Smal och frisk med juice

Jag är inte en person som dricker mycket juice normalt sett. Jag dricker mest vatten. Däremot så äter jag mycket frukt. Och vitsen med att äta hela frukterna är ju bland annat att man då får i sig alla fibrer och andra nyttigheter som sitter i själva fruktköttet och som går förlorade om man bara dricker fruktsaften. Plus att man får i sig mindre socker. Äter jag ett äpple till exempel, så får jag i mig fruktsockret som det äpplet innehåller. Men dricker jag ett glas äppeljuice istället så får jag använda mig av kanske två eller tre äpplen för att få ihop till det där glaset och följaktligen får jag också i mig fruktsockret från dessa två-tre äpplen. Inte för att jag brukar stå och tänka på detta och därför avstå från juice. Men jag gillar att äta frukten som den är och jag gillar att dricka vatten (och tycker även att det är lite jobbigt att juica...) 

I helgen såg jag "Fat, Sick and Nearly Dead" (finns på Netflix) och efter detta är jag dock rätt positivt inställd till "juicning" som en kur för att bli både smalare och friskare för den som behöver det. Det är en väldigt inspirerande film nämligen om den överviktiga australiske börsmäklaren Joe Cross som ägnade 60 dagar åt att enbart leva på juice, som han själv pressade med juicemaskin på färska frukter och grönsaker. Han undvek under denna tid all fast föda liksom koffein och alkohol. De första dagarna upplevde han som mycket jobbiga, men sedan gick det allt bättre och han inte bara gick ner ordentligt i vikt (37 kg), utan sänkte även kraftigt sina höga kolesterolvärden och blev av med symptomen på den autoimmuna sjukdomen urtikariell vaskulit, som han tidigare lidit av och tvingats medicinera mot. Så småningom kunde han helt sluta med medicinen och han fick även en enorm energi. 

Under juiceperioden arbetade inte Joe, utan ägnade sig istället åt en roadtrip i USA och mötte under resan i Arizona en jämngammal och ännu mera överviktig (närmare 200 kg) lastbilschaufför, som märkligt nog led av precis samma sjukdom. Denna Phil hade verkligen nått vägs ände och hans närmaste familj fruktade för att det till och med skulle kunna sluta med självmord, men inspirerad, och så småningom även coachad, av Joe så gjorde även han en 60 dagars juiceresa mot lägre vikt och hälsosammare värden och fick sitt liv på rätt köl igen.

Ytterligare en person, en kvinna som ville bli av med sin migrän, deltog i projektet med en juicefasta på 10 dagar. Och minsann, hon blev huvudvärksfri! 

Efter detta får man lust att genast kasta sig in i en juicediet själv. Men - med tanke på att samtliga beskriver de första dagarna som ett rent helvete, innan det vänder och de positiva effekterna börjar kicka in, så tror jag nog det är bättre att genomföra ett sådant projekt någon gång när man är ledig och inte förväntas jobba och fungera som vanligt. Och det underlättar självklart om man har en omgivning som är med på noterna och uppmuntrar. 

Samtliga av filmens tre personer uppges må bra idag, vara smala och hälsosamma och inspirera andra. Med jämna mellanrum genomför de en juicefasta om ca 10-15 dagar. För recept och tillgång till filmen: www.fatsickandnearlydead.com 

Juicefasta har sedan dess fått stor spridning och jag måste säga att jag tror definitivt på metoden som ett sätt att gå ner i vikt för den som är kraftigt överviktig, samt som ett sätt att minska en hel del sjukdomssymptom, som många gånger är resultatet av en dålig livsstil och diet. Jag tänker då närmast på diabetes typ 2, höga kolesterolvärden och högt blodtryck. Men det finns säkert många andra sjukdomar, hudsjukdomar och migrän till exempel som i filmen, som kan förbättras avsevärt. Är man sjuk med en diagnos bör man dock konsultera sin läkare först, vilket också påpekas.

Den brittiske läkaren, forskaren och författaren Tim Spector vars bok "Matmyten" jag just har läst (det var där jag hittade tipset på filmen), rekommenderar också juicefasta då och då i syfte att förbättra sin tarmflora. Enligt ny forskning är det nämligen inte alls så enkelt som "kalorier in och kalorier ut" om man vill hålla en bra vikt. Vi reagerar alla väldigt olika på olika sorters kalorier och det är därför som inte en diet fungerar på alla. Hur vi reagerar har dels att göra med våra gener, men även till stor del med vår tarmflora, våra mikrober. Snabbmat och socker skapar till exempel en dålig tarmflora, medan grönsaker och frukt hjälper till att bygga en god tarmflora. Och vitsen med att dricka grönsakerna och frukten som juice är att man då har möjligheten att få i sig så mycket mera och av så många fler sorter jämfört med om man skulle tugga i sig alltihop. För den som inte orkar juicefasta till 100% under 10-15 dagar rekommenderar han istället att bara byta ut en eller två måltider, t.ex. frukost och/eller lunch, per dag. Och då pratar vi alltså om färsk juice som vi gör själva (eller köper från juicebar om vi har turen att ha en sådan runt knuten) och som innehåller många olika frukter och grönsaker och vi pratar inte om ett glas apelsinjuice som kommer ur en tetrapack från Ica. Variationen och mångfalden är viktig. Dags att ut och inhandla en juicemaskin alltså!

Joe Cross promenerar smal, frisk, vältränad och lycklig på en strand i Australien i slutscenerna.

Den kraftigt överviktige lastbilschauffören Phil i planeringsstadiet inför sin juicefasta.

Källor:
Fat, Sick and Nearly Dead
Matmyten - Vetenskapen om vad vi äter och hur det påverkar oss - Tim Spector

Att inte lida i onödan

Det är en underbar sommarmorgon i södra Spanien. Klockan är nio och jag står uppe på min takterrass och gör yoga. Himlen är intensivt klarblå, solen har redan börjat gassa, men det är ännu inte för varmt och fåglarna kvittrar. Jag har utsikt över parken mittemot, över palmträd och hustak och långt borta ser jag saltsjöns rosaskimrande vatten. Jag har satt på musik på lagom låg volym och min hund ligger i skuggan och vilar. Nere i huset sover min son fortfarande. Hela dagen ligger framför oss utan några tider att passa och förmodligen åker vi till stranden i eftermiddag. 

