Programmet ”Helt Sjukt” med David Hellenius förra veckan
behandlade ämnet depression med Helena Paparizou och Dregen som gäster. Båda
drabbades av depressioner efter att deras pappor gått bort, Helenas pappa i en
hjärtinfarkt och Dregens genom självmord när han bara vara 11 år.
Ämnet är ju intressant över huvud taget, just för att så
många drabbas, ibland utlöst av traumatiska händelser, ibland utan synbar orsak.
Det är kanske nästan normalt att vara deprimerad ibland? Kanske till och med en
del av livet? Men som programmets ständigt närvarande läkare Eric Rydman också
påpekade, så är det en lite glidande och otydlig gräns kring när exakt man kan
säga att man är deprimerad och när man ”bara” är nedstämd. Det är så klart
normalt att pendla i sinnesstämning. Man kan inte alltid vara glad. Men man är
normalt sett inte heller ständigt ledsen eller arg. Vi kan tänka oss en linje och att vårt stämningsläge pendlar
upp och ner kring den linjen. Men den som är deprimerad når inte längre upp till
”normalt” stämningsläge utan ligger i en vågdal. Dessutom finns det något som
kallas för dystymi, som jag aldrig hade hört talas om, och som innebär att man
befinner sig i ett konstant lågt stämningsläge, utan synbar orsak.
Något annat intressant som bara togs upp helt flyktigt var
att depression kan leda till fysiska smärtor. Eric Rydman gick inte närmare in
på hur, men efter vad jag gissar skulle det t.ex. kunna handla om att den som mår
psykiskt dåligt ofta andas ytligt och spänner sig, vilket i sin tur skapar
olika smärttillstånd. Man får igång en negativ spiral. Fysisk inaktivitet, som
också är vanligt under pågående depressioner, är inte heller det optimala för
att hålla kroppen frisk och kan också leda till fysiska problem och smärtor på
lite sikt.
Enligt Eric Rydman ska man alltid först uppsöka sin
vårdcentral vid misstänkt depression för att få andra möjliga diagnoser
uteslutna innan eventuell medicinering kan påbörjas. Han påpekade även att
motion är bättre medicin vid lättare depressioner, vilket även är vad jag
personligen anser. (Yoga = bäst förstås,
eftersom man får både den fysiska och den mentala biten. Obs. min egen åsikt
och ej något som Rydman sa.)
Så 25% av alla män och 50% av alla kvinnor blir någon gång
deprimerade. Det låter kanske mycket, men jag själv, som vid det här laget
tagit mig igenom några depressioner (dock utan vare sig medicinering eller
läkardiagnos) och som ändå anser mig vara rätt normal, jag tänker så här att
ändå - 50% av alla kvinnor blir alltså ALDRIG deprimerade! Och hela 75% av alla
män slipper detta tillstånd i sina liv! Jag tycker det är smått fantastiskt.
Bara att beklaga att man inte är en av dessa. Frågan är bara hur det mäts? För
om det handlar om antalet diagnostiserade fall, så är procentandelen deprimerade
personer definitivt betydligt högre än så. Men om man däremot har gått ut med
anonyma enkäter och frågat folk, då kan det nog stämma bättre. Eller är det
bara en uppskattning som gjorts? Jag har ingen aning, men konstaterar när jag
plöjer ner lite djupare i fakta att jag själv bara varit igenom en enda så
kallad ”egentlig depression” och att de övriga trots allt får räknas som
”milda”. De milda är dessutom ofta ”recidiverande” (många tjusiga namn!)
eftersom de är årstidsbundna. Jag blir deppig på vintern helt enkelt och det
har att göra med att serotoninhalten sjunker hos somliga av oss när vi inte får
tillräckligt med ljus. Personer som lever på varmare och ljusare breddgrader är
därför mindre deprimerade. Psykiatern Ullakarin Nyberg, som också medverkade i
programmet, påpekade dock att mörka, kalla Sverige, tvärtemot vad många tror,
ändå inte ligger i topp i självmordsstatistiken, utan hamnar någonstans i
mitten. I topp ligger istället Öststaterna. Hon gick inte in på varför, men en
liten gissning här är att vi ju trots allt har en hög levnadsstandard i det här
landet och fortfarande ändå ett hyfsat socialt skyddsnät och detta leder till
större känsla av trygghet än om man lever ett mera utsatt liv.
