För ungefär en månad sedan föreslog jag en "fasta". Denna fasta skulle innebära att under 30 dagar avstå från någon dålig vana eller, i brist på dåliga vanor, istället lägga till en god vana. Jag vet inte om någon annan tog sig an detta projekt, men jag har i alla fall gjort det :-)
Jag lovade två saker. För det första skulle jag bara äta en ruta mörk choklad varje dag (istället för att glufsa i mig en halv chokladkaka) och för det andra så skulle jag träna magmusklerna mer.
Den första uppgiften såg ut så som en uppgift bör se ut, det vill säga tydlig och mätbar. Att bara äta en ruta choklad om dagen är ju bara att göra just det, eller hur? Så det har jag gjort. Jag är rätt bra på att disciplinera mig när jag vill. Piece of cake.
Den andra uppgiften däremot ser ut just så som en uppgift INTE bör se ut, det vill säga otydlig och luddig. För vad exakt innebär det att träna magmusklerna "mer"? Ja, det kan ju in princip betyda att om jag gör en situps mer än vad jag annars brukar, så har jag uppnått målet. En extra varje dag alltså. Eller kanske - en extra på alla 30 dagarna? Ja, jag vet inte ens själv riktigt hur det var tänkt. Men finurligt nog så har jag lagt in lite extra träning av "bandhas", det vill säga kroppslåsen, i nästan alla mina yogagrupper. Med rotlåset tränar man bäckenbotten och med maglåset så tränar man de djupa magmusklerna. Så det målet är nog också uppfyllt och med råge.
Allt det här är egentligen inte så intressant. Det som är mera intressant är att jag sedan i smyg la till en tredje uppgift, nämligen att undvika att tänka negativa tankar under de här 30 dagarna. DET blev en utmaning! Att inte tänka en enda negativ tanke under 30 dagar - det är faktiskt en omöjlighet skulle jag vilja påstå. Jag skulle till och med säga att även för den mest super-super-superoptimistiska personen torde det vara en omöjlighet. Jag har sagt detta förut, men det är intressant fakta: man har alltså i undersökningar kunnat se att cirka en tredjedel av oss människor har en naturlig fallenhet för att vara optimister, en tredjedel för att vara pessimister och den sista tredjedelen för att vara någonstans mittemellan, det vill säga varken det ena eller det andra dominerar. Själv brukar jag räkna in mig i den pessimistiska tredjedelen. Faktum är att det är just därför mitt intresse är så stort för hur de tankar vi tänker påverkar oss och därmed även mitt intresse för hjärnans plasticitet (förmåga att förändras) med hjälp av t.ex. mindfulness och meditation. Jag vet av egen erfarenhet att det här är av största vikt och att en medfödd pessimism går att träna bort eller åtminstone att hålla i schack någorlunda.
Så om målet nu var att inte producera en endaste liten negativ tanke under 30 dagar, så misslyckades jag faktiskt. Fast det var inte riktigt det som var målet. Målet var snarare att stoppa mina negativa tankar och styra om dem mot något mera positivt, det vill säga att skapa en medvetenhet. Och det lyckades jag rätt så bra med. Jag hittade mina mönster så att säga. Fast i ärlighetens namn så förvandlades de 30 dagarna så småningom till 33, eftersom jag tre dagar gav mig själv bakläxa. Det fanns alltså tre dagar där jag, trots att jag var fullt medveten om hur negativt mina tankar gick och trots att jag inte ville tänka dem - ändå inte lyckades hejda dem, utan att de ständigt bara återkom och jag till slut bestämde mig för att "Nej, det här blir inte godkänt, den här dagen får helt enkelt göras om".
Så vad har jag kommit fram till? Jo, att merparten av mina negativa tankar kommer på morgonen och förmiddagen. Det kan ju tyckas lite märkligt och i synnerhet som jag anser mig vara en morgonmänniska mycket mera än en kvällsmänniska. När jag har som mest energi, då tänker jag även flest negativa tankar uppenbarligen. Men jag har hittat ett intressant svar på detta fenomen, för det är tydligen inte helt ovanligt. Det beror nämligen på kortisolet. Kortisol är ett stresshormon som utsöndras från binjurarna i en slags cykel under dygnets timmar (obs att stress kan störa denna cykel). Som lägst kortisolnivå har vi sent på natten, strax innan det blir morgon. Därefter stiger kortisolnivån för att vara som högst just i samband med att vi vaknar och ska stiga upp. Detta är alltså en hjälp att få igång oss. Och ironiskt nog, samtidigt som vi alltså då får hjälp att bli mera vakna och aktiva när kortisolet stiger, så bidrar även den högre kostisolnivån till att hos vissa av oss skapa ångestkänslor eller negativa eller till och med aggressiva tankar. Bra att känna till, tycker jag! Jag gillar när när man kan hitta orsaker och anledningar. Och i just det här fallet kan man då tänka att okej, då blir det förmodligen åtminstone bättre längre framåt dagen...