Livet är inte perfekt. Shit happens. Men det finns små stunder, som den här, som känns helt perfekta och då man är helt och hållet lycklig. Åtminstone så finns det en del stunder och ögonblick som är snudd på perfekta eller i alla fall njutbara. Och det är det jag tänker på när jag står här på mitt tak denna fantastiska sommarmorgon. I synnerhet som jag precis har läst en bok av den spanska psykologen María Jesús Álava Reyes just om hur vi människor ofta lider helt i onödan. Vad som skapar vårt lidande? Våra egna tankar!

María Jesús ger oss tre enkla regler för hur vi får stopp på ältande och  destruktiva tankar som bara gör oss olyckliga:

Njut av de små sakerna
Uppmärksamma just sådana här ögonblick som känns bra. För de finns där, även när man inte har semester, även under jobbiga dagar. Kaffet som smakar gott, fåglarna som kvittrar, att favorittröjan är ren så jag kan ha den på mig, att kön till kassan var kort idag, att trafiken flyter på bra... Lägg märke till det som är bra, helt enkelt, de små sakerna. Då tränar vi oss på att bli lyckligare.

Stoppa tankarna
När ältandet går över styr eller ångesten och de svarta tankarna griper tag om oss totalt, stoppa tankarna! Hur gör man det då, för tänker gör vi ju hela tiden? Jo, man får helt enkelt styra tankarna över till något helt annat, något bättre. Men det kan vara svårt att ta sig ifrån negativa tankemönster, som man mer eller mindre sitter fast i, och plötsligt bara tänka positivt istället. Då är det ofta lättare att hitta en helt neutral tanke, som inte ger oss några direkta känslor alls. Tänk till exempel på vågor som rullar över havet. Eller på regndroppar mot rutan. Eller hur kaffet rinner igenom filtret i bryggaren. Inga särskilt upphetsande tankar på något sätt, men ganska så lugnande. 

Styr dig själv
Just det. Vi har nämligen den här förmågan även om vi inte tror det. När vi väl har stoppat tankarna tar vi oss an en uppgift i taget. Undvik att se den stora helheten (t.ex. att man har en lång och tung dag framför sig) och ta bara nästa steg. Säg till exempel till dig själv: "Nu plockar jag undan efter frukosten." Och så gör du det utan att tänka på något annat. Fortsätt sedan  med "Nu går jag och duschar och gör mig i ordning". Och utför detta. "Nu kör jag iväg till mötet." Etc etc. En bit i taget kommer vi på detta sätt framåt. Och när vi gör det utsöndras det lite dopamin (må-bra-hormon) som belöning, vilket får oss att må en aning bättre. 

De flesta dagar innehåller en och annan bra stund

Egentligen handlar hela boken om detta redan så välkända: Hur vi mår handlar inte om "hur vi har det utan hur vi tar det", om tankarna vi tänker helt enkelt, om vad vi säger till oss själva och om att vi ofta glömmer bort att uppmärksamma och njuta av det som faktiskt är bra och fungerar. Håll koll på tankarna alltså så blir livet lite roligare. Och känner du att du befinner dig i en allvarlig depression - sök hjälp!


Källa: La inutilidad del sufriemiento - María Jesús Álava Reyes

Håll hjärnan frisk

En frisk och fungerande hjärna livet igenom vill vi väl alla ha. Och hur får man det? Jo, det finns tre sätt som vetenskapligt fungerar:

Fysisk träning

Att träna kroppen har visat sig vara det allra effektivaste sättet att även träna sin hjärna. Människor som tränar har större hjärnvolym, tänker snabbare och minns bättre samt har en minskad risk för demens. Äldre människor som tränar har i kognitiva tester visat sig ha samma förmågor som personer som är 10 år yngre. Man tror att det bland annat har ett samband med den ökade blodgenomströmningen till hjärnan. Fysisk träning skapar även nya neuroner i hippocampus, det område i hjärnan som är sammankopplat med inlärning och minne och som förminskas vid ålderdom, depression och Alzheimers sjukdom. Bästa träningen för hjärnan är löpning eller snabba promenader. Jag rekommenderar varmt Anders Hansens bok "Hjärnstark". Läs den i sommar så blir du inspirerad!


Meditation

Att meditation har en positiv effekt på hjärnan har varit känt bland yoga- och meditationsutövare i årtusenden, men först på senare år har forskningen kommit så långt att det kunnat bevisas. Vad man numera kan se med skanning är att vissa delar av hjärnan, som hör ihop med positiva tankar, stresshantering och medkänsla, växer när vi mediterar medan andra områden som t.ex. amygdala som har att göra med rädsla, oro och obehagskänslor, minskar. Meditation tycks även leda till bättre kommunikation mellan områden som är relaterade till uppmärksamhet och koncentration. Vi blir alltså smartare och lugnare av att meditera. Har du inte tidigare lyssnat på Sara Lazars intressanta TED-talk i ämnet, så rekommenderar jag det verkligen:

https://www.youtube.com/watch?v=m8rRzTtP7Tc


Sömn

Sömnen bearbetar det som hänt, upplevelser och känslor, samt läker oss både kroppsligt och mentalt. De flesta av oss behöver 7-8 timmars sömn per natt för att fungera optimalt på dagtid. Sömnbrist försämrar våra kognitiva förmågor, gör oss mera lättirriterade, mindre fokuserade och vi får svårare att lära nytt och tänka kreativt.

Så fina sommarprojekt kan vara att helt enkelt avsätta tid och ge hjärnan vad den behöver för att fungera optimalt och inte åldras i förtid. Träna, meditera och sov helt enkelt! 

