Så är det dags igen. Dagarna blir kortare och det märks nästan från dag till dag. Samma procedur som på våren fastän tvärtom. Du kanske tillhör dem som inte bryr sig? Som knappt märker av det? Eller är du som jag?
När det är vår och naturen börjar spira och dagarna blir väldigt mycket längre får jag en enorm energi och den brukar komma ganska hastigt och nästan lite oväntat, fastän jag ju vet precis vad det handlar om. Jag vet de som blir trötta av den omställningen också, men det brukar handla om någon vecka och sedan känns det bra igen. För min del försvinner plötsligt all trötthet istället och jag kan klara mig på mycket mindre sömn, jag känner mig helt uppfylld av alla nya projekt jag vill ta itu med och livet börjar liksom blomma ut. Allt bara på grund av ljuset! Och det brukar hålla i sig igenom hela sommaren. Jag brukar tänka att detta är "mitt riktiga jag", det är så här det egentligen är tänkt att jag ska må.
Men... på hösten blir det istället tvärtom. Och det är nu det börjar, jag känner det tydligt. Det är som att sugas ner i ett mörkt hål. Nere i hålet är man alltid trött och skulle helst bara vilja ligga och sova hela tiden. På morgnarna känns det tungt att stiga upp och veckorna, med allt det som jag normalt brukar tycka om att göra, känns plötsligt som en oändlig och menlös sträcka jag måste vandra tills... ja vaddå? Tills det blir vår igen? När man trillar ner i hålet känns våren väldigt långt borta (vilket den ju också är...) och det kan vara svårt att ens tänka sig att man någonsin ska kunna känna sig så där jublande glad och fylld av energi igen.
Vi kan kalla det höstdepression. Fast egentligen heter det SAD, det vill säga Seasonal Affective Disorder, och jag skriver om detta varje år, just för att jag är en av alla drabbade. Vi som drabbas bor alltid långt från Ekvatorn. Vi bor på platser där det blir väldigt mörkt en stor del av året. Och detta påverkar vårt allmäntillstånd och gör oss mer eller mindre deppiga. Bristen på solljus gör att kroppen tillverkar mindre serotonin, ett må-bra-hormon, och det är detta som vi känner av. Och det handlar verkligen inte bara om hösten, för värst av allt är egentligen januari och februari. Finns det tråkigare månader?
Vid det här laget har jag kommit fram till att det absolut sämsta jag kan göra är att bara låta mig sugas ner bland alla negativa och svarta tankar. För det blir som en ond spiral. Det börjar med några få tankar som, om de får utvecklas, växer sig monsterstora och riskerar att sabotera hela tillvaron till slut. Vid det här laget har jag även kommit fram till att "kämpa" och "strida" inte är det rätta, åtminstone inte för mig. Varför ska allting behöva vara en kamp? Allt ska vi kämpa mot från cancer och rasism till jihadister, arbetslöshet, tidsbrist och mördarsniglar. Ständigt på hugget. Men jag orkar inte hålla på och kämpa, inte den här årstiden åtminstone. Jag försöker istället "flyta" mig igenom det hela. Och med detta menar jag att försöka hitta godbitarna istället, det som får mig att må bra och att vara snäll mot mig själv.
Så jag försöker bara undvika de negativa tankarna i den mån det går. Det är strategi nummer ett. Vad är jag som person utan dessa svarta tankemönster? Jo, betydligt mera harmonisk, om än kanske inte superglad. Jag försöker helt enkelt vara på min vakt och ducka när svarttankarna kommer. Och sedan, strategi nummer två, försöker jag istället tänka på lite gladare saker. Det är här som det inte går att kämpa för mycket. Att till exempel byta ut "usch, idag vill jag över huvud taget inte stiga upp" mot "jippi, vilken underbar dag det här kommer att bli" fungerar inte särskilt bra, helt enkelt för att jag inte är tillräckligt positivt inställd för att kunna få den där klämmiga, hurtiga tanken att kännas äkta. Skillnaden på dessa båda tankar blir för stor. Men - det finns andra tankar som är lite mera normala "feelgood-tankar" och som faktiskt är sanna. Så det är dem som jag väljer att tänka istället. Sådana tankar kan till exempel vara att "det ska bli gott med en kopp kaffe" eller "jag ser fram emot att senare idag sitta ner och läsa en stund" eller "tur att jag har min hund som drar ut mig för det brukar ändå vara rätt skönt att komma ut i parken en stund och promenera". Små, äkta glädjeämnen som går att haka sig fast i. Man kan strunta i den stora helheten just då, tycker jag. Den stora helheten kan ibland bli övermäktig.
Strategi nummer tre är att planera in saker som man tycker är behagliga i sin vardag. Detta är rent nödvändigt för man måste ha något att se fram emot när deppigheten hela tiden ligger på lur. Och det behöver inte vara stora och dyra saker, utan kan räcka med små. Men de måste in där. Om livet bara blir en tung, mörk plikt, då är det lätt att falla tillbaka i de svarta tankarna.
Andra små tips är att försöka komma ut varje dag i dagsljus, eftersom detta har en positiv effekt på humöret. Fysisk träning är också bra för att få igång endorfinerna, andra må-bra-hormoner, som kroppen tillverkar själv. Men det gäller att välja fysisk träning som man tycker om. Själv älskar jag yoga och rekommenderar gärna detta, men självklart passar det inte precis alla. Prova olika saker och är det till exempel ridning du vill ägna dig så, så se till och gör det, även om det kräver lite mer organisation än att bara ge sig ut och springa. Lagom med sömn är också bra. För lite sömn kan till och med orsaka depressioner medan för mycket kan spä på den där känslan av orkeslöshet och även skapa sömnsvårigheter.
Att sänka kraven kan också vara en bra idé, helt enkelt att inte vara för hård mot sig själv. Långa, långa listor på saker som måste utföras just när man känner sig som mest tungsint och dyster brukar sällan vara bra. Roliga filmer och böcker, att träffa trevliga människor och att istället för att falla in i mörka tankemönster försöka tänka "vad vill jag?" och sedan göra sitt bästa för att genomföra det kan tända den där lilla glädjegnistan i höstmörkret. Var snäll mot dig själv helt enkelt så är det lättare att hålla sig flytande!
