Mer om tarmfloran - läs Food Pharmacy

"Och hur får du själv energi då?" frågade en av mina yogaelever mig. 
"Jag sover", svarade jag. "Och promenerar och får mycket frisk luft. Och så genom maten förstås", la jag till. 
För faktum är att maten vid närmare eftertanke nog faktiskt är bland det allra allra viktigaste. Mycket frukt, grönt och fibrer. Att se till att få i sig alla vitaminer, mineraler och antioxidanter man behöver.

Det här med tarmflorans betydelse för vår hälsa får alltmer gehör och alltfler böcker i ämnet skrivs. Läs dem! Ja, kanske inte alla. Jag snöar själv gärna in på den här typen av litteratur (som jag ju även har skrivit om tidigare) trots att det står mycket samma saker i olika böcker, men det är ju alltid roligt med en ny text och nya foton och nya recept... eller hur? Ja, kanske inte alla tycker det, men då har jag hittat den enklaste och roligaste boken i ämnet, nämligen Food Pharmacy, skriven av Lina Nertby Aurell och Mia Clase. Ingen kan tycka att den boken är tråkig. Och ingen kan tycka att den är svår på något sätt. 

Läser du den kommer du att inse vikten av att minska på sockret och öka på med vitaminer och antioxidanter i form av frukt och grönt för att minska inflammationen i kroppen och få ett längre och friskare liv. Plus få tips på hur du ska gå tillväga. Jag känner inte att jag behöver göra någon sammanfattning av boken, utan allt du behöver veta står där och den går fort att läsa. 

Men lite inspirerande axplock kommer i alla fall här: 

"Dagens forskning visar att många sjukdomar kan elimineras "bara" genom kosten."

"Cirka 80 procent av immunförsvaret sitter i tarmen."

"Forskning visar att bakterierna i tjocktarmen inte bara kan påverka en lång rad sjukdomar och andra tillstånd som till exempel diabetes, allergi, astma, MS, autism, hjärtsjukdom och vissa cancerformer, utan också att de kommunicerar med hjärnan och kan styra vår kroppsvikt, personlighet och till och med vårt beteende. Det finns många fler kopplingar mellan tarmen och hjärnan än vad vi tidigare känt till och det finns forskare som till och med har börjat kalla tarmen för "vår andra hjärna"."

"Tarmfloran är en nyckelspelare i bildandet av alla hormoner i kroppen och förser våra organ med viktiga hormonsubstanser."

"Utöver att trycka bort de elaka bakterierna så har de goda bakterierna en mängd andra viktiga uppgifter. Bland annat tätar de tarmväggen och ser till att den inte läcker gifter och skräp ut i blodomloppet och resten av kroppen."

"Mat som tas upp i tunntarmen och höjer blodsockret för snabbt leder till att matsmältningsorgan som levern och bukspottskörteln blir överansträngda när de stressar för att så fort som möjligt ta bort överskottet av sockret i blodet vilket skapar inflammation."

"En väl fungerande tarmflora minskar inflammationen i kroppen, stimulerar det egna immunförsvaret och skyddar mot upprepade infektioner, kroniska sjukdomar och för tidigt åldrande."

"Du har ärvt en uppsättning gener av dina föräldrar som du alltid kommer att dras med, men genom din livsstil kan du påverka om de aktiveras eller inte. Det som är så intressant är att forskarna nyligen har insett att din tarmflora kan vara en av de avgörande faktorerna för om en gen aktiveras eller inte." 

"Kolhydrater från växtriket har inte bara oftast en låg koncentration av kolhydrater utan också ett högt fiberinnehåll, och eftersom kolhydraterna är inkapslade i fibrerna når maten hela vägen ner till grovtarmen där de blir mat till våra goda bakterier."

"När vi kryddar middagen med kummin, persilja, gurkmeja, svartpeppar, oregano, dill, rosmarin och koriander lyfts antioxidantinnehållet i vilken enkel vardagsrätt som helst."

Det finns alltså recept i den här boken också och jag har hittills provat och totalt misslyckats med "knäckebrödet som är värt att vänta på", som blev så smuligt att jag får smula ner det och äta det i filen. Men då ändrade jag lite i receptet... gör alltså inte det! Så jag får väl helt enkelt skylla mig själv.

Det såg fint ut så länge degen låg på plåten. Men gott blev det ändå. Bättre lycka nästa gång!

Som avslutning tycker jag du kan se den här boken som inspirerande grundkunskap i hur du bör äta. Och som Lina och Mia också säger i boken, fokusera på vad du ska tillföra kroppen för härligheter snarare än vad du ska utesluta.

Lina Nertby Aurell och Mia Clase har även en blogg, www.foodpharmacy.se, där du kan titta in och lära dig mer. Dessutom finns det en tillhörande kokbok som heter "Food Pharmacy kokboken". Båda böckerna finns att köpa på t.ex. adlibris.se eller ute i bokhandeln.

Jag såg också att Stig Bengmark, professorn som fungerat som de här båda kvinnornas lärare och guru, själv kom ut med en bok 2018, "Välj hälsa!". Så den får vi förstås se till att hinna med att läsa någon gång framöver.

Källa: Food Pharmacy - Lina Nertby Aurell & Mia Clase

Att behaga

På engelska finns det ett ord för detta: "people pleaser" och på svenska skulle vi väl kunna kalla det för "behagare". Man är helt enkelt en sådan som alltid vill att alla andra alltid ska tycka om en.

Foto: DenTrushtin, Unsplash

Jag uppfostrades till att vara en "pleaser". Det handlade hela tiden mycket om vad alla andra skulle tycka och tänka. Grannarna, faster Saga, mina föräldrars vänner och mina vänners föräldrar och ja, bara folk i allmänhet. "Vad ska folk tycka?" Superviktigt!

Till mammas försvar ska sägas att hon också strängt uppfostrats till att vare en "pleaser". Till att andras åsikter alltid var mycket viktigare än vad hon själv tänkte och ville. Min mamma har för övrigt alltid varit en riktigt bra pleaser utan att på något sätt verka ängslig och angelägen. Hon har liksom bara en fallenhet för det.

Det var lite svårare för mig. Dels för att jag hade en stark inneboende egen vilja, vilket förstås beskrevs som att jag var "fruktansvärt envis", dels för att jag kände att det låg någonting inte helt behagligt i att alltid sätta andras önskningar först, att detta undergrävde min självkänsla. Ja, detta var förstås inte tankar jag hade när jag var fyra år, utan ord på tankarna har jag satt så här i efterhand. 

Så här några decennier senare så ligger det egentligen inte alls i tiden att vara en pleaser och jag tror få människor uppfostrar sina barn på det sättet. Tvärtom ska vi nu alla förverkliga oss själva och våra barn får lära sig att ta mycket plats. Samtidigt tror jag också att en del av oss har behagandet i generna. Och jag har det delvis själv, trots det jag sa nyss om att jag är envis. Vilket jag säkert också är. Men jag får också skuldkänslor när jag känner att jag inte är tillräckligt mycket till lags. Jag är en sådan som springer över övergångsställena för att jag inte vill irritera bilisterna med att behöva stanna, en sådan som inte klagar när jag går på restaurang även om jag är missnöjd för jag vill inte vara till besvär, och i affärerna är jag alltid snabb och effektiv, ständigt angelägen om att vara så lite i vägen som möjligt för både kunder och personal. Lyhörd och duktig. För jag vill verkligen hålla alla glada och på gott humör alltid.

Samtidigt är det förstås helt omöjligt att alltid hålla alla andra nöjda och att få alla att alltid tycka om en. En stor motgång drabbade mig när jag träffade mina svärföräldrar de första gångerna och tvingades inse att de helt enkelt inte gillade mig så särskilt mycket. Inte så att de sa det rent ut, men det märktes ändå ganska väl genom deras beteende och kommentarer och jag kände mig ledsen. Mina tidigare pojkvänners och vänners föräldrar hade ju alltid tyckt om mig. Jag som var så trevlig! Så småningom insåg jag att deras motvilja handlade om något som inte var så enkelt att komma åt, nämligen att jag inte var tillräckligt högt utbildad för att matcha deras son. Då spelade det ingen roll hur jag än ansträngde mig och försökte vara till lags, för jag dög inte riktigt ändå. 

