För säkerhets skull köpte jag en riktigt stor bunke... Eftersom jag gillar att söta mitt te, vilket så klart inte är så bra (t.ex. för tänderna) tänkte jag detta kunde få ersätta honung, som jag vanligtvis använder. Så jag testade genast, så fort jag kom hem med min steviaburk. Och tyvärr blev jag alltså besviken. Men nu är jag känslig för i stort sett alla sötningsmedel som inte är socker och honung. Jag avskyr till exempel smaken av artificiella sötningsmedel som aspartam och sukralos. Och även det som oftast används som sötningsmedel inom raw food-branschen och som dessutom är fullständigt naturligt, det vill säga dadlar, tycker jag smakar rätt så hemskt. (Har provat baka många raw food-kakor som jag sedan bara kastat på grund av att dadelsmaken helt tar över.)
Sedan har steviaburken fått stå där på diskbänken tills jag hittade ett bra (trodde jag) muffinsrecept i i tidningen Må Bra. Eftersom jag kunnat konstatera att jag har en allergi mot vete, är jag numera dessutom ständigt på jakt efter vetefria matlagnings- och bakalternativ. Och här hade vi alltså ett, så jag satte genast igång:
1,5 dl mandelmjöl
1/2 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver
3 msk kakao
2 krm vaniljpulver
2 ägg
3/4 dl stevia
75 g smält smör
1 dl lätt-crème fraîche
0,5 dl mellanmjölk
1 msk kokosflingor
Sätt ugnen på 175 grader. Blanda mandelmjöl, fiberhusk, bakpulver, kakao och vanilj. Vispa ägg och stevia luftigt. Tillsätt smör, crème fraîche, mjölk och mjölblandning och rör till en jämn smet. Fördela i 12 muffinsformar, strö över kokosflingor och grädda i nedre delen av ugnen i ca 20 minuter. Minska tiden om du vill ha dem lite kladdiga i mitten.
Bara 120 kcal per styck!
Barnen och jag testade och sedan åkte de direkt i soporna! Stevia är helt enkelt inte gott och den lite metalliska smaken går igenom, trots att det här inte ens kändes särskilt sött. Usch!
Men skam den som ger sig. Ett bra, glutenfritt recept måste ju kunna behållas, bara man byter ut sötningsmedlet, tänkte jag. Sagt och gjort. Den här gången använde jag brunt rörsocker. Dessutom ökade jag på dosen, eftersom jag kände när jag smakade på smeten, att det inte blev som jag ville. Min åsikt är nämligen att hellre kan man unna sig något gott ibland, även om det innehåller socker och många kalorier, bara man lever sunt resten av tiden, än att man håller på och proppar i sig halvgoda, halvnyttiga saker för jämnan. Så kommer det folk på fika, då kan vi äta goda bakverk. Men normalt sett, när jag fikar på egen hand, då får jag nöja mig med bara kaffet eller kanske en banan. Det är min filosofi.
Glutenfria (och goda!) chokladmuffins:
1,5 dl mandelmjöl
1/2 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver
3 msk kakao
2 krm vaniljpulver
2 ägg
1,5 dl brunt rörsocker
75 g smält smör
1 dl lätt-crème fraîche
0,5 dl mellanmjölk
Hackad mandel
Sätt ugnen på 175 grader. Blanda mandelmjöl, fiberhusk, bakpulver, kakao och vanilj. Vispa ägg och socker luftigt. Tillsätt smör, crème fraîche, mjölk och mjölblandning och rör till en jämn smet. Fördela i 12 muffinsformar, strö över den hackade mandeln och grädda i nedre delen av ugnen i ca 20 minuter. Minska tiden om du vill ha dem lite kladdiga i mitten.
Jag hoppade över kokosflingorna den här gången och blandade lite hackad mandel i smeten istället. Är inte överdrivet förtjust i kokos heller nämligen. Tack vare sockret pratar vi nog inte längre om 120 kalorier per muffins, utan en liten aning mera, men vem bryr sig egentligen? Hellre en god kaka än fem äckliga, eller hur?
Definitivt godare! Dock en aning smuliga. Kruxet när man inte använder vetemjöl är just att få bakverken att hålla ihop. Men jag kommer definitivt att baka dem igen.
