Hur bra bör en svensk må?

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Den frågan ställer läkaren och författaren Nisse Simonsson i sin bok med samma titel. Men gör vi det då? Mår så dåligt alltså? Och jämfört med vem? Jämfört med de somalier som flyr svälten i sitt eget land, vandrar utmärglade i flera veckor och anländer till överfulla flyktingläger i Etiopien och Kenya. Mår vi så dåligt jämfört med dem? Eller är det bara så att eftersom vi har det materiellt väl ställt här i landet, de allra flesta av oss har varma bostäder, tillräckligt med mat och tillgång till sjukvård, därför borde vi alla med ett gapskratt hoppa ur sängen varje morgon och sedan glatt dansa oss igenom dagen? Och det faktum att vi ofta inte gör det, utan att vi istället bekymrar oss för jobb och ekonomi och miljöförstöring, och faktiskt inte alltid, hela tiden är glada utan ibland dessutom rätt så trötta, innebär det att vi mår sämre än vi borde? Och exakt hur bra borde vi må?

I en undersökning som gjordes bland svenska, engelska och spanska barn, visade det sig att de svenska och spanska barnen var lyckligare än de engelska. Samhällsstrukturen gör att vi svenskar har mera tid för våra barn än de engelska föräldrarna har. Plus att märkesvaror inte har fullt lika stor betydelse för de svenska barnen. Samtidigt har ”barnfattigdom” blivit ett nytt modeord inom svensk politik. Och många barn lider av att föräldrarna separerat, av trassliga familjeförhållanden och taskiga kompisar i skolan. Men jämfört med de somaliska, svältande barnen? Kan vi verkligen prata om barnfattigdom här i Sverige? Och exakt hur bra borde svenska barn må?

Hur som helst lider mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning av någon typ av psykiska besvär. Det är ganska många! När vardagen inte längre handlar om att inte svälta ihjäl, handlar den om andra saker. Då höjs ribban kan man säga för att vi ska må bra. Då ska vi förverkliga oss, ha välbetalda jobb som vi dessutom helst älskar, ha goda relationer och fräscha, nyrenoverade bostäder, intressanta hobbies och tid över att träna och hålla oss i trim, samt åka på spännande semesterresor. Plus en del annat. Kan det vara så att det helt enkelt blir för komplicerat att leva? Att det blir för mycket?

I helgen såg jag ett program om människor i urskogens djungler. En av stammarna levde halvnakna och byggde sina hus högt upp i träden. De blev filmade under arbetet med att bygga ett gemensamt hus i en av de allra högsta trädtopparna, cirka tio våningar upp om man jämför med ett vanligt flervåningshus. För att ta sig upp dit använde de flätade stegar, som de med en otrolig vighet klättrade upp och ner för. Med hundar och småbarn under armen! Stammen satt sedan glatt småpratande däruppe och lät lugnt barnen vandra omkring längs med kanterna (som varken hade dörrar eller fönster) och klättra ut i träden utanför. Ingen som hade svindel eller visade någon som helst rädsla för att någon skulle kunna tänkas ramla ner. Och som kontrast hade vi filmteamet, dinglandes i selar och tjocka lager linor och som ÄNDÅ hade problem med SIN klättring… Som en filmare uttryckte det: ”De här människorna lever så fria och verkar så lyckliga. Trots all vår säkerhet och trygghet hemma, så tror jag nästan att jag hellre skulle vilja leva här och bekymmerslöst klättra omkring i träden och ha den här gemenskapen som stammen har.”

Nisse Simonsson är inne på samma spår: ”Kan det vara så att årmiljonerna på savannen med kampen för mat, skydd och överlevnad, men även med gemenskapen och sammanhållningen, blev en del av vårt genetiska arv? Idag, när de flesta inte behöver kämpa riktigt hårt för något av detta, uppstår ett slags tomhet.”

Simonsson uppmärksammar oss även på att det är fullständigt accepterat och nästan förväntat att må dåligt. Vi är helt enkelt ett klagande land, där olycka är helt rumsrent och det är fullt normalt att vara olycklig och utbränd. ”Den moderna människan har på något sätt tappat förmågan att finna värden i sådant som inte har en prislapp. Konsten ligger i att finna lycka i det lilla, i sådant som händer i vardagen.”

Så kanske är det detta som urskogsmänniskorna klarar av och som ”vi som har det så bra” inte längre bemästrar? Och som vi faktiskt inte heller uppmuntras så särskilt till. Istället blir vi redan tidigt indrillade i allt som vi måste lära oss och göra och hänga med i för att duga. Att bara vara, sitta och filosofera under äppelträdet, är oftast ingenting som lyfts fram som positivt vare sig i skolan eller i familjen. Att INTE vara så produktiv hela tiden. Att vara lite lat. Att vara nöjd. Och att i detta så föds det ny energi och lust att ta itu med saker, bygga hus i trädtopparna till exempel!


Källor: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Nisse Simonsson, Dagens Industri, City, Människans Planet