ha effekt, så var nu detta enda utvägen. Så från att någon vecka tidigare ha varit livrädd för att dö i en neurologisk sjukdom, hade nu döden istället blivit lösningen för mig. Mitt stämningsläge var nattsvart. Känslan var ungefär som att befinna sig i en svart grotta under havsbottnen, utan något sätt att kunna ta sig ut. Det fanns helt enkelt ingen framtid för mig.

Men undret skedde och på tionde dagen började något hända. Och under de följande tre-fyra dagarna var det som om något drog mig upp och ur dessa negativa tankebanor. Det kändes verkligen som ett mirakel för allting gick snabbt och ganska exakt två veckor efter att jag börjat ta medicinen mådde jag plötsligt ganska bra och tyckte livet var helt okej... och jag behövde inte gå till kuratorn fler gånger. 

Strax efteråt hade jag dessutom äntligen min efterlängtade tid hos neurologen och det besöket blev mycket trevligt och bra. Ingenting alls tydde på att jag skulle ha någon neurologisk sjukdom.

Medicinen fungerade fantastiskt bra på min hjärna! Jag, som alltid varit en högkänslig person och med stora humörsvängningar, vilket jag alltid har tänkt är en del av min personlighet, blev plötsligt mycket mer neutral i min inställning till det mesta. Och till min stora förvåning kändes detta väldigt behagligt. Jag kan säga att jag nästan njöt av att slippa ha så mycket känslor hela tiden. Och att grubbla så mycket som jag brukar. Min självkänsla förbättrades också. Och jag tänkte (och säkert helt korrekt) att kanske är det så här många människor faktiskt känner sig. Att de inte blir så ångestfyllda, ledsna, superglada, empatiska och engagerade i precis allt. Att de bara vaknar på morgonen och tycker att det mesta är okej.  

Det hände jobbiga saker under våren. Min mamma var till exempel inlagd tre veckor på sjukhus för först gallstensanfall och sedan inflammation i bukspottskörteln, lunginflammation, enorm vätskeansamling och hjärtpåverkan. Hon kunde lätt ha dött, men gjorde det inte. Min bror låg mycket sjuk i Covid-19 under fem veckor, också han med lunginflammation och hjärtpåverkan. Och vår hund var sjuk och skulle avlivas, fast det till slut inte blev så. Alla tre blev bättre och ingen dog. Och jag klarade allt utan några större besvär, vilket hade varit en omöjlighet i normala fall. Jag hade legat sömnlös alla nätter, men det gjorde jag inte nu. Jag kände mig tvärtom förvånansvärt lugn.

Tyvärr kunde jag inte fortsätta att vara den här coola typen för jag fick biverkningar. Jag drabbades successivt av stora underhudsblödningar på mina armar, så där som man ser att riktigt gamla personer ofta har. Till slut kunde jag inte ens nudda något med mina armar utan att det blev stora röda och blålila blaffor. Mina armar såg helt enkelt inte kloka ut. Det här stod inte ens med som en möjlig biverkning av medicinen, men jag misstänkte ändå att det kunde vara den, och fick bekräftat när jag ringde vårdcentralen att man kunnat se den här typen av besvär hos personer som redan tog blodförtunnande medel och sedan började med Escitalopram. Det gjorde ju inte jag, men alla är olika, så om jag tyckte att jag mådde bra nu så kanske jag skulle fundera på att sluta ta medicinen. Så det gjorde jag. Och underhudsblödningarna upphörde.

En av mina armar under tiden som jag tog Escitalopram Accord. Jag har rapporterat biverkningen till Läkemedelsverket.

Men istället ramlade jag tillbaka rakt ner i depressionen igen. Vilket tyvärr är vanligt. Detta sammanföll med att jag äntligen fått mitt första jobb, ett sommarvikariat som vårdbiträde på ett äldreboende. Detta var alltså det enda jobb jag kunde få! Trots att det inte alls är vad jag är utbildad till. Och jag tror att depressionen kanske bidrog till att det här jobbet kändes ännu värre än vad det hade känts annars. Eller kanske tvärtom - jobbet bidrog till att depressionen blev värre än vad den varit annars. Vem vet? Jag tyckte först att det skulle bli roligt, men det blev det verkligen inte. Äldrevården har skrikande personalbrist. De äldre hinns inte med som de borde och man känner sig ständigt otillräcklig. Där jag var placerad trivdes inte heller personalen med varandra och höll inte sams plus att där fanns en uppsjö med vikarier som knappt kunde svenska. Det var som bäddat för dålig kommunikation och missförstånd. Och till detta då långa och fysiskt tunga arbetspass med tuffa arbetstider. Jag hatade mitt liv! Men jag var ändå tillräckligt frisk för att göra mitt bästa på jobbet och jag tror ingen misstänkte att jag egentligen mådde pest. Ibland kan man mer än man tror. Fast hemma räckte inte energin till. Jag orkade absolut ingenting alls på hemmaplan. Ibland gjorde jag lite enstaka yogapositioner och oftast somnade jag under tiden som jag gjorde dem. Jag var ständigt trött, kroppen skakade och jag kände mig ledsen. En stor eloge till alla som orkar arbeta inom äldrevården! Det är inte ett jobb jag kan tänka mig.

