Yoga som hjälp och lindring

"En yogaklass är fascinerande. All typer av människor kommer dit och av alla möjliga anledningar. Där är mannen vars fru just har lämnat honom utan någon förklaring. Där är drogmissbrukaren som försöker bli fri från sitt beroende. Där är kvinnan som vill ha en snygg rumpa. Där är de som använder yoga som ett motmedel mot åldrande. Där är personen med dålig självkänsla och som inte kan förstå varför han eller hon fortfarande befinner sig i en destruktiv relation. Där är den framgångsrika affärskvinnan som vill ha hjälp mot stress. Där är människor som är ensamma, sårade eller bara söker gemenskap. Där är även de som bara är nyfikna."

Ovanstående är ett utdrag ur Colleen Saidman Yees bok "Yoga for Life, a Journey to Inner Peace and Freedom" (egen översättning).

Yoga hjälper mot mycket. Det är därför så många söker sig till den och av så olika anledningar. Och det vi söker hos yogan hittar vi ofta, så det troliga är att alla personerna ovan får hjälp med det som de hade tänkt. Samt att de förmodligen även kommer att hitta andra saker i yogan som de inte hade väntat sig. Lugn, bättre självkänsla, bättre sömn, smidigare kropp och bättre självkännedom är till exempel vanliga och väldigt trevliga bieffekter av flitigt yogautövande.

Donna Farhi, känd australiensisk yogaprofil, har uttryckt att det på sätt och vis är synd att yogans spridning i sociala medier, med glassiga foton på avancerade yogapositioner på paradisstränder, får människor att tro att det är detta som yoga handlar om. När vanlig och väldigt enkel yoga, med lätta positioner och andningsövningar som vem som helst kan göra, är ett så fantastiskt verktyg för att få alla typer av människor, i alla åldrar med och utan sjukdomar, att må så mycket bättre i sin vardag. Delvis håller jag med, men samtidigt tror jag att vi ändå har lite av en mottrend på gång. Den medicinska yogan sprids och jag märker själv ett stort intresse för enklare och mera lättillgänglig yoga. Trots de flashiga Instagram- och Facebook-fotona, börjar många förstå att det finns något mera bakom. Yoga håller på att bli en folkrörelse och fler och fler arbetsplatser, skolor, vårdcentraler och behandlingshem håller på att få upp ögonen för detta. 

Yogan, som förmodligen är världens äldsta system för självutveckling, hjälper, läker och lindrar både kroppens och själens åkommor. Jag kände själv detta väldigt tydligt redan för 16 år sedan när jag för första gången ställde mig på en yogamatta. Som så många andra började jag med yoga som fysisk träning, men insåg genast att den också gjorde något för mitt mentala tillstånd, att den mer eller mindre fungerade som antidepressiv medicin. Och detta är något jag haft stor nytta av ända sedan dess. Ibland tänker jag att det är tack vare yogan som jag har klarat mig rätt så bra ändå varje år när vinterdepressionen slår till. Varje yogatillfälle är nämligen just som en liten (eller ibland större!) dos av energi, glädje och lugn. Livskraften återställs. 

Man kan känna sig ledsen, arg, frustrerad, stressad eller precis vad som helst, men en stunds yoga hjälper alltid på något sätt. Efter yogan har något alltid förändrats. Rent medicinskt frigörs må-bra-hormoner som endorfiner. Den lugna andningen i kombination med rörelser hjälper även till att sänka stresshormonet kortisol. Bortsett från detta så är det inte heller ovanligt att yogan startar en process, som förstås kan skifta från individ till individ, men som ofta handlar om vem man är, och som kan leda till att man förändras som person och att man hittar en ny styrka i sig själv. 

Yoga är för alla. I vilken fysisk eller mental form man än befinner sig finns där något för alla att hämta. Det gäller bara att hitta rätt yogasammanhang. Så ge inte upp ifall din första yogaupplevelse inte blir riktigt vad du söker. Ibland kan detta i och för sig bara vara bra, att man lär något nytt som man inte förväntade sig och får en annorlunda upplevelse. Men minns att det numera finns väldigt många olika yogavarianter, det finns både små och stora yogastudios, det finns alla typer av instruktörer och lärare och det finns även mycket att hämta på Internet. Youtube till exempel kan vara ett kul sätt att börja botanisera. Så prova dig fram. Rörelse och stillhet, andning och koncentration. Yogan har något för alla. Och kom även ihåg Sri T. Krishnamacharyas visdomsord: "Yogan är till för människan och inte människan för yogan." Det är inte du som ska vara på ett visst sätt för att passa in i någon slags yogamall, utan det är yogan som ska passa dig och ge dig största möjliga glädje och nytta.

Lycklig 2018

I måndags var det årets deppigaste dag läste jag i tidningen. Denna infaller den tredje måndagen i januari nämligen. Då är julledigheten över, julsaker och ljusslingor har plockats ner, det finns mindre pengar kvar på kontot, vädret är uselt och ofta har vi redan hunnit bryta våra nyårslöften. Bara en låååång räcka arbetsdagar ligger nu framför oss tills det någon gång i framtiden börjar bli vår igen. Och i så fall, tänker jag, måste ju hela den här veckan därmed vara årets deppigaste vecka. Så hur gör man för att inte deppa ihop? Hur gör man för att bli lycklig istället? Här och nu! Och inte bara som en fånig floskel utan på riktigt?

