När jag ibland om kvällarna ögnar igenom min att-göra-lista
och konstaterar att jag bara hunnit hälften av vad jag tänkt mig under dagen,
är det lätt att känna otillräcklighet. Att jag inte hann städa hallen, att
jag inte hann byta våra lakan, ringa det där telefonsamtalet, köpa
födelsedagspresenten, svänga inom apoteket och hämta ut hundens medicin… För
jag vet ju att dessa saker hade jag hunnit – om jag hade prioriterat dem. Man
hinner inte alltid allt, men man hinner det man prioriterar. Samtidigt hade jag
kanske verkligen hunnit allt, om jag bara skyndat mig mera och hållit ett högre
tempo?
Att hämta sin inspiration
Jag läste om en frilansande arkitekt som var väldigt duktig
och kreativ. Hon brukade promenera till och från arbetet och njuta av dessa
rätt så långa promenader. Ibland stannade hon till och tog en kaffe på vägen,
satt och studerade folk och funderade över livet. Hon brukade även läsa mycket
på sin fritid och fotografera en del. Hon hade rätt bra balans i sin tillvaro.
Plötsligt en dag blev hon erbjuden ett kanonuppdrag, som skulle innebära både väldigt
mycket pengar och troligen mera erkännande. Det innebar mycket arbete förstås.
Men det var det väl värt? Så hon antog utmaningen och mycket jobb blev det. Hon
jobbade och jobbade och jobbade. Det blev inte längre tid för de långa
promenaderna eller att sitta med kaffe eller fotografera och läsa. Men det här
uppdraget kändes ju så viktigt. Samtidigt kändes det inte riktigt lika roligt
längre. Det kändes till och med lite svårt. Hon kände sig alltid pressad,
aldrig helt utvilad och glad. Men hon blev klar i tid och levererade. Fast -
det hon levererade blev inte godkänt! Först då insåg hon att det var just
promenaderna, kaffestunderna när hon satt och studerade omgivningen,
fotograferandet och allt det andra som gav henne inspirationen. Det var det som
gjorde henne till en fantastisk arkitekt.
Leva sin dröm
Jag satt i tandläkarens väntrum och läste om en annan
kvinna, en som ”lever sin amerikanska dröm”. Så fort jag såg titeln blev jag
genast avundsjuk. Jag har också bott i USA, men jag fick flytta hem. Åh, vad
jag också skulle vilja bo där nu och få fortsätta leva min amerikanska
dröm! Så läste jag artikeln om denna
kvinna någonstans i 40-årsåldern, som är ensamstående med två barn i en stor
amerikansk stad och som har ett fantastiskt chefsjobb. ”Jag jobbar jämt”, säger
kvinnan. ”Jag har aldrig semester, men det gör inget för jag älskar att jobba.”
Då kände jag mig plötsligt inte avundsjuk längre och jag tänkte istället två
saker: 1. Är det verkligen möjligt att älska att jobba så mycket att man aldrig
någonsin längtar efter att få vara ledig, att till exempel få resa någonstans
bara för nöjes skull? Och 2. Är hon verkligen ärlig? Mot sin omgivning? Mot
journalisten? Och framför allt mot sig själv? Vill hon verkligen aldrig ha
semester ihop med sina barn?
Livsbalansen
Åtta timmars sömn, åtta timmars arbete och åtta timmars
rekreation. Detta är den uråldriga ekvationen för ett bra och balanserat liv.
Då ska vi tänka på att saker som snöskottning, att storhandla, tvätta och städa
faktiskt är arbete och alltså inte ska räknas in i rekreationskvoten… Allt som
känns som en plikt mera än som något roligt hör till kategorin arbete.
Rekreation är allt det andra, det som känns bara kul. Men hur många lever så?
Ostyckad tid
Bodil Jönsson skriver i sin bok ”Tio tankar om tid” om
ostyckad tid. Att sammanhängande sjok ger oss rum i tiden. Ofta är det de
sammanhängande tidssjoken vi behöver för att skapa något av kvalitet. Det är då
vi hinner bli närvarande i nuet. Inte när vi springer från uppgift till uppgift
som om det handlade om ett stafettlopp. Detta gäller förstås både jobb och
fritid. Jag kan till exempel inte spela spel med mina barn genom att utnyttja
fem minuter här eller där mellan en massa andra uppgifter. Vi måste istället
sätta oss ner och spela spelet den tid som det tar. Precis som att läsa en bok
ger en bättre läsupplevelse om jag sitter och läser åtminstone en halvtimme i
taget, istället för två minuter i taget. Med småduttar här och där blir det
svårt att få ett ordentligt sammanhang.
Ställtid
Bodil Jönsson skriver även om ”ställtid”. Ställtid är ”den
tid det tar att ställa i ordning, ställa till rätta så att man sedan kan börja
göra något”. Komma-igång-tid skulle man också kunna kalla det. Det är bland
annat på grund av ställtiden som det kan bli svårt att hinna med allt på
att-göra-listan. För där står ju bara allt som ska hinnas göras. Där står
ingenting om all ställtid som måste till mellan de olika grejerna. Och om inte
ställtiden är inräknad, då tar naturligtvis allting mycket mera tid än vad som
var beräknat. Vi behöver alltså räkna med ställtiden. Dessutom, har vi väl investerat i ställtid, så är det mera effektivt att stanna kvar i uppgiften ett tag. Varje ny uppgift kräver ju ny ställtid.
Ting tar tid
Detta är också ett av Bodils uttryck. En självklarhet
egentligen, men ändå så lätt att förbise. Men om jag tänker igenom hur lång tid
varje sak ungefärligen bör ta att utföra, och sedan dessutom lägger till lämplig
ställtid, då inser jag plötsligt att det är rimligare att lägga 10 saker på min
att-göra-lista istället för 30… Visst, det kanske finns 30 saker som behöver
göras, men om jag ändå inte hinner göra dem, så att de istället ligger ogjorda
på listan vid dagens slut, då blir de bara en källa till frustration.
Med 10 saker på listan som jag verkligen hinner med kanske jag känner mig mera
nöjd? Om jag dessutom bestämmer vilka tre som är allra viktigast, då har jag dessutom
min prioritering klar. Det gäller även att rannsaka sig själv och fundera över
hur mycket ”fri” tid man vill ha. Det är den tiden som behövs för att orka med
det andra. Behövs det varje dag? Varje vecka? Eller räcker det med en dos bara
lite då och då? Jag älskar visserligen mitt arbete, men vill ändå inte arbeta
jämt som kvinnan i exemplet ovan. Det finns andra saker som jag vill hinna göra
också. Och planerar jag inte in det så blir det kanske inte av?
Till sist
De flesta som ligger på sin dödsbädd ångrar inte att de inte
arbetade mera…
Källa: Tio tankar om tid – Bodil Jönsson
