Veckan före jul uppmärksammades det i media att det i de flesta familjer är kvinnan som drar det tyngsta lasset när det gäller julfirandet. Det är hon som planerar julen och ser till att hela julprojektet genomförs efter konstens alla regler. Så även i den här familjen, där det är jag som är både projektledaren och i de flesta fall också utföraren. Och julen och mellandagarna har avlöpt enligt plan med massor med samvaro och besök av nära och kära. Mysigt och trevligt på alla sätt. Men, i ärlighetens namn, också en aning intensivt och stressigt. Minimalt med egen tid. Och den där tiden till att läsa böcker och göra yoga som jag sett fram emot, den har helt enkelt inte funnits. (Än alltså, ska kanske tilläggas. Idag är det den 30/12.)
När jag igår skummade igenom mitt obearbetade informationsflöde hittade jag dock en intressant länk från Vardagspuls till en artikel om Hillevi Wahls nya bok "Äg ditt liv: Så får du mer tid, kraft och gläjde". Hillevi har intervjuat ledare, chefer och coacher och tagit reda på hur man inte bara blir en bra ledare, utan ännu viktigare, hur man leder sig själv. Kanske kan vara något att börja det nya året med? Och annars så ger artikeln i sig en del bra tips, så följ gärna länken nedan. Bland annat tar Hillevi upp vikten av att ha roligt och inte planera in för mycket. Hon berättar om hur hon ibland loggar ut under 48 timmar, alltså stänger av mobil och dator under denna tid och istället ägnar sig åt Real Life, om energigivande promenader i skogen och om att de viktigaste förväntningarna på oss kvinnor egentligen inte är dem som andra har på oss, utan att vi istället bör fråga oss vad vi har för förväntningar på oss själva. Och det är ju en tankeställare, tycker jag. Lever jag just nu efter mina egna eller andras förväntningar? Läs gärna, som sagt:
http://www.vardagspuls.se/inre-halsa/hillevi-wahl-sa-ager-du-ditt-liv/?utm_source=newsletter&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter_52_torsdag_nyhetsbrev
Vill även passa på att önska alla ett Gott Nytt År 2018. Tänk ut något bra nyårslöfte som känns meningsfullt för dig!
lördag 30 december 2017
tisdag 19 december 2017
Stoppa sötsuget med mullbär
Detta superbär finns numera att köpa i torkad form inte bara i hälsokostbutiker utan även i välsorterade mataffärer. Det innehåller mer proteiner, vitaminer (C och K), kalcium, järn och antioxidanter än de flesta andra frukter. En del av antioxidanterna är antiinflammatoriska och har i studier visat sig vara bra för bland annat hjärtat.
Bären smakar sött och gott, lite kolaaktigt både i smak och konsistens och innehåller få kalorier (till skillnad från de flesta andra torkade frukter). Och inte nog med detta, utan mullbär har dessutom en bevisad effekt på kroppens sötsug. De innehåller MFE, ett ämne som sänker och stabiliserar blodsockret. Och med ett stabilt blodsocker minskar suget efter godis och snacks.
Mullbär är speciellt rika på antioxidanten resveratrol, som även har en antikoagulerande effekt, vilket innebär att blodflödet förbättras och risken för blodproppar minskar.
Själv har jag numera alltid en påse mullbär hemma i skåpet. Som högkonsument av just torkad frukt (som jag gärna äter istället för godis) uppskattar jag det lägre kaloriinnehållet och också att det känns lite lugnare för magen än t.ex. stora mängder av katrinplommon, russin och aprikoser. Nu minskar jag ner där istället och plussar på med mullbär. Mullbär är också gott i yoghurten eller i muffins och bröd.
Så vill du ha hjälp mot sötsug, viktproblem eller dåligt immunförsvar kan det alltså vara en god idé att ge sig ut på mullbärsjakt.
Källa: mullbär.com
torsdag 14 december 2017
Leva med rädslor
Låt bli att oroa dig just nu och tänk att du istället ska oroa dig en viss tidpunkt, låt säga ikväll klockan åtta, och skjut sedan upp alla dina orostankar tills dess. Och när klockan är åtta (eller nio eller något annat) kan du avsätta en stund, ja kanske till och med en hel timme ifall du vill, och bara sitta och oroa dig allt vad du orkar. Men fram tills dess, lägg bara orostankarna på hög så länge.
Känns det rådet igen? Det låter ju i alla fall kul och praktiskt. Så fungerar det? Ja, kanske. För en del. Jag tror att för många så fungerar det inte alls särskilt bra, för sitter inte de där orostankarna ändå kvar som en obekväm känsla i magen? Fast vi försöker att inte tänka på dem och så tänker vi på dem i alla fall...
Det finns mycket att oroa sig för i livet och så finns det människor som aldrig oroar sig särskilt mycket. Fast det är rätt normalt att oroa sig. Förmågan att känna oro är något som genom årtusenden varit till vår fördel. Den som oroligt sökte efter faror i sin omgivning, som alltid var lite på sin vakt, den personen ökade sina chanser att överleva. Medan den som tog det lugnt lättare blev ett byte för farliga rovdjur, andra krigiska stammar eller helt enkelt inte fick tag på tillräckligt med mat. Så oron sitter i våra gener, men är i våra modernare tider inte alltid av godo.
Ett sätt att bemöta oro är med mindfulness. Att vara i sin oro helt enkelt. Jag läser om detta i Må Bra, som tipsar oss om att acceptera tillvarons ovisshet och att låta oron bara få finnas utan att utvärdera den. Och vi får även råden att reflektera över det vi oroar oss över och fråga oss själva om oron är rimlig (vilket den ju långt ifrån alltid är) och även att "informationsdetoxa", vilket innebär att helt enkelt avhålla sig från information och nyheter som bara spär på vår oro och gör oss nervösa och nedstämda. Strunta i att vara uppdaterad på allt som händer helt enkelt.
Sagt och gjort! Nej, det är ju inte alltid så enkelt, tyvärr. Men som med det mesta så blir man bättre på sådant man tränar på. Det gäller även mindfulness och att klara av att vara närvarande i nuet.
Jag har två tankar kring detta. Den första är att man även kan utnyttja mindfulness på ett annat sätt, nämligen att försöka vara helt och hållet närvarande i nuet och i det man gör för ögonblicket utan att bjuda in oron som en del i detta. Håller jag på med att klä julgranen, laga mat eller förhöra läxor, så kan jag försöka hålla mig i just den uppgiften till 100%. Den andra tanken är att om man bjuder in oron och tillåter den att finnas där, då gäller det även att den inte får ta över. Att acceptera sin oro och rädsla är en sak, men att låta den få för mycket utrymme kan i värsta fall leda hela vägen till fullskalig panik. Det gäller att inse att här finns ett val. Oron kan få vara med eftersom den ju ändå finns, men man måste ändå välja att ha lite kontroll över den.