Källor bl.a.: www.mindful.org, Hjärnstark - Anders Hansen, TED-talk Sara Lazar

En lugn timme varje dag

Ett praktiskt tips för lugn i själen om du är en sådan som ofta oroar dig över saker eller går och ältar sådant som hänt:

Testa att införa en timme varje dag där du undviker alla jobbiga tankar. Alla tankar där du är självkritisk, alla tankar som rör oro och bekymmer över vad som ska komma eller beslut som du måste fatta, alla tankar som rör sådant som har hänt och som inte går att ändra på nu - undvik dem under en timme varje dag. Du väljer själv tidpunkt; morgon, kväll, mitt på dagen, vad som passar dig bäst, men försök att göra det till en rutin. Det behöver inte hindra dig i något annat, utan du kan fortsätta som vanligt med den enda skillnaden att den här typen av tankar är bannlysta under en timmes tid. Så när de negativa tankarna smyger sig på, låt dem få försvinna iväg för ögonblicket. Du kan ta itu med dem sedan, när den här timmen är över. 

Gör du detta till en vana blir det snart en behaglig stund du kommer att se fram emot varje dag. Nya tankespår kommer att skapas i din hjärna. Efter en tid kommer du att märka att det går lättare och lättare att växla in på det här spåret, även i andra situationer.

Och är du en person som varken oroar dig, ångrar saker eller någonsin är självkritisk, behöver du såklart inte bry dig om det här. Då är du bara att gratulera till ditt lugna och nöjda sinnestillstånd!

Tipset kommer från Rod Stryker, amerikansk yogaprofil.

Källa: Instagram: @yogaruparodstryker

Göra sitt bästa - till vilken gräns?

Jag pratade i telefon med min bror. 
- Så du har varit i Spanien? sa han.
- Ja, det var ju ändå helgdag första maj och sedan tog jag mig helt enkelt fyra dagar ledigt.
- Uhum, hade du jobb med dig ner? 
- Nä.
- Nähä?
Där fick han något att tänka på. För hur kan man ta sig en veckas semester och åka iväg och bara vara helt ledig?!

Min bror är både anställd och driver två företag. Då kan man aldrig vara helt ledig. Försöker man att vara helt ledig någon dag får man skuldkänslor. För där finns ju alltid saker att göra, och så länge där finns saker att göra, hur kan man unna sig att bara vara fri och slappa och göra vad man vill?

Min bror är inte den enda som känner så. Jag vet många som aldrig unnar sig en hel dag ledigt. För det är ju även så roligt att jobba, eller hur? Även om man har semester. Åtminstone så är det nödvändigt. Någonstans är det ju ändå så att det är detta som livet går ut på, att jobba och att vara duktig... 

Min bror och jag är sprungna ur samma familj. Vi har vuxit upp med att man ska vara duktig och alltid, alltid göra sitt bästa. Men jag har inte riktigt hållit måttet. Jag är det svarta fåret. Den som inte riktigt infriade förväntningarna. Den som inte vill jobba jämt (fast jag numera har ett jätteroligt jobb). Jag är den som redan tidigt i livet började söka efter livets mening och som inte trodde på att detta kunde vara att bara jobba och kämpa hela livet igenom. Ibland har jag tänkt att det är skönt att vi bara är två syskon. För jag är hellre det svarta fåret bland två än det svarta fåret bland till exempel fem stycken. Å andra sidan, om vi hade varit fem syskon så hade det kanske funnits fler svarta får i skaran än bara jag. Men det är lugnt. Mina föräldrar älskar mig ändå. Men det är inte jag som är den duktiga, den som får priser och utmärkelser och tjänar mest pengar. Men det är jag som har tid för mig själv ibland. Eller som tar mig den tiden. För jag är ju också företagare och där finns alltid grejer att jobba med. Om man vill. Jag hade kunnat göra bättre ifrån mig om jag hade gjort mitt allra bästa alltid. Men det gör jag alltså inte.

Det här med att alltid göra sitt allra bästa, det låter ju annars så bra. Då är man en fin och rejäl människa. Och om man till exempel är osäker på om något man gör kommer att bli bra, kan man trösta sig med att om man bara gör sitt allra bästa så kan man ju inte göra så mycket mer. Då har man gjort allt man kan. Men här finns ett litet dilemma - för vad innebär det egentligen att göra sitt allra bästa? Att göra sitt allra bästa alltid skulle jag vilja påstå faktiskt innebär att där aldrig finns någon riktig gräns. För man kan nästan alltid göra bara lite, lite mera. Bara lite, lite bättre. Bara anstränga sig lite, lite till. Tills man stupar.

Det är där någonstans som min bror har fastnat. För man kan ju alltid göra mera. Men när jag pratar med honom så hör jag också en längtan efter att kunna få stänga av och vara ledig. Att kunna unna sig själv att få ta det lugnt ibland. Men han kan alltså inte. Han verkar inte riktigt veta hur man gör längre. Och hans fru är också en högpresterande och mycket duktig kvinna. Och de har en 12-årig mycket vacker och duktig dotter, som redan börjar prata om att hon inte duger. Det är naturligtvis inte de som har sagt detta till henne, tvärtom. Men hon tar efter sina föräldrar. Hon ser hur de gör. Hur de engagerar sig och hur de fungerar. Det vill säga hur viktigt det är att arbeta och att göra allting rätt hela tiden. Hur höga kraven är. Kraven som de ställer på sig själva.

Så vad är viktigt? För det är ju egentligen ytterst bara vi själva som bestämmer detta. Och bestämmer man sig för att prestation är väldigt viktigt, och att bli bekräftad av andra i hur duktig man är, då blir det så klart också tuffare med vardagen. För det som vi bestämmer ska få vara viktigt i våra liv blir förstås det som vi sedan prioriterar.

En som inte alltid gör sitt allra bästa

Jag brukar återkomma till detta att vi alla har val i våra liv. Och ett ansvar. Sedan är inte alltid livets val så lätta. Även om man väljer att inte jobba ihjäl sig, så kan detta ändå skapa skuldkänslor. Framför allt när andra talar om för en hur man borde göra. Personligen har jag alltså inte så särskilt svårt för att ta det lugnt och inte alltid jobba. Däremot har jag svårt att säga nej till folk och det är mitt dilemma. Och när jag säger ja till uppdrag som jag egentligen inte orkar med att plocka in i mitt schema, då blir jag trött och sliten istället för inspirerande och glad. Men säger jag nej så får jag lätt skuldkänslor över det istället. Bland annat eftersom jag är upplärd till att göra mitt bästa. Att sätta gränser är inte alltid enkelt även när man vill. 