Jag lyssnade på Oprah Winfreys podcast Oprah's Supersoul Conversations, där hon pratade med Gretchen Rubin, hon som skrev "The Happiness Project". Jag bloggade om delar av den boken för några år sedan och intressant nog var det just den biten jag bloggade om som de återkom flera gånger till också i podden, förmodligen för att detta ändå är kärnan i det hela: För att bli lycklig måste du utgå ifrån vad du blir lycklig av. Det går inte att bara göra som alla andra och tro att någon annans sanning automatiskt också är din sanning. Som exempel tog Gretchen upp musik, att många människor älskar att lyssna på musik och blir glada av det och även har ett stort intresse för musik. Därför tyckte Gretchen länge att också hon borde börja ägna sig mera åt musik, tills hon till slut insåg att musik ju faktiskt inte riktigt är hennes grej. Bättre då att göra sådant som hon själv känner ger henne glädje oavsett vad sedan andra kanske tycker om det. 

Det är viktigt att ljusa upp sin vardag, även under årets deppigaste vinterveckor.

Själv älskar jag till exempel att läsa böcker, medan jag känner att sociala medier snarare dränerar mig på energi. Samtidigt har jag någon slags bild av att man är en mossig nörd om man gillar att sitta med böcker, medan sociala medier är något som man bara måste hålla på med för att uppfattas som en normal människa. Och med detta sagt så finns det dessutom ofta ont om tid i vardagen, så var ska man lägga de där extra minuterna som man kanske ibland lyckas få över? Får man vara så självisk att man gröper ur lite tid varje dag och bara gör sådant som man tycker om? Vågar man strunta i grejer som man inte vill göra även om andra tycker att man borde ägna sig åt dem? Kan jag sitta en lördagseftermiddag och läsa en bok och dricka kaffe medan min man suckar över hur mycket jobb han har och säger att det nog är bäst att han sticker över till jobbet några timmar? Och huset samtidigt behöver städas, tvätten plockas ur maskinen, hunden badas och jag borde ringa och prata med mamma? Ibland vet jag inte själv när det dåliga samvetet gnager och de tråkiga uppgifterna tycks föröka sig snabbare än vad jag kan utföra dem.

Men vad vi behöver, menar Oprah och Gretchen, är ändå just att hitta vardagsglädjen. För de flesta dagar här i livet är ju just vardagar och det gäller att fylla på med små saker som lyfter oss och gör livet roligare. Om vi bara ägnar oss åt måsten och borden då blir livet väldigt tråkigt och tungt. Att lyfta sig själv är livsviktigt! Det är ett sätt att förebygga både depression och utmattning. Så man skaffar sig lämpligen ett eget "Happiness Project" och jobbar på det. Det kan vara precis vad som helst, bara det gör oss till gladare människor. Så i mitt fall kan det faktiskt få vara att sitta och läsa en stund varje dag. Och i ditt fall så kanske det är något helt annat. Men tänk efter och unna dig!

Och då är vi inne på det här med att vara snäll mot sig själv. I senaste numret av tidningen Free läser jag om just detta. "Bli din egen bästa vän" säger Agneta Oreheim som bland annat är föreläsare i personlig utveckling. Att vara snälla och vänliga mot oss själva förändrar inte bara oss själva positivt, utan också allt och alla vi möter. Självfördömanden och kritik däremot leder till en ständigt pågående stress inom oss. 

Exakt samma ämne läser jag om i en artikel I Helsingborgs Dagblad där radio- och tv-profilen Farah Abadi uppmärksammas i och med att hon fyller 30. "Det är viktigt att vara snäll mot sig själv" säger Farah, som också berättar att hennes framgångar bland annat beror på att hon helt enkelt bara gör det bästa hon kan och gör bara det som är roligt och som hon vill göra. Det är inte hela världen att alltid lyckas göra bra ifrån sig. Nästa gång blir det bättre! Och man måste vara sin egen bästa kompis. 

Kloka ord. Och om vi återgår till Oprah så påminner hon även om att det man är missnöjd med i sitt liv kan man förändra. Och en förändring sker genom nya vanor. Det här är ju i och för sig inga nyheter, men vi kan behöva påminnas ibland. Man kan testa en ny vana helt enkelt och bara se hur det hela faller ut. Kanske blir det inte så bra som vi trodde, men då har vi i alla fall provat och kan sedan gå vidare och prova något annat. Fortsätter vi bara som vi gör, kommer våra liv förmodligen inte heller att förändras så särskilt mycket. Tycker man att det är stressigt om morgnarna kan man t.ex. prova att stiga upp en kvart tidigare för att skapa mera tid. Vill man börja meditera kan man kanske också prova en lite tidigare uppstigning för att få in den tiden. Har man en stressig period på jobbet och inte hinner träna eller vara utomhus kan man prova att ta en rask kvällspromenad någon gång före läggdags. Oavsett hur trött man är och om det regnar eller snöar, så på med kläderna och ut. Gör det till en vana under några veckor och se hur det faller ut. (Sena kvällspromenader var en livlina för mig för ett antal år sedan när jag hade en fullständigt ohanterlig situation på jobbet. Och det var även under dessa promenader som jag till slut lyckades sortera ut mina tankar tillräckligt för att komma fram till en lösning.) Vill man spara pengar och sluta äta dyra luncher ute på stan, så prova några veckor med att förbereda hälsosamma matlådor att ta med. Vi  förändras och växer när vi provar nytt och vi stagnerar om vi fastnar i liv som vi inte trivs med.

