Hur bra bör en svensk må?

Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Den frågan ställer läkaren och författaren Nisse Simonsson i sin bok med samma titel. Men gör vi det då? Mår så dåligt alltså? Och jämfört med vem? Jämfört med de somalier som flyr svälten i sitt eget land, vandrar utmärglade i flera veckor och anländer till överfulla flyktingläger i Etiopien och Kenya. Mår vi så dåligt jämfört med dem? Eller är det bara så att eftersom vi har det materiellt väl ställt här i landet, de allra flesta av oss har varma bostäder, tillräckligt med mat och tillgång till sjukvård, därför borde vi alla med ett gapskratt hoppa ur sängen varje morgon och sedan glatt dansa oss igenom dagen? Och det faktum att vi ofta inte gör det, utan att vi istället bekymrar oss för jobb och ekonomi och miljöförstöring, och faktiskt inte alltid, hela tiden är glada utan ibland dessutom rätt så trötta, innebär det att vi mår sämre än vi borde? Och exakt hur bra borde vi må?

I en undersökning som gjordes bland svenska, engelska och spanska barn, visade det sig att de svenska och spanska barnen var lyckligare än de engelska. Samhällsstrukturen gör att vi svenskar har mera tid för våra barn än de engelska föräldrarna har. Plus att märkesvaror inte har fullt lika stor betydelse för de svenska barnen. Samtidigt har ”barnfattigdom” blivit ett nytt modeord inom svensk politik. Och många barn lider av att föräldrarna separerat, av trassliga familjeförhållanden och taskiga kompisar i skolan. Men jämfört med de somaliska, svältande barnen? Kan vi verkligen prata om barnfattigdom här i Sverige? Och exakt hur bra borde svenska barn må?

Hur som helst lider mellan 20 och 40 procent av Sveriges befolkning av någon typ av psykiska besvär. Det är ganska många! När vardagen inte längre handlar om att inte svälta ihjäl, handlar den om andra saker. Då höjs ribban kan man säga för att vi ska må bra. Då ska vi förverkliga oss, ha välbetalda jobb som vi dessutom helst älskar, ha goda relationer och fräscha, nyrenoverade bostäder, intressanta hobbies och tid över att träna och hålla oss i trim, samt åka på spännande semesterresor. Plus en del annat. Kan det vara så att det helt enkelt blir för komplicerat att leva? Att det blir för mycket?

I helgen såg jag ett program om människor i urskogens djungler. En av stammarna levde halvnakna och byggde sina hus högt upp i träden. De blev filmade under arbetet med att bygga ett gemensamt hus i en av de allra högsta trädtopparna, cirka tio våningar upp om man jämför med ett vanligt flervåningshus. För att ta sig upp dit använde de flätade stegar, som de med en otrolig vighet klättrade upp och ner för. Med hundar och småbarn under armen! Stammen satt sedan glatt småpratande däruppe och lät lugnt barnen vandra omkring längs med kanterna (som varken hade dörrar eller fönster) och klättra ut i träden utanför. Ingen som hade svindel eller visade någon som helst rädsla för att någon skulle kunna tänkas ramla ner. Och som kontrast hade vi filmteamet, dinglandes i selar och tjocka lager linor och som ÄNDÅ hade problem med SIN klättring… Som en filmare uttryckte det: ”De här människorna lever så fria och verkar så lyckliga. Trots all vår säkerhet och trygghet hemma, så tror jag nästan att jag hellre skulle vilja leva här och bekymmerslöst klättra omkring i träden och ha den här gemenskapen som stammen har.”

Nisse Simonsson är inne på samma spår: ”Kan det vara så att årmiljonerna på savannen med kampen för mat, skydd och överlevnad, men även med gemenskapen och sammanhållningen, blev en del av vårt genetiska arv? Idag, när de flesta inte behöver kämpa riktigt hårt för något av detta, uppstår ett slags tomhet.”

Simonsson uppmärksammar oss även på att det är fullständigt accepterat och nästan förväntat att må dåligt. Vi är helt enkelt ett klagande land, där olycka är helt rumsrent och det är fullt normalt att vara olycklig och utbränd. ”Den moderna människan har på något sätt tappat förmågan att finna värden i sådant som inte har en prislapp. Konsten ligger i att finna lycka i det lilla, i sådant som händer i vardagen.”

Så kanske är det detta som urskogsmänniskorna klarar av och som ”vi som har det så bra” inte längre bemästrar? Och som vi faktiskt inte heller uppmuntras så särskilt till. Istället blir vi redan tidigt indrillade i allt som vi måste lära oss och göra och hänga med i för att duga. Att bara vara, sitta och filosofera under äppelträdet, är oftast ingenting som lyfts fram som positivt vare sig i skolan eller i familjen. Att INTE vara så produktiv hela tiden. Att vara lite lat. Att vara nöjd. Och att i detta så föds det ny energi och lust att ta itu med saker, bygga hus i trädtopparna till exempel!


