Duktig flicka

Jag sopar varje dag. Köksgolv, hall och trappa. Det tar 15 minuter. Köket är stort och fungerar även som allrum, det är därför det tar tid. Så sammanlagt en timme och 45 minuter per vecka lägger jag på att sopa. HUR kan det samlas så mycket skit på golven under bara ett dygn? Men, det är mitt eget, privata, lilla problem. Sopandet är nämligen ett arbete som ingen ber mig att göra, som ingen uppskattar, ja faktum är att ingen över huvud taget ens märker att jag gör det! Jag kan stå och sopa med övriga familjemedlemmar runt omkring mig och de ser inte vad jag håller på med, utan klampar rakt igenom högen jag precis sopat ihop och som strax ska samlas upp på skyffeln. Och när jag hojtar till ”Men gå inte rakt i det jag sopar!!!”, då är det DE som blir arga och tycker jag är otrevlig och tjatig. För hur ska de kunna veta att det ligger en stor hög med hundhår, damm, smulor, grus, gräs och annat skräp där mitt på golvet? (Förutom att den syns ganska väl då och att jag i och för sig står med kvast och skyffel alldeles bredvid och jobbar…). ”De” är samtliga av manligt kön. Kan det möjligen ha något med saken att göra?

När jag inte är hemma någon morgon och följaktligen inte kan utföra detta jobb (vilket händer ytterst sällan), så sopas det alltså INTE. För det behövs ju inte. När jag sedan kommer hem och vadar fram i damm och hundhår, som fastnar i strumporna och grus som knastrar under fötterna, så är det just bara mitt eget lilla problem, eftersom ingen annan ens märker det. ”De” skulle, om jag inte fanns, gladeligt vada runt i skräp, köksbordet skulle svämma över av post, reklamutskick och tidningar som ”de” bara skulle armbåga undan lite lätt så att de kunde gräva ut tillräckligt med utrymme för att få ner en tallrik och kunna äta. Och ”de” skulle sova i äckliga, gamla lakan som inte bytts eller tvättats de senaste 12 månaderna, för det behövs ju inte heller. Toaletterna skulle lukta illa och alla handdukar vara brunfläckiga, eftersom ”de” inte tycker man behöver städa särskilt ofta, utan att det finns viktigare saker att göra.

Detta faktum, att det är jag som går här och plockar och putsar och städar och handlar och tvättar, trots att vi lever på 2000-talet och det faktiskt borde råda någon slags jämställdhet även i mitt hem, har fått mig att ibland tänka att jag borde skriva en bok om detta. Hur det kunde bli så! Det borde ju brytas ned i sina beståndsdelar och analyseras. Men vill jag verkligen hänga ut hur korkad jag är, som går omkring och beter mig som min egen mamma och mormor, samtidigt som jag försöker leka modern yrkeskvinna? Och att jag hållit på så här, som familjens hembiträde, ända sedan mitt första barn föddes och all jämställdhet liksom bara flög ut genom fönstret, i och med att jag genast automatiskt påtog mig rollen som den som skulle jobba mindre (utanför hemmet alltså) för att kunna fixa allt med hämtning och lämning och sjuka barn och annan markservice? Med bibehållna krav på att prestera lika bra som innan på jobbet, fast på deltid. (Vilket faktiskt inte går!) Hur dum får man bli?

Men jag behöver inte skriva den boken. Faktum är den redan finns. Ja, inte bara EN bok som tar upp problematiken, utan flera, bara med lite olika vinklingar. Och jag har just läst fyra stycken av dem:

Familjens projektledare säger upp sig – av Gunilla Bergsten. En bok som behandlar just det här ämnet om hur vi kvinnor springer omkring och passar upp och ser till så allting håller ihop inom familjen. Hur vårt behov av att vara duktiga och bli bekräftade (eller vad är det annars som driver oss?) får oss att utföra alla dessa sysslor, som normalt borde kunna delas på. Och om mäns märkligt höga toleranströskel för skit. Ja, varför vill män ha det så grisigt och äckligt omkring sig egentligen? Gunilla har rätt i att det blev en rätt så arg bok. Men rätt så rolig är den också! Även om den kanske upprepar sig lite väl mycket och det blir en del samma tugg om och om igen. Men det beror väl på all denna uppdämda frustration, förmodar jag. När jag läste den här boken tänkte jag verkligen att Gud, vad skönt, det är inte bara jag!

Brinna, bli bränd, glöda igen – Kerstin Hesslefors Persson. Precis som man kanske förstår av titeln handlar detta om en person (kvinna!) som bränner ut sig, eller drabbas av utmattningsdepression som det numera lite finare heter. Ett exempel på hur det känns när man springer rakt in i väggen med huvudet före i sin iver att räcka till på alla håll och vara en duktig allting (yrkeskvinna, mamma, fru, medmänniska), kort sagt när man ser till sig själv sist och inte klarar att säga nej. En intressant och gripande bok som man kan läsa som en varning samtidigt. Gör inte så här! Släpp skuldkänslorna och säg nej för sjutton.