Däremot tror jag det är viktigt med gränser. Livsviktigt faktiskt. Och att det är den gränslösa personen som förlorar i längden. Vi behöver alla gränser för att inte slita ut oss och lägga vår energi på fel saker. Vad är viktigt? Vi behöver stanna upp ibland och verkligen ställa den frågan till oss själva och sedan klart definiera ett bra svar. Kanske till och med skriva ner svaret. För då får vi åtminstone riktlinjer att följa och det blir lättare att navigera genom vardagens krav. Att alltid göra sitt allra bästa är kanske inte alltid det sundaste? Kanske kan man få nöja sig med att bara vara tillräckligt bra? 

Allergi mot aloe vera

Kan man vara allergisk mot aloe vera?

Om du tillhör alla som lovsjunger aloe verans fantastiska egenskaper, framför allt mot hudproblem, och kanske till och med säljer aloe vera-produkter själv, kommer du inte att tycka om det här blogginlägget. För svaret är att ja, man kan vara allergisk mot denna växt. Man kan vara allergisk mot nästan vad som helst. Och det finns ingen universalprodukt som fungerar på alla hudtyper. 

Ibland får man nästan intrycket att aloe vera är Guds gåva till mänskligheten. Åtminstone Guds gåva till alla oss som har hudproblem. Aloe veran läker sår, botar eksem, lindrar feber och håller oss allmänt unga, vackra och vitala. Man kan till och med äta och dricka den. 

Eftersom jag har flera personer i min närhet som säljer aloe vera-produkter blir jag ibland utsatt för små "kampanjer" i syfte att jag ska börja köpa och använda. Jag är förstås med mitt handeksem en fin kandidat. Dessutom är min hund också allergiker med hudproblem. Men jag har inte riktigt nappat. Hunden har ju päls för det första. Det är inte så lätt att smörja in honom. Jag använder periodvis betnovatemulsion, utskrivet av veterinären, men det är ingen lätt sak att smörja en hårig hund och tveksamt hur mycket emulsion som egentligen når huden. Och det blir ju ungefär samma sak med en aloe vera-kräm. Att hunden skulle börja dricka aloe vera sedan, det har jag heller inte riktigt känt mig så intresserad av. Den intressantaste kandidaten att börja med aloe vera är alltså inte hunden, utan snarare jag själv. Men jag har till slut och efter mycket testande kommit på att bästa sättet att hålla min hud eksemfri är att undvika vete. Gör jag det och om jag dessutom ligger lågt med sockerkonsumtionen och även undviker citrusfrukter, då har jag nästan inga problem alls. Och det är för mig en bättre lösning att undvika det som jag inte tål, snarare än att köpa produkter och bota i efterhand. Så jag har alltså aldrig riktigt  kommit så långt att jag har testat aloe vera fullt ut, förutom enklare hudlotioner och tvålar, där själva aloe vera-innehållet ändå är ganska lågt.

Men nu var jag i Spanien härom veckan. Och brände mig i solen en aning. Solen är stark och jag var mycket utomhus. Så jag stod och pratade om detta med min granne där nere, som också är en stor aloe vera-fan och därför förstås genast föreslog detta som bot.
"Jo, jag har aloe vera inne i huset", svarade jag på detta. "En lotion som jag har köpt nere på Consum."
"Nej!" utropade hon. "Du ska ju ha The Real Thing förstås! Vänta här." 
Och så dök hon in i sin trädgård, där det växer ett enormt stort och imponerande exemplar av aloe vera. Därefter kom hon ut till mig igen med en rejäl avskuren stjälk eller gren eller vad man nu ska kalla det, fylld med hela sitt fantastiska geléaktiga innehåll. The real thing! Åh, jag var så lycklig. Så härligt det här skulle bli. Och grannen fortsatte entusiastiskt att sälja in produkten.
"Det är bara att smörja och har du eksem ska du ju definitivt använda aloe vera. Du kan ta med dig resten hem sedan. Och du kan äta den också. Man kan blanda ner den i en smoothie till exempel, för det smakar lite illa."

Så jag försvann in i mitt hus med aloe vera-stjälken i högsta hugg. Hade detta nu varit precis vad som helst annat än just aloe vera, så hade jag hejdat mig lite. Har man eksemhud så vet man att man alltid först tar bara lite, lite i armvecket och testar. Men nu var ju detta den helt fantastiska, så lovprisade aloe veran. Så jag smorde in allt som var bränt av solen: ansikte, hals, bröstkorg skuldror och armar och så lite till. Man kunde ju använda det som ögonkräm också, tänkte jag när jag ändå höll på. Och min handkräm höll på att ta slut, så händerna fick sig också en rejäl dos. Dessutom - som om inte detta var nog - tog jag en tesked, gröpte ur lite och stoppade i munnen. Men när jag kände den beska smaken bestämde jag mig för att det nog fick räcka nu. Någonstans började det ringa en liten klocka. För visst är det väl så att vi däggdjur äter det ur naturen som smakar sött och gott? Och undviker det beska och illasmakande? Och att vitsen med att en del saker smakar riktigt illa är just att de ofta är giftiga eller mindre bra för oss? Kanske kanske att jag borde nöja mig med att bara ha smort in huden och vänta och se hur den reagerade först innan jag började äta också? Så jag la ifrån mig min dyrgrip på diskbänken så länge. 

Därefter fullständigt exploderade min hud! Det började redan en kort stund efteråt och trappades upp under de närmaste timmarna. Huden blev illröd med små knottriga blåsor, jag fick en intensiv klåda och dessutom lite lätt svullnad i ansiktet, framför allt runt de stackars ögonen. Jag såg inte klok ut just då. Gud, tänkte jag, vad har jag nu gjort?! Jag vet ju att jag till exempel är allergisk mot bivax (propolis) som också är en naturprodukt som ingår i de flesta naturläkesalvor och som anses vara så fantastiskt bra mot eksem. Detta har jag fått konstaterat i en lapptest för länge sedan. Så jag är ju fullt medveten om att man kan reagera negativt på naturprodukter som annars anses vara bra. Alla är vi olika och min allergi är inte någon annans allergi. En gång i tiden, när jag var tonåring, kom min mamma med en papayakräm, som också skulle vara helt fantastisk på eksemhud. Min hud gick bärsärkagång då också. Man ska vara försiktig helt enkelt.