Källor: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? – Nisse Simonsson, Dagens Industri, City, Människans Planet

Naturens kraft

Ta en stressad person och släpp ner henne någonstans ute i naturen, på en äng eller kanske i en skog, någonstans där man inte kan höra trafikbrus, utan bara lövens prassel och fågelsång är de enda ljud som hörs. Vad händer? Efter några minuter sjunker stresshormonerna i blodet och den här personen börjar andas lugnare, känna sig mera avslappnad.

Vad är skillnaden mellan att promenera en skogsslinga jämfört med att promenera på en asfalterad cykelväg bland höghus och med en motorväg strax bredvid? Jo, naturen (blommor, träd, grönska) har en intensivt läkande effekt och det har inte höghusen och bilarna. Vid akut stress, försök att prioritera skogen, eller parken eller i brist på bättre åtminstone en trädgård. En trädgård med mycket grönska kan ha en starkt positiv effekt för vårt välmående och trädgårdsarbete används idag i terapeutiskt syfte för deprimerade personer.

Jag läste om läkaren och doktoranden Matilda Annerstedt, som forskar på just de här frågorna, och som tycker att vi bör satsa mera på förebyggande hälsovård genom att förbättra den ”gröna infrastrukturen” och möjliggöra fysisk aktivitet i parker och grönområden. Vi vet till exempel redan att grönområden har en positiv effekt både mot övervikt och depression, två av de stora folkhälsoproblemen, och hjälper oss att bli friska fortare.

Grönskans lugnande effekt har visat sig fungera också i virtuella laboratorier, där man kunnat mäta den ökade aktiviteten i kroppens vilo-nervsystem. Jag kan bara instämma i detta efter erfarenhet av att göra yoga i olika typer av yogasalar. En yogasal med vackra naturplanscher på väggarna har till exempel en starkt lugnande effekt bara genom att imitera växtlighet. Levande ljus och mjuka färger hjälper också till för en bättre upplevelse än när man gör yoga i trista gymnastiksalar med hård lysrörsbelysning (vilket naturligtvis ändå är så mycket bättre än ingen yoga alls!). Allra bästa natur-yoga-upplevelserna har varit salarna i Florida, där det funnits stora fönster och glasdörrar, som vi öppnat upp ut mot grönskan utanför; höga urskogsträd, intensivt fågelkvitter, grodor som kväker, syrsor som spelar och en och annan färgstark fjäril eller fågel som sätter sig i buskarna precis utanför. Underbart vilsamt! Där behövs ingen musik för att förstärka upplevelsen. Yoga utomhus kan också vara helt underbart! Precis som att jogga i skogen eller parken ger en annan upplevelse än att springa på ett löpband inne på ett gym.

Så veckans tips: Är du en sådan som alltid tränar inomhus och i övrigt rör dig mest bland gator och i trafik; testa naturen som omväxling!

Källa: Helsingborgs Dagblad

Ja, det är bra med kaffe!

Den här veckan har jag läst att kaffe är bra mot depression enligt forskning som gjorts vid Harvard, USA. Två till tre kaffekoppar om dagen är det som gäller för att få en 15-procentig minskning av risken att drabbas av depressiva problem. Fast helt säkert är detta inte, utan slutsatsen blir att studien ”antyder” att det kan finnas en sådan skyddande effekt. Samband av den här typen kan nämligen också se helt annorlunda ut än vad man tror. Till exempel skulle det ju kunna vara så att kvinnor som INTE blir deprimerade har en större tendens till att dricka kaffe. De kanske helt enkelt är bättre på att ta en paus, eller bara bättre på att unna sig saker därför att de inte ÄR deprimerade. Hur som helst, annan forskning har visat på att kaffe även har andra positiva effekter, bland annat för minnet och koncentrationen, plus att det ökar fettförbränningen. Saken är alltså klar; kaffe ÄR bra!

Jag läste i en frågespalt (amerikanske kändisdoktorn Mehmet Oz igen), där någon skrev ”Hjälp! Hur ska jag göra för att kunna sluta dricka kaffe?!!. Jag har verkligen försökt, men varje dag blir jag alldeles för sugen framåt eftermiddagen och så förstör jag alltihop genom att ta en kopp i alla fall!” Dr. Oz svar blev ”Varför sluta? Kaffe har många positiva effekter och såvida du inte tillhör det fåtal som får problem med hjärtklappning och skakningar, finns det absolut ingen anledning att låta bli, tvärtom. Kaffet stabiliserar blodtrycket, ökar koncentrationen och får oss att må bra. So keep drinking!”

Men, som med allting annat, lagom är förstås bäst. Det låter tråkigt, men faktum är att överdrivet konsumerande av i stort sett vad som helst inte är bra för oss. Vanligt sunt förnuft alltså! Tio koppar kaffe om dagen kan få de flesta att drabbas av sömnproblem och skakiga händer. Det engelska tv-programmet ”Supersize Versus Superskinny” visar ofta pinnsmala människor som nästan inte äter någonting alls eftersom de säger sig sakna aptit. De blir helt enkelt aldrig hungriga! Gräver man lite i detta finner man oftast en enorm konsumtion av antingen kaffe, te eller coca cola. Dessa drycker fyller upp magen och hämmar hungerkänslorna. När personerna ifråga sedan får ordning på sitt extrema koffeinberoende och kommer ner i normalkonsumtion blir de hungriga igen precis som alla andra.

