Biggest Loser

Just nu pågår den amerikanska tv-serien Biggest Loser på Kanal 5. Megatjocka människor jobbar på att gå ner i vikt, tävlar mot och röstar ut varandra. Mina barn tittar på detta för att de gillar tävlingarna, som de tycker är spännande. Själv tittar jag också för att det är spännande, men det är inte tävlingarna som är det, utan det är själva processen, livsstilsförändringen, som intresserar mig. Bakom varje fall av kraftig övervikt finns en historia. Och den handlar aldrig enbart om att någon tyckt att mat/godis/chips/whatever varit så oerhört gott och att träning och fysisk aktivitet varit så oerhört tråkigt. Visst, det har säkert i många fall bidragit, men ofta handlar det om väldigt dåligt självförtroende, att inte tycka man är värd någonting, att ha varit med om någonting riktigt tragiskt, utse se själv till offer, trösta sig, eller om att på något sätt bestraffa sig själv. Bäst på att gräva fram orsakerna är Jillian Michaels, en av de fyra tränarna. Hon är en mästare på att locka fram just det där djupt inuti deltagarna som de gått och gömt på så länge och ofta inte ens förstått själva.

Men det går att hitta rätt själv också. Det handlar om att bestämma sig för att man är värd något mer, något bättre än att gå omkring med en massa ohälsosamma extrakilon och alla de hälsorisker som detta medför. Det handlar om att påbörja arbetet och att i den processen reflektera och ställa de svåra frågorna till sig själv. Varför är jag inte värd att må bättre än så här? Vad är det som får mig att tycka så? Vad är det som får mig att göra detta mot mig själv? Vad äter jag? När äter jag? Hur känns det då? Hur skulle det vara om jag istället kände på ett annat sätt? Om jag tänkte på ett annat sätt? Hurdan skulle jag vara då och hur skulle mitt liv se ut? Det handlar om att utmana sig själv och om att våga.

Anledningen till att jag föredrar den amerikanska varianten av Biggest Loser framför den svenska och engelska, som också sänts i tv, är att det finns fler avsnitt, så att vi även får chansen att följa hela förvandlingen och coachningen på ett bättre sett. De europeiska serierna sände bara 10 entimmesavsnitt och då blev det också mest bara tävling och invägning av det hela. Vi tittare hann inte riktigt lära känna deltagarna och tränga ner i deras problematik. Programmet kan vara en inspiration. För vem som helst som vill gå ner ordentligt i vikt gäller ju just helheten, för det ska även gå att hålla sig kvar på den nya vikten och med den nya livsstilen.