Jag har alltid själv känt att stress nog inte är något särskilt positivt för min egen del, men vi människor är ju ganska olika sinsemellan, så det finns förmodligen andra som upplever det helt annorlunda. Och vad som stressar en person stressar inte nödvändigtvis en annan. Jag har gärna många saker att göra, men jag tycker inte om att vara tidspressad och jag är inte speciellt förtjust i att ha fullspäckade scheman med en massa olika tider som ska passas (vilket ju är lite ironiskt eftersom mitt arbetsschema som egenföretagare ser ut just precis så).
Frida Eeks definition är dock denna:
- Akut stress, som många upplever till och från, är vi designade att klara av och denna stress är inte skadlig.
- Kronisk stress, när man är stressad under en längre period, är däremot inte något som kroppen är skapad att hantera och det visar sig genom en rad symptom. Denna stress är skadlig.
Jättebra definition tycker jag! Enstaka stressande situationer kan man till och med ibland känna sig uppiggad av. Framför allt efteråt. När man klarat av dem. Då, när man kan pusta ut och vila och känna sig nöjd förhoppningsvis. Men den konstanta stressen, där man aldrig får vila, den bryter ner och den enda som inte blir nedbruten till slut om det får pågå är väl den som inte i själva verket upplever situationen som särskilt stressande.
Så här var det för min del:
Jag hade fått ett drömjobb med just de arbetsuppgifter jag önskade mig mest och som jag visste att jag kunde utföra perfekt. Problemet var bara att dessa uppgifter var för många. Jag förstod redan när jag blev upptränad av min föregångare på tjänsten att hon varit sönderstressad. Hon pratade om att man inte fick jobba över längre än till klockan 18 för chefen (för då måste det betalas ut övertidsersättning) och hon berättade om vilka uppgifter som gick enklast att fixa hemma på kvällar och helger (utan ersättning) och hon berättade även om migränanfallen hon fick i princip varje helg, så fort arbetsveckan var slut. Jag började få en lite obehaglig känsla i magen, för denna tjej hade inga barn och hon jobbade 100%. Själv hade jag två småbarn på dagis och en man som ständigt var bortrest i tjänsten. Dessutom hade jag förhandlat mig till att bara behöva jobba 90%...
Att jobba 90% på en tjänst som egentligen kräver det dubbla är förstås idioti. Om tjänsten skrivs som 90%-ig så får man dessutom bara 90% av lönen. Men jobbet ska ju ändå göras! Mitt helvete började ganska så snart. Hur jag än bar mig åt så räckte jag inte till. Jag räckte inte till på jobbet, jag räckte inte till som mamma. När barnen blev sjuka och jag missade en eller flera arbetsdagar fick jag nästan hjärtinfarkt av frustration. Mina att-göra-listor var numera fyra A4-sidor långa. Jag hade ingen kontroll. Sömnproblemen började ganska tidigt. Jag somnade helt slutkörd om kvällarna men vaknade redan vid 2-3-tiden på morgonen med fullt adrenalinpåslag vid tanken på allt jag måste hinna göra. Helst hade jag velat åka iväg till jobbet genast och få sitta där i lugn och ro på natten, utan att behöva störas av inrasande telefonsamtal och e-mail.
Jag signalerade redan tidigt till min chef att jag inte hann med och att jag kände mig stressad. Detta ledde till att hen hjälpte mig att prioritera. Vi satt på mitt kontor och gick igenom den vansinnigt långa att-göra-listan och hen tittade på punkt efter punkt och konstaterade att "det här tar ju inte lång tid att göra" och "det där gör du ju snabbt" etc. etc. Visst, så var det. Där fanns massor med uppgifter som inte tog så särskilt lång stund att få undangjorda. Problemet var bara att de var så många och att samtidigt så drösade mail och telefonsamtal in och folk bad mig lösa problem och göra fler saker och "hade jag hunnit åtgärda det där och det där och det där" än och det enda jag i princip hann med var att lösa absolut akuta situationer och få undanstökade just de saker där det var deadline genast. Problemet var dessutom att min chef var ensamstående utan barn. Hen kunde ägna livet enbart åt att jobba och förstod inte att jag inte kunde göra detsamma.
Framför allt minns jag en sommardag när vi körde ner till Österlen för att besöka min bror och hans familj som hade hyrt en stuga där. Jag satt i bilen och jobbade hela vägen ner. Det var en underbar, solig, härlig och trevlig sommardag, men jag kände mig stressad hela tiden över att jag inte kunde jobba istället (trots att det var en söndag). Sedan satt jag i bilen och jobbade hela vägen hem och därefter satt jag nästan hela natten på vår inglasade uteveranda och jobbade. Jag blev alltmera olycklig och aldrig var jag utvilad på grund av att jag sov för lite. Men när jag väl låg i sängen kunde jag ju ändå inte sova. Varje gång jag satte mig i bilen för att köra mellan jobb, dagis, mataffären och hemmet vilket var de fyra "stationerna" i mitt liv under den här tiden, så grät jag. Det blev som en slags rutin. Jag tog på mig säkerhetsbältet, startade motorn och började storböla. När jag kommit fram till min destination och parkerat där skärpte jag till mig, snöt mig och gick in och gnodde på så gott jag kunde. Bilen fungerade som en ventil för mina känslor, men det var ju ändå inte som att livet kunde fortsätta så här.