Min så kallade ”egentliga” depression hade jag sista året i
gymnasiet. Numera pratas det ofta om ungdomsdepressioner och om att detta är
vanligt och att det är viktigt att få hjälp. Men då (på 80-talet) var det
inte lika uppmärksammat och jag tror att i mitt fall hade det kanske inte varit
så dumt att få hjälp på något sätt, eftersom jag under den här perioden sänkte
alla mina betyg drastiskt och inte heller längre såg några som helst framtidsmöjligheter.
Det kändes ungefär som att sjunka ner i djup dy och inte ens vilja ta sig upp.
Allt blev meningslöst och vissa dagar orkade jag inte ta mig iväg till skolan
eller ens upp ur sängen och jag slutade dessutom nästan äta, så jag fick även
problem med svimningsanfall. Men det värsta var just den existentiella ångesten
jag gick igenom. Jag sökte efter livets mening, men kunde inte hitta något
riktigt bra svar. Och om våra liv här på jorden bara är en slump och att efter
detta händer ingenting mer, vi dör och vet inget mera, då tänkte jag att då
kunde man ju precis lika gärna ge upp alltihop och dö på en gång. Varför gå och
vänta ett helt menlöst och miserabelt liv på detta? Därav alla självmordstankar
som jag verkligen brottades med under den här tiden. Så det var ett mycket
tungt år och formade förmodligen till viss del även min framtid eftersom jag
som sagt sänkte mina betyg och åtminstone just då tappade intresset för att
utbilda mig och över huvud taget fortsätta framåt. Året efter var jag i Paris
och jobbade som au pair och pluggade franska. Då var jag på väg upp ur
depressionen, men det var ändå långt ifrån bra med mig. Jag minns många tunga, dystra dagar i
Paris och när jag läser gamla dagboksanteckningar och alla melankoliska dikter
och låttexter jag skrev under den tiden, ser jag tydligt hur depressionen
hängde sig kvar. Det tog ungefär två år att ta sig igenom det hela utan hjälp
eller medicinering.
Jämfört med detta är vinterdepressionerna inte mycket att
komma med. Numera har mitt liv mening och mål och jag vet även att när våren
kommer blir det alltid bättre. Upplevelsen av dessa depressioner är i och för
sig en känsla av att sjunka ner i ett djupt hål någon gång i november, där
allting plötsligt börjar kännas mycket tungt, tråkigt och svårt, men det är
ändå inte riktigt samma sak som att helt tappa all lust att leva vidare och
inte se någon mening med någonting.
Under de här depparperioderna dyker det trots allt upp en och annan grej
som känns kul. När man har en riktigt tung depression känns ingenting kul, man tappar
helt intresset för allt och orkar till slut knappt ens prata med folk.
Annat som är typiskt för depressioner är sömnstörningar. Det
är också vanligt att allt känns värst på morgnarna och att trycket lättar en
aning bortåt kvällen när det känns lite mer kravlöst (dagen är ju ändå snart
slut), vilket i sin tur späder på sömnstörningarna eftersom det då är lätt att
stanna uppe för länge.
Helena Paparizou, som till slut blev ivägdragen till terapi
av sin mamma, berättade att hon fick träna sig på att vara glad och älska sig
själv genom att stå framför spegeln och le. Detta kanske låter idiotiskt, men
faktum är att vårt kroppsspråk påverkar oss och att dra mungiporna uppåt har en
stämningshöjande effekt. En av mina favoritpersoner, amerikanska Louise Hay, säger
att man bör börja sin dag med att möta sig själv i spegeln och säga ”I love
you! I really, really, really love you!!!” Hon erkänner att detta låter dumt
(och för en svensk dessutom amerikanskt – vi har ju jantelagen i det här landet…)
men hävdar bestämt att det faktiskt är ett bra råd som fungerar. Det blir som
ett slags positivt vaccin.