Ett annat exempel var när jag jag som ung jobbade på ett hotell i London och fick höra på omvägar att tjejen som jobbade med PR inte tyckte om mig. Jag kunde inte förstå varför. Jag hade väl inte gjort henne någonting, tvärtom, tyckte jag. Jag jobbade i baren och ibland innan jag skulle gå på mitt kvällsskift satt jag i personalmatsalen och åt middag tillsammans med de andra som var i tjänst just då, ofta inklusive hon. Och vi småpratade medan jag åt av dagens rätt och hon, som alltid tycktes vara på diet, åt någon av sina sallader. Så småningom insåg jag att det var detta som var problemet. Hon retade sig helt enkelt på att jag var smal och kunde (på den tiden alltså) äta vad och precis hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, medan hon tyckte att hon alltid fick avstå från de goda grytorna och såserna som serverades där. Och sådana saker är svåra att rå på. Man kan jobba sig blå av ansträngning för att behaga, men när problemet inte riktigt ligger hos en själv, utan snarare i någon annas sätt att värdera, då blir det omöjligt. 

Som yogalärare försöker jag också att få människor nöjda. Och i ärlighetens namn är det säkert delvis därför jag har byggt mig en "skyddad verkstad", det vill säga jag har en egen studio, vilket gör allting enklare, för dit kommer de som tycker om mig och min yoga. Jag slipper utsätta mig för öppna klasser, som jag tidigare gjorde, dit det kommer personer som bara bokar in sig på ett yogapass, och sedan kanske inte tycker om vare sig min yoga eller mig. Och i värsta fall kommer fram efteråt och har synpunkter. Eller som när jag jobbade för ett studieförbund, där alla fyllde i en utvärdering (obs efteråt då, när det redan var försent att göra något åt saken) och man kunde läsa åsikter om att vi hade haft både för stark och för svag belysning i lokalen, att vi fått meditera för mycket och för lite och att musiken varit för hög och för låg. På samma kurs! Och jag kände mig modfälld för att jag inte hade kunnat motsvara allas förväntningar.

Tecken på att du är en pleaser/behagare:

• Du är angelägen att alltid komma överens med alla andra och håller med om allt utan att våga vädra egna åsikter.
• Du känner dig ansvarig för hur andra mår och att alla andra ska må bra.
• Du ber ofta om ursäkt. Ibland bara för säkerhets skull.
• Du har svårt att säga nej och tar därför på dig mer uppgifter än vad du egentligen vill/orkar med.
• Du känner dig illa till mods om någon blir arg på dig eller inte tycker om dig.
• Du kan till och med vara självdestruktiv i ditt beteende bara du lyckas hålla alla andra glada och nöjda.
• Du behöver beröm och erkännande av andra för att känna att du duger.
• Du undviker konflikter och säger aldrig ifrån.

Tydligen är kvinnor oftare pleasers än män, kanske för att vi har starkare förväntningar på oss att vi ska vara mjuka och omhändertagande. Själv inser jag att jag har pleasat mig igenom större delen av mitt äktenskap genom att vara den som jobbar deltid och tar mest hand om barnen, den som vabbar, följer med till tandläkaren och går på utvecklingssamtal, handlar, tvättar och städar. Allt medan min man har fräst på i sin yrkeskarriär, ständigt bortrest på tjänsteresor. Fast jag egentligen hade tänkt mig att vi skulle vara jämställda och dela lika. Men eftersom jag aldrig stod upp för mig själv och protesterade så blev det inte så. Att vara en pleaser kan lätt bli en kvinnofälla och leda till ekonomiskt beroende och dålig pension. Enligt psykologerna handlar det mycket om en brist på självkänsla. 

Så hur bryter man mönstret? Svar: genom att säga nej. Och genom att ta små steg mot att inte alltid vara till lags. För är man en pleaser känns det ofta väldigt obehagligt att sluta med att alltid behaga. Och det är lätt att känna skuldkänslor. Men som med allting annat så blir man bättre när man tränar! Det handlar om att inte bara fortsätta göra som man alltid gjort per automatik. Att bli medveten om problemet gör det också lättare att hejda sig och inse att man har ett val i hur man ska agera. Till exempel går det att säga att man vill tänka på saken, innan man automatiskt säger ja till saker som man inte egentligen vare sig vill eller hinner göra. Och det går också att träna på att våga ha åsikter och bli mera tydlig och bestämd. Att upphöra att vara en ständig pleaser är ett successivt jobb och att inte alltid göra andra till lags innebär inte att man för den skull är otrevlig.

Inom yogan finns "ahimsa", en etisk förhållningsregel som innebär att vi inte ska göra något ont mot någon levande varelse. Jag tror och hoppas att ahimsa kommer att vinna fler och fler anhängare framöver i och med att vi går mot större medvetenhet vad gäller miljö och hälsa. Att världen kommer att bli en bättre, ärligare och mindre egoistisk plats att leva på. Och att yoga kan spela en roll i detta, att få människor att bli lite lugnare och snällare. Samtidigt innebär ahimsa inte att vi för den skull ska glömma bort oss själva. Det finns en stor skillnad på att vara en egoist och att vara en person som har medkänsla med inte bara alla andra utan också med sig själv. 


Källor bl.a.: www.smartare-liv.se, www.psychologytoday.com

Nyttigare godis utan sockerchock

Mataffärerna försöker i sina reklamblad få oss att tro att vi inte kan njuta av t.ex. Melodifestivalen eller Eurovision Song Contest utan lösgodis och chips. Och visst, man kan gott få unna sig ibland. Samtidigt kan man unna sig något gott men som ändå är lite nyttigare och därmed må bättre efteråt. Det finns vettiga alternativ och framför allt om du vill godismysa framför tv:n ofta, så är det en bra idé att styra in på hälsosammare val. 

Förslag på nyttigare godis (som i ärlighetens namn kanske inte är riktigt lika svingott, men i alla fall nästan) som man enkelt fixar själv:

• Chokladbollar (finns massor av recept på nätet, receptet på de som är med på bild här kommer nedan)
• Popcorn (poppa i kastrull med kokosolja)
• Rostade valfria nötter ( t.ex. torrostade i stekpanna och kryddade med flingsalt och kanske en gnutta chili)
• Grönkålschips (lagom stora grönkålsbitar rostade i ugnen med olivolja och salt, 180 grader i 6-12 minuter, håll koll för det skiljer från ugn till ugn)
• Glassalternativ: mixa två bananer med ett paket fryst mango 

Enkla grejer! Och goda!

Chokladbollar med dadlar:

Kör i mixern 2 dl solrosfrön (eller andra nötter), 4 tsk rapsolja (eller kokosolja), 16 mjuka kärnfria dadlar, 4 tsk vatten (eller kallt kaffe), 4 tsk kakao, 1 dl havregryn och en nypa salt. Forma ca 16 bollar och rulla i kokosflingor eller kakao.

Springa en halvmara med diverse krämpor

Jag skrev en gång i höstas om att jag börjat springa, trots att jag har ett ledband som slitits av och läkt ihop fel, så att jag egentligen inte kan. Och att jag dessutom tränade för ett halvmaraton. Så hur gick det? Jo, jag klarade det faktiskt! Jag genomförde det trots diverse krämpor, det var roligt och jag kan tänka mig att göra om det. Det är den korta historien. Och för den som orkar läsa den långa historien så kommer den här:

Det gick fint under hösten och projektet fortskred som planerat. Jag tränade upp mig till att springa sex kilometer i sträck. Någon gång i början på december började det göra ont i höger knä när jag sprang. Detta valde jag dock till en början att ignorera. För jag ville verkligen springa och tyckte att jag mådde bra av det. Ett par veckor pågick detta, sedan var inflammationen ett faktum och planerna fick plötsligt ändras till ingen löpning alls, utan bara vila. Det var så klart ganska mycket smolk i löparbägaren. Efter alla problem jag har haft under åren med mina fötter, avslitet ledband, hälsporre och två frakturer, så inte hade jag trott att det skulle vara ett knä som skulle hindra mig.  Men jag fick helt enkelt börja ställa in mig på att jag kanske bara skulle få följa med till Florida som hejarklack åt min man och son. Och vara glad för deras skull.