Sommaren handlade alltså mest för mig om att bara orka ta mig igenom. Och när hösten kom försökte jag samla ihop mig och tänka igenom min situation. Därefter, i oktober, startade jag mitt yogaföretag på nytt. Utan min egna studio. Jag hyrde in mig i två lokaler och så fort jag började jobba med detta igen började mina livskrafter återvända. De flesta av oss var ju vid detta lag vaccinerade och pandemin var på väg bort. Det kändes verkligen som om hoppet och livet sakta började återvända.

Det är svårare att starta mitt i en termin, upptäckte jag, så jag fick inte så många kunder direkt, men jag planerade för vårterminen för jag vet av erfarenhet att januari är årets kanske allra bästa månad för att starta upp och dra igång nya kurser. Men - pandemin kom tillbaka som vi vet, och nya och ännu hårdare restriktioner för yogabranschen infördes. Så det kom inte så många till terminsstarten. Nästan inga faktiskt. För det första så får ju inte så många komma enligt restriktionerna som säger att man ska ge varje person 10 kvadratmeter. För det andra så har folk har stannat hemma ändå, för att de har Covid, sitter i karantän eller helt enkelt bara väljer att avvakta. Och ännu en gång sitter jag med dilemmat att utgifterna överstiger inkomsterna. 

Så detta är min pandemihistoria och liknande historier delas av många andra företagare i varierande branscher. Andra har andra historier att berätta om anhörigas och vänners sjukdom och bortgång eller om långtids-Covid, eftersläpande besvär som inte vill ge med sig. Eller bara historier om ensamhet. 

Mina inre skakningar har kommit och gått. Som bäst mådde jag väl egentligen när jag tog SSRI-medicinen. Men jag vet samtidigt av erfarenhet att en depression brukar gå över av sig själv till slut. Min första stora depression började under mitt sista år på gymnasiet och även då var det en serie händelser som utlöste den. Så det är inte som om depressionerna bara flyger på mig helt utan vidare, utan där finns orsaker. Sedan är jag förmodligen en skör blomma och känsligare än många andra. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam, utan att många andra också upplever samma sak. Depressionen jag hade som tonåring tog det ungefär två år att ta sig igenom innan jag kände mig helt normal igen.

Men detta är ju en "tips-sida", så vad är då tipset? Jo, första tipset är att läsa Anders Hansens bok "Depphjärnan", för det hjälper att få lite bakgrund och forskning i ryggen. Då förstår man att en depression kanske inte är ett så helt onormalt sätt att reagera på när livet är tufft. 

Anders Hansen skriver  att han själv tillhör den sortens människa som är lite mera orolig av sig. Det tror jag säkert. Det är därför han är psykiatriker. Precis som att jag är yogalärare, inte för att jag är av naturen lugn (och vig...), utan tvärtom. Jag upptäckte direkt när jag började med yoga att det hade en enormt lugnande effekt och att hela jag mådde så mycket bättre. De senaste 20 åren har yogan därför varit min drog. Så detta är mitt andra tips; gör yoga! Och kom ihåg att det finns många olika yogasorter att välja på, så ge inte upp ifall du provar och inte riktigt fastnar för det. Testa andra varianter! Och vill du inte ge dig iväg till någon yogaklass så kan du botanisera gratis på Youtube. Eller testa några av mina gratispass, som du hittar på Facebook (Ylva Flennegård Yoga) eller Instagram  (@ylva_flennegard_yoga) under videofliken. Jag har även ett par videos på Youtube ifall du söker på mitt namn.

Mitt tredje tips är att söka hjälp. Jag fick hjälp av en kurator att våga börja ta medicinen, som ju faktiskt lyfte mig ur min depression. Sedan var det tråkigt att jag fick biverkningar och inte kunde fortsätta, men det kanske inte du får. Och biverkningarna som just jag fick är mycket ovanliga. Var åttonde person i Sverige tar SSRI-preparat idag och jag vet inte riktigt vad man ska tänka om det. Det är så klart tragiskt i sig, men samtidigt så tyder det kanske på att det behövs just nu och att det hjälper? 