Själv är jag rädd för massor med saker, som lätt skulle kunna få ta över hela min tillvaro. Ett exempel på något som jag ibland kan känna starkt obehag inför är bilkörning och bilåkning. Och för att göra historien lite längre så tror jag detta började när jag var 20-23 år och inom loppet av den tidsperioden var med om tre smärre bilolyckor, där ingen resulterade i några personskador, bara i skador på bilen (obs, det var inte jag som körde!). I samma veva körde även min bror och voltade med sin bil. Bilen demolerades och själv kunde han lätt ha omkommit i denna olycka, men klarade sig mirakulöst med bara en whiplashskada. Någonstans här uppstod min bilångest, som många gånger har känts väldigt fånig. Och den är definitivt ett hinder som inte får ta över, för då blir mitt liv väldigt begränsat.
När vi bodde i Florida i USA kändes det lugnt och tryggt att köra omkring i den lilla småstad där vi bodde. Men ibland blev man förstås tvungen att ge sig ut på de stora och flerfiliga motorvägarna runt Orlando och även ta sig till nya och okända destinationer. Jag försökte undvika detta i den mån jag kunde, vilket ju är ett vanligt sätt att hantera sina rädslor. Men en av de första gångerna när detta inte gick att undvika satt jag där ensam i min bil på en gigantiskt bred, snabb och hårdtrafikerad väg och tillät mig verkligen att "vara" i min rädsla fullt ut. Och mina tankar gick ungefär så här: "Gud vad obehagligt! Vad jag hatar det här! Vilken idiot jag är som är så feg, vad är det för fel på mig egentligen? Men jag är ju så värdelös på att köra bil och på att hitta! Jag kommer aldrig att komma fram och livsfarligt fort kör vi allihopa, jag dör nog här på vägen. Usch vad hjärtat slår snabbt, nu kan jag knappt andas. Tänk om jag kvävs. Eller tänk om jag svimmar här vid ratten! Nu börjar benen och händerna skaka också. Nu kan jag verkligen snart inte andas, det kanske bara svartnar för ögonen och då kör jag in i någon och i den här farten, då blir jag invalid eller dör." Min oro fick alltså florera hej vilt och till slut befann jag mig i ett tillstånd av full panik.
Det hela slutade med att jag valde att ta mig av motorvägen en stund och med skakande kropp, efter att ha trixat mig runt genom diverse trafikljus och annat, hittade till en parkeringsplats där jag äntligen kunde stanna. Så där satt jag och storgrät en stund. Därefter samlade jag ihop mig tillräckligt för att ändå till slut lyckas ta mig dit jag skulle, jag uträttade mitt ärende och körde så småningom hem, vilket tog sin lilla tid eftersom jag lyckades köra fel tre gånger trots att jag hade en navigator. Men i mitt tillstånd kunde jag helt enkelt inte förstå vad navigatorn sa till mig och väl hemma kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var helt slut i kroppen och hade fruktansvärd huvudvärk.
Det var under den här perioden som jag började gå djupare med yogan och lära mig andas ordentligt och kontrollera min andning. Och därför, när jag efteråt analyserade vad som hänt, så insåg jag att jag ändå hade haft ett val och valet jag hade gjort var att låta ångesten få ta över. Jag hade helt enkelt tänkt mig in i full panik. Så vad händer om man istället tänker på ett annat sätt? Till exempel: "Jag är rädd, men jag kan göra det här ändå. Och nu tar jag lugna och djupa andetag så klarar jag det. Jag kanske inte gör det perfekt, men jag kan göra det och det är okej att jag är lite rädd under tiden." Detta har visat sig fungera väldigt mycket bättre för min del och det fungerar även i andra situationer och med andra typer av rädslor.
Att leva utan att vara rädd är inget alternativ för de flesta av oss. Men när man känner att man kan ta kontroll över sin andning (och det kan man öva på!), så blir det också lättare att ta kontroll över sin rädsla. Det blir också lättare att tänka lugnande tankar. Och då kan oron få komma in. För här kan man tänka att jag är rädd, men det är okej ändå. Och då bygger man upp en trygghet i att man har verktyg att klara av obehagliga situationer och känslor. Livet blir självklart inte perfekt för det, men det blir lite lättare.
Sedan handlar det även om att kunna känna tillit. Livet är så stort och komplext och det finns hur mycket som helst som kan gå fel. Och ibland så gör det det, men för det mesta så gör det det inte. Det här är också något som det går att träna sig på, att våga släppa kontrollen och förlita sig på att det för det mesta ändå ordnar sig. För det går helt enkelt inte att kontrollera allt som möjligen skulle kunna hända. Vi kan ha katastrofplaner, men inte för precis allting. Tillit handlar om att träna sig på att tänka att de gånger när det inte går som planerat, när något obehagligt faktiskt händer, då kommer vi att få resurser på något sätt för att hantera situationen. Tillit handlar även om att våga göra en och annan sak som vi är lite rädda för, trots att det känns obehagligt. Vissa saker skrämmer oss och vi har ingen lust att göra dem. Andra saker skrämmer oss, men vi önskar ändå att vi vågade... Så ta ett djupt andetag och tänk att du kan, fastän du är rädd. Allting behöver inte vara perfekt. Bara att våga lite grand kan kännas som en stor seger.
Känns det rådet igen? Det låter ju i alla fall kul och praktiskt. Så fungerar det? Ja, kanske. För en del. Jag tror att för många så fungerar det inte alls särskilt bra, för sitter inte de där orostankarna ändå kvar som en obekväm känsla i magen? Fast vi försöker att inte tänka på dem och så tänker vi på dem i alla fall...
Det går att träna sig på att känna tillit till livet och kunna göra saker fastän man är rädd.
Det finns mycket att oroa sig för i livet och så finns det människor som aldrig oroar sig särskilt mycket. Fast det är rätt normalt att oroa sig. Förmågan att känna oro är något som genom årtusenden varit till vår fördel. Den som oroligt sökte efter faror i sin omgivning, som alltid var lite på sin vakt, den personen ökade sina chanser att överleva. Medan den som tog det lugnt lättare blev ett byte för farliga rovdjur, andra krigiska stammar eller helt enkelt inte fick tag på tillräckligt med mat. Så oron sitter i våra gener, men är i våra modernare tider inte alltid av godo.
Ett sätt att bemöta oro är med mindfulness. Att vara i sin oro helt enkelt. Jag läser om detta i Må Bra, som tipsar oss om att acceptera tillvarons ovisshet och att låta oron bara få finnas utan att utvärdera den. Och vi får även råden att reflektera över det vi oroar oss över och fråga oss själva om oron är rimlig (vilket den ju långt ifrån alltid är) och även att "informationsdetoxa", vilket innebär att helt enkelt avhålla sig från information och nyheter som bara spär på vår oro och gör oss nervösa och nedstämda. Strunta i att vara uppdaterad på allt som händer helt enkelt.
