Att behaga

På engelska finns det ett ord för detta: "people pleaser" och på svenska skulle vi väl kunna kalla det för "behagare". Man är helt enkelt en sådan som alltid vill att alla andra alltid ska tycka om en.

Foto: DenTrushtin, Unsplash

Jag uppfostrades till att vara en "pleaser". Det handlade hela tiden mycket om vad alla andra skulle tycka och tänka. Grannarna, faster Saga, mina föräldrars vänner och mina vänners föräldrar och ja, bara folk i allmänhet. "Vad ska folk tycka?" Superviktigt!

Till mammas försvar ska sägas att hon också strängt uppfostrats till att vare en "pleaser". Till att andras åsikter alltid var mycket viktigare än vad hon själv tänkte och ville. Min mamma har för övrigt alltid varit en riktigt bra pleaser utan att på något sätt verka ängslig och angelägen. Hon har liksom bara en fallenhet för det.

Det var lite svårare för mig. Dels för att jag hade en stark inneboende egen vilja, vilket förstås beskrevs som att jag var "fruktansvärt envis", dels för att jag kände att det låg någonting inte helt behagligt i att alltid sätta andras önskningar först, att detta undergrävde min självkänsla. Ja, detta var förstås inte tankar jag hade när jag var fyra år, utan ord på tankarna har jag satt så här i efterhand. 

Så här några decennier senare så ligger det egentligen inte alls i tiden att vara en pleaser och jag tror få människor uppfostrar sina barn på det sättet. Tvärtom ska vi nu alla förverkliga oss själva och våra barn får lära sig att ta mycket plats. Samtidigt tror jag också att en del av oss har behagandet i generna. Och jag har det delvis själv, trots det jag sa nyss om att jag är envis. Vilket jag säkert också är. Men jag får också skuldkänslor när jag känner att jag inte är tillräckligt mycket till lags. Jag är en sådan som springer över övergångsställena för att jag inte vill irritera bilisterna med att behöva stanna, en sådan som inte klagar när jag går på restaurang även om jag är missnöjd för jag vill inte vara till besvär, och i affärerna är jag alltid snabb och effektiv, ständigt angelägen om att vara så lite i vägen som möjligt för både kunder och personal. Lyhörd och duktig. För jag vill verkligen hålla alla glada och på gott humör alltid.

Samtidigt är det förstås helt omöjligt att alltid hålla alla andra nöjda och att få alla att alltid tycka om en. En stor motgång drabbade mig när jag träffade mina svärföräldrar de första gångerna och tvingades inse att de helt enkelt inte gillade mig så särskilt mycket. Inte så att de sa det rent ut, men det märktes ändå ganska väl genom deras beteende och kommentarer och jag kände mig ledsen. Mina tidigare pojkvänners och vänners föräldrar hade ju alltid tyckt om mig. Jag som var så trevlig! Så småningom insåg jag att deras motvilja handlade om något som inte var så enkelt att komma åt, nämligen att jag inte var tillräckligt högt utbildad för att matcha deras son. Då spelade det ingen roll hur jag än ansträngde mig och försökte vara till lags, för jag dög inte riktigt ändå. 

Ett annat exempel var när jag jag som ung jobbade på ett hotell i London och fick höra på omvägar att tjejen som jobbade med PR inte tyckte om mig. Jag kunde inte förstå varför. Jag hade väl inte gjort henne någonting, tvärtom, tyckte jag. Jag jobbade i baren och ibland innan jag skulle gå på mitt kvällsskift satt jag i personalmatsalen och åt middag tillsammans med de andra som var i tjänst just då, ofta inklusive hon. Och vi småpratade medan jag åt av dagens rätt och hon, som alltid tycktes vara på diet, åt någon av sina sallader. Så småningom insåg jag att det var detta som var problemet. Hon retade sig helt enkelt på att jag var smal och kunde (på den tiden alltså) äta vad och precis hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, medan hon tyckte att hon alltid fick avstå från de goda grytorna och såserna som serverades där. Och sådana saker är svåra att rå på. Man kan jobba sig blå av ansträngning för att behaga, men när problemet inte riktigt ligger hos en själv, utan snarare i någon annas sätt att värdera, då blir det omöjligt. 