Inte ens äpplen, som är så nyttiga, är bra i för stor mängd. Förra veckan kunde vi läsa i tidningen att äpplen har en skyddande effekt mot stroke. Jättebra! Äpplen innehåller massor med nyttiga fytonutrienter som samverkar och ger även visst skydd mot cancer, astma och åldersdiabetes. Så länge vi äter i lagom dos, vill säga. Men vem som helst som äter för många får problem med magen istället.

Eller ta fysisk träning, som ju är oerhört viktigt för vår hälsa, men som också leder till skador och problem om det blir extremt. Det är skillnad på att springa en mil tre dagar i veckan och på att springa tre mil om dagen, för de flesta av oss har inte kroppar som klarar av detta. Samma med den goda sömnen; för mycket sömn gör oss inte piggare och mera alerta, utan tvärtom, dåsiga, slöa och inaktiva.

Summan av kardemumman: Ät lite av varje, syssla med lite av varje och drick ditt kaffe utan skuldkänslor, och njut av livet!


Källor: Helsingborgs Dagblad, Dr. Mehmet Oz - Success Magazine, Supersize Versus Superskinny, Supermat – Helena Nyblom.

No bad news thank you!

Förra veckan läste jag att minst 500 människor dör årligen i lungcancer till följd av radon som vi har i våra hus utan att ens veta om det. Och om hur giftiga dammtussarna är under våra sängar. Samt att hårfärg kan ge oss allvarliga allergier och framkalla cancer. Bland annat.

Den här veckan läste jag om 500 kg satellitskrot som eventuellt skulle falla ner i huvudet på oss, att svininfluensan är på väg tillbaka till Sverige, att man blir bestulen på lasarettet, att koldioxidutsläppen nu slår alla rekord och att våra identiteter kan bli kapade lätt som bara den. Bara ett litet axplock, även detta.

Och så är det alla dagars och alla veckors ständiga rubriker om börsoron, eurokrisen, lågkonjunkturen som är på väg, samt om krigen och oroligheterna som fortsätter i Afghanistan, Libyen, Jemen och Syrien och människorna som fortsätter svälta ihjäl på Afrikas Horn.

Fint! Medierna matar på, så att vi riktigt ska förstå igen och igen att det helt enkelt är livsfarligt att leva. När jag går hemifrån på morgonen kan jag i och för sig känna mig nöjd med att ha koll på läget eftersom jag just satt mig in i all världens ondska och fått veta vad jag främst bör oroa mig för just den här dagen. Samtidigt har jag också den mycket tunga känslan av att faktiskt ändå inte ha någon kontroll alls. För vad ska just jag göra just idag åt det där skrotet som kanske ska ramla ner från himlen, åt Kinas luftföroreningar, åt Obamas problem, kriget i Afghanistan? Ja, jag vet, jag kan sluta färga håret, städa bort alla giftiga dammråttor, kontrollera och sanera radonet och skänka pengar till de svältande, så visst FINNS det saker att åtgärda. Och det är ju skönt, trots allt. Men är det bra att oroa sig för allting? Jämt!

Jag känner att det börjar bli dags för en vecka utan media igen. Jag kör en sådan vecka någon gång om året. Ingen tv och inga tidningar och inget onödigt surfande på webben. Gissa vad som händer? Jag får en väldig massa tid! Och jag känner mig väldigt avslappnad. Det är otroligt så mycket tid jag lägger på främst tidningar och Internetsurf, nästan pinsamt faktiskt.

Dock, den här gången tänker jag ha ett annorlunda upplägg. Jag hoppar bara över allt det negativa under en vecka och ser vad som händer. Om jag bara läser tidningens kulturdel, som brukar vara mera positiv, och om jag bara ser mysiga, roliga program på tv, vad händer då? Jag gissar att 1. Jag kommer att känna mig gladare. 2. Jag kommer ändå att få en hel del tid extra jämfört med en vanlig vecka. 3. Jorden kommer att fortsätta att snurra runt och livet att gå vidare. Så vi får väl se om jag får rätt!

Jag säger inte nödvändigtvis att nu tycker jag att alla ska göra precis som jag. Däremot säger jag att information som vi blir matade med påverkar våra tankar. Och våra tankar påverkar hur vi mår. Så känns det dystert och tungt, unna dig en vecka utan negativa nyheter. Och behöver du tid, överväg en vecka utan tidningar, tv och datorer (förutom vad som är absolut nödvändigt). Man KAN leva en vecka utan Twitter och Facebook även om det är svårt att tro.

PS Satellitskrotet trillade ner i Kanada.

Svårt att sova på grund av stress?

