Jag har last Harriet B Braikers bok “Getting Up When You’re Feeling Down”, som handlar om enklare typer av depressioner, dem som många av oss får en släng av då och då, när till exempel vardagen känns mörk och trist och vi har en tendens att hamna i negativa tankemönster. Och det är just detta som är så typiskt för den deprimerade; att upphöra med aktiviteter, dra sig ifrån sociala engagemang och börja älta. Det blir som en ond spiral, där de negativa tankarna leder till ännu mera negativitet och till slut rakt in i depression. Följande smarta tips får vi för att bryta detta redan på ett tidigt stadium:
Tips 1 – Fysisk aktivitet har en kraftigt humörhöjande effekt och sätter fart på endorfinerna. Dessutom ökar välbefinnandet eftersom man känner sig nöjd med sig själv när man tränat. Det gäller bara att inte tänka negativa tankar under tiden. Du bör alltså inte utnyttja din promenad eller joggingrunda till att tänka på hur hemskt allting är, utan koncentrera dig istället helt på aktiviteten.
Tips 2 – Söka andras sällskap (även om det ofta känns som om man vill göra precis tvärtom och isolera sig) och se till så det är glada människor som man trivs med. Sedan gäller det att inte börja gnälla och oja sig över hur man själv mår, utan istället fokusera på den/de andra och ställa frågor och intressera sig.
Tips 3 – Göra någonting positivt för någon annan. Detta att kliva utanför sig själv och fokusera utåt gör att vi mår bättre. Också att känna att vi kan betyda något för någon annan har en positiv effekt.
Tips 4 – Göra något man mår bra av och tycker är roligt. Deppighet kan bero på att vardagen helt enkelt känns för tung och att dagarna radar upp sig fulla med ”måsten” och ”borden” och att allt det roliga är urplockat. Plocka in det roliga igen! Gör en lista på saker du gillar, och se till att planera in dem i schemat. Låt dem rentav få prioritet, så att vardagen kan kännas trevligare igen. Att göra roliga saker ökar vår kreativitet och gör oss mera effektiva. Vi bör också se till att peppa oss själva och säga snälla saker, så stäng av den negativa rösten inne i huvudet och släpp på den positiva.
Tips 5 - Ge andra komplimanger och ta emot andras komplimanger med ett leende och säga ”tack” istället för att förringa oss själva. På så sätt bidrar vi till att skapa en bra atmosfär, som gagnar alla.
Tips 6 - Distrahera tankarna bort från depressionen med något som kräver tankeverksamhet på ett positivt sätt. Allting som går tvärtemot att sitta och älta och bekymra sig och tänka negativa tankar är bra; korsord, pussel, dataspel, laga mat efter komplicerade recept, plugga språk, se något engagerande på tv eller läsa intressanta artiklar, där man lär sig något nytt. Det faktum att man gör en ansträngning att INTE tänka på sig själv och sina problem, bidrar till att sakta ner och dämpa ”fallet”.
Tips 7 – Positiva leken; man letar efter det mest positiva hos varje person man träffar eller pratar med. Eller/och skriver man varje kväll ner allting positivt som hänt under dagen. Och sedan läser man igenom listan med jämna mellanrum.
Tips 8 – Skratta! Här handlar det om att titta på komedier, läsa roliga serier eller böcker och tänka på roliga episoder från sitt eget liv och sådant som andra berättat. Humor och komik är bra för hjärnan och humöret.
Tips 9 – Den som ser bra ut trivs bättre med sig själv, vilket innebär att det är direkt kontraproduktivt att på grund av negativa känslor helt strunta i sitt utseende. Ta på dig något du trivs i, fixa till håret och behövs det gå ut och köp nya kläder, ny makeup eller gå till frisören.
Med andra ord handlar det om att agera tvärtemot vad vi normalt gör när vi börjar känna oss nedstämda. Dessa positiva handlingar kan leda till att vi ”lyfter oss” redan innan de depressiva tankarna hinner få ett grepp.
Källa: Getting Up When You’re Feeling Down – Harriet B. Braiker, PH. D.
onsdag 2 november 2011
tisdag 25 oktober 2011
Köttfria måndagar på svenskt hotell
Första hotellet i världen som anammar Meat Free Monday's kampanj med vegetariska måndagar för att spara miljön och främja en sundare livsföring är svenskt; Nordic Light i Stockholm!
Och det kan jag känna viss stolthet över. Kampanjen har annars sitt ursprung i Storbritannien med Paul McCartney och familj som upphovsmän, men sprider sig snabbt över världen. Vill vi ha en bättre miljö med färre koldioxidutsläpp är mindre köttkonsumtion en av de riktigt stora insatser vi faktiskt kan göra!
Källor: www.meatfreemondays.com, www.nordiclighthotel.se
Och det kan jag känna viss stolthet över. Kampanjen har annars sitt ursprung i Storbritannien med Paul McCartney och familj som upphovsmän, men sprider sig snabbt över världen. Vill vi ha en bättre miljö med färre koldioxidutsläpp är mindre köttkonsumtion en av de riktigt stora insatser vi faktiskt kan göra!
Källor: www.meatfreemondays.com, www.nordiclighthotel.se
fredag 21 oktober 2011
Fatta beslut
Vi fattar ständigt beslut, hundratals varje dag, de flesta så små att vi inte ens tänker på dem som beslut. Men så finns de större och svårare besluten. Dem som vi måste ta, men inte alltid vet hur. Och ingenting, nästan, är så energikrävande som att fastna mitt i vägkorsningen och inte kunna välja riktning. När man bara inte vet, trots att man tänkt och tänkt och gått igenom alla alternativ. När kanske det finns flera alternativ som är lika rätt. Eller lika fel.
Det finns två bra lösningar ut ur detta att ta till när man kör fast. Den första (och jag kommer inte ens ihåg vem som har sagt det, bara att det ofta fungerar rätt så bra) lyder: ”First you make the decision. Then you work to make it right.” Detta betyder alltså att det viktiga är att faktiskt ta ett beslut, oavsett vilket det blir, så att vi kommer vidare. Därefter ödslar vi inte mera tid på att fundera över om det var rätt eller fel, utan vi gör vad vi kan för att det ska BLI så rätt som möjligt. Vi är på väg någonstans och vi jobbar på det.
Det andra sättet handlar om att distansera sig ifrån problemet och under tiden låta det undermedvetna hitta lösningen. Tänk dig det ungefär som att laga till en gryta. Du måste lägga i alla ingredienserna, men sedan kan du lämna den att puttra och gå och hitta på någonting helt annat under tiden. När du kommer tillbaka så har du en god måltid. Vad man gör här är helt enkelt att först ta fram alternativen, även de som verkar helt vansinniga. Ta fram alla möjligheter i ljuset, granska dem objektivt. Där har du dina ingredienser. Sedan kopplar du av från problemet. Ta en promenad, gå och simma, gå på konsert eller vad som helst, gärna något kreativt, men tänk inte alls på ditt problem, utan tillåt dig själv att få distans. Så småningom, när du återvänder till ditt problem, börjar ofta en lösning tona fram, om den inte rentav ligger där helt klar och väntar.
Det finns två bra lösningar ut ur detta att ta till när man kör fast. Den första (och jag kommer inte ens ihåg vem som har sagt det, bara att det ofta fungerar rätt så bra) lyder: ”First you make the decision. Then you work to make it right.” Detta betyder alltså att det viktiga är att faktiskt ta ett beslut, oavsett vilket det blir, så att vi kommer vidare. Därefter ödslar vi inte mera tid på att fundera över om det var rätt eller fel, utan vi gör vad vi kan för att det ska BLI så rätt som möjligt. Vi är på väg någonstans och vi jobbar på det.
Det andra sättet handlar om att distansera sig ifrån problemet och under tiden låta det undermedvetna hitta lösningen. Tänk dig det ungefär som att laga till en gryta. Du måste lägga i alla ingredienserna, men sedan kan du lämna den att puttra och gå och hitta på någonting helt annat under tiden. När du kommer tillbaka så har du en god måltid. Vad man gör här är helt enkelt att först ta fram alternativen, även de som verkar helt vansinniga. Ta fram alla möjligheter i ljuset, granska dem objektivt. Där har du dina ingredienser. Sedan kopplar du av från problemet. Ta en promenad, gå och simma, gå på konsert eller vad som helst, gärna något kreativt, men tänk inte alls på ditt problem, utan tillåt dig själv att få distans. Så småningom, när du återvänder till ditt problem, börjar ofta en lösning tona fram, om den inte rentav ligger där helt klar och väntar.
torsdag 13 oktober 2011
Hur bra bör en svensk må?
Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Den frågan ställer läkaren och författaren Nisse Simonsson i sin bok med samma titel. Men gör vi det då? Mår så dåligt alltså? Och jämfört med vem? Jämfört med de somalier som flyr svälten i sitt eget land, vandrar utmärglade i flera veckor och anländer till överfulla flyktingläger i Etiopien och Kenya. Mår vi så dåligt jämfört med dem? Eller är det bara så att eftersom vi har det materiellt väl ställt här i landet, de allra flesta av oss har varma bostäder, tillräckligt med mat och tillgång till sjukvård, därför borde vi alla med ett gapskratt hoppa ur sängen varje morgon och sedan glatt dansa oss igenom dagen? Och det faktum att vi ofta inte gör det, utan att vi istället bekymrar oss för jobb och ekonomi och miljöförstöring, och faktiskt inte alltid, hela tiden är glada utan ibland dessutom rätt så trötta, innebär det att vi mår sämre än vi borde? Och exakt hur bra borde vi må?
I en undersökning som gjordes bland svenska, engelska och spanska barn, visade det sig att de svenska och spanska barnen var lyckligare än de engelska. Samhällsstrukturen gör att vi svenskar har mera tid för våra barn än de engelska föräldrarna har. Plus att märkesvaror inte har fullt lika stor betydelse för de svenska barnen. Samtidigt har ”barnfattigdom” blivit ett nytt modeord inom svensk politik. Och många barn lider av att föräldrarna separerat, av trassliga familjeförhållanden och taskiga kompisar i skolan. Men jämfört med de somaliska, svältande barnen? Kan vi verkligen prata om barnfattigdom här i Sverige? Och exakt hur bra borde svenska barn må?
Hur som helst lider mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning av någon typ av psykiska besvär. Det är ganska många! När vardagen inte längre handlar om att inte svälta ihjäl, handlar den om andra saker. Då höjs ribban kan man säga för att vi ska må bra. Då ska vi förverkliga oss, ha välbetalda jobb som vi dessutom helst älskar, ha goda relationer och fräscha, nyrenoverade bostäder, intressanta hobbies och tid över att träna och hålla oss i trim, samt åka på spännande semesterresor. Plus en del annat. Kan det vara så att det helt enkelt blir för komplicerat att leva? Att det blir för mycket?
I helgen såg jag ett program om människor i urskogens djungler. En av stammarna levde halvnakna och byggde sina hus högt upp i träden. De blev filmade under arbetet med att bygga ett gemensamt hus i en av de allra högsta trädtopparna, cirka tio våningar upp om man jämför med ett vanligt flervåningshus. För att ta sig upp dit använde de flätade stegar, som de med en otrolig vighet klättrade upp och ner för. Med hundar och småbarn under armen! Stammen satt sedan glatt småpratande däruppe och lät lugnt barnen vandra omkring längs med kanterna (som varken hade dörrar eller fönster) och klättra ut i träden utanför. Ingen som hade svindel eller visade någon som helst rädsla för att någon skulle kunna tänkas ramla ner. Och som kontrast hade vi filmteamet, dinglandes i selar och tjocka lager linor och som ÄNDÅ hade problem med SIN klättring… Som en filmare uttryckte det: ”De här människorna lever så fria och verkar så lyckliga. Trots all vår säkerhet och trygghet hemma, så tror jag nästan att jag hellre skulle vilja leva här och bekymmerslöst klättra omkring i träden och ha den här gemenskapen som stammen har.”
Nisse Simonsson är inne på samma spår: ”Kan det vara så att årmiljonerna på savannen med kampen för mat, skydd och överlevnad, men även med gemenskapen och sammanhållningen, blev en del av vårt genetiska arv? Idag, när de flesta inte behöver kämpa riktigt hårt för något av detta, uppstår ett slags tomhet.”
Simonsson uppmärksammar oss även på att det är fullständigt accepterat och nästan förväntat att må dåligt. Vi är helt enkelt ett klagande land, där olycka är helt rumsrent och det är fullt normalt att vara olycklig och utbränd. ”Den moderna människan har på något sätt tappat förmågan att finna värden i sådant som inte har en prislapp. Konsten ligger i att finna lycka i det lilla, i sådant som händer i vardagen.”
Så kanske är det detta som urskogsmänniskorna klarar av och som ”vi som har det så bra” inte längre bemästrar? Och som vi faktiskt inte heller uppmuntras så särskilt till. Istället blir vi redan tidigt indrillade i allt som vi måste lära oss och göra och hänga med i för att duga. Att bara vara, sitta och filosofera under äppelträdet, är oftast ingenting som lyfts fram som positivt vare sig i skolan eller i familjen. Att INTE vara så produktiv hela tiden. Att vara lite lat. Att vara nöjd. Och att i detta så föds det ny energi och lust att ta itu med saker, bygga hus i trädtopparna till exempel!
Källor: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Nisse Simonsson, Dagens Industri, City, Människans Planet
I en undersökning som gjordes bland svenska, engelska och spanska barn, visade det sig att de svenska och spanska barnen var lyckligare än de engelska. Samhällsstrukturen gör att vi svenskar har mera tid för våra barn än de engelska föräldrarna har. Plus att märkesvaror inte har fullt lika stor betydelse för de svenska barnen. Samtidigt har ”barnfattigdom” blivit ett nytt modeord inom svensk politik. Och många barn lider av att föräldrarna separerat, av trassliga familjeförhållanden och taskiga kompisar i skolan. Men jämfört med de somaliska, svältande barnen? Kan vi verkligen prata om barnfattigdom här i Sverige? Och exakt hur bra borde svenska barn må?
Hur som helst lider mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning av någon typ av psykiska besvär. Det är ganska många! När vardagen inte längre handlar om att inte svälta ihjäl, handlar den om andra saker. Då höjs ribban kan man säga för att vi ska må bra. Då ska vi förverkliga oss, ha välbetalda jobb som vi dessutom helst älskar, ha goda relationer och fräscha, nyrenoverade bostäder, intressanta hobbies och tid över att träna och hålla oss i trim, samt åka på spännande semesterresor. Plus en del annat. Kan det vara så att det helt enkelt blir för komplicerat att leva? Att det blir för mycket?
I helgen såg jag ett program om människor i urskogens djungler. En av stammarna levde halvnakna och byggde sina hus högt upp i träden. De blev filmade under arbetet med att bygga ett gemensamt hus i en av de allra högsta trädtopparna, cirka tio våningar upp om man jämför med ett vanligt flervåningshus. För att ta sig upp dit använde de flätade stegar, som de med en otrolig vighet klättrade upp och ner för. Med hundar och småbarn under armen! Stammen satt sedan glatt småpratande däruppe och lät lugnt barnen vandra omkring längs med kanterna (som varken hade dörrar eller fönster) och klättra ut i träden utanför. Ingen som hade svindel eller visade någon som helst rädsla för att någon skulle kunna tänkas ramla ner. Och som kontrast hade vi filmteamet, dinglandes i selar och tjocka lager linor och som ÄNDÅ hade problem med SIN klättring… Som en filmare uttryckte det: ”De här människorna lever så fria och verkar så lyckliga. Trots all vår säkerhet och trygghet hemma, så tror jag nästan att jag hellre skulle vilja leva här och bekymmerslöst klättra omkring i träden och ha den här gemenskapen som stammen har.”
Nisse Simonsson är inne på samma spår: ”Kan det vara så att årmiljonerna på savannen med kampen för mat, skydd och överlevnad, men även med gemenskapen och sammanhållningen, blev en del av vårt genetiska arv? Idag, när de flesta inte behöver kämpa riktigt hårt för något av detta, uppstår ett slags tomhet.”
Simonsson uppmärksammar oss även på att det är fullständigt accepterat och nästan förväntat att må dåligt. Vi är helt enkelt ett klagande land, där olycka är helt rumsrent och det är fullt normalt att vara olycklig och utbränd. ”Den moderna människan har på något sätt tappat förmågan att finna värden i sådant som inte har en prislapp. Konsten ligger i att finna lycka i det lilla, i sådant som händer i vardagen.”