Sagt och gjort! Nej, det är ju inte alltid så enkelt, tyvärr. Men som med det mesta så blir man bättre på sådant man tränar på. Det gäller även mindfulness och att klara av att vara närvarande i nuet.
Jag har två tankar kring detta. Den första är att man även kan utnyttja mindfulness på ett annat sätt, nämligen att försöka vara helt och hållet närvarande i nuet och i det man gör för ögonblicket utan att bjuda in oron som en del i detta. Håller jag på med att klä julgranen, laga mat eller förhöra läxor, så kan jag försöka hålla mig i just den uppgiften till 100%. Den andra tanken är att om man bjuder in oron och tillåter den att finnas där, då gäller det även att den inte får ta över. Att acceptera sin oro och rädsla är en sak, men att låta den få för mycket utrymme kan i värsta fall leda hela vägen till fullskalig panik. Det gäller att inse att här finns ett val. Oron kan få vara med eftersom den ju ändå finns, men man måste ändå välja att ha lite kontroll över den.
Själv är jag rädd för massor med saker, som lätt skulle kunna få ta över hela min tillvaro. Ett exempel på något som jag ibland kan känna starkt obehag inför är bilkörning och bilåkning. Och för att göra historien lite längre så tror jag detta började när jag var 20-23 år och inom loppet av den tidsperioden var med om tre smärre bilolyckor, där ingen resulterade i några personskador, bara i skador på bilen (obs, det var inte jag som körde!). I samma veva körde även min bror och voltade med sin bil. Bilen demolerades och själv kunde han lätt ha omkommit i denna olycka, men klarade sig mirakulöst med bara en whiplashskada. Någonstans här uppstod min bilångest, som många gånger har känts väldigt fånig. Och den är definitivt ett hinder som inte får ta över, för då blir mitt liv väldigt begränsat.
När vi bodde i Florida i USA kändes det lugnt och tryggt att köra omkring i den lilla småstad där vi bodde. Men ibland blev man förstås tvungen att ge sig ut på de stora och flerfiliga motorvägarna runt Orlando och även ta sig till nya och okända destinationer. Jag försökte undvika detta i den mån jag kunde, vilket ju är ett vanligt sätt att hantera sina rädslor. Men en av de första gångerna när detta inte gick att undvika satt jag där ensam i min bil på en gigantiskt bred, snabb och hårdtrafikerad väg och tillät mig verkligen att "vara" i min rädsla fullt ut. Och mina tankar gick ungefär så här: "Gud vad obehagligt! Vad jag hatar det här! Vilken idiot jag är som är så feg, vad är det för fel på mig egentligen? Men jag är ju så värdelös på att köra bil och på att hitta! Jag kommer aldrig att komma fram och livsfarligt fort kör vi allihopa, jag dör nog här på vägen. Usch vad hjärtat slår snabbt, nu kan jag knappt andas. Tänk om jag kvävs. Eller tänk om jag svimmar här vid ratten! Nu börjar benen och händerna skaka också. Nu kan jag verkligen snart inte andas, det kanske bara svartnar för ögonen och då kör jag in i någon och i den här farten, då blir jag invalid eller dör." Min oro fick alltså florera hej vilt och till slut befann jag mig i ett tillstånd av full panik.
Det hela slutade med att jag valde att ta mig av motorvägen en stund och med skakande kropp, efter att ha trixat mig runt genom diverse trafikljus och annat, hittade till en parkeringsplats där jag äntligen kunde stanna. Så där satt jag och storgrät en stund. Därefter samlade jag ihop mig tillräckligt för att ändå till slut lyckas ta mig dit jag skulle, jag uträttade mitt ärende och körde så småningom hem, vilket tog sin lilla tid eftersom jag lyckades köra fel tre gånger trots att jag hade en navigator. Men i mitt tillstånd kunde jag helt enkelt inte förstå vad navigatorn sa till mig och väl hemma kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var helt slut i kroppen och hade fruktansvärd huvudvärk.
Det var under den här perioden som jag började gå djupare med yogan och lära mig andas ordentligt och kontrollera min andning. Och därför, när jag efteråt analyserade vad som hänt, så insåg jag att jag ändå hade haft ett val och valet jag hade gjort var att låta ångesten få ta över. Jag hade helt enkelt tänkt mig in i full panik. Så vad händer om man istället tänker på ett annat sätt? Till exempel: "Jag är rädd, men jag kan göra det här ändå. Och nu tar jag lugna och djupa andetag så klarar jag det. Jag kanske inte gör det perfekt, men jag kan göra det och det är okej att jag är lite rädd under tiden." Detta har visat sig fungera väldigt mycket bättre för min del och det fungerar även i andra situationer och med andra typer av rädslor.
Att leva utan att vara rädd är inget alternativ för de flesta av oss. Men när man känner att man kan ta kontroll över sin andning (och det kan man öva på!), så blir det också lättare att ta kontroll över sin rädsla. Det blir också lättare att tänka lugnande tankar. Och då kan oron få komma in. För här kan man tänka att jag är rädd, men det är okej ändå. Och då bygger man upp en trygghet i att man har verktyg att klara av obehagliga situationer och känslor. Livet blir självklart inte perfekt för det, men det blir lite lättare.
Sedan handlar det även om att kunna känna tillit. Livet är så stort och komplext och det finns hur mycket som helst som kan gå fel. Och ibland så gör det det, men för det mesta så gör det det inte. Det här är också något som det går att träna sig på, att våga släppa kontrollen och förlita sig på att det för det mesta ändå ordnar sig. För det går helt enkelt inte att kontrollera allt som möjligen skulle kunna hända. Vi kan ha katastrofplaner, men inte för precis allting. Tillit handlar om att träna sig på att tänka att de gånger när det inte går som planerat, när något obehagligt faktiskt händer, då kommer vi att få resurser på något sätt för att hantera situationen. Tillit handlar även om att våga göra en och annan sak som vi är lite rädda för, trots att det känns obehagligt. Vissa saker skrämmer oss och vi har ingen lust att göra dem. Andra saker skrämmer oss, men vi önskar ändå att vi vågade... Så ta ett djupt andetag och tänk att du kan, fastän du är rädd. Allting behöver inte vara perfekt. Bara att våga lite grand kan kännas som en stor seger.
måndag 4 december 2017
Mikropaus en stressig arbetsdag
Börjar du känna av julstressen? En yogaställning som snabbt ger både vila och ny energi är denna framåtfällning, som görs direkt från stolen du sitter på. (Har man för strama kläder på sig kan man fälla halvvägs, luta sig mot knäna och låta huvudet få hänga nedåt.) Sitt så här och ta ett par lugna och djupa andetag. Framåtfällningar lugnar centrala nervsystemet och skapar en känsla av trygghet. Samtidigt ger en sådan här position, med huvudet lägre än hjärtat, också energi. En effektiv mikropaus helt enkelt.
fredag 17 november 2017
Att välja och välja bort
I am learning to love the sound of my feet walking away from things not meant for me. - A.G.