Så här kommer en liten sammanfattning: 

1. Tänk efter vad du tycker känns roligt och skapa dig sedan ett "Happiness Project"
2. Var snäll mot dig själv
3. Prova en ny vana som förbättrar dit liv

Även om nyårslöftena redan har brutits, så går det att börja om från och med nu och få in lite ny kraft och inspiration för att få en behagligare vinter.

Att äga sitt liv

Veckan före jul uppmärksammades det i media att det i de flesta familjer är kvinnan som drar det tyngsta lasset när det gäller julfirandet. Det är hon som planerar julen och ser till att hela julprojektet genomförs efter konstens alla regler. Så även i den här familjen, där det är jag som är både projektledaren och i de flesta fall också utföraren. Och julen och mellandagarna har avlöpt enligt plan med massor med samvaro och besök av nära och kära. Mysigt och trevligt på alla sätt. Men, i ärlighetens namn, också en aning intensivt och stressigt. Minimalt med egen tid. Och den där tiden till att läsa böcker och göra yoga som jag sett fram emot, den har helt enkelt inte funnits. (Än alltså, ska kanske tilläggas. Idag är det den 30/12.)

När jag igår skummade igenom mitt obearbetade informationsflöde hittade jag dock en intressant länk från Vardagspuls till en artikel om Hillevi Wahls nya bok "Äg ditt liv: Så får du mer tid, kraft och gläjde". Hillevi har intervjuat ledare, chefer och coacher och tagit reda på hur man inte bara blir en bra ledare, utan ännu viktigare, hur man leder sig själv. Kanske kan vara något att börja det nya året med? Och annars så ger artikeln i sig en del bra tips, så följ gärna länken nedan. Bland annat tar Hillevi upp vikten av att ha roligt och inte planera in för mycket. Hon berättar om hur hon ibland loggar ut under 48 timmar, alltså stänger av mobil och dator under denna tid och istället ägnar sig åt Real Life, om energigivande promenader i skogen och om att de viktigaste förväntningarna på oss kvinnor egentligen inte är dem som andra har på oss, utan att vi istället bör fråga oss vad vi har för förväntningar på oss själva. Och det är ju en tankeställare, tycker jag. Lever jag just nu efter mina egna eller andras förväntningar? Läs gärna, som sagt:

http://www.vardagspuls.se/inre-halsa/hillevi-wahl-sa-ager-du-ditt-liv/?utm_source=newsletter&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter_52_torsdag_nyhetsbrev


Vill även passa på att önska alla ett Gott Nytt År 2018. Tänk ut något bra nyårslöfte som känns meningsfullt för dig!

Stoppa sötsuget med mullbär

Dämpar sötsuget - smakar lika gott som godis - lågt kaloriinnehåll - och är dessutom nyttigt! Finns det verkligen något sådant? Ja, det gör det. Om du inte redan känner till denna hemlighet, så stavas den "mullbär". 

Detta superbär finns numera att köpa i torkad form inte bara i hälsokostbutiker utan även i välsorterade mataffärer. Det innehåller mer proteiner, vitaminer (C och K), kalcium, järn och antioxidanter än de flesta andra frukter. En del av antioxidanterna är antiinflammatoriska och har i studier visat sig vara bra för bland annat hjärtat.

Bären smakar sött och gott, lite kolaaktigt både i smak och konsistens och innehåller få kalorier (till skillnad från de flesta andra torkade frukter). Och inte nog med detta, utan mullbär har dessutom en bevisad effekt på kroppens sötsug. De innehåller MFE, ett ämne som sänker och stabiliserar blodsockret. Och med ett stabilt blodsocker minskar suget efter godis och snacks. 

Mullbär är speciellt rika på antioxidanten resveratrol, som även har en antikoagulerande effekt, vilket innebär att blodflödet förbättras och risken för blodproppar minskar. 

Själv har jag numera alltid en påse mullbär hemma i skåpet. Som högkonsument av just torkad frukt (som jag gärna äter istället för godis) uppskattar jag det lägre kaloriinnehållet och också att det känns lite lugnare för magen än t.ex. stora mängder av katrinplommon, russin och aprikoser. Nu minskar jag ner där istället och plussar på med mullbär. Mullbär är också gott i yoghurten eller i muffins och bröd.

Så vill du ha hjälp mot sötsug, viktproblem eller dåligt immunförsvar kan det alltså vara en god idé att ge sig ut på mullbärsjakt.


Källa: mullbär.com

Leva med rädslor

Låt bli att oroa dig just nu och tänk att du istället ska oroa dig en viss tidpunkt, låt säga ikväll klockan åtta, och skjut sedan upp alla dina orostankar tills dess. Och när klockan är åtta (eller nio eller något annat) kan du avsätta en stund, ja kanske till och med en hel timme ifall du vill, och bara sitta och oroa dig allt vad du orkar. Men fram tills dess, lägg bara orostankarna på hög så länge. 