Som tur väl var hade jag med mig antihistamintabletter, som jag därefter fick ta dagligen. För något triggas igång i kroppen när man ger den en rejäl dos av sådant som den verkligen inte tål. Och även om jag fick ner den värsta reaktionen, så återkom klådan och framför allt rodnaden i ansiktet, så fort tablettens verkan avtog. Ändå - trots allt detta - så ville jag inte riktigt tro att min reaktion var aloe verans fel, utan fortsatte att använda den som handkräm någon dag till. Därefter förvandlades mina händer, som varit fina och hela när jag kom till Spanien och som alltid brukar må väldigt bra av solen därnere, till kliande, spruckna och lite lätt inflammerade. Bra jobbat! Jag åkte hem några dagar senare, fortfarande illande röd i ansiktet, men väl hemma kom jag i alla fall åt mina starka kortisonkrämer, som jag inte tagit med mig på min semester. Och tack och lov så har reaktionen successivt klingat av. Men mina händer är fortfarande i sämre skick än de varit på över två år. Att läka tar tid när man väl startat en reaktion som sagt. 

När jag googlar på aloe vera och allergi så hittar jag självklart bevis på att man kan reagera allergiskt också på denna växt. Dessutom anses det alltmer tveksamt till hur pass nyttigt det är att äta/dricka den. Aloe vera har i flera fall visat sig orsaka leverskador. 

Nu skriver jag inte detta för att avråda andra att använda aloe vera, framför allt inte om det gäller utvärtes bruk. Att dricka/äta den kan man kanske däremot ta sig en funderare kring. Men aloe veran har dock under århundraden visat sig ha en kraftfullt positiv effekt för de flesta om man använder den på huden. Vad jag vill säga är bara att man inte ska tro rakt av på allt man hör och läser i form av lovord, utan vara försiktig när man provar själv, i synnerhet om man redan har en allergi.

Produkter som fungerar bra för mig (men inte nödvändigtvis för alla andra):

Aveeno är en hudserie som säljs i USA och Strobritannien, speciellt framtagen för känslig hud. Den innehåller bland annat havre. Jag känner så fort den kommer i kontakt med huden hur gott den gör och att huden fullständigt älskar den.

Neosayomol är en antihistaminkräm, som säljs i Spanien. Den fungerar effektivt och omedelbart mot klåda, men tyvärr är tuben liten, bara 30 g (och är rätt så dyr), så det är ingenting man kan använda mot en större allergisk reaktion liknande den jag fick mot aloe veran. Däremot fungerar den bra på mindre områden som till exempel några kliande fingrar eller i armvecken. 

Något som också fungerar bra för många med hudproblem är Tea Tree Oil från Australien. Tyvärr tycks den inte riktigt göra vad den ska för min hud, men jag vet flera som verkligen har blivit hjälpta. Den finns att beställa på Internet.

Och, som sagt, aloe vera kan fungera för många. Men den kan också skapa kraftiga allergiska reaktioner, så ha det i åtanke om du tänker prova.




Källor bl.a.: www.omhalsa.info, www.aftonbladet.se 20/3 2001, www.expressen.se 17/11 2016, www.forum.kvinneguiden.no, www.lakartidningen.se

Var snäll

"Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always." 
Den här texten finns på en t-shirt som säljs på Gina Tricot. Jag älskar budskapet, men erkänner att jag själv ändå skulle tveka att bära en sådan tröja. För tänk om jag gick omkring med den på mig och basunerade ut det här budskapet och sedan inte riktigt lyckades med att vara snäll själv... Eller det skulle ju räcka med att någon missuppfattade mig och tyckte att jag inte var det. Samtidigt vore det kanske bra om vi alla gick omkring i sådana tröjor och påminde varandra?

För budskapet är ju ändå så sant. Hur kan vi veta hur andra egentligen mår och vad de går igenom? I USA till exempel, så mår man alltid bra. Frågan "How are you?" ställs ständigt och jämt av alla och till alla, både dem man känner och inte känner, från kassörskan i affären till brevbäraren eller bara vem som helst som man råkar möta i trappan hos tandläkaren eller frisören. Och rätt svar på frågan är alltid "Good" eller "Fine". Minst! För där finns också andra och ännu bättre svar, som "Amazing!" Fantastic!" eller "Excellent!" Om man verkligen vill visa vilken positiv och supertrevlig person man är. När vi flyttade till USA fattade inte min man det här. På jobbet gick han länge omkring och besvarade frågan om hur han mådde med "Not too bad", vilket väl var ungefär hans översättning av "Jodå, det knallar och går". Detta i kombination med hans lite halvtjuriga ansiktsuttryck gav förstås inga vidare positiva vibbar till hans amerikanska kollegor. Någon fick till slut informera honom. Du, det är fel svar på frågan. Rätt svar är "Good!" För i USA så mår man som sagt alltid bra och på sätt och vis så blir det lite trevligare stämning då, när alla bara ler glättigt och mår finfint hela tiden. Även om det förstås blir svårare att lära känna människor på riktigt när de vägrar att blotta minsta lilla spricka i fasaden.

Jag följde en amerikansk tjej på Instagram. Hon var också yogalärare, mamma och dessutom var hon en "cancer survivor". Men tyvärr inte nu längre. Hon dog härom veckan. Cancern tog hennes liv trots allt, men kontot finns kvar, fortfarande fyllt med vackra och lyckliga foton. Och det är väl så vi vill bli sedda kanske. Men alla har vi ändå våra fighter och ibland blir de oöverkomliga, till och med dödliga. 

Min väninna i USA, som trots att vi känner varandra rätt väl och är ärliga och kan prata på djupet när vi väl träffas, mår också alltid bra när vi hörs via mejl. Tills en gång i höstas när hon skrev: "Förlåt att jag inte kunde svara genast på ditt mejl. Jag har varit inlagd för operation av gallan. Men nu är jag hemma och mår bra igen." Inte ett ord om dessa gallproblem tidigare. Och vilken tur att hon mådde så bra omedelbart efteråt. Medan jag själv i alla mina senaste mejl hade gnällt över min hälsporre. Så jag skämdes lite och tänkte att jag får nog sluta med att vara så svensk och uppriktig. 