Jag vet inte ens vem A.G. är, men tycker om citatet som jag hittade på Instagram. Jag gissar att man i och för sig kan tolka det på olika sätt, men för mig handlar det om våra val och att man inte kan göra allting. Visst, många får höra under uppväxten att de kan bli allt de vill, att allting är möjligt. Det är positivt och uppmuntrande, men ändå inte helt sant. För det finns ju saker som vi helt enkelt inte har talang för och hur mycket vi än tränar (för bättre kan man ju trots allt alltid bli) så når vi aldrig särskilt långt inom just det området. Och det finns saker som känns fel därför att de inte passar för vår personlighet och som vi kanske inte ens är tillräckligt intresserade av. Det finns med andra ord saker som passar oss bättre eller sämre.
Sedan har vi även andras förväntningar på oss. Och dessa stämmer inte alltid med vad vi själva vill och känner är rätt. Då är det skönt att tänka att "vissa saker är helt enkelt inte menade för mig". Det kan även vara skönt att få förklara detta, att jag måste få gå min väg och göra det som jag tycker känns rätt. Och det är inte heller min uppgift här på jorden att vara alla till lags och tillfredsställa alla andras behov. Jag gör det jag kan inom ramarna för vad som stämmer med min egen uppfattning. Vi känner oss själva bäst. Det är därför coachning handlar om att ställa frågor och få den coachade personen att själv fundera ut sina sanningar och sina lösningar. Men det kan vara lätt att glömma när omgivningen trycker på med sina idéer om vad vi borde göra och hur vi borde vara.
Om man har potential att bli världens finaste och bästa citron så är det oftast bättre att satsa på det istället för att lägga tid och energi på att försöka utveckla sig till ett äpple, som man kanske ändå aldrig riktigt kommer att trivas med att vara.
En annan aspekt är även tiden och att vi helt enkelt inte hinner allting även om vi skulle vilja. Det kan kännas som om vi inte bara uppmuntras till, utan nästan som om det krävs av oss, att vi ska ha och göra allt. Vara den som satsar på jobbet och ständigt förkovrar sig, samtidigt är den perfekta mamman/pappan, den kärleksfulla och stödjande partnern och som ändå hinner träna, vara vacker och ha ett stort umgänge. Men saker tar tid. Och det är därför prioritering blir avgörande. Vad är viktigast? Satsa på det och strunta i det andra.
Nej, det är bra som sagt att lära sig tycka om ljudet av de egna fotstegen när de vandrar iväg bort från sådant som känns fel, skavigt och inte menat för oss. För längst inne vet vi alla vad som är vår sanning och hur vi borde organisera våra liv för att må så bra som möjligt, vad det är som bör väljas bort och vad vi bör hålla fast vid. Utan dåligt samvete!
Jag vet inte ens vem A.G. är, men tycker om citatet som jag hittade på Instagram. Jag gissar att man i och för sig kan tolka det på olika sätt, men för mig handlar det om våra val och att man inte kan göra allting. Visst, många får höra under uppväxten att de kan bli allt de vill, att allting är möjligt. Det är positivt och uppmuntrande, men ändå inte helt sant. För det finns ju saker som vi helt enkelt inte har talang för och hur mycket vi än tränar (för bättre kan man ju trots allt alltid bli) så når vi aldrig särskilt långt inom just det området. Och det finns saker som känns fel därför att de inte passar för vår personlighet och som vi kanske inte ens är tillräckligt intresserade av. Det finns med andra ord saker som passar oss bättre eller sämre.
Sedan har vi även andras förväntningar på oss. Och dessa stämmer inte alltid med vad vi själva vill och känner är rätt. Då är det skönt att tänka att "vissa saker är helt enkelt inte menade för mig". Det kan även vara skönt att få förklara detta, att jag måste få gå min väg och göra det som jag tycker känns rätt. Och det är inte heller min uppgift här på jorden att vara alla till lags och tillfredsställa alla andras behov. Jag gör det jag kan inom ramarna för vad som stämmer med min egen uppfattning. Vi känner oss själva bäst. Det är därför coachning handlar om att ställa frågor och få den coachade personen att själv fundera ut sina sanningar och sina lösningar. Men det kan vara lätt att glömma när omgivningen trycker på med sina idéer om vad vi borde göra och hur vi borde vara.
En annan aspekt är även tiden och att vi helt enkelt inte hinner allting även om vi skulle vilja. Det kan kännas som om vi inte bara uppmuntras till, utan nästan som om det krävs av oss, att vi ska ha och göra allt. Vara den som satsar på jobbet och ständigt förkovrar sig, samtidigt är den perfekta mamman/pappan, den kärleksfulla och stödjande partnern och som ändå hinner träna, vara vacker och ha ett stort umgänge. Men saker tar tid. Och det är därför prioritering blir avgörande. Vad är viktigast? Satsa på det och strunta i det andra.
Nej, det är bra som sagt att lära sig tycka om ljudet av de egna fotstegen när de vandrar iväg bort från sådant som känns fel, skavigt och inte menat för oss. För längst inne vet vi alla vad som är vår sanning och hur vi borde organisera våra liv för att må så bra som möjligt, vad det är som bör väljas bort och vad vi bör hålla fast vid. Utan dåligt samvete!
fredag 27 oktober 2017
Yoga för morgontrötta
Det är bra att börja dagen med yoga. Men är man morgontrött är det inte alltid det enklaste. Det är lätt att alla goda föresatser försvinner där mellan de gosiga lakanen. Så mycket skönare att ligga kvar i sängen en stund till. Det där med yogan kan ju vänta till imorgon. Jag hittade dock ett roligt tips på hur man minimerar hindren för morgonyogan:
Rulla ut mattan bredvid sängen redan kvällen före. Ta ett papper och skriv ner fem enkla yogapositioner eller övningar och lägg papperet på mattan. När du vaknar på morgonen är det bara att rulla ner från sängen till mattan och göra det som står på papperet. I pyjamas givetvis. Och därmed får man en bra start på dagen och känner sig nöjd med sig själv.
Det finns annars även en del yogaprogram som kan göras i sängen. Men delar man säng med någon som kanske samtidigt vill sova, kan jag intyga att den personen inte nödvändigtvis tycker detta är en jättebra idé. Chansen att yoga på golvet nedanför sängen accepteras är nog större. Yogamatta på golvet ger dessutom ett stadigare underlag.