Känns det rådet igen? Det låter ju i alla fall kul och praktiskt. Så fungerar det? Ja, kanske. För en del. Jag tror att för många så fungerar det inte alls särskilt bra, för sitter inte de där orostankarna ändå kvar som en obekväm känsla i magen? Fast vi försöker att inte tänka på dem och så tänker vi på dem i alla fall... 

Det går att träna sig på att känna tillit till livet och kunna göra saker fastän man är rädd.

Det finns mycket att oroa sig för i livet och så finns det människor som aldrig oroar sig särskilt mycket. Fast det är rätt normalt att oroa sig. Förmågan att känna oro är något som genom årtusenden varit till vår fördel. Den som oroligt sökte efter faror i sin omgivning, som alltid var lite på sin vakt, den personen ökade sina chanser att överleva. Medan den som tog det lugnt lättare blev ett byte för farliga rovdjur, andra krigiska stammar eller helt enkelt inte fick tag på tillräckligt med mat. Så oron sitter i våra gener, men är i våra modernare tider inte alltid av godo.

Ett sätt att bemöta oro är med mindfulness. Att vara i sin oro helt enkelt. Jag läser om detta i Må Bra, som tipsar oss om att acceptera tillvarons ovisshet och att låta oron bara få finnas utan att utvärdera den. Och vi får även råden att reflektera över det vi oroar oss över och fråga oss själva om oron är rimlig (vilket den ju långt ifrån alltid är) och även att "informationsdetoxa", vilket innebär att helt enkelt avhålla sig från information och nyheter som bara spär på vår oro och gör oss nervösa och nedstämda. Strunta i att vara uppdaterad på allt som händer helt enkelt.

Sagt och gjort! Nej, det är ju inte alltid så enkelt, tyvärr. Men som med det mesta så blir man bättre på sådant man tränar på. Det gäller även mindfulness och att klara av att vara närvarande i nuet. 

Jag har två tankar kring detta. Den första är att man även kan utnyttja mindfulness på ett annat sätt, nämligen att försöka vara helt och hållet närvarande i nuet och i det man gör för ögonblicket utan att bjuda in oron som en del i detta. Håller jag på med att klä julgranen, laga mat eller förhöra läxor, så kan jag försöka hålla mig i just den uppgiften till 100%. Den andra tanken är att om man bjuder in oron och tillåter den att finnas där, då gäller det även att den inte får ta över. Att acceptera sin oro och rädsla är en sak, men att låta den få för mycket utrymme kan i värsta fall leda hela vägen till fullskalig panik. Det gäller att inse att här finns ett val. Oron kan få vara med eftersom den ju ändå finns, men man måste ändå välja att ha lite kontroll över den.

Själv är jag rädd för massor med saker, som lätt skulle kunna få ta över hela min tillvaro. Ett exempel på något som jag ibland kan känna starkt obehag inför är bilkörning och bilåkning. Och för att göra historien lite längre så tror jag detta började när jag var 20-23 år och inom loppet av den tidsperioden var med om tre smärre bilolyckor, där ingen resulterade i några personskador, bara i skador på bilen (obs, det var inte jag som körde!). I samma veva körde även min bror och voltade med sin bil. Bilen demolerades och själv kunde han lätt ha omkommit i denna olycka, men klarade sig mirakulöst med bara en whiplashskada. Någonstans här uppstod min bilångest, som många gånger har känts väldigt fånig. Och den är definitivt ett hinder som inte får ta över, för då blir mitt liv väldigt begränsat.

När vi bodde i Florida i USA kändes det lugnt och tryggt att köra omkring i den lilla småstad där vi bodde. Men ibland blev man förstås tvungen att ge sig ut på de stora och flerfiliga motorvägarna runt Orlando och även ta sig till nya och okända destinationer. Jag försökte undvika detta i den mån jag kunde, vilket ju är ett vanligt sätt att hantera sina rädslor. Men en av de första gångerna när detta inte gick att undvika satt jag där ensam i min bil på en gigantiskt bred, snabb och hårdtrafikerad väg och tillät mig verkligen att "vara" i min rädsla fullt ut. Och mina tankar gick ungefär så här: "Gud vad obehagligt! Vad jag hatar det här! Vilken idiot jag är som är så feg, vad är det för fel på mig egentligen? Men jag är ju så värdelös på att köra bil och på att hitta! Jag kommer aldrig att komma fram och livsfarligt fort kör vi allihopa, jag dör nog här på vägen. Usch vad hjärtat slår snabbt, nu kan jag knappt andas. Tänk om jag kvävs. Eller tänk om jag svimmar här vid ratten! Nu börjar benen och händerna skaka också. Nu kan jag verkligen snart inte andas, det kanske bara svartnar för ögonen och då kör jag in i någon och i den här farten, då blir jag invalid eller dör." Min oro fick alltså florera hej vilt och till slut befann jag mig i ett tillstånd av full panik. 