På väg ut från mataffären såg jag häromdagen tidningen Citys rubrik om att nordvästra Skånes kvinnor ligger sömnlösa om nätterna på grund av stress. Ja, det är ju tyvärr så att det som gör att vi inte sover oftast handlar om antingen fysisk smärta av något slag, eller om tankar vi har och dessa tankar handlar oftast om oro, ångest eller stress över någonting i våra liv. Här kommer några idéer från Dr. Mehmet Oz, amerikansk kändisdoktor:

Under sömnen återhämtar kroppen sig och vi producerar tillväxthormon, som är nödvändigt för att vi ska ha energi. Tillräckligt med sömn gör att vi håller oss friskare, håller normalvikten, eftersom vår aptit regleras, och risken för virusinfektioner samt hjärt- och kärlsjukdomar minskar. Därför är det viktigt att inte låta stressen ta över, utan att PRIORITERA sömnen.

Ha det svalt i sovrummet. Använd sängen till att sova i, inte för att äta, läsa e-mail, se på tv eller, värst av allt, jobba. Låt bli choklad och kaffe på kvällen, eftersom detta är stimulerande och hjälper till att hålla hjärnan vaken och alert. Varva ner i god tid. Rör dig långsammare, dämpa belysningen, sätt dig kanske i en fåtölj och läs en (gärna tråkig!) bok en stund. Det går inte att rusa sig igenom hela dagen och kvällen och sedan kasta sig ner i sängen och tro att man ska somna bums. Om du fortfarande inte sover efter 20 minuter, stig upp en stund och ägna dig åt något rogivande som att läsa bok (ta den där tråkiga igen) eller lugn yoga.

Ytterligare tips från mig: Spänn och slappna av en kroppsdel i taget. Ofta har vi spänningar i kroppen som sitter kvar efter dagens aktiviteter och gör det svårt att koppla av. Koncentrera dig på att ta långsamma, djupa andetag. Zzzzz….

Avslutningsvis Dr. Oz snabbtips mot stress: Drick en kopp svart te, som innehåller flavonoider som är naturligt avslappnande (forskning visar dessutom att en kopp med någonting varmt har en psykologisk lugnande effekt – min anm.), ät några pistaschnötter och sitt i fem minuter och massera pannan och området bakom öronen.

Duktig flicka

Jag sopar varje dag. Köksgolv, hall och trappa. Det tar 15 minuter. Köket är stort och fungerar även som allrum, det är därför det tar tid. Så sammanlagt en timme och 45 minuter per vecka lägger jag på att sopa. HUR kan det samlas så mycket skit på golven under bara ett dygn? Men, det är mitt eget, privata, lilla problem. Sopandet är nämligen ett arbete som ingen ber mig att göra, som ingen uppskattar, ja faktum är att ingen över huvud taget ens märker att jag gör det! Jag kan stå och sopa med övriga familjemedlemmar runt omkring mig och de ser inte vad jag håller på med, utan klampar rakt igenom högen jag precis sopat ihop och som strax ska samlas upp på skyffeln. Och när jag hojtar till ”Men gå inte rakt i det jag sopar!!!”, då är det DE som blir arga och tycker jag är otrevlig och tjatig. För hur ska de kunna veta att det ligger en stor hög med hundhår, damm, smulor, grus, gräs och annat skräp där mitt på golvet? (Förutom att den syns ganska väl då och att jag i och för sig står med kvast och skyffel alldeles bredvid och jobbar…). ”De” är samtliga av manligt kön. Kan det möjligen ha något med saken att göra?

När jag inte är hemma någon morgon och följaktligen inte kan utföra detta jobb (vilket händer ytterst sällan), så sopas det alltså INTE. För det behövs ju inte. När jag sedan kommer hem och vadar fram i damm och hundhår, som fastnar i strumporna och grus som knastrar under fötterna, så är det just bara mitt eget lilla problem, eftersom ingen annan ens märker det. ”De” skulle, om jag inte fanns, gladeligt vada runt i skräp, köksbordet skulle svämma över av post, reklamutskick och tidningar som ”de” bara skulle armbåga undan lite lätt så att de kunde gräva ut tillräckligt med utrymme för att få ner en tallrik och kunna äta. Och ”de” skulle sova i äckliga, gamla lakan som inte bytts eller tvättats de senaste 12 månaderna, för det behövs ju inte heller. Toaletterna skulle lukta illa och alla handdukar vara brunfläckiga, eftersom ”de” inte tycker man behöver städa särskilt ofta, utan att det finns viktigare saker att göra.