Så kanske är det detta som urskogsmänniskorna klarar av och som ”vi som har det så bra” inte längre bemästrar? Och som vi faktiskt inte heller uppmuntras så särskilt till. Istället blir vi redan tidigt indrillade i allt som vi måste lära oss och göra och hänga med i för att duga. Att bara vara, sitta och filosofera under äppelträdet, är oftast ingenting som lyfts fram som positivt vare sig i skolan eller i familjen. Att INTE vara så produktiv hela tiden. Att vara lite lat. Att vara nöjd. Och att i detta så föds det ny energi och lust att ta itu med saker, bygga hus i trädtopparna till exempel!
Källor: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Nisse Simonsson, Dagens Industri, City, Människans Planet
fredag 7 oktober 2011
Naturens kraft
Ta en stressad person och släpp ner henne någonstans ute i naturen, på en äng eller kanske i en skog, någonstans där man inte kan höra trafikbrus, utan bara lövens prassel och fågelsång är de enda ljud som hörs. Vad händer? Efter några minuter sjunker stresshormonerna i blodet och den här personen börjar andas lugnare, känna sig mera avslappnad.
Vad är skillnaden mellan att promenera en skogsslinga jämfört med att promenera på en asfalterad cykelväg bland höghus och med en motorväg strax bredvid? Jo, naturen (blommor, träd, grönska) har en intensivt läkande effekt och det har inte höghusen och bilarna. Vid akut stress, försök att prioritera skogen, eller parken eller i brist på bättre åtminstone en trädgård. En trädgård med mycket grönska kan ha en starkt positiv effekt för vårt välmående och trädgårdsarbete används idag i terapeutiskt syfte för deprimerade personer.
Jag läste om läkaren och doktoranden Matilda Annerstedt, som forskar på just de här frågorna, och som tycker att vi bör satsa mera på förebyggande hälsovård genom att förbättra den ”gröna infrastrukturen” och möjliggöra fysisk aktivitet i parker och grönområden. Vi vet till exempel redan att grönområden har en positiv effekt både mot övervikt och depression, två av de stora folkhälsoproblemen, och hjälper oss att bli friska fortare.
Grönskans lugnande effekt har visat sig fungera också i virtuella laboratorier, där man kunnat mäta den ökade aktiviteten i kroppens vilo-nervsystem. Jag kan bara instämma i detta efter erfarenhet av att göra yoga i olika typer av yogasalar. En yogasal med vackra naturplanscher på väggarna har till exempel en starkt lugnande effekt bara genom att imitera växtlighet. Levande ljus och mjuka färger hjälper också till för en bättre upplevelse än när man gör yoga i trista gymnastiksalar med hård lysrörsbelysning (vilket naturligtvis ändå är så mycket bättre än ingen yoga alls!). Allra bästa natur-yoga-upplevelserna har varit salarna i Florida, där det funnits stora fönster och glasdörrar, som vi öppnat upp ut mot grönskan utanför; höga urskogsträd, intensivt fågelkvitter, grodor som kväker, syrsor som spelar och en och annan färgstark fjäril eller fågel som sätter sig i buskarna precis utanför. Underbart vilsamt! Där behövs ingen musik för att förstärka upplevelsen. Yoga utomhus kan också vara helt underbart! Precis som att jogga i skogen eller parken ger en annan upplevelse än att springa på ett löpband inne på ett gym.
Så veckans tips: Är du en sådan som alltid tränar inomhus och i övrigt rör dig mest bland gator och i trafik; testa naturen som omväxling!
Källa: Helsingborgs Dagblad
Vad är skillnaden mellan att promenera en skogsslinga jämfört med att promenera på en asfalterad cykelväg bland höghus och med en motorväg strax bredvid? Jo, naturen (blommor, träd, grönska) har en intensivt läkande effekt och det har inte höghusen och bilarna. Vid akut stress, försök att prioritera skogen, eller parken eller i brist på bättre åtminstone en trädgård. En trädgård med mycket grönska kan ha en starkt positiv effekt för vårt välmående och trädgårdsarbete används idag i terapeutiskt syfte för deprimerade personer.
Jag läste om läkaren och doktoranden Matilda Annerstedt, som forskar på just de här frågorna, och som tycker att vi bör satsa mera på förebyggande hälsovård genom att förbättra den ”gröna infrastrukturen” och möjliggöra fysisk aktivitet i parker och grönområden. Vi vet till exempel redan att grönområden har en positiv effekt både mot övervikt och depression, två av de stora folkhälsoproblemen, och hjälper oss att bli friska fortare.
Grönskans lugnande effekt har visat sig fungera också i virtuella laboratorier, där man kunnat mäta den ökade aktiviteten i kroppens vilo-nervsystem. Jag kan bara instämma i detta efter erfarenhet av att göra yoga i olika typer av yogasalar. En yogasal med vackra naturplanscher på väggarna har till exempel en starkt lugnande effekt bara genom att imitera växtlighet. Levande ljus och mjuka färger hjälper också till för en bättre upplevelse än när man gör yoga i trista gymnastiksalar med hård lysrörsbelysning (vilket naturligtvis ändå är så mycket bättre än ingen yoga alls!). Allra bästa natur-yoga-upplevelserna har varit salarna i Florida, där det funnits stora fönster och glasdörrar, som vi öppnat upp ut mot grönskan utanför; höga urskogsträd, intensivt fågelkvitter, grodor som kväker, syrsor som spelar och en och annan färgstark fjäril eller fågel som sätter sig i buskarna precis utanför. Underbart vilsamt! Där behövs ingen musik för att förstärka upplevelsen. Yoga utomhus kan också vara helt underbart! Precis som att jogga i skogen eller parken ger en annan upplevelse än att springa på ett löpband inne på ett gym.
Så veckans tips: Är du en sådan som alltid tränar inomhus och i övrigt rör dig mest bland gator och i trafik; testa naturen som omväxling!
Källa: Helsingborgs Dagblad
söndag 2 oktober 2011
Ja, det är bra med kaffe!
Den här veckan har jag läst att kaffe är bra mot depression enligt forskning som gjorts vid Harvard, USA. Två till tre kaffekoppar om dagen är det som gäller för att få en 15-procentig minskning av risken att drabbas av depressiva problem. Fast helt säkert är detta inte, utan slutsatsen blir att studien ”antyder” att det kan finnas en sådan skyddande effekt. Samband av den här typen kan nämligen också se helt annorlunda ut än vad man tror. Till exempel skulle det ju kunna vara så att kvinnor som INTE blir deprimerade har en större tendens till att dricka kaffe. De kanske helt enkelt är bättre på att ta en paus, eller bara bättre på att unna sig saker därför att de inte ÄR deprimerade. Hur som helst, annan forskning har visat på att kaffe även har andra positiva effekter, bland annat för minnet och koncentrationen, plus att det ökar fettförbränningen. Saken är alltså klar; kaffe ÄR bra!
Jag läste i en frågespalt (amerikanske kändisdoktorn Mehmet Oz igen), där någon skrev ”Hjälp! Hur ska jag göra för att kunna sluta dricka kaffe?!!. Jag har verkligen försökt, men varje dag blir jag alldeles för sugen framåt eftermiddagen och så förstör jag alltihop genom att ta en kopp i alla fall!” Dr. Oz svar blev ”Varför sluta? Kaffe har många positiva effekter och såvida du inte tillhör det fåtal som får problem med hjärtklappning och skakningar, finns det absolut ingen anledning att låta bli, tvärtom. Kaffet stabiliserar blodtrycket, ökar koncentrationen och får oss att må bra. So keep drinking!”
Men, som med allting annat, lagom är förstås bäst. Det låter tråkigt, men faktum är att överdrivet konsumerande av i stort sett vad som helst inte är bra för oss. Vanligt sunt förnuft alltså! Tio koppar kaffe om dagen kan få de flesta att drabbas av sömnproblem och skakiga händer. Det engelska tv-programmet ”Supersize Versus Superskinny” visar ofta pinnsmala människor som nästan inte äter någonting alls eftersom de säger sig sakna aptit. De blir helt enkelt aldrig hungriga! Gräver man lite i detta finner man oftast en enorm konsumtion av antingen kaffe, te eller coca cola. Dessa drycker fyller upp magen och hämmar hungerkänslorna. När personerna ifråga sedan får ordning på sitt extrema koffeinberoende och kommer ner i normalkonsumtion blir de hungriga igen precis som alla andra.
