SAD står för Seasonal Affective Disorder och innebär att man påverkas negativt av ljusbristen under vinterhalvåret. Ökad trötthet under denna tid är vanligt hos människor som lever långt från ekvatorn. Några procent av befolkningen drabbas av mer uttalade och återkommande depressiva besvär. Symtomen, förutom trötthet, är nedstämdhet, koncentrationssvårigheter och minskat intresse, även för saker som normalt känns viktiga och intressanta. Eftersom jag själv är ett av ”offren” tänkte jag skriva några rader om hur det är att leva med detta när man väljer att inte medicinera eller söka hjälp för det. Och hur man gör för att inte känna sig så mycket som ett offer.
Mitt liv består väldigt mycket av cykler. Den som inte känner mig så bra tror kanske att det är mera som en rät och stabil linje, men det stämmer inte. Det är upp och det är ner. Sommartid har jag alltid mycket energi. Framför allt om vädret är bra. Jag kan klara mig på väldigt lite sömn, vakna tidigt i ottan och känna att det absolut inte är någon idé att ligga kvar i sängen när solen skiner därute och fåglarna kvittrar och det finns så mycket att göra! Och är så roligt! Ljus och solsken har definitivt en positiv effekt på mig. Varje sommar tror jag att de där vinterdepressionerna aldrig mer ska komma tillbaka. Varje sommar känns det som att ”nu är det fixat”. Nu mår jag så bra, så jag kommer aldrig att falla ner i det där svarta hålet igen.
Om hösten är fin med mycket sol, som den här hösten vi har haft nu, då går det också bra under rätt så lång tid. Men så plötsligt är vi bara inne i november och det är mörkt nästan jämt. Och då sjunker mina energinivåer drastiskt. Det känns just som att sugas ner i ett mörkt hål, oåterkalleligt, och mitt sömnbehov ökar till 20 timmar om dygnet (min egen subjektiva upplevelse!). När väckarklockan ringer känns det nästan omöjligt att stiga upp i mörkret och kylan och möta en ny och tung dag när tröttheten och den där känslan av meningslöshet bara tycks överskugga allting annat.
Den som söker behandling för dessa symtom får i bästa fall ljusbehandling. Tyvärr finns det inte ljusbehandling så det räcker åt alla som behöver, det är ett fåtal lyckligt lottade som får den chansen. Övrig behandling består av traditionell antidepressiv medicinering. Det är säkert bra med medicinering för den som känner fullt förtroende för sin läkare och för att detta är den bästa vägen ut ur problemen.
Men, psykofarmaka är inte min grej. Att gå och deppa är inte heller min grej egentligen. Därför blir vintrarna här i Sverige en berg-och-dalbana i mina ständiga strävanden att jobba emot de här depressionerna. Bästa tipsen:
Utnyttja dagsljuset (det som finns!) och ta det lugnt:
Jag försöker utnyttja dagsljuset så mycket som möjligt. Jag ger mig själv mycket tid på morgnarna eftersom det känns så tungt att komma igång. Jag stiger hellre upp lite tidigare än att jag blir tvingad att stressa. När solen väl till slut går upp efter några timmar, märker jag faktiskt dessutom en skillnad! Då höjs min energinivå och jag har några timmar framför mig när jag oftast mår riktigt bra och är effektiv. Går det så passar jag på att ut och rasta hunden i förmiddagsljuset, som är det starkaste.
Roliga och inspirerande arbetsuppgifter:
När dagen sedan försvinner, det vill säga ibland redan vid två-tretiden på eftermiddagen… ja, då känner jag genast av hur energin sjunker och jag blir sömning och trött. Därför kan man kanske tycka att ett arbete som yogalärare, där man ofta jobbar kvällar, väl inte borde vara det ultimata. Nej, det känns trögt ibland. Men samtidigt tänker jag att det nog egentligen är rätt så bra. För då MÅSTE jag skärpa till mig och fokusera på det jag ska göra. En uppgift att utföra, och dessutom en som i grund och botten är rolig och intressant, kan faktiskt vara en bra hjälp för att inte bara sjunka ihop och tycka synd om sig själv. Jag får tänka bort mörkret och tröttheten, helt enkelt. För jag har uppgifter att utföra. Yoga är en stor del av mitt liv och självklart är det ett privilegium att kunna ha sin hobby som arbete. Vad jag vill säga här är att en viktig motvikt till depression är att ha ett starkt engagemang för något. Och då duger det inte att välja sig en liten hobby vad som helst bara för sakens skull. För det har inte en chans mot depressionens starka krafter. Det måste till något som närmast känns som ett kall, något som man brinner för, för att man ska kunna lyfta sig över allt det jobbiga. Så för den som har ett mindre roligt jobb, gäller att istället lägga en del av fritiden på något som man känner passionerat för, att verkligen ta sig tid för det.
Man har ett val:
När jag vaknar i beckmörkret vid sex om morgonen kan jag tänka att det är OMÖJLIGT att stiga upp. Att allt är meningslöst och att det bara inte går. Men faktum är att detta i så fall är mitt val, att välja att låta det få vara omöjligt. Så jag tänker istället att även om det känns tungt och hopplöst, så väljer jag att stiga upp och göra någonting av min dag ändå. För jag har ett val. Även om jag känner mig deprimerad, så har jag alltid ett val. Jag kan välja att helt låta depressionen ta över, jag kan välja att söka hjälp för mina besvär och jag kan välja att försöka klara ut det på egen hand och fungera någorlunda ändå. Och det är det valet jag gör.
Det är begränsat:
Just det. Om det finns någonting bra med vinterdepressioner, så är det just vetskapen om att de beror på vintern. Och förr eller senare så kommer våren och även om det känns en aning svårt att tänka sig när man är mitt i det, så vet jag ju ändå att när våren och sommaren sedan kommer med sitt ljus, då känns det helt annorlunda för min del. Då kommer min energi. Och det är sådan jag är ”egentligen” (hoppas jag åtminstone). Och vad jag också vet är att om jag fick chansen att idag sätta mig på ett plan till Florida, Marocko eller Australien, så skulle min depression vara som bortblåst i samma ögonblick som jag satte min fot på den soldränkta marken på någon av dessa destinationer. De två vintrar som jag bodde i Florida hade jag inte tillstymmelse till vinterdepression. Och det tycker i alla fall jag känns bättre än att ha en depression som bara flugit på mig utan någon synbar anledning.
Sammanfattningsvis:
Man ska vara snäll mot sig själv, sova rätt så mycket, låta bli att stressa, träna fysiskt på något sätt (har i studier visat sig ha positiva effekter på depressioner) och äta bra mat.
Samtidigt vill jag uppmana den som känner att han/hon inte själv riktigt klarar ut sin vinterdepression, att söka hjälp. Det finns läkare och det finns medicin. Så länge man inte har provat alla utvägar kan man aldrig säga att situationen är hopplös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar