Lite samma sak är det i yogasalen. För är det inte väldigt lätt att beundra den där personen som är naturligt vig och dessutom lyckligt förskonad från skador och som därför kan göra en massa avancerade positioner utan problem? Mycket lätt är det att tycka att denna person är duktig. Medan personen bredvid kanske kämpar för att klara att göra enklare varianter och ändå inte lyckas göra dem lika smidigt och snyggt. Så vem är egentligen duktigast och värd mest beundran om vi nu ska prata duktighet? (Yoga handlar för övrigt inte om att göra snygga asanas/positioner utan om att förena kropp, själ och sinne och hitta lugn och klarhet. Positionerna är bara en del i detta och man bör göra dem efter sin förmåga.)
Och vem tycker att den gamla damen är duktig när hon är ute och går med sin rollator? Jo, den som känner damen kanske, men förmodligen inte någon som bara råkar se henne gå förbi. Då är det lättare att falla i beundran inför den där löparen eller cyklisten som flänger på i fullt tempo eller kanske kollegan som vi vet går på crossfit fyra dagar i veckan.
Jag lyssnade på en intervju med Gunde Svan, där han berättade om hur det var att ta sig igenom sjukdomen twar, och om hur totalt kraftlös han var under sjukdomstiden trots att han ju är en elitidrottsman. Vi pratade lite om detta i en av mina yogaklasser förra veckan och även om en del andra svårdiagnostiserade sjukdomar man kan drabbas av, t.ex. nervborelia, som kan förstöra ens träning för en lång tid fram över, i värsta fall för alltid. Dessutom kan man drabbas av vanliga skador, vilket kan göra att det känns tufft att komma igen och träna upp sig på nytt.
Det är lätt att döma andra utan att egentligen veta något alls om personen och anledningen till att den beter sig som den gör. Det är så mycket lättare att berömma den som är i form och presterar stora resultat. Samtidigt måste man givetvis få göra detta också, för det är ju värt beröm, självklart. Men det är också väldigt lätt att glömma bort att den vi ser som kommer och springer i långsamt tempo, eller varför inte den som går i långsamt tempo, eller den som inte orkar riktigt fullt ut på gruppasset, kanske är den som just gått igenom en lång tids sjukdom och som nu försöker träna upp sig igen.
Så vem är egentligen duktig? Vem presterar bäst i detta prestationsinriktade samhälle? Jo, den som gör sitt bästa utifrån de förutsättningar som den har. Det gäller all träning. Det gäller även allt annat också. Så en uppmaning här till att odla fram en aning ödmjukhet, inför både andras och egna prestationer. Det är en lycka att få ha en kropp som är frisk och inte något alldeles självklart. Och det viktiga är ju egentligen att göra det bästa vi kan av det vi har.