Jag upptäckte snart att jag har två speciella tillfällen på morgonen när mina tankar faller in i sina mest pessimistiska banor. Första tillfället är direkt när jag vaknar och har en tendens att känna att jag inte har den minsta lilla lust att ta itu med den här dagen eller att ens stiga upp ur sängen. På den tanken finns det förstås bara en lösning: totalt ignorera den, svänga benen över sängkanten och så är man uppe! Ingenting, absolut ingenting blir bättre av att ligga kvar och känna efter och tänka. Andra tillfället är när frukosten väl är över och jag står i badrummet och gör mig i ordning. Om det inte är torsdag morgon när jag ska iväg och leda gympapass och alltså har en tid att passa och därför måste ha mitt fokus på att skynda mig, så har jag ganska gott om tid. Och här finns det alltså då tid för dagens mest negativa tankespiraler att uppstå i mitt huvud. ALLT kan ältas, från min uppväxt till min pension och död (som i och för sig inte inträffat än men kan ältas ändå) och ALLA problem som uppstått, ALLA val jag gjort fel, ALLA problem som eventuellt skulle kunna uppstå i framtiden... Så är detta ett bra sätt att börja sin dag? Självklart inte! Jättebra att bli uppmärksam på det, men inte helt enkelt att bara plötsligt börja ersätta dessa negativa tankar med käcka, positiva varianter istället. Faktum är att det känns forcerat, för att inte säga rätt så omöjligt när man redan är mitt inne i svarta tankespår. Jag har upptäckt att det enklaste här är att bara konstatera vart tankarna har tagit vägen, avbryta dem och istället koncentrera mig på vad jag håller på med, det vill säga att göra mig i ordning så jag kommer igång med min dag. Över huvud taget tycker jag att det enklaste motmedlet mot pessimism är att göra saker, rent praktiska saker alltså.
Så lyckades jag? Ja, det tycker jag nog. I ärlighetens namn ska jag även erkänna att jag haft draghjälp av årstiden. När denna så kallade fasta inleddes var det fortfarande mörka morgnar och kvällar, något som påverkar mig väldigt negativt. Jag är i stort sett alltid mer eller mindre deprimerad under vinterhalvåret. Men i mars kopplas ljuset plötsligt hastigt på och dagarnas längd ökar dramatiskt (precis som de dramatiskt plötsligt minskar i oktober, vilket brukar ha motsatt effekt på mig). Detta ökade ljus innebär att jag rent naturligt känner mig glad och energifylld. I mitt fall skulle man nästan kunna prata om årstidsrelaterad bipolär effekt. När min väckarklocka ringer kvart över sex på morgonen och det är vinter och beckmörkt ute är min känsla alltid att jag är trött och att livet är tungt och jobbigt. När väckarklockan däremot ringer kvart över sex under sommarhalvåret och det är ljust ute; inga problem! Jag kan stiga upp fem, bara det är ljust ute. Fyra? Inga problem det heller! Min energinivå är hög bara ljuset finns där.
Ibland möter man människor där negativiteten fullkomligt osar ut. Där samtalen alltid handlar om problem, orättvisor och sjukdomar. Där man efteråt kan få en känsla av att själv ha tappats på energi. Dessa personer blir därmed lätta att placera in i den där tredjedelen som har en naturlig tendens att tänka negativt. Men alla andra? Och deras tankar? Vet jag egentligen hur andra tänker och hur ofta de tänker negativa eller positiva tankar? För allting syns väl inte utåt. Och de flesta av oss lägger förmodligen ändå lite band på oss när vi umgås med andra och kanske inte spyr ur oss alla våra mest negativa, udda och märkliga tankar? Kanske har jag fel när jag tror att jag tillhör den där tredjedelen som har lätt att tänka i negativa banor? Kanske är jag istället en av de där lite mer neutrala? Eller kanske är jag till och med en av optimisterna? För hur ska man kunna veta detta säkert egentligen, utan att ha facit på hur andras tankar går?
I vilket fall som helst, det GÅR att jobba med sina negativa tankar och därmed hjälpa sig själv att må bättre! Vill du göra något åt dina negativa tankespiraler, börja med att observera när de kommer. Att skapa medvetenhet är a och o. Jobba sedan på att ersätta dem med något annat och bättre.
Källor bl.a. Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? - Nisse Simonson, www.thepowerofintroverts.com