För här i Sverige är vi ju ofta lite ärligare med hur vi mår. Om någon frågar så kan man få säga att man mår uselt och har migrän. Eller att man känner sig snuvig. Ingen blir väl gladare av den informationen, men det är ändå mera okej att inte alltid vara på topp. Och när jag frågar hur mina yogaelever mår och de börjar prata om sina onda axlar, knän och höfter, då är jag faktiskt genuint intresserad. För det påverkar så klart deras förmåga att göra yoga och vad vi kan förvänta oss att de kan utföra på yogamattan. Det är viktig information. Men sällan (eller till och med aldrig) är det någon som på samma fråga börjar prata om sina hemorrojder, framfall eller inkontinensbesvär. För då är vi inne på helt andra fysiska problem, som inte är lika rumsrena att prata om, även om de säkert också finns och förmodligen påverkar deras förmåga att göra yoga. Precis som det är okej att säga "Min mamma gick bort förra veckan, så jag känner mig lite ledsen". Detta har jag hört flera gånger. Närstående kan dö och det är hemskt och sorgligt. Men ingen har någonsin sagt "Jag är ledsen för jag tror att min partner är otrogen mot mig. Jag tror jag har hittat bevis och jag känner mig helt förstörd av oro." 

Ett helt perfekt liv totalt utan oro, bekymmer och sjukdomar finns inte. Men ibland berättar vi och ibland inte. Så man kan faktiskt aldrig riktigt veta. Den som just snäste otrevligt kanske i själva verket har ont i kroppen eller själen. Och det är väldigt lätt att dra felaktiga slutsatser. Vi vet sällan fullt ut varför någon beter sig som den gör. Så var snäll. Åtminstone när du kan och orkar. 

Sluta glorifiera att ha mycket att göra

"You have to stop the glorification of busy"

Jag hittade citatet när jag satt och läste om Monika Björn i tidningen Yoga för dig, där hon berättar att hon numera prioriterar att "jobba lagom", vilket ju låter som en bra idé. För även en personlig tränare, yogalärare, coach och författare kan ju jobba ihjäl sig. Vem som helst kan jobba ihjäl sig faktiskt. Med den rätta passionen och det rätta drivet!

Är man bättre och finare på något sätt om man alltid är upptagen och aldrig har tid att koppla av? Eller är det tvärtom?

Att inte ständigt vara upptagen håller sakta på att vinna mark. Fast det är förstås inte alla som har fattat det än. För det är ju rätt så många år nu (jag tror det började på 80-talet redan) som det har varit supercoolt att vara en sådan som har hundra bollar i luften, är ständigt upptagen och aktiv och engagerad i det mesta, en sådan som har driv och som inte slösar bort sin tid med att sova eller andra oproduktiva saker. Och jag kan bara konstatera att jag har många personer i min närhet som fortfarande hänger kvar i sina "fullt-upp-liv" och springer och springer i sina ekorrhjul. Frågar man hur det är så kommer en djup suck och så "Ja, det är mycket nu" eller "Verkligen fullt upp". Eller något liknande. Men samtidigt ofta också en aning belåtenhet i sucken. För det är ju ändå lite bra att vara så himla upptagen, eller hur? 

Så vad är det som är så speciellt med att ha ett fullspäckat liv, vara superupptagen jämt och ha en ständigt fulltecknad almanacka? Vad är det som gör att det, även om det förstås känns jobbigt och stressigt, ändå också känns rätt så bra? Jo, för det finns vinster i det här så klart. Den som har mycket att göra känner sig duktig, viktig och behövd. Och vem vill inte det? Dessutom så slipper man en del grejer som man inte så gärna vill göra, men som man kanske inte ens är medveten om att man inte vill. Till exempel att vara ensam med sina egna tankar. För då kan det kanske dyka upp obehagliga frågeställningar som har med ens liv att göra (är jag nöjd med mitt liv så här långt, är jag på rätt plats i livet, gör jag rätt grejer?). Och så skulle det ju finnas tid till att ta itu med en del surdegar också, som det också känns rätt skönt att slippa hinna med. Kan man kanske till och med bli beroende av att vara upptagen jämt? Att det ger någon slags kick? 

För grejen är ju ändå denna: Vi har ett val. Veckan har 168 timmar och det gäller för alla. Är det verkligen sant att vi på dessa 168 timmar inte kan få in tid för låt säga 5 minuters meditation dagligen, eller tid till att läsa 15 minuter i en bra bok (vilket till slut kommer att leda till att man faktiskt har läst ut den och fått en upplevelse) eller tid till att äta en ordentlig middag med sin familj, vistas utomhus en stund varje dag eller hälsa på sin gamla moster en gång i kvartalet - eller vad det nu är som man absolut inte hinner med eftersom man har så mycket att göra. 

"I know how she does it" är en bok skriven av författaren Laura Vanderkam och i den skriver hon bland annat att folk ljuger om sin tid. Inte medvetet utan därför att de har en bild av sig själva som väldigt upptagna och de har en förvrängd uppfattning om hur de använder tiden. Ber man människor hålla koll på och skriva upp (ärligt!) hur de använder sina dagar, visar det sig att där läggs betydligt mycket mera tid på saker som sociala medier, tv, onödiga hushållsbestyr plus en del annat än vad de själva tror och säger. En teori om varför människor ljuger och säger att de har så mycket mera att göra än vad som faktiskt är fallet är att det negativa ofta har en tendens att ta plats på det positivas bekostnad. Våra mänskliga hjärnor är gjorda så, förmodligen som ett sätt för stenåldersmänniskan att skydda sig mot faror. Vi lägger helt enkelt mera märke till allt som känns negativt, som till exempel att vi måste jobba så mycket och att vi är så väldigt upptagna. 

Tips till den som känner att det börjar bli dags att sluta glorifiera det här med att vara så upptagen jämt:

• Sluta berätta om hur upptagen du är hela tiden, som om det vore en slags merit. 
• Observera och skriv ärligt ner hur du faktiskt använder din tid under en vanlig dag/vecka.
• Prioritera in roliga saker som du vill göra och som ger dig glädje och avkoppling. Om Oprah Winfrey har tid att meditera så har du det med. Eller vad det nu är som du inte tror att du har tid med. 
• Man kan säga nej! Men det kan vara på bekostnad av att man blir ansedd som mindre duktig. Och man kanske blir mindre omtyckt också. Klarar ditt ego detta?
• Och kanske är det dags att göra en och annan förändring. För vad är det egentligen som är viktigt i ditt liv?

