Göra lite räcker långt

Foto: Atharva Tulsi, Unsplash

Jag hade en yogaelev som anmälde sig till terminsstarten, blev sjuk de två första gångerna och sedan hörde av sig till mig och ville hoppa av kursen för nu var det "ingen idé" längre. Nu måste hon vänta ända till nästa termin för att börja igen. Jag försökte förklara att det var fler som tyvärr blivit sjuka (eftersom det var i januari och både förkylningar, magsjuka och influensa gick), och att det visst var idé att fortsätta. Men det tyckte inte hon, hon måste vänta till hösten för att kunna börja på yoga igen. Så hon hoppade av.

De flesta är kanske inte riktigt så här drastiska. Men ganska vanligt är det ändå att se saker i svart eller vitt och att ge upp eller inte ens försöka ifall inte förhållandena är de absolut rätta. Vilket de har en tendens att ofta inte vara. Det här är livet nämligen och det är inte så perfekt. Vi får navigera oss igenom det ändå och göra så gott vi kan. Och ofta blir det ändå så mycket bättre - och framför allt så känns det så mycket bättre - om man gör lite än ingenting alls.

Så nu är det terminsstart igen. Träningspassen är fullbokade och många ligger i startgroparna för ett nytt och sundare liv. Här ska det hårdtränas tre gånger i veckan! Och det är ju härligt med all denna energi och beslutsamhet. Om fem veckor kommer det att se lite annorlunda ut. Då kommer förkylningarna, jobbet tar för mycket tid, vi kanske drar på oss någon skada eller helt enkelt känner oss för trötta. Vad gör vi då? Ger upp?

Det här allt-eller-inget-tänket dyker även upp i andra sammanhang. Kan jag inte gå alla gångerna på bokcirkeln så är det ju ingen idé. Hinner jag inte tvätta alla fönster i huset på en gång, både insida och utsida, då får det vara tills jag får den tiden (om jag någonsin får den...). Har jag tänkt meditera varje dag i 30 minuter och jag sedan vissa dagar inte hinner mer än 10  minuter, då lägger jag av, för då får det här med meditation inte plats i mitt liv. Och har jag tänkt träna hunden till att lära sig 10 olika tricks på hundkursen och jag bara lyckas med 5, då är vi helt misslyckade både hunden och jag. Då får han bli hur ouppfostrad som helst eller får någon annan träna honom istället.

Men jag lovar att om man putsar bara några fönster och kanske bara på utsidan, så ser det ändå väldigt mycket bättre ut just där. Och så kan man ta de andra lite i taget. Och har man bestämt sig för att meditera eller promenera varje dag och gör det aldrig så lite, så känns detta betydligt bättre än att inte göra det alls. Lite räcker faktiskt ofta ganska långt! Framför allt när vi berömmer oss själva för det vi gör istället för att haka fast i det där som inte blev gjort. Mina dagliga att-göra-listor är nästan alltid längre än vad jag hinner med. Men jag har lärt mig att om jag koncentrerar mig på det som jag faktiskt har gjort, så blir det ändå en hel del och det känns bra. Och det som jag inte har gjort idag, det kan jag oftast ta itu med imorgon. Eller någon annan dag.

Och har man bestämt sig för att skaffa sig bättre kondition, hur får man det bäst ifall man märker att man inte hinner ut och träna så ofta som det var tänkt? Genom att ändå ut och träna lite grand, kanske kortare pass eller mindre ofta? Eller genom att låta bli helt? Små duttar av det som man har föresatt sig kan istället leda ganska långt på lite sikt. Det är på det sättet många böcker blir skrivna, somliga hus blir renoverade, tröjor stickade och trädgårdar anlagda. Man jobbar på det helt enkelt, även om det ibland blir mindre än vad som var planerat, och även om det kommer motgångar. 

Jag började sticka en kofta. En fin turkosblå kofta. Jag skulle sticka varje gång jag satt framför tv:n var tanken. Men det var svårt att sticka och förstå den invecklade beskrivningen. Jag var inte så duktig som jag trodde och tv:n distraherade mig ibland så det blev fel. Så redan från början ville jag ge upp. Min mamma är duktig på att sticka, så hon kunde få sticka klart den här skiten, tänkte jag. För jag kan ju inte! Men på något sätt så fortsatte jag ändå, och med mammas hjälp. Lite i taget. Den där bilden av mig själv som en som stickar så snabbt och duktigt och klarar av att begripa sig på stickbeskrivningar, lyckades jag ju verkligen inte leva upp till. Men lite i taget så gick det och två (!) år senare så var koftan färdig. Och den blev rätt bra. 

Så en liten bit i taget kan faktiskt bli till en kofta. Precis som lite i taget kan ge hyfsad kondition. Och lite yoga då och då kan ge en smidigare kropp och en lugnare själ. Tio minuter yoga då och då med hjälp av appar och youtube kan faktiskt vara ett fantastiskt bra sätt för den som annars inte hinner. Sedan finns det självklart även saker som vi inte vill eller bör göra, allting behöver inte göras av alla. Men det som vi vill är det oftast bättre att sätta igång med, även om vi märker att vi får sänka ambitionerna en aning. Lite räcker långt!

Titta vilken fin kofta, som bara tog två år att göra