Runt nyår tillbringade vi sedan en vecka i Spanien. Detta var tänkt som vårt lilla privata träningsläger, där vi skulle få möjlighet att finslipa vår löpning i soligt väder och behagliga temperaturer, vilket också var vad min man och son sysslade med. Men här hade faktiskt mina knäproblem läkt till så pass att jag kunde börja "powerwalka". Och det kändes bra, både för konditionen och rent allmänt, och nu började tanken födas att jag kanske trots allt skulle kunna träna upp mig till att promenera mig igenom halvmaran i raskt tempo. Celebration Marathon är ett s.k. "charity race", där det mesta av pengarna går till välgörande ändamål. I och med detta är det många som ställer upp i halvmaratonet och bara promenerar för att ge sitt bidrag och stöd. Så jag skulle ändå vara i gott sällskap. Och att bara ta sig runt vore ju härligt. 

Men saker och ting utvecklar sig ibland bättre än man tror och de två veckorna innan tävlingen kunde jag börja blanda in en och annan liten sträcka med löpning i mitt promenerande. Den längsta träning jag gjorde var dock bara 10 kilometer. Min son avverkade heller inte någon längre sträcka än så, så egentligen var det bara min man som var i riktigt god form inför sitt maraton. 

Vi anlände i Miami på torsdagen och var ute och löptränade lite lugnt på fredagsmorgonen i behaglig temperatur, men vi visste av väderleksrapporten att på söndagen, tävlingsdagen, väntades det dagsregn i Orlando och Celebration. Otroligt nog får man väl säga med allt det underbara och soliga väder som normalt råder vintertid i Florida (vi vet eftersom vi har bott där). Från början hade prognosen varit sol och det var ju också så jag hade tänkt mig den här maratondagen, hur vi skulle springa där i Floridasolen och njuta, men allteftersom dagen närmade sig försämrades väderprognosen successivt. Som den optimist jag varit vad gällde vädret hade jag, till skillnad från man och son, inte ens packat ner en vind- och regnjacka. Det kunde ju inte behövas, resonerade jag. Jag hade ju tänkt ut redan i somras vilket linne jag skulle springa i.... vilket ledde till att jag kvällen innan, på lördagen när vi väl kommit till Celebration och hämtat ut våra löparpåsar och nummerlappar, fick ut och panikköpa en jacka. I övrigt laddade vi med pasta på Macaroni Grill på kvällen och gick och la oss tidigt. 

Min man, som ju varit den enda i högform, var det inte längre. Någon vecka tidigare hade han nämligen rest till Ghana och hämtat hem någon slags magåkomma (inte smittsam tack och lov) som hade förvärrats precis dagarna innan tävlingen. Så sent som när vi satt och åt på lördagskvällen sa han att han inte visste om han skulle kunna springa över huvud taget. Alltså var det egentligen ingen av oss som visste hur det skulle gå, bra eller dåligt, eller om vi måste bryta någonstans på vägen. Varken sonen eller jag hade ju någonsin sprungit längre än 10 kilometer och med mitt knä och mitt ledband kände jag verkligen att vad som helst skulle kunna hända. 

Så grydde denna söndag den 27:e januari till slut. Fast då hade vi redan varit uppe i några timmar eftersom loppet började klockan sju. I mörker och ösregn. Sonen och jag hade ätit frukost på bananer, grekisk yoghurt och powerbars. Min man hade inte vågat äta något alls.

Celebration sjöd dock av liv och det var roligt att ansluta sig till alla andra löpare i parken nere vid sjön, där vi snart redan var dränkta av regnet och jag hade redan på vägen dit lyckats trampa i en riktigt djup pöl, så var dyngblöt även om fötterna. Min man, som är van både maraton- och ultramaratonlöpare, ställde sig i främsta ledet medan sonen och jag ställde oss någonstans rätt så långt bak i klungan och efter nationalsången så gick startskottet och vi var igång längsmed de regnvåta, mörka gatorna, där vänliga människor redan stod uppställda och hejade och peppade.

Min sons plan var att springa så länge han orkade och att sedan varva mellan att gå och springa. Min plan var precis tvärtom att powerwalka genom första halvan av loppet och sedan, om det gick någorlunda bra, börja varva med att springa lite. Men mitt i klungan som jag var, så sprang ju alla andra. Och med folk som stod och hejade hela tiden längsmed vägen, så inte kunde jag börja gå... Alltså sprang jag istället hela första halvan av loppet i denna stora klunga, dock i mycket långsammare tempo än normalt för min del, vilket kanske var förklaringen till att det gick så bra. Min man hade med sig en massa egna löpargeler, precis som han brukar, medan sonen och jag förlitade oss på vätske- och banankontrollerna längsmed banan. Glatt svepte jag i mig Gatorade vid precis varenda ställe där detta serverades (tänkte jag behövde energin), vilket naturligtvis ledde till att jag snart fick lägga tid på att leta upp en bajamaja och köa vid den, samtidigt som jag såg hur andra avancerade borta på banan... Konstigt att detta plötsligt hade betydelse för mig! Jag skulle ju bara helst ta mig runt, var tanken, och inte drabbas av någon slags tävlingdjävul. Och framför allt som ju utsikterna till en bra placering ändå var lika med noll.

Regnet bekom mig däremot inte alls efter ett tag, man blev van helt enkelt. När man ändå är så blöt som man kan bli så tänkte i alla fall jag att det hade varit mycket värre att stå och vara åskådare än att springa själv, för som löpare så rör man sig åtminstone hela tiden.

Något som jag däremot hade trott när jag gav mig ut på den här löparförmiddagen var att jag skulle få en massa tid för mina tankar. En massa egentid helt enkelt, där jag skulle hinna tänka igenom både det ena och det andra och kanske till och med komma fram till livsavgörande beslut. Några sådana djupare tankar hann dock aldrig infinna sig. Jag var totalt närvarande i nuet precis hela tiden och tänkte verkligen inte särskilt mycket alls. Dels hade jag fullt upp med alla intryck från runtomkring, de andra löparna, människorna som stod och hejade, och den fina lilla stad som Celebration ju är med sina djungelområden och små sjöar runtomkring, och de få tankar med substans som jag faktiskt hade handlade mest om huruvida jag skulle ha eller inte ha Gatorade vid nästa station (ja!) och bananer (ja!), var det kunde tänkas ligga en bajamaja och hur lång kön där skulle vara, samt om min fot skulle hålla hela loppet ut. 

Efter bajamajan började jag nämligen känna av smärta i min högra häl, en smärta som strålade längsmed vristen och upp mot benet. Under normal träning hade jag säkert avbrutit där och gått hem, men inte nu så klart. Sedan började jag även känna av mitt knä en aning. Men på något sätt så bärs man av stämningen, de andra löparna och inte minst av publiken. Det sista jag tänkte på var att börja lyssna på smärtsignalerna (vilket förmodligen egentligen varit det smartaste). Istället tänkte jag för mig själv att "Nu springer du! Det här tillfället kommer aldrig igen!"

De sista fem kilometrarna befann jag mig i en grupp med personer som liksom jag själv gick ibland och sprang ibland, vilket innebar att vi sprang om varandra gång på gång. Så när vi var inne på den sista kilometern runt sjön inne i centrum tänkte jag att om jag orkar springa nu hela vägen och inte saktar ner och går fler gånger, då bör jag komma i mål före de här andra som just nu håller samma tempo som jag. Ingen av dem verkade tänka samma tanke eller kanske så orkade de bara inte. Jag hörde att många omkring mig flåsade och hade det jobbigt på det sättet. Men det var inte mitt problem, mitt problem var bara smärtan i foten/benet och knät. Så jag valde att bita ihop och springa på och de sista hundra meterna in i mål orkade jag till och med spurta. Det var en härlig känsla för där stod min son i målområdet och hejade och en massa andra människor stod också och hejade och verkade jätteglada att jag spurtade (fast förmodligen hade de varit lika glada ändå). Så jag anlände i mål med kraftig andnöd och helt slutkörd, men väldigt nöjd, och fick min silvercape och medalj till slut. 

Och sedan var det bara mat och musik och fest för hela slanten. Eller skulle ha varit snarare, för regnet la såklart sordin på stämningen och folk troppade av allteftersom. Sonen och jag stod i målområdet med soppa och kaffe och försökte hålla värmen medan vi väntade på vår maratondeltagare. Skulle han komma i mål eller låg han och spydde någonstans längsmed vägen? Nejdå, han kom till sist, någon timme efter mig. Inte på sitt personbästa, men han hade ju ändå lyckats springa!

Kylan och regnet åt sig till slut genom märg och ben. Jag frös så jag skakade fast det faktiskt inte var kallare än 14 grader, men den fysiska ansträngningen i kombination med att vara dyblöt ända in i underkläderna gjorde sitt. Så vi åkte därifrån ganska snart sedan. På vägen mot bilen stötte vi på några gamla vänner, där mamman och sonen också sprungit halvmaran. Vi pratade inte tider, men jag kollade upp sedan i resultatet att de sprungit på betydligt bättre tider än vi (mamman på 2:02 och sonen på 1:52). 

Så våra resultat då? Jo, min man kom på 58:e plats i maratonet (av ca 1300 startande) på tiden 3:40. (Två år tidigare sprang han loppet åtta minuter snabbare och hans personbästa är 3:24 i Helsingborgs maraton). Jag då? Jo, jag kom på 985:e plats... (av ca 1350 startande i halvmaran) på tiden 2:49. Så nej, jag är nog inte Sveriges nya löpartalang, men betänk att min plan ett tag bara var att promenera mig igenom på förhoppningsvis 3:30, så förstår du att jag ändå var nöjd. Och min son kom på eminenta 749:e plats på tiden 2:31. 

Dagen efter vaknade jag och kände att nu vet jag hur det känns att bli gammal! Hela kroppen värkte och med möda och besvär kunde jag ta mig ur sängen. Första dagen efter var den klart värsta, därefter avtog krämporna och stelheten successivt, men det tog nog en fem dagar innan jag kunde göra yoga normalt igen och hade fått tillbaka min vanliga rörlighet. Framför allt blev jag stel varje gång jag suttit stilla en stund och att göra enkla saker som att kliva in och ut ur bilen eller bara böja sig ner och knyta skorna blev ett mödosamt projekt. Intressant nog hade sonen betydligt mindre problem med stelhet så det måste väl bero på åldern, han är bara 17. Medan min man, som springer flera både maraton och ultramaraton varje år, ändå är lika stel efter varje lopp. Så det säger väl en del om hur stor roll åldern faktist spelar när det gäller förmågan att återhämta sig. Sedan tror jag absolut att jag hade varit ännu stelare och under ännu längre tid om jag inte varit en yogini.

Hela den här resan var fantastiskt fin. Vi besökte Miami Beach, Key West och Naples. Vi var ute i Big Cypress National Preserve och såg stora alligatorer och underbar natur och inte minst så besökte vi vänner i Orlando. Men ingenting gick upp mot den här regniga förmiddagen och halvmaratonet i Celebration! Jag hade gärna gjort om den förmiddagen igen och igen och igen. Det var en sådan enorm kick helt enkelt och det är svårt att svara på frågan varför. För jag tror inte egentligen att jag upplevde något "runner's high", utan jag kände mig bara allmänt glad och uppåt av att kunna få vara med och klara att gå i mål.

Jag hade kanske inte min vackraste dag på resan, men min bästa och gladaste!!!

Så vad hände sedan? Nu är vi väl ute och springer för fullt allihop här hemma? Nej, inte precis. Min man springer förstås som vanligt. Hans kropp verkar vara hur tålig som helst. Sällan några skador och han är också villig att lägga all den tid som krävs på att vara i maratonform. Sonen däremot har tyvärr helt lagt av med att springa. Nu finns det ingen morot längre och då har han helt tappat motivationen. Mammas tjat hjälper inte. Jättetrist. Själv började jag springa igen så fort vi kom hem och bestämde mig för att fyra kilometer två gånger i veckan kunde vara lagom nu att både orka och hinna med bland alla yogapass och hundpromenader. Men det tog bara någon vecka så hade smärtan i hälen och vristen accelererat och jag fick helt enkelt acceptera att det inte går. Inte just nu i alla fall. Jag har fortfarande precis lika ont och vet inte riktigt om det är hälsporreproblemen som har återkommit eller om jag har en stressfraktur. Men "born to run" verkar det inte som om jag är tyvärr! 

Samtidigt vill jag inte ge upp. Saker och ting kan förbättras snabbare än man tror. Jag skulle gärna springa ett halvmaraton igen och jag tror nog att jag kommer att försiktigt börja springa så fort jag känner att det blir möjligt, om det så tar ett år tills dess. Eller tre år. Eller tio. Äldsta åldersklassen på halvmaran var 75-99 år. Man ska inte ge sig!

2019 är meditationens år

Ovanstående skulle kunnat vara ett uttalande från Socialdepartementet eller WHO. Och kanske blir det så någon gång i framtiden. Vi kan ju hoppas. Men just nu så är det bara mitt eget nyårslöfte. Jag lovade på nyårsafton att under det här året meditera mera, helst två gånger om dagen. 

Men - säger kanske någon - mediterar inte du redan varje dag, du som är yogalärare? Jo, absolut. Jag har de senaste åren siktat på att meditera en stund varje dag och ofta har det också blivit av. Men nu har det alltså blivit lite mera, samt det kanske viktigaste av allt, jag har deklarerat för min familj och för vem som vill höra på att jag prioriterar min meditation. Istället för att alltid istället prioritera allting annat och låta meditationen vara något som jag bara gör om tiden räcker till och framför allt om ingenting i närheten stör, vilket ofta är svårt att uppnå när man bor i en familj. 

När jag var i Edinburgh i våras och tränade för Donna Farhi diskuterade jag och min samarbetspartner Carole just detta i samband med att vi strukturerade vår "home practice". (Home practice är alltså den yogaträningen man gör själv och som är superviktig och ingenting en yogalärare bör slarva med och hoppa över). För lustigt nog hade vi ungefär samma upplevelse kring det här med vår "home practice", att vi ständigt nedprioriterade oss själva. Visst, vi var båda flitiga, men samtidigt lät vi alla andra omkring oss ständigt störa. Ibland hur mycket som helst. Familjemedlemmar kunde komma och fråga oss saker, till och med påbörja långa diskussioner, slamra i skåp och dörrar och be om hjälp med både det ena och det andra. Och då stod vi till tjänst! Deras tjänst alltså och absolut inte vår egen. Och meditation, det var för oss båda något som vi bara gjorde när ingen annan fanns i närheten. Om någon dök upp, ja då var det genast slutet på den meditationen!  

Så vi kom nu gemensamt fram till att om vi verkligen menade allvar med vår egen yogaträning och meditation, så behövde vi göra vissa förändringar. Och framför allt när det gällde meditationen. För det är en sak att stå och göra solhälsningar och samtidigt diskutera vad man ska äta till middag på kvällen, vilket i och för sig inte är att rekommendera. Men det är ännu värre, för att inte säga helt omöjligt, att meditera och samtidigt föra en liknande diskussion. Vill man göra yoga ifred och meditera och har familjemedlemmar som ofta stör, så får man helt enkelt lära sig att sätta gränser. 

Ja, det gick alltså ett halvår till innan några gränser sattes, det ska erkännas... Men i och med nyårsafton när jag alltså bestämde mig för att meditera mera, så blev det också nödvändigt. Det här är mitt nyårslöfte, det här är viktigt för mig. Var snälla och respektera det! Och naturligtvis fungerar det. Precis som att jag själv respekterar att min man behöver ut och springa flera timmar i sträck eller att min son inte vill att man pratar med honom medan han äter frukost (för han vill sitta med sina hörlurar på och vara ifred). Man måste tala om vad man vill! Alltså fungerar det jättebra plötsligt med att få sitta ostört, till och med när andra finns runt omkring för nu håller de sig tysta och respektfulla.