Det hela slutade med att jag valde att ta mig av motorvägen en stund och med skakande kropp, efter att ha trixat mig runt genom diverse trafikljus och annat, hittade till en parkeringsplats där jag äntligen kunde stanna. Så där satt jag och storgrät en stund. Därefter samlade jag ihop mig tillräckligt för att ändå till slut lyckas ta mig dit jag skulle, jag uträttade mitt ärende och körde så småningom hem, vilket tog sin lilla tid eftersom jag lyckades köra fel tre gånger trots att jag hade en navigator. Men i mitt tillstånd kunde jag helt enkelt inte förstå vad navigatorn sa till mig och väl hemma kände jag mig som om jag hade sprungit ett maraton. Jag var helt slut i kroppen och hade fruktansvärd huvudvärk. 

Det var under den här perioden som jag började gå djupare med yogan och lära mig andas ordentligt och kontrollera min andning. Och därför, när jag efteråt analyserade vad som hänt, så insåg jag att jag ändå hade haft ett val och valet jag hade gjort var att låta ångesten få ta över. Jag hade helt enkelt tänkt mig in i full panik. Så vad händer om man istället tänker på ett annat sätt? Till exempel: "Jag är rädd, men jag kan göra det här ändå. Och nu tar jag lugna och djupa andetag så klarar jag det. Jag kanske inte gör det perfekt, men jag kan göra det och det är okej att jag är lite rädd under tiden." Detta har visat sig fungera väldigt mycket bättre för min del och det fungerar även i andra situationer och med andra typer av rädslor. 

Att leva utan att vara rädd är inget alternativ för de flesta av oss. Men när man känner att man kan ta kontroll över sin andning (och det kan man öva på!), så blir det också lättare att ta kontroll över sin rädsla. Det blir också lättare att tänka lugnande tankar. Och då kan oron få komma in. För här kan man tänka att jag är rädd, men det är okej ändå. Och då bygger man upp en trygghet i att man har verktyg att klara av obehagliga situationer och känslor. Livet blir självklart inte perfekt för det, men det blir lite lättare. 

Sedan handlar det även om att kunna känna tillit. Livet är så stort och komplext och det finns hur mycket som helst som kan gå fel. Och ibland så gör det det, men för det mesta så gör det det inte. Det här är också något som det går att träna sig på, att våga släppa kontrollen och förlita sig på att det för det mesta ändå ordnar sig. För det går helt enkelt inte att kontrollera allt som möjligen skulle kunna hända. Vi kan ha katastrofplaner, men inte för precis allting. Tillit handlar om att träna sig på att tänka att de gånger när det inte går som planerat, när något obehagligt faktiskt händer, då kommer vi att få resurser på något sätt för att hantera situationen. Tillit handlar även om att våga göra en och annan sak som vi är lite rädda för, trots att det känns obehagligt. Vissa saker skrämmer oss och vi har ingen lust att göra dem. Andra saker skrämmer oss, men vi önskar ändå att vi vågade... Så ta ett djupt andetag och tänk att du kan, fastän du är rädd. Allting behöver inte vara perfekt. Bara att  våga lite grand kan kännas som en stor seger. 

Mikropaus en stressig arbetsdag

Börjar du känna av julstressen? En yogaställning som snabbt ger både vila och ny energi är denna framåtfällning, som görs direkt från stolen du sitter på. (Har man för strama kläder på sig kan man fälla halvvägs, luta sig mot knäna och låta huvudet få hänga nedåt.) Sitt så här och ta ett par lugna och djupa andetag. Framåtfällningar lugnar centrala nervsystemet och skapar en känsla av trygghet. Samtidigt ger en sådan här position, med huvudet lägre än hjärtat, också energi. En effektiv mikropaus helt enkelt. 

Att välja och välja bort

I am learning to love the sound of my feet walking away from things not meant for me. - A.G.

Jag vet inte ens vem A.G. är, men tycker om citatet som jag hittade på Instagram. Jag gissar att man i och för sig kan tolka det på olika sätt, men för mig handlar det om våra val och att man inte kan göra allting. Visst, många får höra under uppväxten att de kan bli allt de vill, att allting är möjligt. Det är positivt och uppmuntrande, men ändå inte helt sant. För det finns ju saker som vi helt enkelt inte har talang för och hur mycket vi än tränar (för bättre kan man ju trots allt alltid bli) så når vi aldrig särskilt långt inom just det området. Och det finns saker som känns fel därför att de inte passar för vår personlighet och som vi kanske inte ens är tillräckligt intresserade av. Det finns med andra ord saker som passar oss bättre eller sämre.

Sedan har vi även andras förväntningar på oss. Och dessa stämmer inte alltid med vad vi själva vill och känner är rätt. Då är det skönt att tänka att "vissa saker är helt enkelt inte menade för mig". Det kan även vara skönt att få förklara detta, att jag måste få gå min väg och göra det som jag tycker känns rätt. Och det är inte heller min uppgift här på jorden att vara alla till lags och tillfredsställa alla andras behov. Jag gör det jag kan inom ramarna för vad som stämmer med min egen uppfattning. Vi känner oss själva bäst. Det är därför coachning handlar om att ställa frågor och få den coachade personen att själv fundera ut sina sanningar och sina lösningar. Men det kan vara lätt att glömma när omgivningen trycker på med sina idéer om vad vi borde göra och hur vi borde vara. 

