Det senaste halvåret har personalen på min mans arbetsplats fått ett nytt intresse; långdistanslöpning. Det pratas löpning och de springer tillsammans på lunchen och anmäler sig till både halv- och helmarathon. Min man har i och för sig alltid sprungit långdistans, men jag har förstås noterat att han nu fått en hel hög med kollegor att dela intresset med. Det finns en liten bok bakom detta intresse. Boken heter ”Born to Run” (på svenska ”Born to run – jakten på löpningens själ”) och är skriven av Christopher McDougall. Denna bok har cirkulerat bland kollegorna och satt fart på både löpningen och ett mera hälsosamt ätande. Och diskussionerna inte minst.
Min man var som bäst uppe i den här boken när vi var på semester i USA för någon månad sedan. Och förutom att han förstås var väldigt noga med att hinna med sin löpträning, satt han där plötsligt en morgon och hade lagt om sina frukostvanor och skulle mest ha yoghurt och juice. Nu hör det till saken att vi bodde på hotell och att det serverades lagad frukost med ägg, bacon, korvar och små minihamburgare, som han gladeligt frossat i bara några dagar tidigare. Men plötsligt trodde han inte längre att det var den bästa kosten för en löpare och försökte tänka ut någonting som skulle vara bättre. –Många av de här ultralöparna är faktiskt veganer, sa han förundrat. Det tyckte i och för sig jag inte lät så särskilt konstigt, snarare rätt normalt. Annat från boken har jag dock lyssnat på med större skepsis, till exempel att man ska springa i femfingerskor (som imiterar barfotalöpning) istället för i kraftigt stötdämpande sulor. Det vet väl alla vid det här laget att ju mera uppbyggda och stötdämpade sulor, desto bättre löpning? Och att vi ska byta löparskor minst en gång per år för de tappar sin stötdämpande effekt. Och att detta är viktigt för att undvika skador och skador är ju tyvärr vanligt bland löpare… Och i ett års tid, ända sedan make och son inhandlade fingerskor förra gången vi var i USA, har jag tittat lite misstänksamt på dem. I synnerhet som min man fick en stressfraktur i foten tidigt i våras med sin nya löparstil.
En gång i tiden var jag själv en fritidslöpare. Vi bodde i Stockholm då och jag brukade springa Kungsholmen runt som träning och även delta i en del 5- och 10-kilometers lopp. Sedan skadade jag ett ledband i foten. Det gick av och läkte ihop fel, så foten saknar stabilitet och jag är dömd till livstids sjukgymnastik för att slippa vara halt (vilket inte är jättejobbigt eftersom det räcker bra med yoga och promenader för att uppnå den träningen). Springa kan jag dock inte längre, utan det har mest handlat om kortare joggingsträckor med hunden och brukar sluta med att jag får gå hem linkandes. Därför har jag inte heller på senare år intresserat mig särskilt för löpning och boken Born to Run var ingenting som jag planerade läsa. Löpning är helt enkelt inte min grej längre.
Men… till slut blir man ju nyfiken! Och så fort vi kom hem och boken blev ledig la jag vantarna på den. Och nu förstår jag varför den blev en bästsäljare och översattes till 12 språk. Läs den, säger jag bara. Löptränar du redan kommer du att bli jätteinspirerad och förmodligen att börja ifrågasätta både din löpstil, dina löparskor och vad du äter. Löptränar du inte kanske du kommer att börja…
Boken handlar bland annat om Tarahumara, det springande folket, en mexikansk indianstam, där i princip alla springer oavsett ålder och kan springa nästan hur långt som helst. Och de springer med glädje och tycker det är roligt! Inte heller lever de på en massa djurprotein. Deras föda består mest av bönor, ris, burritos, pinole (en slags grovt majsmjöl gjort på rostade majskorn) och iskiate (en enormt energigivande dryck gjord på superfröet chia, drycken kallas även Chia Fresca).
Men man får även i boken stifta bekantskap med en drös andra ultramarathonlöpare och deras livsstilar. Och frågan som löper genom boken är vad hemligheten egentligen är, hur människor klarar att springa 10-20 mil i sträck utan skador, när löparskador är bland de vanligaste idrottsskador som finns, och många läkare hävdar att löpning är alldeles för påfrestande för knän och fotleder och att vi helt enkelt inte är gjorda för att löpa. Boken hävdar istället att det är just det vi är! Det handlar bara om att springa på rätt sätt, äta rätt föda och kanske om att de moderna, superdämpande löparskorna, som Nike och andra företag försöker få oss att tro att vi måste ha (ju dyrare och mera avancerade desto bättre) i själva verket är det som ger oss problemen. Att en fot som skyddas för mycket inte utvecklar de muskler som krävs. Därav har förstås idén med fingerskorna fötts och även löparskor med tunnare sulor (så nu kan sportskoföretagen tillverka sådana istället och tjäna pengar på oss i alla fall…). Vi är gjorda för att löpa helt enkelt! Inte nödvändigtvis så snabbt. Men långt! Och med glädje, precis som det springande folket, Tarahumara.