Sedan finns det andra aspekter av mediterandet som ibland går mindre bra. Till exempel att jag under kvällsmeditationen ofta sitter och nickar till. Och det är ju inte så bra. Det är inte avsikten, men jag är helt enkelt för trött. Och om jag inte sitter och somnar så brukar det ofta istället bli så att det börjar krypa i kroppen efter cirka fem minuter och detta gör att de sista fem minuterna känns mest som tortyr. Och längre än 10 minuter skulle jag ha svårt att klara av. (Å andra sidan är 10 minuter vad som krävs, visar forskning. Längre tid behövs inte per meditationstillfälle för att få resultat.) Däremot om morgnarna är kroppen lugn och fin och det går hur bra som helst att sitta länge. Jättelänge till och med. Problemet där är istället att jag har så mycket tankar. Mitt huvud är proppfullt av alla möjliga tankar och att inte låta dem ta över känns ibland helt omöjligt. Jag tar hjälp av mantran, men på något sätt försvinner dessa snart ur min hjärna och alla tankar tar över istället. Om vad som hänt, om vad som ska hända, om vad jag skulle vilja och bla, bla, bla. 

Men så finns det andra dagar också när allt går näst intill perfekt (även om perfektionism naturligtvis inte är vad vi letar efter heller...). Klart är i alla fall att precis som med allting annat så blir det lättare när man övar. Det är därför det är viktigt att verkligen göra sin meditation! Ju mer jag tränar desto bättre går det helt enkelt. Och när det inte går så bra, så gör det ingenting, för det är också en del av meditationen att observera detta utan att döma. Bra eller dåligt, det existerar egentligen inte, för i meditationen så bara är jag. 

Så varför ska man meditera då? "Jag är inte en sådan som kan sitta stilla," hör jag ofta människor beskriva sig själva. Och gärna dessutom med viss stolthet, för det här med att vara väldigt aktiv, att utnyttja dygnets varenda minut till att vara produktiv, det hänger ändå ganska mycket kvar hos många. Och många arbetsgivare vill fortfarande hellre ha medarbetare som är "hungriga" och "älskar att ha många bollar i luften" än sådana som sitter och mediterar och som ransonerar sin energi och pratar om att de vill ha tid att ladda sina batterier på fritiden istället för att vara ständigt uppkopplade och tillgängliga. Samtidigt presenteras fler och fler intressanta forskningsresultat, som avslöjar att meditation både gör oss mera kreativa och framför allt gör oss lugnare och håller oss friska. Meditation kan helt enkelt vara som en förebyggande vaccination mot utmattning och sjukskrivning. Och det är väl också vad arbetsgivare vill ha, eller?

Så här är lite av vad utövare av yoga och meditation har hävdat under årtusenden, men som numera, när vetenskapen äntligen börjar komma ifatt, alltså kan bevisas med hjärnskanning och därmed har börjat få gehör:

Meditation förändrar hjärnan - det är detta som man kallar för neuroplasticitet

• Man har kunnat se att med regelbunden meditation förtjockas områden i hjärnan som reglerar smärta och upprörda känslor, vilket leder till både mindre upplevd smärta och större lugn. Större lugn och mindre upplevd stress leder i sin tur till fantastiska bieffekter som färre depressioner, bättre fokus, starkare immunförsvar och högre fertilitet.  
• Hos optimistiska personer är den vänstra frontalloben (som sammankopplas med entusiasm, nyfikenhet, glädje och lycka) mera aktiv. Hos negativa personer är det istället den högra frontalloben (som sammankopplas med ilska, rädsla, sorg och depression) som är mest aktiv. Detta förändras dock med hjälp av meditation och mindfulness, så att den vänstra sidan aktiveras mera. Det räcker med åtta veckors regelbunden träning för att se tydliga resultat.
• Meditation sätter igång det parasympatiska nervsystemet, som sänker stressresponsen, vilket bland annat innebär att puls och blodtryck går ner och immunförsvaret stärks.
• Med meditation ökar blodflödet till de delar av hjärnan som påverkar känslor och beteenden, vilket i sin tur leder till att det blir lättare att förhålla sig lugn och kunna kontrollera sig. Den som mediterar regelbundet får lättare att prestera under stress och att över huvud taget klara av stressande situationer bättre. 
• Man har kunnat se att meditation förbättrar sömnen och även gör det lättare att somna. Insomningstiden minskade signifikant hos försökspersoner. 
• Meditation bromsar hjärnans åldrande. Den för åldrandet typiska minskningen av grå materia, vilket gör att äldre personer tänker långsammare, minskar eller avstannar i vissa fall helt.

Själv märker jag redan en viss skillnad sedan årsskiftet, dvs. åtta veckor, vilket är intressant eftersom det trots allt inte handlar om så stor skillnad i tid som jag lägger ner på mina meditationer. Framför allt så sover jag bättre och mera sammanhängande. Eftersom jag alltid har sovit väldigt lätt och brukar vakna nästan bara en dammtuss faller, så innebär detta verkligen en stor skillnad. Det känns som om jag får mera djupsömn. Jag känner mig även lugnare och märker att jag inte blir så lätt irriterad på småsaker. Och jag noterar att min attityd till allt det som jag inte hinner (vilket brukar vara ganska mycket) har ändrats. Jag bryr mig helt enkelt inte så mycket. Så på det hela taget kan jag konstatera att jag mår bättre av mera meditation och jag skulle närmast beskriva det som som likvärdigt med en milt lugnande och antidepressiv medicin. Utan biverkningar! 

Källor bl.a.: Meditation & Mindfulness, 10 minutes kan make all the difference - Andy Puddicombe

Glutenfria chokladcookies med bovetemjöl

Så här i jultider kan väl chokladcookies vara gott? Det här receptet kommer ursprungligen från Nigella Lawson. Jag skrev ner receptet från tv:n en gång i tiden och som vanligt har jag gjort några små ändringar, men inte så mycket. Alla barn (och de flesta vuxna också) älskar dessa cookies och de är ett bra komplement till lussebullar och pepparkakor när det ska julfikas, framför allt som de är ett glutenfritt alternativ. Självklart passar de även under övriga året och inte bara i jultider. Lite söta kan jag själv tycka att de är och som ett alternativ kan man dra ner lite på sockret om man vill. 

Ingredienser till 20-25 st:
2,5 dl bovetemjöl
1/2 tsk bikarbonat
1/2 tsk salt
1 dl kakao
60 g osaltat smör
2 dl farinsocker
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
125 g smält mörk choklad
50 g chokladchips eller hackad mörk choklad (gärna ekologisk)

1. Blanda bovetemjöl, bikarbonat, salt och kakao i en skål.
2. Rör ihop smör (låt det stå framme en stund innan så det mjuknar) och farinsocker till en mjuk röra och tillsätt sedan vaniljsockret.
3. Smält den mörka chokladen i vattenbad, tillsätt till smeten och fortsätt vispa. (För vattenbad brukar jag bryta sönder chokladen och lägga i en mindre kastrull som jag sedan hänger över en större kastrull med vatten. Vattnet får koka upp, men absolut inte hamna i chokladsmeten i den lilla kastrullen, så det gäller att hålla koll. Rör då och då och då i chokladen. Sedan är det lätt att ta i handtaget på den lilla kastrullen och bara hälla över smeten utan att man behöver bränna sig.)
4. Knäck i äggen och vispa.
5. Häll i de torra ingredienserna och rör runt tills allting har blandat sig ordentligt.
6. Rör sist ner chokladchipsen/den hackade mörka chokladen.
7. Klicka ut på plåt med bakplåtspapper (2 matskedar är bra redskap för detta). Gillar man nötter kan man hacka t.ex. lite hasselnötter och strö på.
   
8. Grädda i mitten på ugnen i 180 graders värme 9-10 minuter (lite beroende på ugn, så håll koll). 
9. Låt cookisarna svalna på plåten. De ska vara mjuka!

Dessa cookies går också utmärkt att frysa in och tina upp närhelst man behöver dem. Supergoda!

Önskar med detta alla en och god och fridfull jul!

Att kunna prioritera

Under min utbildning till hälsoutvecklare hade vi en dag en diskussion kring ordet "prioritera" och om hur vi uppfattade det. Jag hävdade att det för mig var ett positivt ord. Prioritera handlar om att välja ut vad man vill göra och det skapar en skön känsla av kontroll. Jag är för övrigt en sådan som verkligen tycker om att skriva att-göra-listor. Då känns det som om jag har överblick och när jag sedan bockar av punkt efter punkt på min lista känner jag mig effektiv. En annan person tyckte istället att ordet prioritera har en negativ klang. För det innebär ju att man måste välja bort saker. Att man helt enkelt inte kan göra allt. Och att tvingas välja bort är inte roligt.