Andningsteknik som förebygger Covid-19

Lymfatiska systemet är viktigt för vårt immunförsvar och något av det bästa du kan göra för att förebygga sjukdomar är att hjälpa ditt lymfsystem på traven. Hur? Genom långsamma djupa andetag och genom att röra på dig! Till skillnad från blodomloppet, som har hjärtat som en pump, så har inte lymfsystemet något sådant, utan är helt beroende av att vi andas och rör oss. Yoga till exempel är därför ett väldigt bra sätt att stärka immunförsvaret.

I yogan finns även en andningsteknik som visat sig vara särskilt bra för immunförsvaret, nämligen Brahmari, den "hummande" andningen. Hummande har i studier visat sig kraftigt öka nivån kväveoxid/kvävemonoxid i bihålorna och näsan, så mycket som upp till 15-20 gånger. Kväveoxid är ett ämne som produceras naturligt i kroppen och som reglerar till exempel spänningen i blodkärlens muskulatur och kan minska inflammation i lungorna. Kväveoxid är bakteriedödande och även antiviralt, det vill säga effektivt mot virus och det har i ytterligare studier nu visat sig kunna påverka också det coronavirus som orsakar Covid-19. (Studien har publicerats i tidskriften Redox Biology). 

Så hur gör man? Det är superenkelt! Sätt dig (eller stå) med rak rygg och avslappnade axlar. Andas in långsamt och djupt och andas sedan ut med ett hummande ljud (stängd mun hela tiden) så att det skapas en vibration inuti bröstkorgen. Försök att göra utandningen längre än inandningen. Hummande aktiverar även vagusnerven, som är viktig för vårt välbefinnande. Bäst är om vi kan humma 60-120 gånger per dag, men som alltid, lite är bättre än inget!

Källor bl.a. Göran Boll Yoga, Uppsala Universitet (uu.se) 

Vara glad när det känns jobbigt

                                            Foto: Unsplash, CDC

Det finns de som har det värre. Det gör det alltid. Och om jag så skulle vara döende så finns det ändå de som har det värre, som också är döende men på ett mycket värre sätt, som dör under tortyr och lemlästning. Inga tankar som man blir direkt upplyft av. Men nu är jag tack och lov inte döende, bara lite smådeppig.

Jag är uppfostrad så, till att vara tacksam och nöjd och tänka på andra som har det mycket värre än jag själv. Mina måltider som liten handlade därför, i uppfostrande syfte, mycket om barnen i Afrika. För där pågick det en svältkatastrof. Och eftersom jag var en sådan där spetig liten tjej som inte ville äta, fick jag ofta höra om dessa stackars svältande barn. De som inget högre önskade än att få ha det så bra som jag och äta husmanskosten som jag satt och ratade. Informationen fyllde sin funktion så tillvida att jag kände mig gruvligt skuldmedveten när jag satt där och rörde runt i min mat. Och jag tyckte sååå synd om de stackars afrikanska barnen. Men åt gjorde jag ändå inte. 

Nu låter det kanske som om jag hade hemska föräldrar, men så var det absolut inte. De gjorde bara sitt allra bästa för att jag inte skulle utvecklas till ett själviskt och ouppfostrat barn. Ren godhet. Och delvis kör de samma stil ännu. Fortfarande om jag till exempel beklagar mig för mamma över det svenska vintervädret så kan det komma kommentarer om Syrien och Lesbos, där de nog har det varmt och skönt... Bara så att jag vet. Det är aldrig jag som har det värst. 

Nej, jag är tacksam. Och ändå finns där en del småsaker som skaver just nu, bland annat tack vare Covid-19. Som att jag blivit arbetslös, inte känner att jag kan röra mig ute helt fritt och att jag ständigt oroar mig för mina nära och kära, för att de antingen är 70-plussare och i riskgruppen, eller bara är ute och åker med kommunala transportmedel eller hänger med kompisar. Livet har helt enkelt blivit lite farligare och mera oförutsägbart känns det som. Även om jag verkligen inte har det värst. Med mat på bordet och tak över huvudet och a-kassa dessutom. Samtidigt är det ändå så - och det gäller förstås inte bara den pågående situationen - att jag aldrig har blivit lyckligare över att tänka på andra som har det sämre. Hur glad blir man av det? Eller av att påminnas om att det minsann kunde vara mycket värre? Finns det något mera ångestskapande än att tänka på allting som skulle kunna hända och bli värre? 