I senaste numret av Må Bra tas det här passande nog också upp. Där läser jag om livspusslet, detta att hinna hämta på dagis, laga mat, träna, yoga, äta nyttigt, jobba, vara en fantastisk partner, förälder, släkting, vän och kollega, allt på samma gång, vilket leder till en massa stress. Men - surprise - livspusslet finns egentligen inte! Det är bara något som vi inbillar oss. Livet är livet! Sänk ribban, fokusera på det som är viktigt här och nu och prioritera ner resten. 

I världens så kallade Blå Zoner, områden där folk blir extra gamla, ofta över 100 år och lever friska fram till sin död, har man "lagom" mycket att göra. Man är engagerad och arbetar, har mål och mening med sin tillvaro, men man stressar inte och man har definitivt tid för umgänge och relationer. 


Källa bl.a.: www.wellandgood.com, Må Bra april 2017

Oatlys havredryck för kaffe - suveränt alternativ!

Jag skrev ett inlägg för längesedan (2012) om att Oatlys havredryck fungerade "sådär" i kaffe. Saken var ju den att den egentligen inte var avsedd för att användas så. Efter det lilla experimentet jag gjorde då har jag låtit saken bero tills jag häromveckan, och alltså mer än fyra år senare, plötsligt upptäckte att Oatly numera ju faktiskt har en bra produkt för detta! Det går framåt med världen och detta är väl förmodligen Guds gåva till alla latte-älskande veganer. 

Produkten heter alltså Oatly! iKaffe och är en "havredryck att skumma". Helt perfekt med andra ord och inte heller innehåller den något tillsatt socker, vilket en del sojadrycker däremot gör. Väldigt god är den dessutom. Jag föredrar numera detta framför mjölk i kaffet och definitivt tycker jag det är bättre och godare än soja. 

Jag har därför raderat mitt tidigare inlägg. Det händer ju saker som sagt, nya produkter utvecklas och det mesta blir bättre :-) Anledningen till att välja havredryck istället för mjölk, även om man inte är vegan, kan till exempel vara att havre har många fantastiska egenskaper. Bland annat har det en inflammationshämmande effekt, minskar risken för cancer i mag-tarmkanalen, är bra för hjärta och kärl (sänker det onda kolesterolet), stabiliserar blodsockret och hjälper till att förhindra diabetes typ 2. 

Bara att dricka och njuta alltså!

Lättja som nyårslöfte?

Har du avgett några nyårslöften? Träna mera? Äta nyttigare? Ta tag i saker och ting? Prestera mera? Bli bättre på allt möjligt? Detta är det vanligaste nämligen. Att vi ska skärpa till oss. Sluta vara så lata. 

Att vara högpresterande kräver sin energi. Och samtidigt som vi ökar kraven på oss själva att hinna så mycket och vara så perfekta som möjligt, ständigt med ett leende på läpparna för positiva ska vi ju också vara, så lider fler och fler av stressrelaterade symptom som sömnsvårigheter, huvudvärk, magont, ångest och oro, för att inte tala om bara den vanliga, ständiga tröttheten.

Men - har vi kanske en motreaktion på gång efter åratal av att ha haft perfektionismen som ideal? På nyårsafton läste jag en artikel i HD som handlade om just detta, att vi borde tillåta oss själva att få vara lite lata. Att inte träningen ska vara ytterligare ett stressmoment. Att kvinnor som jobbar hela dagarna kan behöva få slänga sig i soffan en stund när de kommer hem och göra ingenting eller kanske läsa lite eller bara sova. Att det vore bra om vi kunde börja våga visa att livet inte bara handlar om att prestera. 

På mitt Instagramkonto har jag bland mina sparade favoriter ett svartvitt foto på en tjej som ligger utsträckt på en soffa med armarna bakom huvudet och texten: "dolce far niente". Det är italienska och betyder ungefär "det ljuvliga att göra ingenting". Den påminner mig om en tid långt tillbaka när jag var ung och bodde i Lausanne, kunde vakna en söndag morgon och bara ligga kvar i sängen och dra mig. Se solen leta sig in genom takfönstret, sträcka armarna bakom huvudet, ungefär som tjejen på fotot, och känna just den där ljuvliga känslan av att ha en lång dag framför mig utan en massa grejer som måste göras. En dag när jag kunde välja att hitta på lite vad som helst, ringa någon kompis, ta en joggingtur, hänga på ett kafé, eller bara fortsätta slappa, läsa en hel bok om jag hade lust. Det var på den tiden innan mina att-göra-listor blev nödvändiga för att jag skulle kunna hantera mitt upptagna liv, livet med "alla bollarna i luften" (vad jag hatar det uttrycket!). Tiden innan söndagar förvandlades till dagar med städning och storhandling och allt det där tråket som inte hinns med under veckorna. Tiden innan man och barn, när vänner inte var någonting som skulle bjudas in till städat hus med trerätters middagar, utan något som kom och gick lite när som helst, sådana som satt och hängde över en kopp kaffe eller en tallrik pasta med ketchup i timmar och pratade livets mysterier. Som man kunde ta emot i pyjamas om man hade lust för att vi var just vänner och delade både slafsiga hemmadagar och uppklädda nattklubbskvällar i vått och torrt och utan att döma. Ja, det är just därför jag har sparat det Instagramfotot som en favorit. Som en påminnelse om vad jag egentligen skulle vilja ha lite mera av i mitt liv.

Under julledigheten läste jag Micael Dahlens nya bok Kaosologi. Jag kan rekommendera den, både för den som liksom jag själv har lite twistade tankar om saker och ting ibland för det är ju kul att upptäcka att det finns fler som har det, så man inte känner sig så ensam och konstig, men även för den som bara har helt "normala" tankar för att kanske våga sig på att se saker ur lite nya perspektiv. Bland annat skriver han om våra "lyckostunder", det som egentligen avgör om vi mår bra eller dåligt i vår vardag. För om du är glad just idag handlar egentligen mindre om de stora sakerna i livet (som att du har en fin examen, ett vackert hem och en fantastisk partner - om du nu har detta) utan mera om de små händelserna som har inträffat just idag. Och har det varit en dag med bara en massa strul och tråkiga "måsten", då är du förmodligen inte jätteglad. 