Nej, det är just det som är problemet. Man kan helt enkelt inte alltid göra allt. Och just nu vet jag faktiskt inte längre vad jag tycker om ordet. Men det ligger nog inte samma positiva känsla i det för mig som tidigare. Inte för att jag inte kan välja allt, utan mera för att jag känner att jag måste göra så många saker och tiden räcker inte till hur jag än prioriterar. Och ibland finns det alldeles för många saker som inte kan väljas bort. Och då blir prioriteringen inte längre samma hjälp.

Har ordet prioritera kanske till och med förvandlats till ett ord som numera stressar mig? Till exempel blev jag stressad i fredags när jag upptäckte att de flesta av mina grannar tydligen hade prioriterat att ta fram sina julljusstakar trots att det bara var den 30:e november. Och min mamma berättade nöjd på telefon att det hade även hon gjort så att allt skulle vara fint till helgen. Själv hade jag prioriterat en hel radda med andra saker som jag bedömde som mera nödvändiga just den dagen. Men jag hade så gärna velat prioritera ljusstakarna också... Och trots min prioritering var det ändå en massa ogjorda saker kvar på min lista och nu var det redan sent på eftermiddagen. Hjälp! För ibland händer det ju dessutom att saker och ting hakar upp sig och tar längre tid än man tänkt. Prioriteringen förstörs och man bara badar i ett hav av ogjorda brådskande saker. När ska jag hinna skriva ihop och få iväg det här viktiga informationsmejlet? Och jag måste även skriva ut nya kvitton till alla som slarvat bort sina och som precis just nu kommit på att de måste få iväg dem för att få ut sina friskvårdspengar. Och så är det dags för bokföringen igen och jag har fortfarande inte lyckats klura ut hur den nya versionen av min hemsida fungerar, så när ska jag hinna det? Och samtidigt uppstår något helt obegripligt problem med min mejl, så jag inte längre kan ta emot elpost - jag måste in i inställningarna och åtgärda! Och hunden måste ut och jag måste även iväg och handla, för mat behöver vi ju ha den här helgen också. Och så ovanpå allt grannarna och mamma med sina stressande ljusstakar...

Det är då man rullar ut sin yogamatta och plötsligt har gjort en helt annan prioritering: Jag skiter i allt och gör en halvtimmes yoga. Eller längre. Det får ta den tid det tar. Jag stänger av mobilen och sätter på yogamusik. 

Nu när vi går in i december är det många som får väldigt mycket att göra och vardagslivet liksom speedas upp och blir ännu stressigare än i vanliga fall. Så då prioriterar vi. Eller prioriterar bort snarare och det som prioriteras bort blir ofta den egna träningen. Det blir tommare på alla träningsställen och detta märks tydligt även i yogasalarna. För vem hinner med yoga när man måste gå på luciafiranden och glöggpartyn, köpa julklappar och julpynta och samtidigt har hur mycket som helst på jobbet som måste jobbas undan ifall man ska ha minsta chans att kunna få vara ledig och fira jul? Samtidigt är det ändå mitt bästa tips för att överleva december, att prioritera dig själv och gå och träna! Och låt det gärna bli yoga. Fysisk aktivitet är jätteviktigt när man är stressad och att djupandas är ännu viktigare. 

Sedan kan jag i och för sig förstå att detta med att gå på pass är något som många känner att det är svårt att trycka in i sitt schema. För där finns så mycket ställtid runt omkring. Man ska packa med sig grejer och ta sig dit och hem och kanske även köra runt och leta parkering. Men om man tänker sig bort från organiserade pass och försöker prioritera in sin träning ändå? Lägg ut yogamattan och gör yoga i en halvtimme istället. Det räcker väldigt långt. Och gillar du inte yoga, så gå en rask promenad istället. Eller ut och spring. För du kommer att märka att efteråt har någonting hänt. Du är inte riktigt densamma som innan. Energierna har ändrats. Kroppen känns plötsligt mera avslappnad och tankarna har klarnat. Det som "måste" göras går ofta lättare efter en sådan paus. Och det går även lättare att prioritera.

Efter en stunds yoga klarnar tankarna.

När jag kliver av min yogamatta en halvtimme senare känner jag mig inte längre lika irriterad. Plötsligt inser jag till exempel att det går lika bra att storhandla på lördagen istället. Bokföringen kan också vänta någon dag. Och framför allt - julpyntandet kan definitivt vänta. Grannarna och mamma kan få njuta av sina julljusstakar utan att jag behöver låta mig stressas av detta. Det känns nästan larvigt nu att jag ens tänkte något annat.

Jo, prioritera är nog faktiskt fortfarande ett positivt ord i min värld upptäcker jag. Men för att kunna prioritera måste man vara lugn och klartänkt. Och det är det man blir efter en träningspaus. Då går det lättare att se att det kanske står lite för mycket på att-göra-listan. Och det går också lättare att se i vilken ordning saker bör göras, att även om allt är brådskande så är en del saker mera brådskande än andra. Och andra saker är inte brådskande alls, utan handlar kanske mera om något helt annat, som om vad man själv anser att man "borde" göra. 

Så träna i december - och gärna yoga - så går allting lättare!

Fördelar med den lilla yogastudion

Yoga i den lilla studion

Jag driver själv en liten yogastudio, där jag tar emot små grupper om max nio personer åt gången, så detta blir förstås lite marknadsföring. Samtidigt passar det inte alla. En del föredrar stora träningsställen och andra vill helst träna på egen hand.

Även för mig som yogalärare finns det fördelar och nackdelar med små och stora yogagrupper. Och eftersom vi människor är väldigt olika söker vi oss ofta till det vi behöver. Jag har jobbat på några större träningsanläggningar, där yoga varit en del av verksamheten. Däremot har jag aldrig jobbat på en större renodlad yogastudio. Dock har jag alltid vetat att jag helst vill driva min egen studio och även att jag föredrar att undervisa i små grupper. Varför? För att jag tycker att det blir en bättre kommunikation med deltagarna då, där jag hinner se alla och därmed också kan uppfatta enskildas eventuella problem och ge bättre förslag och alternativ. Jag hinner ge hands-on-assistans om det behövs. Och jag kan prata med normal röst och utan mikrofon (som jag tycker är lite i vägen). Med detta sagt så har jag också regelbundet yogaklasser med större grupper. Men jag föredrar det lilla sammanhanget.

För yogin/yoginin då, vilka är fördelarna och nackdelarna? Ja, för den som vill träna många olika saker och inte bara yoga, så kan ett träningskort på något större ställe vara det bästa alternativet. Numera erbjuds det även på många av dessa ställen bra yoga (och inte bara yoga som ett sätt att enbart träna kroppen). Framför allt om man tycker om att kunna boka in sig på olika pass vecka för vecka kan träningsställen med ett brett utbud vara en bra idé. Samtidigt krävs det självdisciplin för att det ska bli av. Det står som regel ingen på de stora träningsställena och håller koll på vad just du gör och om du kommer dit eller inte. Du får smälta in i mängden och kanske är det det som du vill. Och framför allt för den som gillar ställen med mycket folk och liv och rörelse är dessa ställen kanske vad du söker.

Men alla gillar inte det och framför allt inte i samband med yoga. Man vill kanske inte komma till ett ställe där man möts av technomusik och stressade människor som springer fram och tillbaka redan i entrén. Man vill ha yogans lugn även före och efter yogapasset. Jag vet också många som köpt ett dyrt träningskort på ett stort träningsställe och med stor ambition bestämt sig för att träna tre-fyra gånger i veckan. Och sedan blir det inte av. För när man kan boka in sig och träna när som helst, så är det också lätt att skjuta upp. Rekordet har en kompis till mig som köpte sig ett väldigt dyrt gymkort på ett av Stockholms trendigaste ställen och sedan tränade en gång på hela terminen. Det blev ett väldigt dyrt träningspass.

Den stora yogastudion kan vara ett bättre och lugnare alternativ och fördelen med den stora yogastudion är framför allt att det ofta erbjuds olika typer av yoga och att det finns flera olika lärare för den som tycker om variation. 