Detta faktum, att det är jag som går här och plockar och putsar och städar och handlar och tvättar, trots att vi lever på 2000-talet och det faktiskt borde råda någon slags jämställdhet även i mitt hem, har fått mig att ibland tänka att jag borde skriva en bok om detta. Hur det kunde bli så! Det borde ju brytas ned i sina beståndsdelar och analyseras. Men vill jag verkligen hänga ut hur korkad jag är, som går omkring och beter mig som min egen mamma och mormor, samtidigt som jag försöker leka modern yrkeskvinna? Och att jag hållit på så här, som familjens hembiträde, ända sedan mitt första barn föddes och all jämställdhet liksom bara flög ut genom fönstret, i och med att jag genast automatiskt påtog mig rollen som den som skulle jobba mindre (utanför hemmet alltså) för att kunna fixa allt med hämtning och lämning och sjuka barn och annan markservice? Med bibehållna krav på att prestera lika bra som innan på jobbet, fast på deltid. (Vilket faktiskt inte går!) Hur dum får man bli?

Men jag behöver inte skriva den boken. Faktum är den redan finns. Ja, inte bara EN bok som tar upp problematiken, utan flera, bara med lite olika vinklingar. Och jag har just läst fyra stycken av dem:

Familjens projektledare säger upp sig – av Gunilla Bergsten. En bok som behandlar just det här ämnet om hur vi kvinnor springer omkring och passar upp och ser till så allting håller ihop inom familjen. Hur vårt behov av att vara duktiga och bli bekräftade (eller vad är det annars som driver oss?) får oss att utföra alla dessa sysslor, som normalt borde kunna delas på. Och om mäns märkligt höga toleranströskel för skit. Ja, varför vill män ha det så grisigt och äckligt omkring sig egentligen? Gunilla har rätt i att det blev en rätt så arg bok. Men rätt så rolig är den också! Även om den kanske upprepar sig lite väl mycket och det blir en del samma tugg om och om igen. Men det beror väl på all denna uppdämda frustration, förmodar jag. När jag läste den här boken tänkte jag verkligen att Gud, vad skönt, det är inte bara jag!

Brinna, bli bränd, glöda igen – Kerstin Hesslefors Persson. Precis som man kanske förstår av titeln handlar detta om en person (kvinna!) som bränner ut sig, eller drabbas av utmattningsdepression som det numera lite finare heter. Ett exempel på hur det känns när man springer rakt in i väggen med huvudet före i sin iver att räcka till på alla håll och vara en duktig allting (yrkeskvinna, mamma, fru, medmänniska), kort sagt när man ser till sig själv sist och inte klarar att säga nej. En intressant och gripande bok som man kan läsa som en varning samtidigt. Gör inte så här! Släpp skuldkänslorna och säg nej för sjutton.

Diagnos: Duktig, handbok för ambitiösa tjejer – Tinni Ernsjöö och Jennie Sjögren. Samma problematik igen om att nästan jobba sig fördärvad innan sammanbrottet till slut kommer. Flera intressanta exempel tas upp och fokus ligger aningen mer på just yrkeslivet och yngre kvinnor med stort bekräftelsebehov. Det får mig att tänka att herregud, hur ska det gå sedan när de här unga drivna tjejerna dessutom skaffar barn? Samtidigt så sker ibland en viss förändring hos högpresterande yrkeskvinnor när de väl blir mammor och saker och ting får prioriteras om. Livet får en annan dimension och jobbet blir kanske inte längre det allra viktigaste. Å andra sidan kan man ställa sig frågan varför det i huvudsak fortfarande, trots ökad pappaledighet och jämställdhet, ÄNDÅ oftast är kvinnan som prioriterar om och går ner på deltid och lägger större tid på den ökande arbetsbördan i hemmet. Marianne Frankenhausers numera välkända och väl tänkvärda forskningsresultat finns med; halten av stresshormon hos manliga chefer sjunker efter arbetsdagens slut när de går hem, medan den ökar hos kvinnliga chefer. ”Återigen är det oss kvinnor det är fel på. Varför är det så? Är det inte männen som borde resa sig ur hockeysoffan och verkligen ta sin del av ansvaret istället för att kvinnorna skall behöva känna sig överpedantiska och fel för att de inte vill ha dammråttor i hörnen.”

The Type E Woman – Harriet B. Braiker. Den här boken är på engelska, men läs den gärna ändå. Harriet B. Braiker, amerikansk psykolog, belyser och analyserar grundligt precis samma problematik. En ”duktig” kvinna måste nämligen arbeta så mycket mera än en ”duktig” man. För kvinnan handlar ordet lyckas inte bara om yrkeslivet, utan även om hemmet, familjen och fritiden. Hon måste vara bra på ALLA dessa områden. Dessutom vara bättre än männen i samma position på jobbet för att över huvud taget ha en chans och räknas. Så här beskriver Harriet sina egna krav när hon som nygift och nyutexaminerad skulle ta itu med livet: Jag skulle vara en duktig fru, gourmetkock, fantastisk värdinna, skicklig heminredare med utsökt smak – och vara lugn, cool och trevlig i alla sammanhang. Jag skulle vara en underbar terapeut, forskare, lärare, konsult och författare – och aldrig uppvisa några som helst tecken på stress eller belastning. Så småningom skulle jag bilda familj och bli en perfekt mamma samtidigt som jag skulle fortsätta vara en god dotter, vän, syster och med ett ständigt lyssnande öra gentemot alla i min omgivning och en pelare av styrka för alla som kunde tänkas vara i behov av mig. Och när jag ändå höll på, så ville jag vara smal och vacker också!