Ultamarathon ja, det hade jag ingen aning om att det ens existerade fram tills för några år sedan när vi av en slump hamnade mitt i Badwater Ultramarathon, världens tuffaste löpartävling med start nere i Death Valley. Jag menar, ett vanligt marathon borde väl vara tufft nog? I juli 2008 körde vi alltså bil genom Death Valley i Kalifornien. Det är ett fascinerande ställe med öken och extrem värme. När vi gick ut ur bilen nere i Badwater var det 50 grader ute (Celsius alltså) och fem minuter i den temperaturen räckte för att ge åtminstone mig huvudvärk. Så när vi kör där längsmed ökenvägen så får vi plötsligt se folk som springer! Och de blir fler och fler, tills vi till slut inser att här pågår en tävling, hur märkligt det än kan tyckas vara. Löparna var klädda på alla möjliga och uppfinningsrika sätt för att skydda sig mot hettan, somliga helt intäckta i vitt, från topp till tå. Och varje löpare hade en medföljande bil, som kunde ge assistans, vilket många verkade behöva. Några gick istället för att springa och en låg på marken och hade precis kollapsat. Det är ett lopp med risker helt enkelt. Jag, som förespråkar balans i det mesta, fick något att fundera på…
Men värre skulle det bli. Vi körde uppåt över höga berg och kom så småningom förbi alla löpare och ut ur Dödens Dal. I den lilla orten Lone Pine, nedanför de mäktiga Nevadabergen, tog vi in på ett mysigt hotell. Efter att ha sovit gott, ätit frukost och packat ihop gick vi så nästa morgon mot bilen för att köra vidare. Då får vi se löparna! Här kom de nu igen springande och hade, av allt att döma, fortsatt att springa hela natten. Det var något av det märkligaste jag sett. Hur var det bara möjligt? Första mötet med ett ultramarathon var som en slags intressant aha-upplevelse. Detta kan alltså människokroppen tränas till att klara av!
När vi sedan googlade tävlingen såg vi ju att den är 21,7 mil lång, så självklart fick de springa hela natten också. Vinnaren brukar ta 22-25 timmar på sig och ingen får hålla på längre än 48 timmar, efter detta tvingas man bryta. Tävlingen startar alltså i Badwater, 85 meter under havsytan, och slutar uppe i Mount Whitney i Sierra Nevada på 2 530 meters höjd. Det är en rejäl stigning med andra ord och även rejäla temperaturskillander. Badwater Ultra beskrivs som den mest krävande löpartävlingen på hela planeten. (Faktum är att årets Badwater gick av stapeln just den här veckan (v 29 2012) och hade en svensk deltagare, Mikael Andersson, som tränat på löpband i bastun. Mikael kom i mål på 34 timmar och är den första svensk som lyckats ta sig igenom loppet, vilket är en suverän prestation, så heder åt Mikael!) Så detta är alltså vad ultramarathon går ut på; rejäla utmaningar i riktig och gärna väldigt otämjd natur. Och det finns ganska många runt om i världen, så för den äventyrslystna och uthålliga, är detta definitivt en spännande värld att dyka in i.
Gissa vad som sedan har hänt? Jag har börjat springa! Trots att jag alltså egentligen inte kan med mitt trasiga ledband. Och trots att jag är just en sådan som alltid, alltså redan innan jag skadade ledbandet, ständigt drabbades av benhinneinflammationer och planta fasciitis (den vanligaste löparskadan med smärtor under hälen). Dock springer jag i mina Nike löparskor… för jag har inget annat lämpligt att springa i. Men jag försöker tänka lite mera på löpstilen och inte sätta i hälen lika hårt som jag brukat. Hittills är jag ute tre gånger i veckan och jag springer inte fort och jag springer inte så särskilt långt. Så vi får väl se hur det går. Och jag har köpt chiafrön! Hur det blir när vi börjar laga vår egen iskiate ska jag givetvis rapportera mera om!
Källor: Born to Run – Christopher McDougall, www.badwater.com, Twitter