Grejen är nämligen denna, att negativa tankar inte går att göras till positiva så där rakt av. Däremot, genom att tänka på sådant som är positivt, alltså på riktigt och utan att behöva ställas i jämförelse med sådant som är värre, då kan man känna sig lite gladare. Att få släppa Corona-tänket en stund och istället leka med sin hund, att ut och springa en runda i parken när det är soligt och härligt väder, att unna sig att göra yoga direkt på morgonen, dricka gott te och läsa en bok, att ha familjen samlad till en supergod middag på fredagskvällen eller bara det faktum att FN:s matprogram fick fredspriset (och inte Donald Trump) - sådant gör i alla fall mig glad på riktigt. Över huvud taget tycker jag det är en stor hjälp att inte precis alltid hålla på och vara uppdaterad om Covid-19 dygnets alla timmar. För mig blir det lätt för mycket. Och jobbsökandet försöker jag ägna mig åt ett visst antal avsatta timmar i veckan, men sedan släppa oron över hur jag ska försörja mig i framtiden under resten av tiden. För jag mår helt enkelt inte bra av att vara så realistisk att jag hela tiden frotterar mig i verklighetens råhet fullt ut. De ibland så små, men ändå goda, bitarna av vardagen behöver också få uppmärksamhet. 

Så i korthet, det finns sådant som känns bra och det finns sådant som känns mindre bra. Och vad är skönast att tänka på när man vaknar mitt i natten? Att medvetet styra tankarna dit tycker jag inte är något man behöver känna skuld över. Det är helt enkelt en överlevnadsstrategi.

I coronavirusets kaos

Så har vi plötsligt blivit tvingade att lugna ner oss. För plötsligt är ingenting längre som vanligt. Och vi kan inte hålla vårt vanliga tempo. Inte springa i högsta fart från den ena aktiviteten till den andra, från möte till möte och låta resorna avlösa varandra. Det går inte att planera. För vem vet hur det kommer att vara om en månad, en vecka eller bara imorgon?

Coronaviruset håller verkligen på att förändra allting och på mycket kort tid. Länder stänger sina gränser och sätter medborgarna i karantän. Det hamstras så affärernas hyllor gapar tomma. Världens börser kraschar. Folk blir uppsagda och företag riskerar konkurs. Och i Sverige, som länge hållit en mera avslappnad attityd, jobbar ändå allt fler hemifrån och undviker folksamlingar. Och nu stänger även landets gymnasium- och högskolor. Allt går med svindlande hastighet och verkligheten känns mer och mer som en bisarr dröm.

Mitt i detta kaos får alltså många av oss plötsligt mer tid, nu när vanliga rutiner sätts ur spel. För den som inte ska iväg och jobba någonstans längre sparas restiden in och själva arbetet kan dessutom ibland effektiviseras, ibland får det helt enkelt bantas ner. Själv kan jag sova lite längre om morgnarna för nu är vi fler här hemma som kan turas om med att gå ut med hunden. Och min man, som brukar vara utomlands hela veckorna, är plötsligt hemma och ska ta itu med olika husprojekt på kvällstid. Plötsligt ska vi umgås tre man och en hund här hemma, äta våra måltider ihop och prata med varandra. Så konstigt! 

För första gången på månader har jag alltså tid att skriva ihop ett blogginlägg. Och kanske att någon annan, som också fått mera tid, hinner läsa, vem vet. Mer tid att tänka alltså, mer tid att bry oss om varandra, även på distans. Det känns nu viktigare än någonsin att hålla kontakten med de utflyttade sönerna, som befinner sig i Stockholm och i Barcelona (instängd ensam i en lägenhet). Mer tid till att sova. För den som klarar att sova alltså och inte istället ligger och oroar sig. För oro är ju inte direkt svårt att känna i nuläget. Vad ska hända? Hur ser det ut om bara en vecka? Igår var min yogastudio fortfarande öppen (fastän nästan ingen vågade komma). Idag är den stängd och jag vet inte för hur länge. All min vanliga verksamhet ligger nere just nu och om det blir ett kort stopp på några veckor så går det nog bra. Men blir det ett långt uppehåll så kan det här verkligen bli droppen som får mitt lilla företag på fall. När tillvaron börjar svaja blir det plötsligt enkelt att se hur lätt det är att ta saker för givna. Och hur många, små välfungerande saker jag normalt har i mitt liv och som jag kanske inte värdesätter tillräckligt. Hälsa, inkomster, mat i affärerna, familj och vänner...

Plötsligt gäller mindfulness mer än någonsin. Att ta en dag och en uppgift i taget. Sedan får vi se, det finns helt enkelt inget annat val. Att uppskatta de små glädjeämnena som trots allt fortfarande finns kvar. När jag tar morgonpromenaden med hunden och solen skiner, det är vindstilla, fåglarna kvittrar och jag känner att våren är här. Då är det väldigt lätt att glömma kaos och oro och ändå känna sig lugn och glad. En kopp te och en lässtund. Netflix kan också vara ett bra sätt att för en stund glömma allt tråkigt. Att laga god mat. Ta ett bad. Göra yoga hemma. Att trots allt ha lyxen att få känna sig frisk just nu. 