Men vad har då den lilla studion att erbjuda som inte de större har? Jo, massor faktiskt:

• Det blir lugnare. Färre människor innebär automatiskt en mera avslappnad miljö.
• När man anmäler sig till en yogagrupp så ingår man i ett sammanhang. Till skillnad från att träna på egen hand och på större ställen, där ingen direkt märker om man är där eller inte, så har ens närvaro betydelse. Det blir svårare att utebli gång på gång utan att ge en förklaring.
• Man blir sedd. Vad man gör spelar roll och det blir lättare att få personlig vägledning.
• Det blir lättare med kommunikationen. Att fråga saker, både under passet och före och efter, känns ofta enklare.
• "Kvartersstudion" samlar ofta personer som bor i området, vilket gör att man kanske känner igen varandra och lär känna varandra lite bättre. 
• Man kan komma som man är. Det är klart att det är lämpligt med kläder som man kan röra sig i, men man behöver inte fundera på någon trendig utstyrsel eller att se ut på något visst sätt för att passa in.
• Det kan upplevas som tryggare och som nybörjare kan det kännas lättare att börja i ett mindre sammanhang. Också om man har med sig någon typ av skada eller annan problematik kan detta också kännas bättre på ett mindre ställe, där man lär känna de andra i gruppen och läraren.

Men ändå, det allra viktigaste är att man trivs med den typen av yoga man gör och med sin lärare. Allt passar inte för alla och det kan vara en bra idé att gå på prova-på-pass när detta erbjuds i början av terminerna. Ibland växer man också ur sitt yogasammanhang och behöver byta. Man kanske börjar på en liten studio, men vill efter en tid ha mera utmaningar och omväxling. Eller kanske man går på ett större ställe, men längtar efter ett mera personligt bemötande och bättre kommunikation med sin lärare. Jag har till exempel ganska många som har gått på yoga hos mig, sedan slutat och gått vidare till andra träningssammanhang, och därefter kommit tillbaka igen. Behoven växlar med tiden och vi människor är inga robotar där en mall passar ens för oss själva under ett helt liv. Men - den lilla studion har som sagt många fördelar och det är inte alltid som störst är bäst.

Att göra det omöjliga - springa när man inte kan

Hur gör man det som är omöjligt? Ja, för det första så finns det ju saker som är omöjliga på riktigt och i vissa fall kan det vara bäst att helt enkelt acceptera. Fast ibland vill man ändå prova först. Och det kan faktiskt visa sig att man inte ska svälja allting man hör, utan att det finns en hel del saker som inte alls är så omöjliga som de först verkar. Så svaret är därför: Man gör lite i taget. Man provar sig fram. Och ibland så går det! 

Det här är historien om mitt avslitna ledband, som är anledningen till att jag inte kan springa. 

Dags att ut och springa i parken. Bra skor är en förutsättning för att det ska fungera.

Nej, jag sitter inte i rullstol. Jag har bara ett skadat ledband, som gör att jag är dömd till att inte kunna springa. Och vem behöver springa? Det finns många människor som inte kan springa av olika anledningar och jag råkar bara vara en av dem. Man vänjer sig. Det finns så mycket annat trevligt. Promenader till exempel. Och yoga.

Fast en gång i tiden var jag en sådan som sprang. En löpare. Jag sprang inte jättelångt, men ställde upp i en del 5- och 10-kilometerslopp som en kul utmaning. Och jag tyckte om att springa just för att man kan göra det på egen hand, när man har tid och lust. Det var en form av träning som passade mig. Jag kände mig fri när jag sprang.

Det är lite över 20 år sedan som jag slet av ledbandet i fotleden och det läkte fel och blev för slappt. Fast det visste jag inte just när det hände. Jag trampade snett från en trottoarkant när jag sprang i full fart över en gata på väg tillbaka till jobbet efter lunchen. Då bröt jag ett av benen i sidan på foten (och har sedan dess lyckats bryta mig på samma ställe i den andra foten också, eftersom detta är en ganska vanlig typ av fraktur). Frakturen läkte, men så småningom, när jag började löpträna igen, kändes det som om jag stukade foten varje gång jag försökte och det slutade alltid med att jag fick avbryta min löprunda och halta hem. Så jag gav upp springandet just då och vilade istället, eftersom jag trodde att det var vad som behövdes.

Sedan hände samma sak när jag försökte med annan träning, så fort det handlade om att springa och hoppa och dansa, sådant som jag tyckte var roligt. Så jag slutade med det också. Just då. För det var ju aldrig min avsikt att jag aldrig skulle kunna hålla på med dessa grejer igen. Men efter detta förvärrades allting och jag "stukade" foten så fort jag försökte gå någon längre sträcka. Så jag vilade mig ännu mera och trodde att detta skulle hjälpa. Att stukningen, som jag trodde att det handlade om, skulle läka till slut. Och snart kunde jag inte ens gå korta sträckor, inte ens inomhus, utan jag var halt på riktigt. Alltid. Då blev det förstås dags att uppsöka läkare. Läkaren, som inte förstod vad det kunde vara, skickade mig till röntgen. Där syntes inget konstigt och ingen förstod något alls. Till slut blev det remiss till en ortoped och efter låååång tid (jo, man fick vänta på den tiden också) kom jag till slut dit och fick min diagnos. Ledbandet hade slitits av och läkt ihop fel, blivit alldeles för slappt helt enkelt. Därefter blev det sedan sjukgymnastik och den slutgiltiga domen var: Du kommer förmodligen aldrig att kunna springa igen, men det finns ju så mycket annat du kan göra. Och du kan ju gå! Bara du tränar foten ständigt, så kompenserar musklerna i fotleden för att ledbandet inte är stabilt och du slipper halta.

Så bra! Vid detta lag tyckte jag nämligen inte längre alls att jag behövde springa eller hoppa eller dansa eller någonting alls i den stilen. Att vara ständigt halt hade definitivt sänkt mina krav och jag kände mig lycklig över prognosen att jag bara skulle kunna gå normalt igen med hjälp av lite övningar. Och eftersom jag normalt sett är en flitig och envis typ, så tränade jag snart bort symptomen och kunde promenera igen. Och det var där någonstans som jag började med yoga som en alternativ typ av träning och som så småningom kom att förändra mitt liv och även bli mitt yrke. Så det är inget att klaga på. Och med promenader och yoga får jag den träning jag behöver för foten, så jag behöver inte ägna mig åt någon extra sjukgymnastik heller. Slutet gott allting gott.

Eller? För egentligen hade jag ju gärna velat springa också trots allt... och trots att jag har försökt att inte vara avundsjuk på andra som springer så har jag ändå inte lyckats till hundra procent. Och som lite extra salt i såren är jag gift med en som springer. En ultralöpare dessutom, det vill säga en sådan som springer enormt långt. Han springer lopp på 6-10 mil ibland. Då känns det extra fjuttigt att inte ens kunna springa några kilometer. Men alla omkring mig har varit så förstående. "Nej, självklart ska du inte springa." och "Det är ju mycket skonsammare och bättre att promenera." Så jag har funnit mig i mitt öde ivrigt påhejad av alla hjälpsamma som vill mitt bästa. 

Som yogalärare behöver man dock rätt så bra kondition om man ska kunna prata och visa rörelser och framför allt längre sekvenser samtidigt. Detta har jag fixat med hjälp av en motionscykel. Enkelt, snabbt och effektivt. Och tråkigt! Nej, inget ont om spinning. Jag beundrar alla som sitter på sina cyklar och flitigt trampar på till hög musik. Men det är inte riktigt min grej egentligen. Jag hade så mycket hellre sprungit. Om jag bara kunnat.

Ibland är det lätt att nöja sig med besked man får. Så lätt att det kan få gå 20 år utan att man ens ifrågasätter. Och det kan gälla precis vad som helst. Som att man inte kan lära sig att åka skidor (utförsåkning alltså) när man är vuxen. Eller lära sig prata franska utan brytning. Eller att lära gamla hundar att sitta. Det går visst! Bara man försöker och är lite ihärdig. Och världen är full av sådana saker, du har säkert dina egna versioner av "det här kan man inte göra". 