Om man har potential att bli världens finaste och bästa citron så är det oftast bättre att satsa på det istället för att lägga tid och energi på att försöka utveckla sig till ett äpple, som man kanske ändå aldrig riktigt kommer att trivas med att vara.

En annan aspekt är även tiden och att vi helt enkelt inte hinner allting även om vi skulle vilja. Det kan kännas som om vi inte bara uppmuntras till, utan nästan som om det krävs av oss, att vi ska ha och göra allt. Vara den som satsar på jobbet och ständigt förkovrar sig, samtidigt är den perfekta mamman/pappan, den kärleksfulla och stödjande partnern och som ändå hinner träna, vara vacker och ha ett stort umgänge. Men saker tar tid. Och det är därför prioritering blir avgörande. Vad är viktigast? Satsa på det och strunta i det andra.

Nej, det är bra som sagt att lära sig tycka om ljudet av de egna fotstegen när de vandrar iväg bort från sådant som känns fel, skavigt och inte menat för oss. För längst inne vet vi alla vad som är vår sanning och hur vi borde organisera våra liv för att må så bra som möjligt, vad det är som bör väljas bort och vad vi bör hålla fast vid. Utan dåligt samvete!

Yoga för morgontrötta

Det är bra att börja dagen med yoga. Men är man morgontrött är det inte alltid det enklaste. Det är lätt att alla goda föresatser försvinner där mellan de gosiga lakanen. Så mycket skönare att ligga kvar i sängen en stund till. Det där med yogan kan ju vänta till imorgon. Jag hittade dock ett roligt tips på hur man minimerar hindren för morgonyogan:

Rulla ut mattan bredvid sängen redan kvällen före. Ta ett papper och skriv ner fem enkla yogapositioner eller övningar och lägg papperet på mattan. När du vaknar på morgonen är det bara att rulla ner från sängen till mattan och göra det som står på papperet. I pyjamas givetvis. Och därmed får man en bra start på dagen och känner sig nöjd med sig själv.

Förberett för pyjamasyoga

Det finns annars även en del yogaprogram som kan göras i sängen. Men delar man säng med någon som kanske samtidigt vill sova, kan jag intyga att den personen inte nödvändigtvis tycker detta är en jättebra idé. Chansen att yoga på golvet nedanför sängen accepteras är nog större. Yogamatta på golvet ger dessutom ett stadigare underlag. 

Faktiskt  har jag ägnat mig åt något liknande detta ibland när vi har varit på semester och delat hotellrum hela familjen, framför allt när vi varit på roadtrips i USA. Då åker man runt hela dagen och man tittar på saker och är ute och i farten. Och på kvällen går man på restaurang och kommer hem rätt så sent och ofta väldigt mätt. Så för att få någon yoga gjord har jag gjort precis så, lagt ut min matta redan kvällen innan. Framför allt är det bra med denna framförhållning på hotellrum där det inte finns så mycket utrymme för en yogamatta. Då är platsen redan förberedd när man sedan väl vaknar. Jag brukar då glänta lite på gardinen och släppa in en springa ljus så att jag åtminstone ser vad jag gör, även om det inte är tillräckligt för att väcka övriga i familjen. Och sedan gör jag min yoga där i halvmörkret en stund, i pyjamas, och när jag därefter går in i duschen börjar de andra vakna till liv. Det behöver inte vara mera komplicerat än så. En bra start på semesterdagen och yogan hinns med utan problem. 

Källa: www.doyouyoga.com

#metoo

Detta har helt klart varit veckans hetaste ämne. Och så viktigt! Så jag hoppas verkligen att debatten fortsätter. 

#metoo är förstås både bra och dåligt. Bra för att vi äntligen talar om det och berättar våra historier om hur det känns att bli utsatt. Lite grand känns det också bra att få veta att man inte är ensam om det. Naturligtvis har jag förstått att det inte bara är jag som varit drabbad, men jag har ändå någonstans känt det som att vi kanske ändå är en speciell sort, vi som råkar ut för männen och deras behov att trakassera och trycka ner, vilket ju egentligen är vad det handlar om. Att vi skulle vara mera sårbara på något sätt. Att om jag bara hade varit lite längre, lite grövre, lite mera kaxig och med mera pondus, då hade jag fått vara ifred. Men så verkar det ju inte vara. Och det är det som samtidigt är det dåliga, att alla tycks drabbas. Alla verkar på något sätt ha varit med om någonting och ingen verkar slippa undan. Inte ens Margot Wallström. På EU-möte. Och den folkkäre Martin Timell seglar upp som en storskurk. Och Fredrik Virtanen. Ja, det var förstås inte någon av dem som antastade Margot, utan de har utövat sin manliga makt på annat håll. Och dessutom är de bara två av alla kända och okända skurkar i sammanhanget. 