Förhoppningsvis bidrar den här krisen också till att vi blir mer solidariska med varandra. Att vi delar med oss till dem som behöver, hjälper den som inte kan gå och handla själv, håller kontakten, uppmuntrar varandra. Vi är i detta tillsammans. Det är kanske det som är meningen med det hela. Att vi ska inse det. Att vi är på Jorden tillsammans och att egoism inte har någon plats. 

Tre smarta strategier för julstressen

Det lackar mot jul i en väldig fart. Det är knappt man hänger med. För det finns ju så mycket att göra... Så hjälp - hur ska vi hinna allt? Men lugn, det finns tre bra sätt att hantera detta:

1 - Prioritera
Det här är det vanligaste rådet. Tänk efter vad som är viktigt, diskutera med alla inblandade, delegera och hjälps åt. Det låter jätteenkelt, men är ibland något krångligare i verkligheten. Fast jag är själv väldigt mycket för det som är lagom och i balans, så det här är nuförtiden min metod också. Allt behöver inte göras helt enkelt. Och allt behöver inte göras bara av mig. Ofta tar vi på oss mycket mera än vad vi egentligen behöver.

2 - Gör allt
Jo, det går faktiskt och jag har provat den här metoden också. Se bara till att stiga upp riktigt tidigt om morgnarna, så vinner du tid. Fem kan vara en bra tid. Fyra är kanske ännu bättre, då blir det ju ytterligare en timme extra tid. Det jobbigaste är ofta det här med att komma upp ur sängen, men har man väl lyckats med det så är det fantastiskt så mycket man hinner få uträttat de första timmarna på morgonen innan andra ens hinner vakna. Visst, man blir trött och det går inte att hålla på så i evighet. Men ta en liten powernap på eftermiddagen, så får du mer energi till kvällen. Efter tre dagar med supertidig uppstigning kan det vara dags att få sova lite längre nästa morgon. Därefter kan man köra tre tidiga morgnar igen. Vi klarar stress bra, bara vi får återhämtning. Därför är det viktigt att detta med alldeles för få timmars sömn bara är något man gör periodvis och inte alltid. Så unna dig att få ta det riktigt lugnt sedan när allt väl är gjort.

3. Gör inget - eller bara väldigt lite
Radikal omsvängning, men ingenting är faktiskt viktigare än hälsan. Börja med att förklara för omgivningen att du i år prioriterar dig själv och att må bra. Och att du därför komma att ligga väldigt lågt på julfronten. Skriv sedan en lista på allt som "måste" göras före jul. Därefter tar du din kalender och stryker allt! Börja sedan om från början med helt tomma dagar. Där fyller du in det som är absolut nödvändigt, vilket kan vara att gå och arbeta, att handla hem mat och kanske även att laga till den, samt för den som har barn så klart att gå på luciafirande och liknande. En del plikter kommer vi helt enkelt inte undan, men om vi rensar bort allt annat så blir dessa saker mera lustfyllda. Därefter fyller du varje dag i något som hjälper dig att ladda dina batterier, som verkligen ger dig energi och hjälper dig att må bra. Det kan vara träning, promenad, att läsa en stund, ta ett bad, fika med en kompis, gå på massage. Vad helst som just du tycker om och se till att detta verkligen blir av. Efter detta kan du plocka in en eller ett par saker från listan, beroende på hur lång tid de tar i anspråk. Dessa saker sätter du inom parentes. Du gör dem sedan bara i mån av tid. Och du ska se så mycket lugnare och skönare de här decemberdagarna kan bli.

Alla alternativen är egentligen bra. Det enda som inte är bra är när vi fastnar i själva stressen och känner oss överväldigade och hjälplösa. Med en plan, en strategi, blir allting enklare.

Mobillådan

Det här är verkligen värt ett inlägg. För äntligen har vi fått lösningen på hur vi ska klara av det här med stressen kring att alltid vara uppkopplade, inte veta hur vi ska kunna ta en paus och att ständigt känna oss jagade och aldrig kunna stänga av. Och för oss som faktiskt lägger ifrån oss mobilen ibland får vi nu även lösningen på hur vi ska kunna hitta den igen (i våra förmodat stökiga bostäder då och med våra överstressade hjärnor som inte längre klarar av att komma ihåg saker). Och lösningen är: Mobillådan!!! Vi lägger helt enkelt våra mobiler i en låda! Vilket smart geni är det som äntligen har tänkt ut detta? Kan det kanske möjligen vara en fyraåring som satt på golvet och lekte och plötsligt sa: "Om jag lägger mitt lego i den här lådan, då kan Alva lägga sina pussel i den där lådan. Och ni, ni kan lägga era mobiler i den där lådan!" Och någon som hörde detta utbrast: "Jamen visst! Så perfekt! En mobillåda! Detta kan verkligen många människor ha nytta av. Och kanske kan det till och med bli årets julklapp?" Och så har vi därmed även fått lösningen på vad vi ska ge bort till alla dessa människor som redan har allt. För någon mobillåda har de förmodligen ännu inte hunnit skaffa sig. 