Inte ens äpplen, som är så nyttiga, är bra i för stor mängd. Förra veckan kunde vi läsa i tidningen att äpplen har en skyddande effekt mot stroke. Jättebra! Äpplen innehåller massor med nyttiga fytonutrienter som samverkar och ger även visst skydd mot cancer, astma och åldersdiabetes. Så länge vi äter i lagom dos, vill säga. Men vem som helst som äter för många får problem med magen istället.
Eller ta fysisk träning, som ju är oerhört viktigt för vår hälsa, men som också leder till skador och problem om det blir extremt. Det är skillnad på att springa en mil tre dagar i veckan och på att springa tre mil om dagen, för de flesta av oss har inte kroppar som klarar av detta. Samma med den goda sömnen; för mycket sömn gör oss inte piggare och mera alerta, utan tvärtom, dåsiga, slöa och inaktiva.
Summan av kardemumman: Ät lite av varje, syssla med lite av varje och drick ditt kaffe utan skuldkänslor, och njut av livet!
Källor: Helsingborgs Dagblad, Dr. Mehmet Oz - Success Magazine, Supersize Versus Superskinny, Supermat – Helena Nyblom.
Jag läste i en frågespalt (amerikanske kändisdoktorn Mehmet Oz igen), där någon skrev ”Hjälp! Hur ska jag göra för att kunna sluta dricka kaffe?!!. Jag har verkligen försökt, men varje dag blir jag alldeles för sugen framåt eftermiddagen och så förstör jag alltihop genom att ta en kopp i alla fall!” Dr. Oz svar blev ”Varför sluta? Kaffe har många positiva effekter och såvida du inte tillhör det fåtal som får problem med hjärtklappning och skakningar, finns det absolut ingen anledning att låta bli, tvärtom. Kaffet stabiliserar blodtrycket, ökar koncentrationen och får oss att må bra. So keep drinking!”
Men, som med allting annat, lagom är förstås bäst. Det låter tråkigt, men faktum är att överdrivet konsumerande av i stort sett vad som helst inte är bra för oss. Vanligt sunt förnuft alltså! Tio koppar kaffe om dagen kan få de flesta att drabbas av sömnproblem och skakiga händer. Det engelska tv-programmet ”Supersize Versus Superskinny” visar ofta pinnsmala människor som nästan inte äter någonting alls eftersom de säger sig sakna aptit. De blir helt enkelt aldrig hungriga! Gräver man lite i detta finner man oftast en enorm konsumtion av antingen kaffe, te eller coca cola. Dessa drycker fyller upp magen och hämmar hungerkänslorna. När personerna ifråga sedan får ordning på sitt extrema koffeinberoende och kommer ner i normalkonsumtion blir de hungriga igen precis som alla andra.
Inte ens äpplen, som är så nyttiga, är bra i för stor mängd. Förra veckan kunde vi läsa i tidningen att äpplen har en skyddande effekt mot stroke. Jättebra! Äpplen innehåller massor med nyttiga fytonutrienter som samverkar och ger även visst skydd mot cancer, astma och åldersdiabetes. Så länge vi äter i lagom dos, vill säga. Men vem som helst som äter för många får problem med magen istället.
Eller ta fysisk träning, som ju är oerhört viktigt för vår hälsa, men som också leder till skador och problem om det blir extremt. Det är skillnad på att springa en mil tre dagar i veckan och på att springa tre mil om dagen, för de flesta av oss har inte kroppar som klarar av detta. Samma med den goda sömnen; för mycket sömn gör oss inte piggare och mera alerta, utan tvärtom, dåsiga, slöa och inaktiva.
Summan av kardemumman: Ät lite av varje, syssla med lite av varje och drick ditt kaffe utan skuldkänslor, och njut av livet!
Källor: Helsingborgs Dagblad, Dr. Mehmet Oz - Success Magazine, Supersize Versus Superskinny, Supermat – Helena Nyblom.
söndag 25 september 2011
No bad news thank you!
Förra veckan läste jag att minst 500 människor dör årligen i lungcancer till följd av radon som vi har i våra hus utan att ens veta om det. Och om hur giftiga dammtussarna är under våra sängar. Samt att hårfärg kan ge oss allvarliga allergier och framkalla cancer. Bland annat.
Den här veckan läste jag om 500 kg satellitskrot som eventuellt skulle falla ner i huvudet på oss, att svininfluensan är på väg tillbaka till Sverige, att man blir bestulen på lasarettet, att koldioxidutsläppen nu slår alla rekord och att våra identiteter kan bli kapade lätt som bara den. Bara ett litet axplock, även detta.
Och så är det alla dagars och alla veckors ständiga rubriker om börsoron, eurokrisen, lågkonjunkturen som är på väg, samt om krigen och oroligheterna som fortsätter i Afghanistan, Libyen, Jemen och Syrien och människorna som fortsätter svälta ihjäl på Afrikas Horn.
Fint! Medierna matar på, så att vi riktigt ska förstå igen och igen att det helt enkelt är livsfarligt att leva. När jag går hemifrån på morgonen kan jag i och för sig känna mig nöjd med att ha koll på läget eftersom jag just satt mig in i all världens ondska och fått veta vad jag främst bör oroa mig för just den här dagen. Samtidigt har jag också den mycket tunga känslan av att faktiskt ändå inte ha någon kontroll alls. För vad ska just jag göra just idag åt det där skrotet som kanske ska ramla ner från himlen, åt Kinas luftföroreningar, åt Obamas problem, kriget i Afghanistan? Ja, jag vet, jag kan sluta färga håret, städa bort alla giftiga dammråttor, kontrollera och sanera radonet och skänka pengar till de svältande, så visst FINNS det saker att åtgärda. Och det är ju skönt, trots allt. Men är det bra att oroa sig för allting? Jämt!
Jag känner att det börjar bli dags för en vecka utan media igen. Jag kör en sådan vecka någon gång om året. Ingen tv och inga tidningar och inget onödigt surfande på webben. Gissa vad som händer? Jag får en väldig massa tid! Och jag känner mig väldigt avslappnad. Det är otroligt så mycket tid jag lägger på främst tidningar och Internetsurf, nästan pinsamt faktiskt.
Dock, den här gången tänker jag ha ett annorlunda upplägg. Jag hoppar bara över allt det negativa under en vecka och ser vad som händer. Om jag bara läser tidningens kulturdel, som brukar vara mera positiv, och om jag bara ser mysiga, roliga program på tv, vad händer då? Jag gissar att 1. Jag kommer att känna mig gladare. 2. Jag kommer ändå att få en hel del tid extra jämfört med en vanlig vecka. 3. Jorden kommer att fortsätta att snurra runt och livet att gå vidare. Så vi får väl se om jag får rätt!
Jag säger inte nödvändigtvis att nu tycker jag att alla ska göra precis som jag. Däremot säger jag att information som vi blir matade med påverkar våra tankar. Och våra tankar påverkar hur vi mår. Så känns det dystert och tungt, unna dig en vecka utan negativa nyheter. Och behöver du tid, överväg en vecka utan tidningar, tv och datorer (förutom vad som är absolut nödvändigt). Man KAN leva en vecka utan Twitter och Facebook även om det är svårt att tro.
PS Satellitskrotet trillade ner i Kanada.
Den här veckan läste jag om 500 kg satellitskrot som eventuellt skulle falla ner i huvudet på oss, att svininfluensan är på väg tillbaka till Sverige, att man blir bestulen på lasarettet, att koldioxidutsläppen nu slår alla rekord och att våra identiteter kan bli kapade lätt som bara den. Bara ett litet axplock, även detta.
Och så är det alla dagars och alla veckors ständiga rubriker om börsoron, eurokrisen, lågkonjunkturen som är på väg, samt om krigen och oroligheterna som fortsätter i Afghanistan, Libyen, Jemen och Syrien och människorna som fortsätter svälta ihjäl på Afrikas Horn.
Fint! Medierna matar på, så att vi riktigt ska förstå igen och igen att det helt enkelt är livsfarligt att leva. När jag går hemifrån på morgonen kan jag i och för sig känna mig nöjd med att ha koll på läget eftersom jag just satt mig in i all världens ondska och fått veta vad jag främst bör oroa mig för just den här dagen. Samtidigt har jag också den mycket tunga känslan av att faktiskt ändå inte ha någon kontroll alls. För vad ska just jag göra just idag åt det där skrotet som kanske ska ramla ner från himlen, åt Kinas luftföroreningar, åt Obamas problem, kriget i Afghanistan? Ja, jag vet, jag kan sluta färga håret, städa bort alla giftiga dammråttor, kontrollera och sanera radonet och skänka pengar till de svältande, så visst FINNS det saker att åtgärda. Och det är ju skönt, trots allt. Men är det bra att oroa sig för allting? Jämt!