Faktiskt har jag ägnat mig åt något liknande detta ibland när vi har varit på semester och delat hotellrum hela familjen, framför allt när vi varit på roadtrips i USA. Då åker man runt hela dagen och man tittar på saker och är ute och i farten. Och på kvällen går man på restaurang och kommer hem rätt så sent och ofta väldigt mätt. Så för att få någon yoga gjord har jag gjort precis så, lagt ut min matta redan kvällen innan. Framför allt är det bra med denna framförhållning på hotellrum där det inte finns så mycket utrymme för en yogamatta. Då är platsen redan förberedd när man sedan väl vaknar. Jag brukar då glänta lite på gardinen och släppa in en springa ljus så att jag åtminstone ser vad jag gör, även om det inte är tillräckligt för att väcka övriga i familjen. Och sedan gör jag min yoga där i halvmörkret en stund, i pyjamas, och när jag därefter går in i duschen börjar de andra vakna till liv. Det behöver inte vara mera komplicerat än så. En bra start på semesterdagen och yogan hinns med utan problem.
Källa: www.doyouyoga.com
Rulla ut mattan bredvid sängen redan kvällen före. Ta ett papper och skriv ner fem enkla yogapositioner eller övningar och lägg papperet på mattan. När du vaknar på morgonen är det bara att rulla ner från sängen till mattan och göra det som står på papperet. I pyjamas givetvis. Och därmed får man en bra start på dagen och känner sig nöjd med sig själv.
Förberett för pyjamasyoga
Det finns annars även en del yogaprogram som kan göras i sängen. Men delar man säng med någon som kanske samtidigt vill sova, kan jag intyga att den personen inte nödvändigtvis tycker detta är en jättebra idé. Chansen att yoga på golvet nedanför sängen accepteras är nog större. Yogamatta på golvet ger dessutom ett stadigare underlag.
Faktiskt har jag ägnat mig åt något liknande detta ibland när vi har varit på semester och delat hotellrum hela familjen, framför allt när vi varit på roadtrips i USA. Då åker man runt hela dagen och man tittar på saker och är ute och i farten. Och på kvällen går man på restaurang och kommer hem rätt så sent och ofta väldigt mätt. Så för att få någon yoga gjord har jag gjort precis så, lagt ut min matta redan kvällen innan. Framför allt är det bra med denna framförhållning på hotellrum där det inte finns så mycket utrymme för en yogamatta. Då är platsen redan förberedd när man sedan väl vaknar. Jag brukar då glänta lite på gardinen och släppa in en springa ljus så att jag åtminstone ser vad jag gör, även om det inte är tillräckligt för att väcka övriga i familjen. Och sedan gör jag min yoga där i halvmörkret en stund, i pyjamas, och när jag därefter går in i duschen börjar de andra vakna till liv. Det behöver inte vara mera komplicerat än så. En bra start på semesterdagen och yogan hinns med utan problem.
Källa: www.doyouyoga.com
fredag 20 oktober 2017
#metoo
Detta har helt klart varit veckans hetaste ämne. Och så viktigt! Så jag hoppas verkligen att debatten fortsätter.
Så bara ett litet axplock ur mitt eget arkiv:
Jag går på gymnasiet och sitter på bussen till Silverdalen i Älmhult, dit vi som bor i de småländska skogarna brukar åka om helgerna sommartid för att roa oss. Jag och min kompis sitter ganska långt bak i bussen och bakom oss sitter ett gäng onyktra killar. En av dem börjar högt diskutera hur han tänker sig att jag ser ut utan kläder och hur jag borde hanteras när man väl får av mig kläderna, ivrigt påhejad av kompisarna. Jag försöker till en börja protestera, men tystnar ganska snart när jag märker att detta bara sporrar honom vidare. Ingen annan säger något heller. Ingen verkar sugen på att ta en diskussion med ett gäng högljudda och fulla killar helt enkelt, så de får hållas resan ut och jag försöker sedan hålla mig ur vägen för dem under kvällen. Men jag känner mig ledsen och oskyldigt påhoppad.
Något år senare bor jag i Paris. Jag pluggar franska och jobbar som au pair. Och jag är ständigt antastad. Överallt. Att vara blond och blåögd fungerar helt enkelt väldigt dåligt. Män som skriker efter mig, som klappar mig på rumpan när jag går förbi och som kladdar på mig i trängseln i tunnelbanan, så fort det finns en chans. Vid ett tillfälle får jag hela gylfen uppknäppt och känner en hand som trevar sig in i mina trosor. Så fort tåget stannar tränger jag mig ut och väl på perrongen kan jag bara konstatera att det inte bara var som jag inbillade mig. Värst är den gången, en sen kväll, när jag byter tunnelbanelinje och i en korridor blir påhoppad bakifrån och upptryckt mot väggen av en man som sliter upp min kjol och klämmer sig mot mig. Och det är en lång kjol som jag har på mig och en lång jacka, så det är inte som om mina kläder är särskilt provocerande. Det finns folk i närheten, men ingen reagerar, vilket nästan är det otäckaste av allt, att alla bara väljer att titta bort och skynda vidare. Till slut stannar emellertid två män och ställer sig och stirrar och skrattar lite, så förmodligen är detta bara lite intressant underhållning för dem. Men då upphör i alla fall attacken och mannen ifråga avlägsnar sig. Så vilka är då alla dessa män som gör min tillvaro i Paris så svår? Tyvärr mestadels araber, nordafrikaner. Jag önskar att det inte vore så, men när jag efter ett år lämnar Paris är det med en stark känsla av avsky för män med arabiskt ursprung. Och tyvärr är det också så att denna känsla har hållit i sig genom livet. Jag kan tycka illa om mig själv för att jag inte älskar alla människor. För jag vill ju inte vara en icke politiskt korrekt person. Jag vill ju egentligen tycka om och acceptera alla, också arabiska män. Så jag har till slut kommit fram till följande: jag erkänner allas lika värde, men jag behöver ändå inte älska alla. För det har tyvärr varit alldeles för många arabiska händer som mot min vilja har kladdat på min kropp i offentliga miljöer. Och det är en sorg för mig både å deras och mina vägnar.
Ett år senare är jag i London och arbetar som au pair och blir antastad av mannen i familjen. Han driver en affär och börjar inte arbeta förrän 11 på förmiddagarna, så jag är ensam med honom i huset under några timmar varje vardag. Jag ber honom förstås att sluta och jag klär mig i så säckiga och fula kläder som möjligt, går osminkad och med håret hårt åtdraget i en svans för att se så oattraktiv ut som det bara går, men det hjälper inte. Visst, jag funderar på att prata om saken med hans fru, men känner mig rädd för att hon inte ska tro mig, att hon ska tro att det är mitt fel. För egentligen så har ju ingeting direkt hänt och ord kommer förmodligen att stå mot ord. "Din man hänger efter mig om dagarna när jag städar och går och klappar mig på rumpan och pussar mig på kinden." Det räcker med att han skrattar och säger att jag har missförstått allting. Framför allt som han ofta brukar påpeka för mig att jag är så överkänslig och lättstött. Så jag berättar inte för någon, utan jag flyttar istället.