Det är även min egen uppfattning att just självkärlek är en
av de saker som fungerar bra när man känner sig deppig. Det är så lätt att
tänka fördömande och negativa tankar om sig själv när man är nedstämd. När jag
har vaknat många morgnar i rad och mina första tankar har varit negativa om hur
jobbigt allting känns och om hur lite motivation jag har att stiga upp och ta
itu med dagen, då bestämmer jag mig för att ta timeout från alla negativa och
oroliga tankar under en vecka. Och det är faktiskt mycket svårare än man tror!
Faktum är att det är snudd på omöjligt att inte tänka en enda negativ tanke
under en vecka. Men när de tankarna kommer har man då åtminstone gett sig själv
tillåtelse att genast mota bort dem och istället ersätta med positiva tankar. Sedan
kan det mycket väl vara så att man inte hittar några positiva tankar att tänka…
Då kan det hjälpa dels att hitta små saker som det ändå går att vara tacksam
över (att barnen är friska, att kaffet är gott, att bilen funkar, att det är
vackert med julbelysningen utanför…) och sedan även att tillåta sig att vara i
nuet, det vill säga att tillämpa mindfulness. Att bara slippa tänka alla tankar
både på det som varit och det som ska komma kan vara oerhört vilsamt, att bara
göra det man just har för händerna utan att behöva tänka något särskilt alls. Och
detta kan åtminstone jag behöva ge mig själv tillåtelse att göra, eftersom det
existerar någon slags latent (och naturligtvis helt vansinnig) idé hos mig om
att jag gör bäst i att oroa mig för saker. Jag har ofta känslan av att det är
säkrare att oroa sig för allt som kan hända, för då är jag ju beredd om det
sedan händer. Och ännu bättre; om jag har tänkt ut strategier för hur jag ska
hantera en massa jobbiga saker som kan tänkas inträffa. Som om mitt liv på något
sätt skulle bli bättre om jag hade hundratals uttänkta planer kring allt som
eventuellt kan gå snett. Tvärtom kan man nog lugnt säga! Men det gäller att
resonera om detta med sig själv så man ser hur fel man tänker. Och, som sagt,
ge sig själv tillåtelse att släppa både orostankarna och de negativa
tankemönstren. Och då kan faktiskt miraklet inträffa – att efter en sådan vecka
så känns allting mycket bättre och tankarna går automatiskt i mera positiva
spår.
Yoga är annars ett av mina allra starkaste motmedel mot
depressioner. Jag tror aldrig det har hänt att jag har gjort yoga och inte mått
bättre efteråt. Man får inte bara en smidig kropp, utan den största vinsten är
absolut att man får ett lugn inombords och blir mera klartänkt. Och sedan finns
det ju ytterligare lite knep, som att försöka ha ett balanserat liv där man
stiger upp och lägger sig samma tid varje dag och ser till att vistas utomhus i
dagsljus så mycket det går. Och att få i sig bra mat med mycket antioxidanter.
Dessutom, när allt känns tungt är det extra viktigt att planera in sådant som
känns lite roligt. För min del kan det handla om att se en film eller läsa en
bok (eftersom jag är introvert, för den som är extrovert kanske det istället
handlar om att ha fest eller ut och fika med kompisarna). För den som är
riktigt tungt deprimerad fungerar dock förmodligen inte detta. Har man passerat
den gräns, som innebär att man inte längre tycker någonting är roligt som
brukar vara roligt annars, och man känner att man tappat intresset för precis allt,
då är det dags att söka professionell hjälp.
Källor bl.a.:
Helt Sjukt, TV 4 140402
www.sv.wikipedia.org