Förutom jag då. För jag har faktiskt redan en. Så egentligen var det jag som uppfann mobillådan, bara det att ingen känner till det. Fast min går egentligen under namnet "sladdkorgen". För jag tröttnade på att ha mina sladdar, laddare och högtalare spridda lite överallt omkring. Så jag åkte till IKEA och köpte mig en korg, där numera mina sladdar och även högtalarna som jag använder under yogapassen, får bo. Samt även mobilen när jag inte använder den och den inte ligger på laddning.  

Konceptet var så bra att jag även skaffade en större korg, där mina stickade och virkade sjalar och ponchos fick bo. För de hade också en tendens att ligga kringspridda överallt runt huset och vara svåra att hitta när man som bäst behövde dem. Lådor/boxar/korgar är helt enkelt jättebra att förvara saker i, och det är verkligen på tiden att denna stora hemlighet nu sprids till allmänheten.

Så då vet vi alltså vad vi ska ge varandra i julklapp. Och vi kommer alla att bli mycket mera avslappnade och lyckliga när vi väl får våra mobillådor på plats. Dessutom kan man vara kreativ och göra dem själv. Det blir säkert extra uppskattat med en hemsnickrad låda? I och för sig är jag själv inte så särskilt vass på att snickra, men jag kanske kunde tillverka av skokartong och måla personligt och trevligt. Kanske dekorera med lite pärlor? Eller - man kan ju faktiskt virka en mobillåda...

Jag tror jag ska virka en jättestor, som vi kan ha i yogastudion!

Ashwagandha - superkraft i vardagen

Jag tittade på en amerikansk internetserie om medicinalväxter (herbalism). Här avhandlades bland annat sömproblem, trötthet, stress, cancer, infektioner och hormonella åkommor (infertilitet, klimakterieproblem etc). Många olika ört- och kryddväxter nämndes och flera olika specialister uttalade sig. Men någonting tycktes alltid finnas med på ett hörn, vilka besvär det än handlade om och vilken specialist som än uttalade sig, nämligen ashwagandha. Denna rot tycks hjälpa mot allt! Så kan detta verkligen vara sant? Och vad är egentligen ashwagandha, för det är väl inte precis någonting man odlar ute i sin egen trädgård?

Ashwagandha (withania somnifera) är en växt, eller snarare buske, som odlas i Asien och som traditionellt används inom bland annat ayurvedisk medicin. Den brukar även kallas för indisk ginseng. Framför allt är det roten som används, men man kan även använda bladen. Och ja, det verkar vara en planta som har krafter utöver det vanliga: antiinflammatorisk, antioxidativ, tumörhämmande, antidepressiv samt balanserar blodsockret och boostar hjärnan. Den sägs även kunna hjälpa mot infertilitet när inga medicinska hinder kan hittas. Ashwagandha är nämligen en så kallad adaptogen. Och adaptogener är växter som skapar balans i systemet (påverkar bland annat ämnesomsättning, signalöverföring, hormonbalans och cellandning) och skyddar oss mot inre och yttre stressfaktorer oavsett vilka och ger oss därmed större livskvalitet. Så vad man än lider av så kan alltså en adaptogen vara till hjälp. Just ashwagandha används främst mot depression och trötthet och har i studier visat sig ha bättre effekt än placebo. Fortsatt forskning pågår på flera områden, bland annat avseende dess positiva effekter på immunförsvaret. Så kanske är detta en av framtidens mediciner? 

Och var får man då tag på detta livselixir? Det visade sig vara enklare än jag trodde faktiskt. Ashwagandha håller på att erövra Sverige och finns att köpa i hälsokostbutiker samt på Internet, där man hittar det på nätapoteken. Så med bara ett klick kommer ashwagandhan direkt hem i brevlådan och utan fraktkostnad dessutom om man väljer rätt leverantör. 

Tre veckor får man sedan ta sina kapslar morgon och kväll för att komma upp i full effekt. Jag är nu inne på min femte vecka, så vad har det gett för resultat? Ja, den stora effekten är att jag både sover djupare och mera effektivt och att jag klarar mig på mindre sömn. Jag vaknar utvilad före väckarklockan! Eftersom jag bland annat testar detta som ett medel mot min vanliga vinterdepression, som brukar börja kännas av nu i oktober, så är detta positiva nyheter. Ett av problemen med vinterdepressionen är nämligen att jag blir så trött. Ofta är jag trött redan när jag vaknar. Däremot vill jag inte påstå att det har någon direkt humörhöjande effekt. För ett annat problem med vinterdepressionerna är ju just nedstämdheten. Jag hade gärna velat att ashwagandhan även gjort mig lite gladare. Men vem vet, det kanske händer på sikt om jag bara har tålamod. Lugnare skulle jag nog däremot hålla med om att att jag känner mig. Att jag inte bryr mig så mycket om småsaker eller blir upprörd. Eventuellt. För detta skulle också kunna vara en effekt av att jag har ökat på min meditationstid. För intressant nog så har ju även regelbunden meditation visat sig kunna ha liknande effekter som ashwagandha. Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Men bättre med energi, det skriver jag under på. Och det är ju också fullt möjligt att andra personer reagerar på helt andra sätt. Det är bara att prova! Inga kända biverkningar finns nämligen och det är också ett av kraven för att något ska klassificeras som en adaptogen. 

Källor bl.a.: Remedy: Ancient Medicine for Modern Illness, kurera.se, tidningenhalsa.se, Kostguiden - Anthony Williams

Baka gott surdegsbröd

Varför ska man äta surdegsbröd? Jo, för att:

• det innehåller mjölksyrabakterier och ger en bättre tarmflora
• det har ett lägre GI och höjer därmed blodsockret långsammare
• det ger större mättnad
• det underlättar mineralupptag

Dessutom är det saftigt och gott! Och ytterligare en viktig sak för mig som är känslig mot vete: jag tål det här brödet! Och eftersom jag älskar bröd, så är det verkligen goda nyheter. (Obs att jag inte är glutenallergiker, utan "bara" har en överkänslighet mot vetemjöl.)

Så hur gör man och är det svårt? Nej, inte särskilt. Det är snarare både enkelt och kul, även om det tar några dagar. Men är det inte samtidigt något härligt med att det får göra det? 

Gör så här:

Dag 1: Blanda 1 dl grovt rågmjöl med 1 dl ljummet vatten. Täck över med plastfilm, men låt det vara lite glipor i kanterna så att syre kommer in. Sedan ställer du din surdegsblandning varmt, gärna i köket och bredvid spisen.

Dag 2: Rör om. Degen ska vara fortsatt täckt med plastfilm när du inte rör i den.

Dag 3: Rör om. Vid det här laget bör det ha bildats pysande bubblor i degen och den har börjat lukta lite syrligt.

Dag 4: Tillsätt 5 dl ljummet vatten och 5 dl grovt rågmjöl och rör om. 

Dag 5: Nu är den klar och det ska börja bakas! 

Lägg 15 g jäst (alltså ca 1/4 paket, men jag tror det funkar också helt utan jäst) i en bunke och häll över 2 tsk salt och 1 msk honung. 

Ljumma 5 dl vatten och 1 dl mjölk (alltså totalt 6 dl vätska). Du häller lite av vätskan över jäst-salt-honung och blandar ut. 

Blanda ner 1,5 dl av din surdeg.

Tillsätt resten av vätskan och arbeta ner (med t.ex. en stor träsked) ca 10 dl dinkelmjöl fullkorn. 

Fyll på med vanligt vetemjöl (ca 1-2 dl) tills degen håller ihop, men är fortsatt rätt lös. 

Pudra över vetemjöl och låt jäsa i 1,5 timmar eller lite längre. 

Strö ut vetemjöl på bakbordet. Vill du ha det så "okletigt" som möjligt så kan man ta ett bakplåtspapper och strö vetemjöl över och sedan baka ovanpå. 

Tippa sedan ut degen, strö vetemjöl över, och platta ut den till en stor rektangel. (Du behöver inte knåda.) 

Skär sedan degen i 6-7 cm stora remsor och dela varje remsa i 3-4 bitar. 

Forma varje bit i handen och lägg på en plåt. Det blir två plåtar.

Grädda varje plåt i 240 grader i ca 17 minuter (håll koll eftersom ugnar är olika).

Låt svalna på galler utan att övertäckas, så blir det en fin brödskorpa.

Ät och njut, de här bröden är supergoda!

Frys in de småbröd du inte ska använda, så har du alltid gott bröd till hands i frysen.

Och vad gör vi med resten av surdegen då? Jo, den fryser vi också in! Dela i ca 1,5 dl stora bitar. Jag har hittills bara frusit in i plastpåsar, vilket är en aning kladdigt. Det är förmodligen en bättre idé att istället köpa små burkar i lämplig storlek.

Nästa gång du vill baka tar du ut en av dessa små surdegar på morgonen dagen innan du ska baka och låter den tina i rumstemperatur. När den har tinat tillsätter du 1 msk grovt rågmjöl och 1 msk ljummet vatten och rör runt.