I London slipper jag bli ständigt förföljd och antastad av arabiska män, vilket är skönt. Mitt utseende smälter mera in. Däremot finns det män av lite olika nationaliteter som skriker efter en på gatan, men det får man leva med när man är kvinna. Men det är ändå i London som det absolut värsta händer, för det är där jag blir utsatt för ett våldtäktsförsök. Och det är en helt vanlig engelsk kille som är förövaren. Jag har varit ute med mina kompisar i centrum och är på väg hem med en nattbuss. Han är med på bussen, går av när han ser mig gå av, förföljer mig och slår ner mig precis i utkanten av en liten park. Det är första gången som jag verkligen på fullt allvar inser hur fysiskt svag och i underläge jag är som kvinna. Men jag klarar mig ändå genom att slåss och skrika och därmed till slut påkalla uppmärksamheten från några hus som ligger längre bort. Polis tillkallas, men då har gärningsmannen redan flytt därifrån för länge sedan. Därefter åker jag aldrig mera nattbuss i London. Och jag går inte ut lika ofta heller och rör mig absolut inte ute på egen hand.
Denna händelse har sedan påverkat hela mitt liv. Jag vet inte hur många gånger under åren som följde som jag har valt att stanna hemma istället för att gå ut, helt enkelt av rädsla för hur jag ska kunna ta mig hem på ett säkert sätt. Taxi har inte känts som ett tryggt alternativ eftersom taxi-chaufförer ofta är män och jag litar inte på män som jag inte känner. Och om jag har varit ute har jag ofta inte kunnat ha roligt eftersom jag hela kvällen oroat mig för hemresan och ofta har jag sett till att gå hem tidigt. Jag känner fortfarande rädsla ibland när jag befinner mig på ödsliga platser och ännu mera om det dyker upp en eller flera personer av manligt kön. Jag kan känna den rädslan när jag lämnar yogalokalen om höst- och vinterkvällar för att gå till min bil, trots att klockan bara är åtta. Och ändå blev jag alltså inte våldtagen. Jag kan bara tänka mig känslan av skräck och förnedring hos den som blir det.
Men här i Sverige har jag ändå inte råkat ut för lika mycket, vilket kanske i och för sig har berott på att jag efter mina äventyr i London blivit mera försiktig. Om vi bortser från att jag blivit slagen av en pojkvän, så handlar det mest om kommentarer och skämt, sådant som varit lättare att skaka av sig. Så förmodligen är jag väl inte mera drabbad av manligt våld och trakasserier än någon annan? Utan det är så här som det är och jag är bara en helt vanlig kvinna i högen. Inte alla män är svin, men det är ändå förvånande många som inte har förstått det här med jämställdhet. Man kan bara förundras.
Jag önskar så att jag kunde avsluta med några förnuftiga råd här. "Så här och så här gör vi." Men man fixar inte sexuellt förtryck genom att träna yoga, meditera, sova och dricka gröna teer. Tyvärr. Så jag hoppas vi fortsätter att berätta våra historier. Jag hoppas att vi fortsätter hashtagga #metoo, men mest av allt hoppas jag att vi börjar våga anmäla och rapportera, både det som händer innanför och utanför hemmets väggar.
fredag 13 oktober 2017
Mellanmål för yogan
Man bör helst inte äta en stor måltid timmarna innan man gör yoga. Det blir inte så bra om kroppen lägger för mycket energi på matsmältning just då och det är heller inte optimalt med en full magsäck när man ska göra de olika positionerna. Man vill ha en lätt kropp. Sedan fungerar vi så klart alla olika och jag för min del måste ändå äta något litet för att få energi och orka med. Fyra av veckans kvällar håller jag dessutom ett eller flera yogapass på bästa middagstid, så middagen faller bort helt och hållet för min del under dessa dagar. Jag äter inte innan och när jag sedan väl kommer hem så känns det för sent för en middag och jag brukar inte ens vara särskilt sugen på mat. Smörgåsar äter jag inte heller i någon större utsträckning eftersom jag försöker undvika vete. Men jag kan ju inte heller leva på luft. Så vad gör man?
Rejäla mellanmål är vad jag lever på under veckorna och så försöker jag äta en ordentlig lunch (de dagar jag inte håller lunchpass). Krämig grekisk yoghurt är ofta min räddare i nöden och finns därför alltid i stora kvantiteter i mitt kylskåp. Oftast äter jag det med honung och nötter, ibland med ekologisk sylt. Annan basföda för min del är bananer och hårdkokta ägg, som jag alltid ser till att ha redo. För det gäller ju dels att välja mat som ger energi, men också som håller magen lugn.
På sista tiden har jag även fått upp ögonen för chiapudding. Detta har ju varit en trend i många år nu, men jag har alltså först nyligen börjat experimentera med detta. För det finns ju en del olika recept, så det är bara att testa sig fram. Och alla är så enkla. Det senaste jag testade var 400 ml (en burk) kokosmjölk tillsammans med 3 msk chiafrön och 1-2 tsk honung. Bara att röra ihop och ställa i kylen. Puddingarna håller sig i flera dagar och blir godast ihop med någon typ av friska eller syrliga bär eller frukter. På bilden har jag använt blåbär och mango.
Det räcker alltså till två (obs stora!) portioner. Vill man inte bli proppmätt kan man gott dela upp i fyra småglas istället. Chia är bland annat rikt på Omega-3, fibrer, protein och kalcium och brukar räknas som ett "superfrö".
En annan av mina favoriter, framför allt när man kommer hem från yogan och känner sig för trött för någonting annat, är smoothies. Gott, enkelt och ändå lagom mättande. Jag äger en jätteblender och tycker det är praktiskt att göra i ordning i förväg och ha redo i kylen. Detta är även bra mellanmål för övriga i familjen och ett smart sätt att få i sina barn grönsaker som de inte vill äta annars, som till exempel spenat och grönkål. Favoriten i höst har varit spenat i kombinationer med äpplen och mango. De smakerna gifter sig fint ihop. Därefter lägger man även i 1-2 bananer (beroende på storlek) och om man vill ha ytterligare lite sötma 0,5 dl fruktyoghurt och så tillsätter man vatten efter behov så smoothien får en lagom konsistens. Den ska ju helst kunna drickas med sugrör...
Vad det hela egentligen mest handlar om är alltså att vara förberedd. Att ha bra alternativ lättillgängliga, så man inte kommer hem med lågt blodsocker och dyker rakt ner i första bästa kakburk. Och jag kompenserar alltid min brist på lagad mat under veckokvällarna med goda middagar på helgerna istället.
Rejäla mellanmål är vad jag lever på under veckorna och så försöker jag äta en ordentlig lunch (de dagar jag inte håller lunchpass). Krämig grekisk yoghurt är ofta min räddare i nöden och finns därför alltid i stora kvantiteter i mitt kylskåp. Oftast äter jag det med honung och nötter, ibland med ekologisk sylt. Annan basföda för min del är bananer och hårdkokta ägg, som jag alltid ser till att ha redo. För det gäller ju dels att välja mat som ger energi, men också som håller magen lugn.
