Konsten att hantera sin ilska

Att stänga inne sin ilska och inte visa den = inte så bra. Lagras ilska på hög riskerar vi att någon liten trivialitet sedan blir droppen som får bägaren att rinna över och vi exploderar desto mer. Eller så leder undertryckt ilska till spänningar i kroppen, t.ex. värk i nacke, käkar och huvud eller till högt blodtryck.

Att visa sin ilska = inte nödvändigtvis jättebra det heller. Att fritt släppa ur sig sin ilska vid alla tillfällen och på grund av minsta anledning kan faktiskt leda till att vi istället förstorar saker och triggar upp oss själva ännu mer. Tränar vi oss på att vara arga, då blir vi också mera arga till vår personlighet. Detta kan också leda till högt blodtryck.

Så hur bör vi göra då?

Agera bestämt, inte aggressivt:
Att skrika och gapa och agera ut kan, som sagt, göra att vår ilska bara växer sig starkare. Försök istället kommunicera lugnt. Träna dig i lugnare situationer med små förtretligheter först, så blir du bättre på det.

Lägg märke till vad som gör dig upprörd:
Försök undvik situationer som gör dig väldigt arg. Tyvärr är detta förstås inte alltid möjligt… Men bara att vara medveten om vad som lockar fram dina värsta reaktioner kan hjälpa dig att agera på ett annat sätt.

Vänta en minut:
Ta ett djupt andetag och räkna långsamt till 10. Gör det en gång till – eller säg bara ”Ursäkta mig” och gå din väg om det behövs. En kort timeout kan hjälpa dig att tänka mera rationellt och att kunna uttrycka dig mera sansat.

Säg vad du tycker:
Låt inte ilskan bara få ligga där och puttra och göra dig upprörd under lång tid. Förklara istället hur du tycker och känner, men på ett lugnt och sansat sätt. Använd ”Jag upplever det” och ”Jag känner” istället för ”Du är” och ”Du gör” som ofta uppfattas anklagande. Det handlar om just det; hur du upplever det. Känns det svårt att uttrycka det muntligt på ett bra sätt, samla tankarna och skriv ner det istället.

Gör en snabbkoll:
Nästa gång det händer, fundera snabbt över tre saker:
Hur viktigt är detta om man ser det i ett större perspektiv? Hur viktigt är det om en vecka? Om en månad? Om ett år?
Är det värt att låta detta få förstöra min dag?
Finns det någonting konstruktivt som jag kan – eller bör – göra åt saken?

Källa: United Healthcare