På vilket sätt har det här med hälsa att göra då? Jo, för det första så känns det skönt att inse att det faktiskt inte bara är jag som är så här dum och springer och curlar för hela min familj. Vi är tvärtom rätt så många, vilket ju så klart inte är bra egentligen, men det känns ändå skönt att inte vara helt ensam. Om vi är flera som springer runt, runt i vardagens ekorrhjul med målsättningen att räcka till som allt (mamma, hustru, städerska, kokerska, karriärkvinna, chaufför, väninna, trädgårdsmästare, festfixare…) så är det kanske snarare ett samhällsproblem? Vi kan alltså unna oss att känna mindre skuld över vår ”otillräcklighet”. Och det är ju skönt!

För det andra så är det sunt att observera problematiken lite mera objektivt, läsa om det med andras ord och därmed verkligen uppmärksamma hur vansinnigt det är, för att inte tala om omöjligt, att ha alla dessa roller och DESSUTOM kräva att de ska utföras perfekt. Det är nyttigt att ifrågasätta.

Och om vi äntligen börjar ifrågasätta, då kanske vi till och med kan ta tag i det hela och göra någonting åt saken. Som att ställa krav på andra kanske? Vi får inte ett lägre människovärde av att kräva ”teamwork” i familjen. Vi får inte heller ett lägre människovärde av att inte göra saker och ting perfekt. Det är inte det livet handlar om! Halvdant är ofta bra nog faktiskt. (Och mycket bättre än vad många män klarar av!)

Så läs gärna böckerna. De tre svenska är tunna och lättlästa. Man plöjer ledigt igenom dem på några dagar. Och får sig en tankeställare dessutom.

Konsten att må bra under en långflygning

Jag var ute och reste nyligen, till USA närmare bestämt. Det är andra gången i år och båda gångerna har jag slagits av hur mycket skit man får att äta. Ja, det var förstås inte så snällt sagt. Framför allt som man i stort sett numera inte får någonting alls på de europeiska flighterna, så då borde man ju vara tacksam för det lilla man får när man flyger lite längre. Ingenting är självklart. Men ändå, när jag läser innehållslistan till de små plastförpackningarna, så är den väldigt lång och väldigt full av socker och salt, emulgeringsmedel, antioxidationsmedel, konsistensgivare och färgämnen. Och var egentligen kommer kycklingen som vi får till middag ifrån? Är det en lycklig ekologisk kyckling eller har den vuxit upp i en trång bur inomhus hela sitt stressfyllda, korta liv? Kanske inte så lämpligt att sitta och fundera över detta eftersom det lätt förstör aptiten och framför allt inte så lämpligt att nämna det för barnen, eftersom jag ju trots allt vill att de äter. Lågt blodsocker är ingenting som gör långflygningar trevligare för någon. Och vi behöver energipåfyllning och bukfylla under denna tid, som på något sätt samtidigt inte är vad tid är i normala fall. Vi sitter uppe i luften i något slags intighet, flygandes över tidszoner, som inte stämmer med vår inre klocka.

Middag serveras till exempel på en tid som inte rimligen kan passa någon människa ombord på sena kvällsflygningen mellan Boston och London. Ja menar, vilken amerikan äter middag klockan tolv på natten? Eller vilken europé vill ha middag klockan fem på morgonen? Ändå behöver vi antagligen den där middagen, eftersom den på något sätt stabiliserar kroppen och humöret. När vi är ute och långflyger behöver vi fylla på med föda med jämna mellanrum. Men vad ska vi äta om vi inte vill äta alla tillsatser och ja, kanske till och med hela måltiden faktiskt med vit brödbulle, gummiaktig ost, senigt kött, fet dressing?

Ett alternativ är att ha med sig en del mat eller mellanmål själv, till exempel frukt, nötter och en rejäl och nyttig macka. Ett annat, bra alternativ som jag upptäckte på British Airways (och som tyvärr inte finns på de flesta övriga bolagen) är den asiatiska vegetariska kosten, hinduisk kost alltså. Jag beställde den istället för den vanliga vegetariska och blev glatt överraskad. Den godaste flygplansmat jag någonsin ätit, faktiskt. Och mycket av det jag fick var ekologiskt dessutom, jämfört med vad köttätarna i familjen fick på sina brickor. Kan alltså rekommenderas för den som flyger med British Airways.

För övrigt har jag, efter flera års farande fram och tillbaka mellan Sverige och USA, kommit fram till följande enkla regler som jag själv tycker fungerar bra för att inte komma fram helt dödstrött och uppochnervänd:

Äta lagom mycket då och då för att hålla blodtrycket stabilt och magen så lugn som möjligt. Gärna egen frukt och egna mackor och istället mera sparsamt av flygplansmaten.