Jag känner att det börjar bli dags för en vecka utan media igen. Jag kör en sådan vecka någon gång om året. Ingen tv och inga tidningar och inget onödigt surfande på webben. Gissa vad som händer? Jag får en väldig massa tid! Och jag känner mig väldigt avslappnad. Det är otroligt så mycket tid jag lägger på främst tidningar och Internetsurf, nästan pinsamt faktiskt.
Dock, den här gången tänker jag ha ett annorlunda upplägg. Jag hoppar bara över allt det negativa under en vecka och ser vad som händer. Om jag bara läser tidningens kulturdel, som brukar vara mera positiv, och om jag bara ser mysiga, roliga program på tv, vad händer då? Jag gissar att 1. Jag kommer att känna mig gladare. 2. Jag kommer ändå att få en hel del tid extra jämfört med en vanlig vecka. 3. Jorden kommer att fortsätta att snurra runt och livet att gå vidare. Så vi får väl se om jag får rätt!
Jag säger inte nödvändigtvis att nu tycker jag att alla ska göra precis som jag. Däremot säger jag att information som vi blir matade med påverkar våra tankar. Och våra tankar påverkar hur vi mår. Så känns det dystert och tungt, unna dig en vecka utan negativa nyheter. Och behöver du tid, överväg en vecka utan tidningar, tv och datorer (förutom vad som är absolut nödvändigt). Man KAN leva en vecka utan Twitter och Facebook även om det är svårt att tro.
PS Satellitskrotet trillade ner i Kanada.
onsdag 14 september 2011
Svårt att sova på grund av stress?
På väg ut från mataffären såg jag häromdagen tidningen Citys rubrik om att nordvästra Skånes kvinnor ligger sömnlösa om nätterna på grund av stress. Ja, det är ju tyvärr så att det som gör att vi inte sover oftast handlar om antingen fysisk smärta av något slag, eller om tankar vi har och dessa tankar handlar oftast om oro, ångest eller stress över någonting i våra liv. Här kommer några idéer från Dr. Mehmet Oz, amerikansk kändisdoktor:
Under sömnen återhämtar kroppen sig och vi producerar tillväxthormon, som är nödvändigt för att vi ska ha energi. Tillräckligt med sömn gör att vi håller oss friskare, håller normalvikten, eftersom vår aptit regleras, och risken för virusinfektioner samt hjärt- och kärlsjukdomar minskar. Därför är det viktigt att inte låta stressen ta över, utan att PRIORITERA sömnen.
Ha det svalt i sovrummet. Använd sängen till att sova i, inte för att äta, läsa e-mail, se på tv eller, värst av allt, jobba. Låt bli choklad och kaffe på kvällen, eftersom detta är stimulerande och hjälper till att hålla hjärnan vaken och alert. Varva ner i god tid. Rör dig långsammare, dämpa belysningen, sätt dig kanske i en fåtölj och läs en (gärna tråkig!) bok en stund. Det går inte att rusa sig igenom hela dagen och kvällen och sedan kasta sig ner i sängen och tro att man ska somna bums. Om du fortfarande inte sover efter 20 minuter, stig upp en stund och ägna dig åt något rogivande som att läsa bok (ta den där tråkiga igen) eller lugn yoga.
Ytterligare tips från mig: Spänn och slappna av en kroppsdel i taget. Ofta har vi spänningar i kroppen som sitter kvar efter dagens aktiviteter och gör det svårt att koppla av. Koncentrera dig på att ta långsamma, djupa andetag. Zzzzz….
Avslutningsvis Dr. Oz snabbtips mot stress: Drick en kopp svart te, som innehåller flavonoider som är naturligt avslappnande (forskning visar dessutom att en kopp med någonting varmt har en psykologisk lugnande effekt – min anm.), ät några pistaschnötter och sitt i fem minuter och massera pannan och området bakom öronen.
Under sömnen återhämtar kroppen sig och vi producerar tillväxthormon, som är nödvändigt för att vi ska ha energi. Tillräckligt med sömn gör att vi håller oss friskare, håller normalvikten, eftersom vår aptit regleras, och risken för virusinfektioner samt hjärt- och kärlsjukdomar minskar. Därför är det viktigt att inte låta stressen ta över, utan att PRIORITERA sömnen.
Ha det svalt i sovrummet. Använd sängen till att sova i, inte för att äta, läsa e-mail, se på tv eller, värst av allt, jobba. Låt bli choklad och kaffe på kvällen, eftersom detta är stimulerande och hjälper till att hålla hjärnan vaken och alert. Varva ner i god tid. Rör dig långsammare, dämpa belysningen, sätt dig kanske i en fåtölj och läs en (gärna tråkig!) bok en stund. Det går inte att rusa sig igenom hela dagen och kvällen och sedan kasta sig ner i sängen och tro att man ska somna bums. Om du fortfarande inte sover efter 20 minuter, stig upp en stund och ägna dig åt något rogivande som att läsa bok (ta den där tråkiga igen) eller lugn yoga.
Ytterligare tips från mig: Spänn och slappna av en kroppsdel i taget. Ofta har vi spänningar i kroppen som sitter kvar efter dagens aktiviteter och gör det svårt att koppla av. Koncentrera dig på att ta långsamma, djupa andetag. Zzzzz….
Avslutningsvis Dr. Oz snabbtips mot stress: Drick en kopp svart te, som innehåller flavonoider som är naturligt avslappnande (forskning visar dessutom att en kopp med någonting varmt har en psykologisk lugnande effekt – min anm.), ät några pistaschnötter och sitt i fem minuter och massera pannan och området bakom öronen.
lördag 10 september 2011
Duktig flicka
Jag sopar varje dag. Köksgolv, hall och trappa. Det tar 15 minuter. Köket är stort och fungerar även som allrum, det är därför det tar tid. Så sammanlagt en timme och 45 minuter per vecka lägger jag på att sopa. HUR kan det samlas så mycket skit på golven under bara ett dygn? Men, det är mitt eget, privata, lilla problem. Sopandet är nämligen ett arbete som ingen ber mig att göra, som ingen uppskattar, ja faktum är att ingen över huvud taget ens märker att jag gör det! Jag kan stå och sopa med övriga familjemedlemmar runt omkring mig och de ser inte vad jag håller på med, utan klampar rakt igenom högen jag precis sopat ihop och som strax ska samlas upp på skyffeln. Och när jag hojtar till ”Men gå inte rakt i det jag sopar!!!”, då är det DE som blir arga och tycker jag är otrevlig och tjatig. För hur ska de kunna veta att det ligger en stor hög med hundhår, damm, smulor, grus, gräs och annat skräp där mitt på golvet? (Förutom att den syns ganska väl då och att jag i och för sig står med kvast och skyffel alldeles bredvid och jobbar…). ”De” är samtliga av manligt kön. Kan det möjligen ha något med saken att göra?
När jag inte är hemma någon morgon och följaktligen inte kan utföra detta jobb (vilket händer ytterst sällan), så sopas det alltså INTE. För det behövs ju inte. När jag sedan kommer hem och vadar fram i damm och hundhår, som fastnar i strumporna och grus som knastrar under fötterna, så är det just bara mitt eget lilla problem, eftersom ingen annan ens märker det. ”De” skulle, om jag inte fanns, gladeligt vada runt i skräp, köksbordet skulle svämma över av post, reklamutskick och tidningar som ”de” bara skulle armbåga undan lite lätt så att de kunde gräva ut tillräckligt med utrymme för att få ner en tallrik och kunna äta. Och ”de” skulle sova i äckliga, gamla lakan som inte bytts eller tvättats de senaste 12 månaderna, för det behövs ju inte heller. Toaletterna skulle lukta illa och alla handdukar vara brunfläckiga, eftersom ”de” inte tycker man behöver städa särskilt ofta, utan att det finns viktigare saker att göra.