Så en dag när jag satt där och trampade på min motionscykel så tänkte jag att det finns folk som inte ens har ben, utan proteser. Och de lär sig inte bara att gå med dessa proteser, utan de lär sig att springa med dem. Och de tävlar. Och kan göra Ironman. Skulle då inte jag, med ett för slappt ledband, kunna träna upp mig tillräckligt för att kunna springa en runda på 2 kilometer ute i parken? 

Så jag bestämde mig för att prova. Lite i taget givetvis. Jag valde tunna löparskor med hålfotsinlägg (eftersom jag även gått en hel säsong med hälsporre) och det första som hände var att jag stukade min fotled. Gång på gång på gång. Men jag valde att fortsätta ändå. Jag halvsprang och halvhaltade mig runt tre gånger i veckan, vilket är ungefär vad som krävs för att hålla konditionen i någorlunda gott skick. Det var ändå härligt på något sätt. Bara att få vara utomhus i naturen och träna igen. Dessa första löparrundor resulterade dock i att jag även haltade lite då och då annars också. Men jag bestämde mig för att i så fall fick jag väl göra det då. För jag tänkte fortsätta.

Efter två månader köpte jag nya löparskor. Jag insåg till slut att även om min man springer i jättetunna skor och ibland även i så kallade tarahumara-sandaler (sådana som de mexikanska tarahumara-indianerna springer i och som blivit jättetrendiga bland ultralöparna), så kanske inte detta var den optimala lösningen för just mig. Så jag provade ut ett par med bättre stöd för fotleden, extra stötdämpning i hälen, samt lite stöd för hålfoten och kunde därmed plocka bort de lösa hålfotsinläggen. Vilken skillnad! Med dessa skor blev jag efter bara några veckor så pass mycket stabilare i fotleden att jag (oftast) inte kände av min ledbandsskada. 

Sedan anmälde sig min man och son till att springa ett maraton i Florida i januari. Det vill säga sonen tänker bara springa halvmaran, men min man ska springa hela sträckan. Och det har han gjort förut. Vi var där för två vintrar sedan i samband med att jag gick några kurser i yoga. Dessa kurser sammanföll med det här maratonet i den lilla staden Celebration, där vi bodde några år en gång för länge sedan, så min man passade på att anmäla sig dit och både han och sonen åkte med på resan. Och nu i somras blev sonen plötsligt på nytt mycket sugen på att åka dit. "Om vi åker dit igen så lovar jag att träna upp mig så att jag klarar att springa en halvmara," försäkrade han (och anade förstås att det här förslaget skulle inte hans pappa kunna motstå). Några yogakurser är inte aktuella den här gången och därför fick jag plötsligt för mig att kanske skulle jag också kunna anmäla mig till halvmaran. Varför inte? Jag kan väl gå-springa mig runt på något sätt förhoppningsvis. Målet får bli att helt enkelt ta mig i mål utan att bryta. Och vilken seger skulle inte detta vara med mitt slappa ledband?

Så med mitt första mål uppnått, vilket var att kunna löpträna två kilometer som konditionsträning tre gånger i veckan, har jag nu plötsligt ett nytt som är ett halvmaraton! Och därmed har jag förstås fått trappa upp träningen lite. Så vid det här laget lyckas jag ta mig runt tre rundor i parken istället för en. Vem trodde det? Inte läkare och sjukgymnaster i alla fall. Samtidigt finns det fortfarande människor som springer med proteser och tävlar i Ironman, det ska vi inte glömma. Ofta klarar vi mera än vi tror!

Så några tips för att göra det som är omöjligt (och det kan gälla i stort sett vad som helst):

• Ha ett mål, men dela sedan upp det i mindre bitar och ge det hela rimlig tid.
• Sätt igång! Det viktigaste av allt är att man startar. Och ta lite i taget. 
• Går det så går det. Du kommer att märka rätt så snart om det hela faktiskt är en total omöjlighet och du får hoppa av projektet. Men då har du i alla fall testat. Annars, var ihärdig även om det tar sin tid. Motgångar kommer (det förmodas ju trots allt vara omöjligt...), men det är bara att fortsätta.
• Anpassa efter vad som passar just dig, så att det blir så enkelt som möjligt i det svåra. (I mitt fall handlar det t.ex. om skor som passar för mina fötter, musik jag tycker om och som lyfter mig, och att förlägga löparrundorna till dagar och tider när det fungerar med yogan, så jag inte kommer till mina yogapass och är helt urlakad och slutkörd.)

Hur det går med halvmaran - ja, det får vi se i januari. Förhoppningsvis går det bra, även om jag just nu skadat mig i en lårmuskel. Men hittills har det ändå gått så mycket bättre än någon kunnat tänka sig och jag tycker att jag har bevisat att jag visst kan springa, trots mitt ledband. Jag har inga planer på att ge upp. Men obs att min skada inte är en sådan som förvärras av att jag tränar även om jag till och med blir lite halt ibland. Vad som går och inte går att genomföra, det skiljer så klart från fall till fall. Men är det något som man verkligen vill finns det ofta mycket att vinna på att åtminstone försöka!

Yogiskt - en podd värd att lyssna på

Under sommaren i Spanien fanns det massor med saker som jag ville skriva om. Men jag hade inte Internet i vårt hus och hade inte ens en dator tillgänglig, bara min iPad. Och jag tänkte att det var bra att gå och ladda upp skrivlusten, så kunde jag skriva desto mera när jag väl kom hem. Men väl hemma blev det väldigt mycket annat att göra, vilket ju också är fullständigt normalt när man varit bortrest i stort sett hela sommaren och höstterminen sedan ska dra igång. Så allt det viktiga och brådskande fick prioriteras istället och någonstans i allt detta glömde jag nästan bort vad det var som jag hade velat skriva om. 

Men jag tänkte att jag skulle göra en liten insats igen och åtminstone tipsa om något som jag gick och tänkte på i somras, nämligen en väldigt bra yogapodd för den som gillar att lyssna på podcasts. Jag har provat flera stycken poddar om yoga, både svenska och amerikanska, och inte tyckt att någon av dem varit särskilt bra. Men det finns en! Och den lyssnade jag på mycket både förra sommaren och denna. Så om du inte redan har hittat "Yogiskt - en podd om yoga och meditation" med och av Cecilia Humble och Jenny Andersson, så rekommenderar jag den varmt. Hittills har de producerat över 130 avsnitt och det kommer nya varje torsdag. Dels kan man imponeras av deras produktivitet (liksom med alla andra poddar som spottar ut nya avsnitt varje vecka), men framför allt är det imponerande att varje avsnitt även lyckas vara så innehållsrikt och genomtänkt. Cecilia och Jenny pratar yoga och psykologi på djupet, vänder och vrider på olika ämnen, och har alltid intressanta tankar som de är suveräna på att presentera. Båda är yogalärare (vilket annars inte nödvändigtvis är någon garanti för en bra yogapodd), tidigare jurister och med en förmåga att uttrycka sig på ett underbart sätt och dessutom med en god portion humor och skratt. 

Så denna podd lyssnade jag alltså av och till på under mina lediga dagar i somras. Sedan kom jag hem och tvingade mig själv att istället lyssna på mina vanliga ekonomiska poddar, som jag egentligen tycker är rätt så trista, men samtidigt anser att jag "behöver" för att jag ska kunna hänga med i vad som händer i Sveriges och världens ekonomi. Så plötsligt härom dagen fick jag bara för mig att hämta in ett avsnitt av Yogiskt igen när jag skulle ut med hunden och det slog mig, när jag nu istället fick höra på något som intresserar mig och som jag tycker är roligt, att jag har gjort på samma sätt med så mycket annat de senaste sex veckorna. Jag har bara ägnat mig åt det som varit brådskande och nödvändigt och eftersom tiden som vanligt är begränsad till 24 timmar per dygn, därmed också berövat mig själv sådant som jag tycker är kul, sådant som ger mig energi och sådant som handlar om att skapa och vara kreativ. Visst, det är jätteroligt att starta upp en ny yogatermin, men det är mycket jobb också och det har även varit mycket annat av privat natur, mycket som suger energi. Och då är det ju egentligen extra viktigt att försöka hinna få in sådant i vardagen också som ger energi. Till exempel att unna sig att lyssna på en podcast som man faktiskt tycker om!