Dricka vatten och fruktjuicer. Alkohol kan kännas mysigt och lite lyxigt när man sitter uppe i luften på väg någonstans, men min erfarenhet är att det bidrar till att torka ut kroppen ytterligare och få händer och fötter att svullna ännu mera än vad de redan gör. Dessutom blir jag trött och seg på ett sätt som sitter i även efter att vi landat.

Kaffe är inte heller det bästa om planet strax ska släckas ner för en ”flygplansnatt”. Även om det känns svårt att sova på ett plan (för det tycker jag att det gör), så mår jag bättre av att ändå sitta i mörker och blunda och vila, än att hålla igång med att läsa, titta på film och sörpla kaffe. Och tro mig, jag gillar verkligen att läsa, titta på film och sörpla kaffe, och har tillbringat många flygresor på det sättet, bara för att komma fram och nästan svimma av trötthet när vi väl landat och ska ta itu med att ta oss vidare. Inte så bra.

Bekväma kläder som inte sitter åt, skor som går lätt att ta av sig och varma ”flygstrumpor” att ha på fötterna eftersom det ofta är kyligt i planet, är klart att föredra framför att försöka se chic ut i något tajt eller högklackat. Framför allt kjol är inte att rekommendera. Man behöver ändra sittställning då och då och ju större rörelsefrihet man kan unna sig, desto bättre. Jag åkte en gång i ett par snygga, kilklackade, höga skor till Florida och höll knappt på att kunna gå i Boston där vi mellanlandade, eftersom mina fötter svullnat. Dessutom var det inte frågan om att gå, utan om att springa, eftersom vi var försenade och höll på att missa vår anslutning till Orlando. Det gör jag inte om kan jag säga.

Ögonbindel och öronproppar kan också vara bra att ha med sig. Det gör det lättare att koppla bort omgivningen och få vila. Och en varm tröja, även om man oftast får låna en filt. Det misstaget har jag nämligen också gjort; åkt från ett varmt Florida i tunna sommarkläder, suttit på ett kallt plan och frusit och sedan landat i ett inte alls lika varmt New York eller Köpenhamn.

Ställa om klockan till destinationstiden så tidigt som möjligt är också en bra idé, tycker jag. Då blir jag mentalt inställd på rätt tid redan i ett tidigt skede, även om det förstås ändå tar ett tag sedan innan kroppen har ställt om sig.

Sedan är vi förstås alla olika och påverkas olika mycket. Min man till exempel, sover sig igenom varenda flygresa och vaknar pigg och fräsch, redo att ut och köra bil vad än klockan är på destinationsorten. Planet hinner knappt upp i luften innan han sitter med ögonbindel och öronproppar och sover. Men han reser mycket i jobbet och har åratal med övning bakom sig.

Balans eller obalans?

För mig är balans i livet viktigt och något jag, liksom många andra, förespråkar. Därför var det förstås intressant att upptäcka att det finns de som säger precis tvärtom! Att kvinnor som är framgångsrika och lyckliga (!) inte alls varken har balans eller ens eftersträvar detta i sina liv. Tvärtom ser de till så det råder obalans. Hurdå, undrar man förstås, det låter ju inte klokt. Jo, genom att lägga fokus på det som de är extra bra på, så att det blir mera av just detta i livet, så blir de framgångsrika. Och när de är framgångsrika så är de också ”fulfilled” och lyckliga.

Om du inte vet vad just din styrka är och åt vilket håll du bör skjuta ditt fokus, kan du gå in på www.stronglifetest.com och göra testet där. Samt få mera information i ämnet.

Vad ska vi tänka om detta då? Att det bara är att kasta ut alla gamla värderingar och se till att få ett obalanserat liv istället, där vi ägnar oss åt det vi är bra på och skiter i det mesta annat? Nej, sanningen är väl snarare att vi alla, som vanligt, är olika och att vad som är rätt för en person kan vara helt fel för en annan. För vad är framgång egentligen? Vad innebär det att vara lycklig? Att vara lycklig och framgångsrik kan för någon (typ jag) handla om att ha en balans i sitt liv, mellan jobb, familj, vänner, egna intressen och tja, det mesta helt enkelt. Funkar detta i någorlunda harmoni med vartannat, då mår jag bra. Men för någon annan kanske framgång handlar om just yrket och inte så mycket annat. Familj kanske rentav är oviktigt. Eller framgång kanske handlar om att resa jämt och ständigt och uppleva nytt hela tiden, det mesta annat av mindre vikt. Eller enbart om familj och vänner, att ha goda relationer. Det är som med mat, väder, filmer och politik, vi människor tycker helt enkelt rätt så olika.

Så mitt råd blir ändå; tänk själv! Det handlar ändå alltid ytterst om just dig och det är bara du som vet hur du vill ha det och vad som får dig att må bäst. Men gör ändå gärna testet för skojs skull och för att bilda dig en egen uppfattning. Ju mera input vi får, ju mera underlag har vi sedan för våra beslut.

Källa: Find Your Strongetst Life, Marcus Buckingham – www.stronglifetest.com

Gör det enkelt – Just do it!