Detta faktum, att det är jag som går här och plockar och putsar och städar och handlar och tvättar, trots att vi lever på 2000-talet och det faktiskt borde råda någon slags jämställdhet även i mitt hem, har fått mig att ibland tänka att jag borde skriva en bok om detta. Hur det kunde bli så! Det borde ju brytas ned i sina beståndsdelar och analyseras. Men vill jag verkligen hänga ut hur korkad jag är, som går omkring och beter mig som min egen mamma och mormor, samtidigt som jag försöker leka modern yrkeskvinna? Och att jag hållit på så här, som familjens hembiträde, ända sedan mitt första barn föddes och all jämställdhet liksom bara flög ut genom fönstret, i och med att jag genast automatiskt påtog mig rollen som den som skulle jobba mindre (utanför hemmet alltså) för att kunna fixa allt med hämtning och lämning och sjuka barn och annan markservice? Med bibehållna krav på att prestera lika bra som innan på jobbet, fast på deltid. (Vilket faktiskt inte går!) Hur dum får man bli?
Men jag behöver inte skriva den boken. Faktum är den redan finns. Ja, inte bara EN bok som tar upp problematiken, utan flera, bara med lite olika vinklingar. Och jag har just läst fyra stycken av dem:
Familjens projektledare säger upp sig – av Gunilla Bergsten. En bok som behandlar just det här ämnet om hur vi kvinnor springer omkring och passar upp och ser till så allting håller ihop inom familjen. Hur vårt behov av att vara duktiga och bli bekräftade (eller vad är det annars som driver oss?) får oss att utföra alla dessa sysslor, som normalt borde kunna delas på. Och om mäns märkligt höga toleranströskel för skit. Ja, varför vill män ha det så grisigt och äckligt omkring sig egentligen? Gunilla har rätt i att det blev en rätt så arg bok. Men rätt så rolig är den också! Även om den kanske upprepar sig lite väl mycket och det blir en del samma tugg om och om igen. Men det beror väl på all denna uppdämda frustration, förmodar jag. När jag läste den här boken tänkte jag verkligen att Gud, vad skönt, det är inte bara jag!
Brinna, bli bränd, glöda igen – Kerstin Hesslefors Persson. Precis som man kanske förstår av titeln handlar detta om en person (kvinna!) som bränner ut sig, eller drabbas av utmattningsdepression som det numera lite finare heter. Ett exempel på hur det känns när man springer rakt in i väggen med huvudet före i sin iver att räcka till på alla håll och vara en duktig allting (yrkeskvinna, mamma, fru, medmänniska), kort sagt när man ser till sig själv sist och inte klarar att säga nej. En intressant och gripande bok som man kan läsa som en varning samtidigt. Gör inte så här! Släpp skuldkänslorna och säg nej för sjutton.
Diagnos: Duktig, handbok för ambitiösa tjejer – Tinni Ernsjöö och Jennie Sjögren. Samma problematik igen om att nästan jobba sig fördärvad innan sammanbrottet till slut kommer. Flera intressanta exempel tas upp och fokus ligger aningen mer på just yrkeslivet och yngre kvinnor med stort bekräftelsebehov. Det får mig att tänka att herregud, hur ska det gå sedan när de här unga drivna tjejerna dessutom skaffar barn? Samtidigt så sker ibland en viss förändring hos högpresterande yrkeskvinnor när de väl blir mammor och saker och ting får prioriteras om. Livet får en annan dimension och jobbet blir kanske inte längre det allra viktigaste. Å andra sidan kan man ställa sig frågan varför det i huvudsak fortfarande, trots ökad pappaledighet och jämställdhet, ÄNDÅ oftast är kvinnan som prioriterar om och går ner på deltid och lägger större tid på den ökande arbetsbördan i hemmet. Marianne Frankenhausers numera välkända och väl tänkvärda forskningsresultat finns med; halten av stresshormon hos manliga chefer sjunker efter arbetsdagens slut när de går hem, medan den ökar hos kvinnliga chefer. ”Återigen är det oss kvinnor det är fel på. Varför är det så? Är det inte männen som borde resa sig ur hockeysoffan och verkligen ta sin del av ansvaret istället för att kvinnorna skall behöva känna sig överpedantiska och fel för att de inte vill ha dammråttor i hörnen.”
The Type E Woman – Harriet B. Braiker. Den här boken är på engelska, men läs den gärna ändå. Harriet B. Braiker, amerikansk psykolog, belyser och analyserar grundligt precis samma problematik. En ”duktig” kvinna måste nämligen arbeta så mycket mera än en ”duktig” man. För kvinnan handlar ordet lyckas inte bara om yrkeslivet, utan även om hemmet, familjen och fritiden. Hon måste vara bra på ALLA dessa områden. Dessutom vara bättre än männen i samma position på jobbet för att över huvud taget ha en chans och räknas. Så här beskriver Harriet sina egna krav när hon som nygift och nyutexaminerad skulle ta itu med livet: Jag skulle vara en duktig fru, gourmetkock, fantastisk värdinna, skicklig heminredare med utsökt smak – och vara lugn, cool och trevlig i alla sammanhang. Jag skulle vara en underbar terapeut, forskare, lärare, konsult och författare – och aldrig uppvisa några som helst tecken på stress eller belastning. Så småningom skulle jag bilda familj och bli en perfekt mamma samtidigt som jag skulle fortsätta vara en god dotter, vän, syster och med ett ständigt lyssnande öra gentemot alla i min omgivning och en pelare av styrka för alla som kunde tänkas vara i behov av mig. Och när jag ändå höll på, så ville jag vara smal och vacker också!
På vilket sätt har det här med hälsa att göra då? Jo, för det första så känns det skönt att inse att det faktiskt inte bara är jag som är så här dum och springer och curlar för hela min familj. Vi är tvärtom rätt så många, vilket ju så klart inte är bra egentligen, men det känns ändå skönt att inte vara helt ensam. Om vi är flera som springer runt, runt i vardagens ekorrhjul med målsättningen att räcka till som allt (mamma, hustru, städerska, kokerska, karriärkvinna, chaufför, väninna, trädgårdsmästare, festfixare…) så är det kanske snarare ett samhällsproblem? Vi kan alltså unna oss att känna mindre skuld över vår ”otillräcklighet”. Och det är ju skönt!
För det andra så är det sunt att observera problematiken lite mera objektivt, läsa om det med andras ord och därmed verkligen uppmärksamma hur vansinnigt det är, för att inte tala om omöjligt, att ha alla dessa roller och DESSUTOM kräva att de ska utföras perfekt. Det är nyttigt att ifrågasätta.
Och om vi äntligen börjar ifrågasätta, då kanske vi till och med kan ta tag i det hela och göra någonting åt saken. Som att ställa krav på andra kanske? Vi får inte ett lägre människovärde av att kräva ”teamwork” i familjen. Vi får inte heller ett lägre människovärde av att inte göra saker och ting perfekt. Det är inte det livet handlar om! Halvdant är ofta bra nog faktiskt. (Och mycket bättre än vad många män klarar av!)
Så läs gärna böckerna. De tre svenska är tunna och lättlästa. Man plöjer ledigt igenom dem på några dagar. Och får sig en tankeställare dessutom.
När jag inte är hemma någon morgon och följaktligen inte kan utföra detta jobb (vilket händer ytterst sällan), så sopas det alltså INTE. För det behövs ju inte. När jag sedan kommer hem och vadar fram i damm och hundhår, som fastnar i strumporna och grus som knastrar under fötterna, så är det just bara mitt eget lilla problem, eftersom ingen annan ens märker det. ”De” skulle, om jag inte fanns, gladeligt vada runt i skräp, köksbordet skulle svämma över av post, reklamutskick och tidningar som ”de” bara skulle armbåga undan lite lätt så att de kunde gräva ut tillräckligt med utrymme för att få ner en tallrik och kunna äta. Och ”de” skulle sova i äckliga, gamla lakan som inte bytts eller tvättats de senaste 12 månaderna, för det behövs ju inte heller. Toaletterna skulle lukta illa och alla handdukar vara brunfläckiga, eftersom ”de” inte tycker man behöver städa särskilt ofta, utan att det finns viktigare saker att göra.
Detta faktum, att det är jag som går här och plockar och putsar och städar och handlar och tvättar, trots att vi lever på 2000-talet och det faktiskt borde råda någon slags jämställdhet även i mitt hem, har fått mig att ibland tänka att jag borde skriva en bok om detta. Hur det kunde bli så! Det borde ju brytas ned i sina beståndsdelar och analyseras. Men vill jag verkligen hänga ut hur korkad jag är, som går omkring och beter mig som min egen mamma och mormor, samtidigt som jag försöker leka modern yrkeskvinna? Och att jag hållit på så här, som familjens hembiträde, ända sedan mitt första barn föddes och all jämställdhet liksom bara flög ut genom fönstret, i och med att jag genast automatiskt påtog mig rollen som den som skulle jobba mindre (utanför hemmet alltså) för att kunna fixa allt med hämtning och lämning och sjuka barn och annan markservice? Med bibehållna krav på att prestera lika bra som innan på jobbet, fast på deltid. (Vilket faktiskt inte går!) Hur dum får man bli?