Som yogalärare försöker jag också att få människor nöjda. Och i ärlighetens namn är det säkert delvis därför jag har byggt mig en "skyddad verkstad", det vill säga jag har en egen studio, vilket gör allting enklare, för dit kommer de som tycker om mig och min yoga. Jag slipper utsätta mig för öppna klasser, som jag tidigare gjorde, dit det kommer personer som bara bokar in sig på ett yogapass, och sedan kanske inte tycker om vare sig min yoga eller mig. Och i värsta fall kommer fram efteråt och har synpunkter. Eller som när jag jobbade för ett studieförbund, där alla fyllde i en utvärdering (obs efteråt då, när det redan var försent att göra något åt saken) och man kunde läsa åsikter om att vi hade haft både för stark och för svag belysning i lokalen, att vi fått meditera för mycket och för lite och att musiken varit för hög och för låg. På samma kurs! Och jag kände mig modfälld för att jag inte hade kunnat motsvara allas förväntningar.

Tecken på att du är en pleaser/behagare:

• Du är angelägen att alltid komma överens med alla andra och håller med om allt utan att våga vädra egna åsikter.
• Du känner dig ansvarig för hur andra mår och att alla andra ska må bra.
• Du ber ofta om ursäkt. Ibland bara för säkerhets skull.
• Du har svårt att säga nej och tar därför på dig mer uppgifter än vad du egentligen vill/orkar med.
• Du känner dig illa till mods om någon blir arg på dig eller inte tycker om dig.
• Du kan till och med vara självdestruktiv i ditt beteende bara du lyckas hålla alla andra glada och nöjda.
• Du behöver beröm och erkännande av andra för att känna att du duger.
• Du undviker konflikter och säger aldrig ifrån.

Tydligen är kvinnor oftare pleasers än män, kanske för att vi har starkare förväntningar på oss att vi ska vara mjuka och omhändertagande. Själv inser jag att jag har pleasat mig igenom större delen av mitt äktenskap genom att vara den som jobbar deltid och tar mest hand om barnen, den som vabbar, följer med till tandläkaren och går på utvecklingssamtal, handlar, tvättar och städar. Allt medan min man har fräst på i sin yrkeskarriär, ständigt bortrest på tjänsteresor. Fast jag egentligen hade tänkt mig att vi skulle vara jämställda och dela lika. Men eftersom jag aldrig stod upp för mig själv och protesterade så blev det inte så. Att vara en pleaser kan lätt bli en kvinnofälla och leda till ekonomiskt beroende och dålig pension. Enligt psykologerna handlar det mycket om en brist på självkänsla. 

Så hur bryter man mönstret? Svar: genom att säga nej. Och genom att ta små steg mot att inte alltid vara till lags. För är man en pleaser känns det ofta väldigt obehagligt att sluta med att alltid behaga. Och det är lätt att känna skuldkänslor. Men som med allting annat så blir man bättre när man tränar! Det handlar om att inte bara fortsätta göra som man alltid gjort per automatik. Att bli medveten om problemet gör det också lättare att hejda sig och inse att man har ett val i hur man ska agera. Till exempel går det att säga att man vill tänka på saken, innan man automatiskt säger ja till saker som man inte egentligen vare sig vill eller hinner göra. Och det går också att träna på att våga ha åsikter och bli mera tydlig och bestämd. Att upphöra att vara en ständig pleaser är ett successivt jobb och att inte alltid göra andra till lags innebär inte att man för den skull är otrevlig.

Inom yogan finns "ahimsa", en etisk förhållningsregel som innebär att vi inte ska göra något ont mot någon levande varelse. Jag tror och hoppas att ahimsa kommer att vinna fler och fler anhängare framöver i och med att vi går mot större medvetenhet vad gäller miljö och hälsa. Att världen kommer att bli en bättre, ärligare och mindre egoistisk plats att leva på. Och att yoga kan spela en roll i detta, att få människor att bli lite lugnare och snällare. Samtidigt innebär ahimsa inte att vi för den skull ska glömma bort oss själva. Det finns en stor skillnad på att vara en egoist och att vara en person som har medkänsla med inte bara alla andra utan också med sig själv. 


Källor bl.a.: www.smartare-liv.se, www.psychologytoday.com