Jag har alltid tyckt att ormar har varit obehagliga och jag
brukade kalla det för ”ormfobi”. Deras krälande kroppar får mig att rysa och
jag har alltid noga tittat var jag har satt fötterna när jag har varit ute i
naturen. När jag var yngre och tvingades med på blåbärs- och lingonplockning i
skogen (eftersom jag är smålänning och det är sådant man sysslar med om
somrarna i Småland) var jag hela tiden på min vakt. Märk väl; jag var ändå med ute
i lingonskogen och gick, utan att något mera drastiskt hände än att jag tyckte
det var obehagligt och att mina kommentarer om detta irriterade övriga.
När jag bodde i Florida ändrades min syn på ormar rätt så
mycket. När man konfronteras med ormar i trädgården och även stöter på dem då
och då ute på joggingrundor och cykelturer då vänjer
man sig lite. Och det är just så man bekämpar fobier och rädslor: inte genom
att undvika utan genom att utsätta sig för det man är rädd för och upptäcka att
man överlever.
Nu tror jag inte denna motvilja mot ormar skulle ha ansetts
som ett allvarligt fall av fobi. Om vi jämför med min kusin, som hade sådan
ormskräck att hans arbetsgivare betalade för honom så han kunde gå i terapi, så
förstår vi mera vad allvarlig ormfobi är. Min kusin satt för övrigt på ett
kontor i Stockholm långt från alla tänkbara ormar och jobbade alltså inte ute i
skogen eller på en gård på landet eller liknande. Men ormfobin var så stark att
han till slut inte ens klarade att läsa en tidning utan att någon först
bläddrade igenom för att kontrollera så där inte fanns några bilder på ormar. Ormar blev till ett stort hinder i hans vardagliga liv i storstaden hur larvigt den än kan låta.
Att vara rädd för ormar och spindlar är för övrigt ganska
vanligt. Mindre vanligt är att man är rädd för skalliga personer eller för
flöjter eller för att jordnötssmör ska fastna i gommen. Jo, detta är faktiskt också
fobier som man kan ha, hur märkligt det än låter. Det finns hur många typer av
fobier som helst nästan inklusive pantofobi, som innebär att man är rädd för
allting.
Att vara rädd för åskan, för trånga utrymmen, för att flyga,
för att tala inför publik, för att vistas i folksamlingar, för hundar, höjder
och för att gå över öppna platser är också sådant som är rätt så vanligt. Problemet
är om det utvecklar sig till mer än bara obehag och alltså övergår i vad som
kallas för ”specifik fobi” och väl är just det som min kusin hade.
"Specifik fobi definieras som en starkt överdriven och irrationell rädsla för objekt eller situationer. Då den drabbade utsätts för det fruktade leder det i stort sett alltid till omedelbar rädsla, som kan övergå i en panikattack. (www.fobiker.se)
Många fobier låter idiotiska när man inte själv har dem.
Samtidigt är de flesta människor rädda för något. Men rädslor är ju också en
del av livet. Låter vi rädslorna
styra får vi ett väldigt begränsat liv. Bästa vägen är oftast inte bort ifrån
och runt rädslorna utan IGENOM. Var alltså rädd men gör det ändå! För det är ju
egentligen det som är att vara modig. Man gör det fast man inte törs.
Nyligen var jag i Spanien och besökte olika hotell i syfte
att hitta ett lämpligt alternativ för att kunna starta yogaresor. Jag skulle
egentligen ha gjort detta redan i höstas. Det som stoppade mig var min rädsla
för… bilar… Jo, för jag har något som jag sällan hör talas om att någon annan
har, nämligen bilfobi. Jag är rädd för att köra och åka bil. Bilåkning känns livsfarligt. Dessutom
har jag rätt – det ÄR livsfarligt att åka bil! Folk dör av det hela tiden. Jag
har mycket mera rätt än de som är rädda för att flyga. Risken att dö eller
invalidiseras i en bilolycka är betydligt större än att göra det i en
flygolycka. (Vilket för övrigt är argument som brukas ges till personer som har
flygfobi…) Men hur det än förhåller sig med fakta, så är det en mycket
opraktisk rädsla att ha. Och skulle jag ge efter helt för detta så skulle jag
faktiskt inte ens kunna jobba med det jag gör och vara ute på olika platser och
i olika sammanhang, för det skulle vara enormt tidsödande att ta sig runt
överallt med cykel eller buss. Alltså ger jag inte efter. Men jag är inte
heller den som glatt hoppar in i bilen och kör precis vart som helst utan att
blinka. Jag behöver tid för att förbereda mig och kan jag välja så kör jag
alltid när det är så lite trafik ute som möjligt och i dagsljus och i bra
väder.