Diagnos: Duktig, handbok för ambitiösa tjejer – Tinni Ernsjöö och Jennie Sjögren. Samma problematik igen om att nästan jobba sig fördärvad innan sammanbrottet till slut kommer. Flera intressanta exempel tas upp och fokus ligger aningen mer på just yrkeslivet och yngre kvinnor med stort bekräftelsebehov. Det får mig att tänka att herregud, hur ska det gå sedan när de här unga drivna tjejerna dessutom skaffar barn? Samtidigt så sker ibland en viss förändring hos högpresterande yrkeskvinnor när de väl blir mammor och saker och ting får prioriteras om. Livet får en annan dimension och jobbet blir kanske inte längre det allra viktigaste. Å andra sidan kan man ställa sig frågan varför det i huvudsak fortfarande, trots ökad pappaledighet och jämställdhet, ÄNDÅ oftast är kvinnan som prioriterar om och går ner på deltid och lägger större tid på den ökande arbetsbördan i hemmet. Marianne Frankenhausers numera välkända och väl tänkvärda forskningsresultat finns med; halten av stresshormon hos manliga chefer sjunker efter arbetsdagens slut när de går hem, medan den ökar hos kvinnliga chefer. ”Återigen är det oss kvinnor det är fel på. Varför är det så? Är det inte männen som borde resa sig ur hockeysoffan och verkligen ta sin del av ansvaret istället för att kvinnorna skall behöva känna sig överpedantiska och fel för att de inte vill ha dammråttor i hörnen.”

The Type E Woman – Harriet B. Braiker. Den här boken är på engelska, men läs den gärna ändå. Harriet B. Braiker, amerikansk psykolog, belyser och analyserar grundligt precis samma problematik. En ”duktig” kvinna måste nämligen arbeta så mycket mera än en ”duktig” man. För kvinnan handlar ordet lyckas inte bara om yrkeslivet, utan även om hemmet, familjen och fritiden. Hon måste vara bra på ALLA dessa områden. Dessutom vara bättre än männen i samma position på jobbet för att över huvud taget ha en chans och räknas. Så här beskriver Harriet sina egna krav när hon som nygift och nyutexaminerad skulle ta itu med livet: Jag skulle vara en duktig fru, gourmetkock, fantastisk värdinna, skicklig heminredare med utsökt smak – och vara lugn, cool och trevlig i alla sammanhang. Jag skulle vara en underbar terapeut, forskare, lärare, konsult och författare – och aldrig uppvisa några som helst tecken på stress eller belastning. Så småningom skulle jag bilda familj och bli en perfekt mamma samtidigt som jag skulle fortsätta vara en god dotter, vän, syster och med ett ständigt lyssnande öra gentemot alla i min omgivning och en pelare av styrka för alla som kunde tänkas vara i behov av mig. Och när jag ändå höll på, så ville jag vara smal och vacker också!

På vilket sätt har det här med hälsa att göra då? Jo, för det första så känns det skönt att inse att det faktiskt inte bara är jag som är så här dum och springer och curlar för hela min familj. Vi är tvärtom rätt så många, vilket ju så klart inte är bra egentligen, men det känns ändå skönt att inte vara helt ensam. Om vi är flera som springer runt, runt i vardagens ekorrhjul med målsättningen att räcka till som allt (mamma, hustru, städerska, kokerska, karriärkvinna, chaufför, väninna, trädgårdsmästare, festfixare…) så är det kanske snarare ett samhällsproblem? Vi kan alltså unna oss att känna mindre skuld över vår ”otillräcklighet”. Och det är ju skönt!

För det andra så är det sunt att observera problematiken lite mera objektivt, läsa om det med andras ord och därmed verkligen uppmärksamma hur vansinnigt det är, för att inte tala om omöjligt, att ha alla dessa roller och DESSUTOM kräva att de ska utföras perfekt. Det är nyttigt att ifrågasätta.

Och om vi äntligen börjar ifrågasätta, då kanske vi till och med kan ta tag i det hela och göra någonting åt saken. Som att ställa krav på andra kanske? Vi får inte ett lägre människovärde av att kräva ”teamwork” i familjen. Vi får inte heller ett lägre människovärde av att inte göra saker och ting perfekt. Det är inte det livet handlar om! Halvdant är ofta bra nog faktiskt. (Och mycket bättre än vad många män klarar av!)

Så läs gärna böckerna. De tre svenska är tunna och lättlästa. Man plöjer ledigt igenom dem på några dagar. Och får sig en tankeställare dessutom.