På sista tiden har jag även fått upp ögonen för chiapudding. Detta har ju varit en trend i många år nu, men jag har alltså först nyligen börjat experimentera med detta. För det finns ju en del olika recept, så det är bara att testa sig fram. Och alla är så enkla. Det senaste jag testade var 400 ml (en burk) kokosmjölk tillsammans med 3 msk chiafrön och 1-2 tsk honung. Bara att röra ihop och ställa i kylen. Puddingarna håller sig i flera dagar och blir godast ihop med någon typ av friska eller syrliga bär eller frukter. På bilden har jag använt blåbär och mango.
En annan av mina favoriter, framför allt när man kommer hem från yogan och känner sig för trött för någonting annat, är smoothies. Gott, enkelt och ändå lagom mättande. Jag äger en jätteblender och tycker det är praktiskt att göra i ordning i förväg och ha redo i kylen. Detta är även bra mellanmål för övriga i familjen och ett smart sätt att få i sina barn grönsaker som de inte vill äta annars, som till exempel spenat och grönkål. Favoriten i höst har varit spenat i kombinationer med äpplen och mango. De smakerna gifter sig fint ihop. Därefter lägger man även i 1-2 bananer (beroende på storlek) och om man vill ha ytterligare lite sötma 0,5 dl fruktyoghurt och så tillsätter man vatten efter behov så smoothien får en lagom konsistens. Den ska ju helst kunna drickas med sugrör...
Vad det hela egentligen mest handlar om är alltså att vara förberedd. Att ha bra alternativ lättillgängliga, så man inte kommer hem med lågt blodsocker och dyker rakt ner i första bästa kakburk. Och jag kompenserar alltid min brist på lagad mat under veckokvällarna med goda middagar på helgerna istället.
fredag 22 september 2017
Min kropp är mitt tempel
"My Body is my Temple"
Du har förmodligen hört uttrycket förut eftersom det är ganska känt. Men hur ser du själv på din kropp?
På Twitter hittade jag följande: "Min kropp är mitt tempel, men det är ett sådant där förfallet asiatiskt tempel där aporna hoppar omkring och skiter överallt." Och så kan man ju också se det med glimten i ögat. För det var väl ett skämt eller...
Jag ser också min kropp som min hemvist, där jag bor under den här livsresan. Och då vill jag inte bo i ett ruckligt och fallfärdigt gammalt tempel där aporna skiter. Det är därför jag tränar yoga, mediterar och ser till att sova tillräckligt samt att även vara medveten om vad jag stoppar i munnen. Jag försöker sköta mitt tempel helt enkelt.
Vi är ju vad vi äter, sägs det, och det stämmer väl till viss del. Men vi är också vad vi tänker och vi är också vad vi gör. Och under alla omständigheter så har vi själva kontroll till ganska stor del. Även när vi är trötta eller sjuka kan vi göra vårt bästa för att hålla ordning i templet så gott det går efter omständigheterna. Även i ett tempel fullt med skitande apor kan man försöka att köra ut dem, torka upp och stänga igen så de inte kommer tillbaka. Man gör så gott man kan. Man städar i sitt tempel. Och hösten är väl en bra tid för det, för att ta itu med träning, bättre kosthållning (kanske en juicefasta!) och inte minst städa upp bland tankarna. Rensa ut sådant som vi inte längre har någon nytta av. Ersätta med det som är rent, fräscht och förbättrar vardagen. Samtidigt ska man självfallet få unna sig saker. Ibland! Men inte allting alltid. Livet blir helt enkelt så mycket enklare när templet fungerar.
Du har förmodligen hört uttrycket förut eftersom det är ganska känt. Men hur ser du själv på din kropp?
På Twitter hittade jag följande: "Min kropp är mitt tempel, men det är ett sådant där förfallet asiatiskt tempel där aporna hoppar omkring och skiter överallt." Och så kan man ju också se det med glimten i ögat. För det var väl ett skämt eller...
Jag ser också min kropp som min hemvist, där jag bor under den här livsresan. Och då vill jag inte bo i ett ruckligt och fallfärdigt gammalt tempel där aporna skiter. Det är därför jag tränar yoga, mediterar och ser till att sova tillräckligt samt att även vara medveten om vad jag stoppar i munnen. Jag försöker sköta mitt tempel helt enkelt.
lördag 9 september 2017
Livet - ständig förändring
Jag fick ett e-mail under sommaren från min yogastudio i Orlando om att den lägger ner. Utbildningarna kommer att fortsätta på annan plats och i större skala, men den lilla studion stänger. Och på några sekunder försvann min lugna och sköna semesterstämning och upprörda tankar började flyga genom hjärnan: "Nej, NEJ, det får inte ske!" Tills jag insåg hur patetisk min reaktion var. För i ärlighetens roll spelar detta inte särskilt stor roll i mitt liv just nu. Jag har härliga minnen därifrån, men det är nio år sedan jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag kan dessutom åka på dessa utbildningar på någon annan plats ifall jag vill. Vad det handlar om är enbart min egen motvilja mot förändringar. I största allmänhet skulle man väl kunna säga. Jag vill att bra saker ska förbli som de är helt enkelt. För alltid helst. Men så fungerar det ju inte riktigt. För allting är i rörelse och förändring. Alltid.
Jag tog inte till mig detta ordentligt förrän i vuxen ålder (och har som synes inte till fullo accepterat det helt ännu, åtminstone inte i alla situationer...) Jag höll på med min utbildning till hälsoutvecklare, andra året, och stod och beklagade mig inför en av våra föreläsare och lärare över vissa förändringar som hade skett. Då tittade han på mig och sa: "Men allting är ju förändring. Hela tiden." Och eftersom detta var Staffan Hultgren, som jag högt respekterade (och fortfarande respekterar) lyssnade jag på buskapet och insåg att han hade ju faktiskt alldeles rätt! Det är detta som gäller på den här planeten och som vi har att förhålla oss till. Allting förändras, hela tiden och ständigt pågående. Och ju förr man accepterar det och inte går och förväntar sig motsatsen, desto lättare blir det att leva.