Alltså lät jag det gå ett halvår innan jag väl åkte ner till
Spanien för att ensam köra omkring i en hyrbil. Och det var jobbigt. Att köra
bil i sammanhang som jag inte är van vid ger mig hjärtklappning och yrsel.
Vilket så klart inte låter så lämpligt i samband med bilkörning.
Men jag vet också vid det här laget att jag brukar klara av det. Och det vet
jag för att jag är en generellt feg och harig person, som ändå vill ha ett
intressant och innehållsrikt liv, och därför ofta genom livet har utsatt mig
för det som jag är rädd för. De så kallade ”panikattackerna” man får när man
utsätter sig för det man är rädd för, dem brukar man nämligen ytterst sällan dö
av, tack och lov. Istället blir man tuffare.
Söker du hjälp för dina fobier eller rädslor är det troligt
att du blir erbjuden KBT (kognitiv beteendeterapi) vilket just innebär att du
successivt får träna dig i att möta det du är rädd för. Det var till exempel
det min kusin fick göra. En förberedelse i detta är mental träning, och som en
genväg kan man även ta till hypnos. Men det utmynnar ändå i detta; du måste
möta dina rädslor för att bli av med dem.
Något som jag har upptäckt hjälper är att coacha mig själv.
Jag pratar med mig själv inuti mitt huvud och talar om för mig hur jag ska göra
och att jag ska andas lugnt. ”Det här klarar jag” är till exempel en mycket
bättre tanke än ”Hjälp nu får jag nog en panikattack”. Prova det nästa gång du
känner rädsla inför något. Och känns det svårt att lyckas tänka den starka och
positiva tanken, så uttala den högt istället. Det blir ofta en starkare effekt
att höra det (även om det är man själv som säger det…).
Det gick jättebra att köra runt i Spanien och besöka hotell.
Samtidigt så visst HADE det kunnat hända något på vägen. Jag har varit med om
två avåkningar i min ungdom, när jag bodde i Schweiz. Båda gångerna var jag
passagerare i en bil som framfördes av en person som nyligen tagit körkort
och väl inte hade full koll på hur fort man kunde köra igenom de kurviga
avfarterna från motorvägen. Ingenting allvarligt hände dock, bara bilarna som
fick skador. Men kanske är det en bidragande orsak till mitt obehag för bilar.
Och när jag bodde i Florida gick framaxeln av på min Volvo, så hjulet ramlade
av, vilket också var en obehaglig händelse som jag tänker på ibland. En dag när
barnen och jag höll på att backa ut från vår garageuppfart sa det bara knak och
vi såg hur det ena framhjulet rullade iväg på egen hand. Jag hade hört konstiga
ljud länge från framaxeln varje gång jag svängde med bilen, men min man som
mest tyckte jag var fånig och tramsig med min bilfobi, hade talat om för mig
att det förmodligen var helt normalt. Det var det alltså inte! Och tanken på
vad som kunde ha hänt om denna sväng som till slut fick framaxeln att klippas
mitt itu, istället för att inträffa på garageuppfarten hade inträffat på en
större väg och i högre fart, gjorde inte direkt min bilrädsla mindre.
Ändå – jag får leva med denna rädsla och jag både kör och
åker med andra trots allt. Det ger mig nämligen vana och ju mer vana man får av
något och ju fler goda erfarenheter, desto bättre. För vad som händer om jag
ger efter och slutar köra bil är förstås att då blir jag ovan igen och till
slut så skulle jag inte våga. Och det är inte lätt på 2000-talet att inte våga
sätta sig i en bil. Då är det faktiskt mycket enklare att vara rädd för ormar…
Vad jag vill ha sagt med detta är inte att du inte ska vara
rädd. För många av oss är rädda för en massa olika saker och det är helt
normalt, det är en del av att vara människa och att leva. Men låt inte rädslan
få bestämma vad du ska göra eller inte göra. Ta sats och gör det ändå! Då får
du njuta av den kraftfulla känslan av att vara modig.
Källa: bl.a www.fobiker.se