Men jag behöver inte skriva den boken. Faktum är den redan finns. Ja, inte bara EN bok som tar upp problematiken, utan flera, bara med lite olika vinklingar. Och jag har just läst fyra stycken av dem:
Familjens projektledare säger upp sig – av Gunilla Bergsten. En bok som behandlar just det här ämnet om hur vi kvinnor springer omkring och passar upp och ser till så allting håller ihop inom familjen. Hur vårt behov av att vara duktiga och bli bekräftade (eller vad är det annars som driver oss?) får oss att utföra alla dessa sysslor, som normalt borde kunna delas på. Och om mäns märkligt höga toleranströskel för skit. Ja, varför vill män ha det så grisigt och äckligt omkring sig egentligen? Gunilla har rätt i att det blev en rätt så arg bok. Men rätt så rolig är den också! Även om den kanske upprepar sig lite väl mycket och det blir en del samma tugg om och om igen. Men det beror väl på all denna uppdämda frustration, förmodar jag. När jag läste den här boken tänkte jag verkligen att Gud, vad skönt, det är inte bara jag!
Brinna, bli bränd, glöda igen – Kerstin Hesslefors Persson. Precis som man kanske förstår av titeln handlar detta om en person (kvinna!) som bränner ut sig, eller drabbas av utmattningsdepression som det numera lite finare heter. Ett exempel på hur det känns när man springer rakt in i väggen med huvudet före i sin iver att räcka till på alla håll och vara en duktig allting (yrkeskvinna, mamma, fru, medmänniska), kort sagt när man ser till sig själv sist och inte klarar att säga nej. En intressant och gripande bok som man kan läsa som en varning samtidigt. Gör inte så här! Släpp skuldkänslorna och säg nej för sjutton.
Diagnos: Duktig, handbok för ambitiösa tjejer – Tinni Ernsjöö och Jennie Sjögren. Samma problematik igen om att nästan jobba sig fördärvad innan sammanbrottet till slut kommer. Flera intressanta exempel tas upp och fokus ligger aningen mer på just yrkeslivet och yngre kvinnor med stort bekräftelsebehov. Det får mig att tänka att herregud, hur ska det gå sedan när de här unga drivna tjejerna dessutom skaffar barn? Samtidigt så sker ibland en viss förändring hos högpresterande yrkeskvinnor när de väl blir mammor och saker och ting får prioriteras om. Livet får en annan dimension och jobbet blir kanske inte längre det allra viktigaste. Å andra sidan kan man ställa sig frågan varför det i huvudsak fortfarande, trots ökad pappaledighet och jämställdhet, ÄNDÅ oftast är kvinnan som prioriterar om och går ner på deltid och lägger större tid på den ökande arbetsbördan i hemmet. Marianne Frankenhausers numera välkända och väl tänkvärda forskningsresultat finns med; halten av stresshormon hos manliga chefer sjunker efter arbetsdagens slut när de går hem, medan den ökar hos kvinnliga chefer. ”Återigen är det oss kvinnor det är fel på. Varför är det så? Är det inte männen som borde resa sig ur hockeysoffan och verkligen ta sin del av ansvaret istället för att kvinnorna skall behöva känna sig överpedantiska och fel för att de inte vill ha dammråttor i hörnen.”
The Type E Woman – Harriet B. Braiker. Den här boken är på engelska, men läs den gärna ändå. Harriet B. Braiker, amerikansk psykolog, belyser och analyserar grundligt precis samma problematik. En ”duktig” kvinna måste nämligen arbeta så mycket mera än en ”duktig” man. För kvinnan handlar ordet lyckas inte bara om yrkeslivet, utan även om hemmet, familjen och fritiden. Hon måste vara bra på ALLA dessa områden. Dessutom vara bättre än männen i samma position på jobbet för att över huvud taget ha en chans och räknas. Så här beskriver Harriet sina egna krav när hon som nygift och nyutexaminerad skulle ta itu med livet: Jag skulle vara en duktig fru, gourmetkock, fantastisk värdinna, skicklig heminredare med utsökt smak – och vara lugn, cool och trevlig i alla sammanhang. Jag skulle vara en underbar terapeut, forskare, lärare, konsult och författare – och aldrig uppvisa några som helst tecken på stress eller belastning. Så småningom skulle jag bilda familj och bli en perfekt mamma samtidigt som jag skulle fortsätta vara en god dotter, vän, syster och med ett ständigt lyssnande öra gentemot alla i min omgivning och en pelare av styrka för alla som kunde tänkas vara i behov av mig. Och när jag ändå höll på, så ville jag vara smal och vacker också!
På vilket sätt har det här med hälsa att göra då? Jo, för det första så känns det skönt att inse att det faktiskt inte bara är jag som är så här dum och springer och curlar för hela min familj. Vi är tvärtom rätt så många, vilket ju så klart inte är bra egentligen, men det känns ändå skönt att inte vara helt ensam. Om vi är flera som springer runt, runt i vardagens ekorrhjul med målsättningen att räcka till som allt (mamma, hustru, städerska, kokerska, karriärkvinna, chaufför, väninna, trädgårdsmästare, festfixare…) så är det kanske snarare ett samhällsproblem? Vi kan alltså unna oss att känna mindre skuld över vår ”otillräcklighet”. Och det är ju skönt!
För det andra så är det sunt att observera problematiken lite mera objektivt, läsa om det med andras ord och därmed verkligen uppmärksamma hur vansinnigt det är, för att inte tala om omöjligt, att ha alla dessa roller och DESSUTOM kräva att de ska utföras perfekt. Det är nyttigt att ifrågasätta.
Och om vi äntligen börjar ifrågasätta, då kanske vi till och med kan ta tag i det hela och göra någonting åt saken. Som att ställa krav på andra kanske? Vi får inte ett lägre människovärde av att kräva ”teamwork” i familjen. Vi får inte heller ett lägre människovärde av att inte göra saker och ting perfekt. Det är inte det livet handlar om! Halvdant är ofta bra nog faktiskt. (Och mycket bättre än vad många män klarar av!)
Så läs gärna böckerna. De tre svenska är tunna och lättlästa. Man plöjer ledigt igenom dem på några dagar. Och får sig en tankeställare dessutom.
måndag 29 augusti 2011
Konsten att må bra under en långflygning
Jag var ute och reste nyligen, till USA närmare bestämt. Det är andra gången i år och båda gångerna har jag slagits av hur mycket skit man får att äta. Ja, det var förstås inte så snällt sagt. Framför allt som man i stort sett numera inte får någonting alls på de europeiska flighterna, så då borde man ju vara tacksam för det lilla man får när man flyger lite längre. Ingenting är självklart. Men ändå, när jag läser innehållslistan till de små plastförpackningarna, så är den väldigt lång och väldigt full av socker och salt, emulgeringsmedel, antioxidationsmedel, konsistensgivare och färgämnen. Och var egentligen kommer kycklingen som vi får till middag ifrån? Är det en lycklig ekologisk kyckling eller har den vuxit upp i en trång bur inomhus hela sitt stressfyllda, korta liv? Kanske inte så lämpligt att sitta och fundera över detta eftersom det lätt förstör aptiten och framför allt inte så lämpligt att nämna det för barnen, eftersom jag ju trots allt vill att de äter. Lågt blodsocker är ingenting som gör långflygningar trevligare för någon. Och vi behöver energipåfyllning och bukfylla under denna tid, som på något sätt samtidigt inte är vad tid är i normala fall. Vi sitter uppe i luften i något slags intighet, flygandes över tidszoner, som inte stämmer med vår inre klocka.
Middag serveras till exempel på en tid som inte rimligen kan passa någon människa ombord på sena kvällsflygningen mellan Boston och London. Ja menar, vilken amerikan äter middag klockan tolv på natten? Eller vilken europé vill ha middag klockan fem på morgonen? Ändå behöver vi antagligen den där middagen, eftersom den på något sätt stabiliserar kroppen och humöret. När vi är ute och långflyger behöver vi fylla på med föda med jämna mellanrum. Men vad ska vi äta om vi inte vill äta alla tillsatser och ja, kanske till och med hela måltiden faktiskt med vit brödbulle, gummiaktig ost, senigt kött, fet dressing?