Jag står i Akademibokhandeln och inspekterar psykologi- och självhjälpshyllan. Så mycket böcker det skrivs! Om hur vi ska bryta ihop och komma igen, om hur vi ska bli friska med stenålderskost, om hur vi ska träna oss mentalt och hur vi ska stresshantera, inte minst genom att bemästra det numera berömda ”mindfulness”. Allt för att vi ska leva längre och lyckligare.

Så vem läser alla dessa böcker? Ja, jag själv till att börja med… Och så de som ska recensera böckerna förstås. Samt förmodligen en hel drös med annat folk, som behöver den här tröstlitteraturen för att få ordning på sina liv. Jag säger tröst just för att det kan kännas så att dels veta att man inte är ensam utan att det finns fler med samma problem och samma behov, dels att se att här finns det hjälp att få.

Så jag hoppas att det hjälper också och inte bara blir en massa bokläsande och planerande. Se till att göra det också! Och vad jag egentligen vill säga är att det inte är så himla svårt. Det handlar inte så mycket om att läsa böcker, det handlar mera om att hitta disciplinen hos sig själv. Och många av svaren har vi inom oss ändå, bara vi funderar en aning.

Stick ut i skogen och promenera långsamt, lyssna på fåglarna, titta på himlen, se allt det gröna. Släppa alla andra tankar. Det kallas mindfulness eller att vara närvarande i nuet. Det är inte så svårt. Du behöver inte invecklade träningsscheman för detta. Bara se till och gör det!

En bättre start på dagen? Stig upp 20 minuter tidigare och gör yoga en stund. Skaffa dig en dvd med ett lagom 15-minutersprogram. Eller ta en promenad. Eller cykla. Svårt att stiga upp tidigare? Bara om du bestämmer dig för att det ÄR svårt. Du kan lika gärna bestämma dig för att det är lätt! Lägg dig 20 minuter tidigare på kvällen istället. Det handlar om att ha självdisciplin. Och framför allt handlar det om att se sig själv som en person som har självdisciplin. Tänk inte så mycket, just do it!

Att äta bättre och få mera energi och bättre immunförsvar, kanske nå idealvikten äntligen? Ja, det hjälper ju inte att bara läsa om det. Lägg om kosten istället utan kruxigheter, bara gör det, utan att överväga exakt hur jobbigt det är och om du kanske kan fuska någonstans utan att det spelar någon roll. Ödsla mindre tankar på saken och bara se till att få det gjort.

Det mesta som handlar om att förändra sig själv och sina vanor handlar just om självdisciplin och ingenting annat. Du kan läsa en miljon böcker och det blir ändå ingen förändring. Du måste GÖRA det också. Som Nike säger; Just do it!

Lev länge med yoga

För några veckor sedan var jag på yogautbildning i Orlando, Florida. Det som alltid slår mig på dessa yogautbildningar är hur unga människor ser ut. Hon som ser ut som 28, visar sig vara 42. Hon som ser ut som 20 är 35, hon som verkar vara 45 är i själva verket 60… Bästa exemplet var en av de hjälplärare som var med oss under examinationsdagen. Jag gissade hans ålder till ungefär 60. I själva verket var han 86! Och under förmiddagspasset deltog han, precis som alla andra hjälplärare, i passet för huvudläraren, det vill säga ett tretimmarspass, varav 60 minuter som var ordentligt tuffa rent fysiskt. När vi förundrades avslöjade denne man, Harry, att han gjort yoga sedan han var sex år och varit vegetarian större delen av sitt liv.

En annan man som hållit sig i gott skick och numera är en bra bit över 90 är min barndomskompis pappa. Denna man, som heter Gunnar, var långt före sin tid. För det var inte särskilt många som höll på med yoga på 70-talet i Sverige, åtminstone inte i det villaområde i Ronneby, där vi bodde. Men han steg upp vid fem om morgnarna och gjorde yoga och vegetarian var han också, vad jag kan minnas. Plus att han förvandlat hela familjens trädgård till en enda stor, ekologisk odling. På den tiden och i ett område, där alla andras trädgårdar bestod av prydliga gräsmattor och rabatter, väckte detta så klart ett visst uppseende. Ingen annan hade en trädgård som såg ut på det sättet. Men han ville inte ha besprutade grönsaker. Ingen fattade riktigt varför. Nu vill vi alla ha ekologiska produkter och yoga är en stor trend.

Ytterligare ett exempel på äldre man som utövar yoga som en ungdom, är BKS Iyengar, en av vår tids största och mest kända guru. Farbror Iyengar är numera 93, och gör varje morgon yoga i tre timmar, varav 30 minuter upp-och-ner. Eftersom han inte längre klarar att stå på huvudet i 30 minuter, har han fixat en anordning med rep, som han istället hänger ifrån. Det gäller att vara smart! BKS Iyengar har också tränat yoga under större delen av sitt liv och är vegetarian.

Något att fundera över kanske för den som vill leva länge och hålla sig frisk?