Härom veckan var jag på min mosters begravning. Det var sorgligt och vackert och jag grät mig igenom hela minnesgudstjänsten. Och inte bara för att moster är död. Detta är förstås sorgligt, men hon var samtidigt rätt så gammal och sjuk. Utan det jag även grät så mycket över var förändringen. För på en begravning blir detta så påtagligt, att saker förändras och tiden inte kan vridas tillbaka. Moster kommer aldrig mer att vara ung och jag och min kusin Mats kommer aldrig mer att som små barn sorglöst springa runt på vår mormors lantgård och leka om helgerna. Och inte kommer heller moster och mina kusiner att komma och hälsa på oss i Småland och vi kommer inte att ge oss ut i skogarna tillsammans för att plocka lingon och blåbär och bada i insjöarna. Och jag kommer inte längre att kunna bli 22 år och bo i Stockholm och moster komma upp på affärsresa och vi går och fikar tillsammans. Detta kommer inte tillbaka, utan istället stod vi nu där, ett gäng kusiner, efter att inte ha träffats på cirka 20 år, sammanstrålade för denna sorgliga ceremoni, numera medelålders och dessutom i svarta kläder och med rödgråtna ansikten och alltså inte så särskilt till vår fördel någon av oss. Att saker förändras över tid kändes just då väldigt tydligt.
Inom yogan kallas detta alltings ständiga flöde för "parinamavada". Imorgon är vi inte samma personer som vi är idag. Och bara vi kommer ut från yogaklassen har något hunnit förändras och vi är inte desamma som när vi gick in. Sinnesstämningen har ofta ändrats. Vi känner oss annorlunda i kroppen. Vi har andra tankar. Ingenting står stilla någonsin.
Vi lever dessutom i en tid när det händer extra mycket. Allting är 24/7 och det upphör aldrig att snurra, fortare och fortare kan det dessutom kännas som ibland. Man hinner inte mer än lära sig något förrän det dyker upp nya versioner, appar, lösningar och händelser i det oändliga. Och kanske är det därför som många av oss letar efter de där ögonblicken när tiden ändå tycks stanna. Är det inte därför vi mediterar och tränar mindfulness? För att någonstans i allt flöde ändå få uppleva stunder av stillhet.
Jag tror, som alltid, på balansen och på att vi behöver både ock. Vi behöver skapa lugn och trygghet och en känsla av att stanna tidens flöde ibland, även om det bara är en illusion. Vi mår bra av att helt enkelt då och då få slippa tänka på annat än nuet. Samtidigt kan vi såklart inte stoppa tidens flöde, vårt parinamavada. För detta är vårt jordiska liv, att vi hela tiden är på väg och att kämpa emot gör bara allting tyngre och svårare. Vi får helt enkelt se det som att allting har sin tid. Moster hade sin tid på jorden. Kaffekoppen jag tappade i golvet och som gick i fem bitar hade också sin tid. Liksom torktumlaren som upphörde att fungera, katten som låg överkörd på gatan när jag gick morgonpromenaden med hunden. Livet är tungt och sorgligt ibland, men vi är alltid på väg, och det är ju också det som gör att vi kan ta oss ur sorg och andra svåra situationer. För förändring betyder även att vi kan lägga saker bakom oss och att något positivt kan vänta runt hörnet.
Livets väg, ständig rörelse, ständig förändring.
Jag tog inte till mig detta ordentligt förrän i vuxen ålder (och har som synes inte till fullo accepterat det helt ännu, åtminstone inte i alla situationer...) Jag höll på med min utbildning till hälsoutvecklare, andra året, och stod och beklagade mig inför en av våra föreläsare och lärare över vissa förändringar som hade skett. Då tittade han på mig och sa: "Men allting är ju förändring. Hela tiden." Och eftersom detta var Staffan Hultgren, som jag högt respekterade (och fortfarande respekterar) lyssnade jag på buskapet och insåg att han hade ju faktiskt alldeles rätt! Det är detta som gäller på den här planeten och som vi har att förhålla oss till. Allting förändras, hela tiden och ständigt pågående. Och ju förr man accepterar det och inte går och förväntar sig motsatsen, desto lättare blir det att leva.
Härom veckan var jag på min mosters begravning. Det var sorgligt och vackert och jag grät mig igenom hela minnesgudstjänsten. Och inte bara för att moster är död. Detta är förstås sorgligt, men hon var samtidigt rätt så gammal och sjuk. Utan det jag även grät så mycket över var förändringen. För på en begravning blir detta så påtagligt, att saker förändras och tiden inte kan vridas tillbaka. Moster kommer aldrig mer att vara ung och jag och min kusin Mats kommer aldrig mer att som små barn sorglöst springa runt på vår mormors lantgård och leka om helgerna. Och inte kommer heller moster och mina kusiner att komma och hälsa på oss i Småland och vi kommer inte att ge oss ut i skogarna tillsammans för att plocka lingon och blåbär och bada i insjöarna. Och jag kommer inte längre att kunna bli 22 år och bo i Stockholm och moster komma upp på affärsresa och vi går och fikar tillsammans. Detta kommer inte tillbaka, utan istället stod vi nu där, ett gäng kusiner, efter att inte ha träffats på cirka 20 år, sammanstrålade för denna sorgliga ceremoni, numera medelålders och dessutom i svarta kläder och med rödgråtna ansikten och alltså inte så särskilt till vår fördel någon av oss. Att saker förändras över tid kändes just då väldigt tydligt.
Inom yogan kallas detta alltings ständiga flöde för "parinamavada". Imorgon är vi inte samma personer som vi är idag. Och bara vi kommer ut från yogaklassen har något hunnit förändras och vi är inte desamma som när vi gick in. Sinnesstämningen har ofta ändrats. Vi känner oss annorlunda i kroppen. Vi har andra tankar. Ingenting står stilla någonsin.
Vi lever dessutom i en tid när det händer extra mycket. Allting är 24/7 och det upphör aldrig att snurra, fortare och fortare kan det dessutom kännas som ibland. Man hinner inte mer än lära sig något förrän det dyker upp nya versioner, appar, lösningar och händelser i det oändliga. Och kanske är det därför som många av oss letar efter de där ögonblicken när tiden ändå tycks stanna. Är det inte därför vi mediterar och tränar mindfulness? För att någonstans i allt flöde ändå få uppleva stunder av stillhet.
Jag tror, som alltid, på balansen och på att vi behöver både ock. Vi behöver skapa lugn och trygghet och en känsla av att stanna tidens flöde ibland, även om det bara är en illusion. Vi mår bra av att helt enkelt då och då få slippa tänka på annat än nuet. Samtidigt kan vi såklart inte stoppa tidens flöde, vårt parinamavada. För detta är vårt jordiska liv, att vi hela tiden är på väg och att kämpa emot gör bara allting tyngre och svårare. Vi får helt enkelt se det som att allting har sin tid. Moster hade sin tid på jorden. Kaffekoppen jag tappade i golvet och som gick i fem bitar hade också sin tid. Liksom torktumlaren som upphörde att fungera, katten som låg överkörd på gatan när jag gick morgonpromenaden med hunden. Livet är tungt och sorgligt ibland, men vi är alltid på väg, och det är ju också det som gör att vi kan ta oss ur sorg och andra svåra situationer. För förändring betyder även att vi kan lägga saker bakom oss och att något positivt kan vänta runt hörnet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)