Ett alternativ är att ha med sig en del mat eller mellanmål själv, till exempel frukt, nötter och en rejäl och nyttig macka. Ett annat, bra alternativ som jag upptäckte på British Airways (och som tyvärr inte finns på de flesta övriga bolagen) är den asiatiska vegetariska kosten, hinduisk kost alltså. Jag beställde den istället för den vanliga vegetariska och blev glatt överraskad. Den godaste flygplansmat jag någonsin ätit, faktiskt. Och mycket av det jag fick var ekologiskt dessutom, jämfört med vad köttätarna i familjen fick på sina brickor. Kan alltså rekommenderas för den som flyger med British Airways.
För övrigt har jag, efter flera års farande fram och tillbaka mellan Sverige och USA, kommit fram till följande enkla regler som jag själv tycker fungerar bra för att inte komma fram helt dödstrött och uppochnervänd:
Äta lagom mycket då och då för att hålla blodtrycket stabilt och magen så lugn som möjligt. Gärna egen frukt och egna mackor och istället mera sparsamt av flygplansmaten.
Dricka vatten och fruktjuicer. Alkohol kan kännas mysigt och lite lyxigt när man sitter uppe i luften på väg någonstans, men min erfarenhet är att det bidrar till att torka ut kroppen ytterligare och få händer och fötter att svullna ännu mera än vad de redan gör. Dessutom blir jag trött och seg på ett sätt som sitter i även efter att vi landat.
Kaffe är inte heller det bästa om planet strax ska släckas ner för en ”flygplansnatt”. Även om det känns svårt att sova på ett plan (för det tycker jag att det gör), så mår jag bättre av att ändå sitta i mörker och blunda och vila, än att hålla igång med att läsa, titta på film och sörpla kaffe. Och tro mig, jag gillar verkligen att läsa, titta på film och sörpla kaffe, och har tillbringat många flygresor på det sättet, bara för att komma fram och nästan svimma av trötthet när vi väl landat och ska ta itu med att ta oss vidare. Inte så bra.
Bekväma kläder som inte sitter åt, skor som går lätt att ta av sig och varma ”flygstrumpor” att ha på fötterna eftersom det ofta är kyligt i planet, är klart att föredra framför att försöka se chic ut i något tajt eller högklackat. Framför allt kjol är inte att rekommendera. Man behöver ändra sittställning då och då och ju större rörelsefrihet man kan unna sig, desto bättre. Jag åkte en gång i ett par snygga, kilklackade, höga skor till Florida och höll knappt på att kunna gå i Boston där vi mellanlandade, eftersom mina fötter svullnat. Dessutom var det inte frågan om att gå, utan om att springa, eftersom vi var försenade och höll på att missa vår anslutning till Orlando. Det gör jag inte om kan jag säga.
Ögonbindel och öronproppar kan också vara bra att ha med sig. Det gör det lättare att koppla bort omgivningen och få vila. Och en varm tröja, även om man oftast får låna en filt. Det misstaget har jag nämligen också gjort; åkt från ett varmt Florida i tunna sommarkläder, suttit på ett kallt plan och frusit och sedan landat i ett inte alls lika varmt New York eller Köpenhamn.
Ställa om klockan till destinationstiden så tidigt som möjligt är också en bra idé, tycker jag. Då blir jag mentalt inställd på rätt tid redan i ett tidigt skede, även om det förstås ändå tar ett tag sedan innan kroppen har ställt om sig.
Sedan är vi förstås alla olika och påverkas olika mycket. Min man till exempel, sover sig igenom varenda flygresa och vaknar pigg och fräsch, redo att ut och köra bil vad än klockan är på destinationsorten. Planet hinner knappt upp i luften innan han sitter med ögonbindel och öronproppar och sover. Men han reser mycket i jobbet och har åratal med övning bakom sig.
Middag serveras till exempel på en tid som inte rimligen kan passa någon människa ombord på sena kvällsflygningen mellan Boston och London. Ja menar, vilken amerikan äter middag klockan tolv på natten? Eller vilken europé vill ha middag klockan fem på morgonen? Ändå behöver vi antagligen den där middagen, eftersom den på något sätt stabiliserar kroppen och humöret. När vi är ute och långflyger behöver vi fylla på med föda med jämna mellanrum. Men vad ska vi äta om vi inte vill äta alla tillsatser och ja, kanske till och med hela måltiden faktiskt med vit brödbulle, gummiaktig ost, senigt kött, fet dressing?
Ett alternativ är att ha med sig en del mat eller mellanmål själv, till exempel frukt, nötter och en rejäl och nyttig macka. Ett annat, bra alternativ som jag upptäckte på British Airways (och som tyvärr inte finns på de flesta övriga bolagen) är den asiatiska vegetariska kosten, hinduisk kost alltså. Jag beställde den istället för den vanliga vegetariska och blev glatt överraskad. Den godaste flygplansmat jag någonsin ätit, faktiskt. Och mycket av det jag fick var ekologiskt dessutom, jämfört med vad köttätarna i familjen fick på sina brickor. Kan alltså rekommenderas för den som flyger med British Airways.
För övrigt har jag, efter flera års farande fram och tillbaka mellan Sverige och USA, kommit fram till följande enkla regler som jag själv tycker fungerar bra för att inte komma fram helt dödstrött och uppochnervänd:
Äta lagom mycket då och då för att hålla blodtrycket stabilt och magen så lugn som möjligt. Gärna egen frukt och egna mackor och istället mera sparsamt av flygplansmaten.
Dricka vatten och fruktjuicer. Alkohol kan kännas mysigt och lite lyxigt när man sitter uppe i luften på väg någonstans, men min erfarenhet är att det bidrar till att torka ut kroppen ytterligare och få händer och fötter att svullna ännu mera än vad de redan gör. Dessutom blir jag trött och seg på ett sätt som sitter i även efter att vi landat.
Kaffe är inte heller det bästa om planet strax ska släckas ner för en ”flygplansnatt”. Även om det känns svårt att sova på ett plan (för det tycker jag att det gör), så mår jag bättre av att ändå sitta i mörker och blunda och vila, än att hålla igång med att läsa, titta på film och sörpla kaffe. Och tro mig, jag gillar verkligen att läsa, titta på film och sörpla kaffe, och har tillbringat många flygresor på det sättet, bara för att komma fram och nästan svimma av trötthet när vi väl landat och ska ta itu med att ta oss vidare. Inte så bra.
Bekväma kläder som inte sitter åt, skor som går lätt att ta av sig och varma ”flygstrumpor” att ha på fötterna eftersom det ofta är kyligt i planet, är klart att föredra framför att försöka se chic ut i något tajt eller högklackat. Framför allt kjol är inte att rekommendera. Man behöver ändra sittställning då och då och ju större rörelsefrihet man kan unna sig, desto bättre. Jag åkte en gång i ett par snygga, kilklackade, höga skor till Florida och höll knappt på att kunna gå i Boston där vi mellanlandade, eftersom mina fötter svullnat. Dessutom var det inte frågan om att gå, utan om att springa, eftersom vi var försenade och höll på att missa vår anslutning till Orlando. Det gör jag inte om kan jag säga.
Ögonbindel och öronproppar kan också vara bra att ha med sig. Det gör det lättare att koppla bort omgivningen och få vila. Och en varm tröja, även om man oftast får låna en filt. Det misstaget har jag nämligen också gjort; åkt från ett varmt Florida i tunna sommarkläder, suttit på ett kallt plan och frusit och sedan landat i ett inte alls lika varmt New York eller Köpenhamn.
Ställa om klockan till destinationstiden så tidigt som möjligt är också en bra idé, tycker jag. Då blir jag mentalt inställd på rätt tid redan i ett tidigt skede, även om det förstås ändå tar ett tag sedan innan kroppen har ställt om sig.
Sedan är vi förstås alla olika och påverkas olika mycket. Min man till exempel, sover sig igenom varenda flygresa och vaknar pigg och fräsch, redo att ut och köra bil vad än klockan är på destinationsorten. Planet hinner knappt upp i luften innan han sitter med ögonbindel och öronproppar och sover. Men han reser mycket i jobbet och har åratal med övning bakom sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)