Dagen efter kan du baka igen och då använder du din surdeg precis som förra gången.

När det bara återstår en förpackning i frysen tinar du den och tillsätter istället 5 dl ljummet vatten och 5 dl grovt rågmjöl, så du får en stor deg igen som du dagen efter på nytt kan dela upp i mindre. Och så fortsätter processen...

Lycka till! 

Inspirationskällor: Arla, Annas nya mat

Bästa tipsen för att inte bli förkyld

Det känns onekligen lite riskabelt att sitta och säga att man sällan är sjuk. Så det är kanske säkrast att låta bli... För trots allt så drabbas även jag ibland av en och annan förkylning. Men för det mesta så brukar jag lyckas hålla mig ganska frisk. Det kan man väl våga få säga utan att genast behöva drabbas av feber och halsont som straff? Fast - det är faktiskt inte så att det bara händer av sig självt, jag har medvetna strategier. Och det var dessa enkla råd jag tänkte dela med mig av. Följer du dessa så minskar risken att bli sjuk, jag lovar. Alltså, det underlättar att:

Äta mycket frukt, grönt och nötter

Foto Elena Sergienko, Unsplash

Vitaminer, mineraler, antioxidanter, fytonutrienter... Vitamintabletter kan aldrig riktigt ersätta "the real thing", där alla goda ingredienser dessutom samverkar med varandra. Att få in mycket av detta i kosten ökar risken att hålla sig frisk väsentligt.

Sova tillräckligt
Sömn är återhämtning och återuppbyggnad. En uttröttad kropp har mycket lättare att falla offer för virus, men få människor sover idag de 7-8 timmar de behöver. Sömn behöver prioriteras. Och jag försöker verkligen vara disciplinerad när det gäller detta, eftersom även jag med lätthet faller för både iPadens, mobilens och Netflix lockelser sent om kvällarna. För att inte tala om böckerna som alltid ligger i en trave på sängbordet. Men jag behöver verkligen min sömn och det vet jag.

Vara utomhus varje dag
Eftersom jag har hund som måste motioneras får jag per automatik cirka två timmars utomhustid dagligen med honom oavsett väder. Det tar tid och energi. Men det ger också tillbaka. Det var när jag som tonåring började extrajobba med att cykla ut reklam som jag upptäckte vilken skillnad det kan göra att vistas utomhus mera. Förutom mina vanliga cykelturer till och från skolan blev det nu sex till åtta timmar ytterligare ute på cykeln varje vecka. Och plötsligt blev jag inte förkyld eller sjuk längre! Och då handlade det inte ens om att vara utomhus i dagsljus som ju är så hyllat. Utan mycket av tiden tillbringade jag cyklandes i mörker och kyla på kvällstid. Men det fungerade det också. 

Att vistas i naturen är förstås det allra bästa, eftersom den har en bevisat lugnande och läkande effekt på oss människor. 

Tvätta händerna ofta
Framför allt när man har varit iväg någonstans (affärer, jobb, bussar, dagis, bio etc.) och naturligtvis inför varje måltid. Och här pratar vi inte om specialgrejer som antibakteriell handsprit utan bara om vanlig handhygien med tvål och vatten. Enkelt men viktigt.

Undvika att peta sig i näsa, mun och ögon
Svårare sagt än gjort kanske? Men det här är "portar" där virus lätt slinker in, så se till att i alla fall tvätta händerna först.

Inte sova i samma rum som någon som är sjuk
Det här är kanske också lättare sagt än gjort, framför allt om man har småbarn eller är trångbodd. Men delar man säng med en genomförkyld partner är det självklart lättare att man själv blir smittad. För mig är det viktigt att vara frisk för att kunna utföra mitt jobb som yogalärare, så jag är verkligen jätteglad att vi har ett gästrum...

Göra yoga
Så klart! Eftersom det stärker immunförsvaret och det är mycket andningens förtjänst, andning i kombination med rörelse. Även att vi genom yogan lär oss att slappna av är viktigt för att vi ska kunna hålla oss friska. Stress över huvud taget sliter hårt på oss och vårt immunförsvar. Sedan är det tyvärr inte så att yoga en gång i veckan per automatik håller alla sjukdomar och besvär borta. Men en liten yogados varje dag har ofta effekt. Yoga är som medicin, det behövs regelbundet. 15 minuters yoga varje dag är därför egentligen effektivare än 1,5 timmes yoga en gång i veckan, även om det kanske upplevs som roligare att gå på det där långa passet än att göra yoga själv en stund dagligen.

Det finns alltså en del vi aktivt kan göra för att öka oddsen att hålla oss friskare. Med hopp om en skön höst och vinter!