Så bara ett litet axplock ur mitt eget arkiv:
Jag går på gymnasiet och sitter på bussen till Silverdalen i Älmhult, dit vi som bor i de småländska skogarna brukar åka om helgerna sommartid för att roa oss. Jag och min kompis sitter ganska långt bak i bussen och bakom oss sitter ett gäng onyktra killar. En av dem börjar högt diskutera hur han tänker sig att jag ser ut utan kläder och hur jag borde hanteras när man väl får av mig kläderna, ivrigt påhejad av kompisarna. Jag försöker till en börja protestera, men tystnar ganska snart när jag märker att detta bara sporrar honom vidare. Ingen annan säger något heller. Ingen verkar sugen på att ta en diskussion med ett gäng högljudda och fulla killar helt enkelt, så de får hållas resan ut och jag försöker sedan hålla mig ur vägen för dem under kvällen. Men jag känner mig ledsen och oskyldigt påhoppad.

Något år senare bor jag i Paris. Jag pluggar franska och jobbar som au pair. Och jag är ständigt antastad. Överallt. Att vara blond och blåögd fungerar helt enkelt väldigt dåligt. Män som skriker efter mig, som klappar mig på rumpan när jag går förbi och som kladdar på mig i trängseln i tunnelbanan, så fort det finns en chans. Vid ett tillfälle får jag hela gylfen uppknäppt och känner en hand som trevar sig in i mina trosor. Så fort tåget stannar tränger jag mig ut och väl på perrongen kan jag bara konstatera att det inte bara var som jag inbillade mig. Värst är den gången, en sen kväll, när jag byter tunnelbanelinje och i en korridor blir påhoppad bakifrån och upptryckt mot väggen av en man som sliter upp min kjol och klämmer sig mot mig. Och det är en lång kjol som jag har på mig och en lång jacka, så det är inte som om mina kläder är särskilt provocerande. Det finns folk i närheten, men ingen reagerar, vilket nästan är det otäckaste av allt, att alla bara väljer att titta bort och skynda vidare. Till slut stannar emellertid två män och ställer sig och stirrar och skrattar lite, så förmodligen är detta bara lite intressant underhållning för dem. Men då upphör i alla fall attacken och mannen ifråga avlägsnar sig. Så vilka är då alla dessa män som gör min tillvaro i Paris så svår? Tyvärr mestadels araber, nordafrikaner. Jag önskar att det inte vore så, men när jag efter ett år lämnar Paris är det med en stark känsla av avsky för män med arabiskt ursprung. Och tyvärr är det också så att denna känsla har hållit i sig genom livet. Jag kan tycka illa om mig själv för att jag inte älskar alla människor. För jag vill ju inte vara en icke politiskt korrekt person. Jag vill ju egentligen tycka om och acceptera alla, också arabiska män. Så jag har till slut kommit fram till följande: jag erkänner allas lika värde, men jag behöver ändå inte älska alla. För det har tyvärr varit alldeles för många arabiska händer som mot min vilja har kladdat på min kropp i offentliga miljöer. Och det är en sorg för mig både å deras och mina vägnar.

Ett år senare är jag i London och arbetar som au pair och blir antastad av mannen i familjen. Han driver en affär och börjar inte arbeta förrän 11 på förmiddagarna, så jag är ensam med honom i huset under några timmar varje vardag. Jag ber honom förstås att sluta och jag klär mig i så säckiga och fula kläder som möjligt, går osminkad och med håret hårt åtdraget i en svans för att se så oattraktiv ut som det bara går, men det hjälper inte. Visst, jag funderar på att prata om saken med hans fru, men känner mig rädd för att hon inte ska tro mig, att hon ska tro att det är mitt fel. För egentligen så har ju ingeting direkt hänt och ord kommer förmodligen att stå mot ord. "Din man hänger efter mig om dagarna när jag städar och går och klappar mig på rumpan och pussar mig på kinden." Det räcker med att han skrattar och säger att jag har missförstått allting. Framför allt som han ofta brukar påpeka för mig att jag är så överkänslig och lättstött. Så jag berättar inte för någon, utan jag flyttar istället. 

I London slipper jag bli ständigt förföljd och antastad av arabiska män, vilket är skönt. Mitt utseende smälter mera in. Däremot finns det män av lite olika nationaliteter som skriker efter en på gatan, men det får man leva med när man är kvinna. Men det är ändå i London som det absolut värsta händer, för det är där jag blir utsatt för ett våldtäktsförsök. Och det är en helt vanlig engelsk kille som är förövaren. Jag har varit ute med mina kompisar i centrum och är på väg hem med en nattbuss. Han är med på bussen, går av när han ser mig gå av, förföljer mig och slår ner mig precis i utkanten av en liten park. Det är första gången som jag verkligen på fullt allvar inser hur fysiskt svag och i underläge jag är som kvinna. Men jag klarar mig ändå genom att slåss och skrika och därmed till slut påkalla uppmärksamheten från några hus som ligger längre bort. Polis tillkallas, men då har gärningsmannen redan flytt därifrån för länge sedan. Därefter åker jag aldrig mera nattbuss i London. Och jag går inte ut lika ofta heller och rör mig absolut inte ute på egen hand.