För att må bra måste vi alltså ha dessa "lyckostunder" i våra liv, i våra vardagar. Och för att få plats med lyckostunder, så måste vi kanske plocka bort några måsten. (Här tänker jag direkt på mina egna att-göra-listor som ju egentligen också skulle kunna kallas för "måste-listor".) Och Micael Dahlen har uppfunnit ett fantastiskt bra ord för detta att plocka bort måsten, nämligen att "avmåstefiera". Ekvationen är alltså denna: Din lycka idag = antalet lyckostunder minus antalet måsten. Eller: Antalet faktiska lyckostunder = antalet möjliga lyckostunder minus antalet måsten. Om du inte förstår resonemanget, så prova att göra en enkel tabell, där du överst i ena kolumnen skriver "Måsten" och överst i den andra skriver "Lyckostunder". Gör detta till exempel inför morgondagen! Under "Måsten" skriver du alla, stora som små, grejer som ska hinnas med i morgon. Under "Lyckostunder" skriver du ner alla trevliga och roliga saker du planerar för imorgon. Det ser ut som en balansräkning och det är ju också just vad det är. Så hur ser balansen ut? Har du ett stort plus i kolumnen "Måsten" och nästan ingenting i kolumnen "Lyckostunder" så blir det förmodligen ingen särskilt rolig dag. Men det kan du nu ändra på genom att bättra på ekvationen. Stryk helt enkelt några måsten, så blir det utrymme för att istället föra in fler lyckostunder!

Detta att plocka bort en del måsten från sin dag är alltså vad avmåstefieringen innebär. När Micael gjorde ett experiment och bad en grupp människor att under två veckors tid plocka bort minst ett måste per dag och samtidigt föra dagbok över experimentet, visade det sig att personerna i fråga kände sig mindre stressade, fick mer tid över och istället kunde göra något annat som de hellre ville göra (lyckostunder). Inte helt oväntat kanske. Dessutom verkade det som om att det gick lättare och lättare när de väl kom igång. De bortplockade måstena blev nämligen fler och fler, som om de fått blodad tand. Så vilka negativa effekter fick det? Inte så särskilt många tydligen. Tvärtom tycktes det inte göra så stor skillnad som man kunde tro. Andra blev inte jätteupprörda och besvikna, utan det hela verkade flyta på bra. Så kanske är det ibland så att vi skapar en massa onödiga måsten i våra liv. Allting kanske inte behöver göras? Eller åtminstone kanske inte behöver göras just idag eller imorgon? 

Så kanske vi kan våga oss på att få föra in lite lättja i våra liv? Att helt enkelt få strunta i en del måsten och därmed skapa fler lyckostunder, tid över för det som vi egentligen vill göra eller helt enkelt lite tid för att göra ingenting som tjejen på Instagramfotot. För att det kanske är det som vi behöver bäst?

Jag tänker definitivt prova. För mina att-göra-listor har börjat tendera att bli enormt långa och vintern är en rätt så tung tid ändå. Mitt första projekt, som pågår redan sedan jul faktiskt, är att avmåstefiera en stor del av städningen. Jag tycker inte att städning är särskilt roligt. Jag gör det av pliktkänsla. Det är ett måste på min tråkiga måstelista. Vilket räcker i sig, tycker jag. Men då har jag nu dessutom nyligen blivit anklagad för att ha "städdille". Det kan jag dock meddela att jag definitivt inte har, det kan vem som helst intyga som tittar in i mitt hem. Denna idiotiska kommentar kom från min make, som haft privilegiet att växa upp med att det kommer en städhjälp varje vecka och städar huset medan han är i skolan. Han är alltså inte van vid att se vuxna människor städa och har aldrig haft en aning om att detta är något som tar en del tid. Så när han ser någon plocka fram dammsugare och dammvippa om söndagarna (t.ex. jag) för att riva av något rum, då drar han alltså slutsatsen att den personen har städddille. Så jag tänkte att då provar vi väl att avmåstefiera lite här då och klarar oss utan att jag städar, så får vi se vad som händer. Jag ska väl inte heller utgå ifrån att det är jag som har rätt, utan kanske är det trots allt han som har haft rätt hela tiden och det här med städning faktiskt inte behövs? Okej, jag fuskar lite och städar badrummen för annars blir det bara alltför äckligt och jag städar även sovrummet eftersom jag inte vill sova med hur tjocka lager dammråttor som helst under sängen. Men i övrigt så får det helt enkelt vara. Dammlagren får frodas både på golv och möbler, köksluckorna bli kletiga, kaffesspill ligga kvar i trappan, hundhår överallt, och övriga familjemedlemmar får städa sina rum ifall de vill eller låta bli, jag slutar påpeka när det är dags, och jag kan alltså utan dåligt samvete få tid till betydligt roligare saker som att till exempel skriva på den här bloggen lite oftare. Fler lyckostunder till mig helt enkelt. Jag berättade om det här projektet för mamma som tyckte det lät som en jättebra idé. "Fast frågan är om det är så hälsosamt", tillade hon försiktigt. Ja, vi får väl se helt enkelt. Och under tiden funderar jag på vad mera jag kan avmåstefiera. Vad händer om jag slutar tvätta? Handla? Jag kanske inte behöver göra det varje vecka? Tanken på alla nya härliga lyckostunder som jag kanske kan skapa här nu under vintern och våren ger bara mersmak faktiskt. Kanske att jag till och med ska kunna vakna någon söndagsmorgon och bara ligga kvar med armarna bakom huvudet, se solen leta sig in bakom persiennerna och tänka på hur skönt det ska bli att denna dag göra precis vad jag har lust med - eller ingenting alls. Dolce far niente!



Källor bl.a.: "Stressfällan: Psykologen håller med - sluta skärpa dig!" - Helsingborgs Dagblad 2016-12-31, "Kaosologi" - Micael Dahlen