Denna händelse har sedan påverkat hela mitt liv. Jag vet inte hur många gånger under åren som följde som jag har valt att stanna hemma istället för att gå ut, helt enkelt av rädsla för hur jag ska kunna ta mig hem på ett säkert sätt. Taxi har inte känts som ett tryggt alternativ eftersom taxi-chaufförer ofta är män och jag litar inte på män som jag inte känner. Och om jag har varit ute har jag ofta inte kunnat ha roligt eftersom jag hela kvällen oroat mig för hemresan och ofta har jag sett till att gå hem tidigt. Jag känner fortfarande rädsla ibland när jag befinner mig på ödsliga platser och ännu mera om det dyker upp en eller flera personer av manligt kön. Jag kan känna den rädslan när jag lämnar yogalokalen om höst- och vinterkvällar för att gå till min bil, trots att klockan bara är åtta. Och ändå blev jag alltså inte våldtagen. Jag kan bara tänka mig känslan av skräck och förnedring hos den som blir det.

Men här i Sverige har jag ändå inte råkat ut för lika mycket, vilket kanske i och för sig har berott på att jag efter mina äventyr i London blivit mera försiktig. Om vi bortser från att jag blivit slagen av en pojkvän, så handlar det mest om kommentarer och skämt, sådant som varit lättare att skaka av sig. Så förmodligen är jag väl inte mera drabbad av manligt våld och trakasserier än någon annan? Utan det är så här som det är och jag är bara en helt vanlig kvinna i högen. Inte alla män är svin, men det är ändå förvånande många som inte har förstått det här med jämställdhet. Man kan bara förundras.

Jag önskar så att jag kunde avsluta med några förnuftiga råd här. "Så här och så här gör vi." Men man fixar inte sexuellt förtryck genom att träna yoga, meditera, sova och dricka gröna teer. Tyvärr. Så jag hoppas vi fortsätter att berätta våra historier. Jag hoppas att vi fortsätter hashtagga #metoo, men mest av allt hoppas jag att vi börjar våga anmäla och rapportera, både det som händer innanför och utanför hemmets väggar.

Mellanmål för yogan

Man bör helst inte äta en stor måltid timmarna innan man gör yoga. Det blir inte så bra om kroppen lägger för mycket energi på matsmältning just då och det är heller inte optimalt med en full magsäck när man ska göra de olika positionerna. Man vill ha en lätt kropp. Sedan fungerar vi så klart alla olika och jag för min del måste ändå äta något litet för att få energi och orka med. Fyra av veckans kvällar håller jag dessutom ett eller flera yogapass på bästa middagstid, så middagen faller bort helt och hållet för min del under dessa dagar. Jag äter inte innan och när jag sedan väl kommer hem så känns det för sent för en middag och jag brukar inte ens vara särskilt sugen på mat. Smörgåsar äter jag inte heller i någon större utsträckning eftersom jag försöker undvika vete. Men jag kan ju inte heller leva på luft. Så vad gör man? 

Rejäla mellanmål är vad jag lever på under veckorna och så försöker jag äta en ordentlig lunch (de dagar jag inte håller lunchpass). Krämig grekisk yoghurt är ofta min räddare i nöden och finns därför alltid i stora kvantiteter i mitt kylskåp. Oftast äter jag det med honung och nötter, ibland med ekologisk sylt. Annan basföda för min del är bananer och hårdkokta ägg, som jag alltid ser till att ha redo. För det gäller ju dels att välja mat som ger energi, men också som håller magen lugn. 

På sista tiden har jag även fått upp ögonen för chiapudding. Detta har ju varit en trend i många år nu, men jag har alltså först nyligen börjat experimentera med detta. För det finns ju en del olika recept, så det är bara att testa sig fram. Och alla är så enkla. Det senaste jag testade var 400 ml (en burk) kokosmjölk tillsammans med 3 msk chiafrön och 1-2 tsk honung. Bara att röra ihop och ställa i kylen. Puddingarna håller sig i flera dagar och blir godast ihop med någon typ av friska eller syrliga bär eller frukter. På bilden har jag använt blåbär och mango.

Det räcker alltså till två (obs stora!) portioner. Vill man inte bli proppmätt kan man gott dela upp i fyra småglas istället. Chia är bland annat rikt på Omega-3, fibrer, protein och kalcium och brukar räknas som ett "superfrö".

En annan av mina favoriter, framför allt när man kommer hem från yogan och känner sig för trött för någonting annat, är smoothies. Gott, enkelt och ändå lagom mättande. Jag äger en jätteblender och tycker det är praktiskt att göra i ordning i förväg och ha redo i kylen. Detta är även bra mellanmål för övriga i familjen och ett smart sätt att få i sina barn grönsaker som de inte vill äta annars, som till exempel spenat och grönkål. Favoriten i höst har varit spenat i kombinationer med äpplen och mango. De smakerna gifter sig fint ihop. Därefter lägger man även i 1-2 bananer (beroende på storlek) och om man vill ha ytterligare lite sötma 0,5 dl fruktyoghurt och så tillsätter man vatten efter behov så smoothien får en lagom konsistens. Den ska ju helst kunna drickas med sugrör...

Vad det hela egentligen mest handlar om är alltså att vara förberedd. Att ha bra alternativ lättillgängliga, så man inte kommer hem med lågt blodsocker och dyker rakt ner i första bästa kakburk. Och jag kompenserar alltid min brist på lagad mat under veckokvällarna med goda middagar på helgerna istället.