Så vad hände? Fick jag en utmattningsdepression? Nej, jag löste ut mig ur situationen genom att byta jobb. Jag bytte till en mindre krävande tjänst på samma arbetsplats, men den processen tog sin tid och innebar jobbiga samtal med min chef och även en lång jobbig transitperiod. Dessutom fick jag svälja min stolthet (vilket kanske i och för sig bara var bra) eftersom det ju kunde tänkas uppfattas som att jag inte varit kvalificerad nog att klara av det här jobbet. Men jag lärde mig att det spelar ingen roll vad andra eventuellt tycker och tror för det viktiga är att ha en balans i sitt liv. Det var en nyttig lärdom men med hög insats. Och kanske är det just stoltheten som gör att man ibland fortsätter när man borde ge upp. Det var absolut inte så i mitt fall att jag inte märkte vad som höll på att hända utan bara sprang på i full fart in mot den berömda väggen. Jag var fullt medveten om att jag hade ett val och ett eget ansvar att sätta stopp. Men att göra det har också ett pris. Och det kan kännas både tufft och orättvist att betala det priset. Men att hamna i en utmattningsdepression till slut innebär också ett pris att betala, ofta i form av en mycket lång väg tillbaka. Kan man stoppa innan man faller ända ner på botten, så borde det vara ett bättre val, anser jag.
Efter den här upplevelsen, som varade i cirka nio månader, har jag inte varit lika stresstålig längre. I och för sig vet jag inte om jag någonsin var det, bara att jag inbillade mig själv att det här var en av mina egenskaper. Det står till och med i mina referenser från en tidigare arbetsplats att jag är bra på att hålla många bollar i luften, arbeta under stark stress och kunna prioritera. Och dessa ord brukade jag vara stolt över. Numera krävs det istället ofta väldigt lite för att jag ska känna mig pressad och fastlåst när någon ställer krav på mig. Och kanske är det därför jag har sökt mig till yoga, mindfulness och meditation som är underbara verktyg att hantera sin stresskänslighet. Och livet som egenföretagare innebär, trots alla de där tiderna jag har att passa, att det är jag själv som bestämmer vilka uppdrag jag ska ta på mig.
Så vem är egentligen stresstålig? Och vad innebär det att vara stresstålig? Vi kan väl återgå till själva definitionen av stress, för det jag skrev i början på det här inlägget var egentligen en beskrivning av skillnaden på skadlig och oskadlig stress. Men vad innebär stress i sig? Forskaren Hans Selyes som på 30-talet skapade begreppet inom medicin- och hälsoområdet definierade det som "kroppens respons på och anpassning till påfrestningar". Men om vi återkommer till att vi alla är olika så är alltså vad som upplevs som "påfrestningar" ytterst individuellt. Att jag upplevde min ovan beskrivna arbetssituation som stressande behöver inte innebära att någon annan skulle göra det. Jag tycker att den bästa definitionen egentligen är denna: "När de upplevda kraven överstiger den upplevda förmågan". För det är då vi känner att vi inte har kontroll. Och detta kan handla om många olika och vitt skilda sammanhang. För stress är självklart inte någonting som bara hör till arbetslivet. Stressen finns där lite överallt och är en del av livet. Vad vi kan göra är att skaffa oss bra verktyg för att bemöta den stress som är oundviklig. Samt att ha ett observant öga för vad som är rimligt och orimligt och träna oss på att klara av att sätta gränser.
Jag signalerade redan tidigt till min chef att jag inte hann med och att jag kände mig stressad. Detta ledde till att hen hjälpte mig att prioritera. Vi satt på mitt kontor och gick igenom den vansinnigt långa att-göra-listan och hen tittade på punkt efter punkt och konstaterade att "det här tar ju inte lång tid att göra" och "det där gör du ju snabbt" etc. etc. Visst, så var det. Där fanns massor med uppgifter som inte tog så särskilt lång stund att få undangjorda. Problemet var bara att de var så många och att samtidigt så drösade mail och telefonsamtal in och folk bad mig lösa problem och göra fler saker och "hade jag hunnit åtgärda det där och det där och det där" än och det enda jag i princip hann med var att lösa absolut akuta situationer och få undanstökade just de saker där det var deadline genast. Problemet var dessutom att min chef var ensamstående utan barn. Hen kunde ägna livet enbart åt att jobba och förstod inte att jag inte kunde göra detsamma.
Framför allt minns jag en sommardag när vi körde ner till Österlen för att besöka min bror och hans familj som hade hyrt en stuga där. Jag satt i bilen och jobbade hela vägen ner. Det var en underbar, solig, härlig och trevlig sommardag, men jag kände mig stressad hela tiden över att jag inte kunde jobba istället (trots att det var en söndag). Sedan satt jag i bilen och jobbade hela vägen hem och därefter satt jag nästan hela natten på vår inglasade uteveranda och jobbade. Jag blev alltmera olycklig och aldrig var jag utvilad på grund av att jag sov för lite. Men när jag väl låg i sängen kunde jag ju ändå inte sova. Varje gång jag satte mig i bilen för att köra mellan jobb, dagis, mataffären och hemmet vilket var de fyra "stationerna" i mitt liv under den här tiden, så grät jag. Det blev som en slags rutin. Jag tog på mig säkerhetsbältet, startade motorn och började storböla. När jag kommit fram till min destination och parkerat där skärpte jag till mig, snöt mig och gick in och gnodde på så gott jag kunde. Bilen fungerade som en ventil för mina känslor, men det var ju ändå inte som att livet kunde fortsätta så här.
Så vad hände? Fick jag en utmattningsdepression? Nej, jag löste ut mig ur situationen genom att byta jobb. Jag bytte till en mindre krävande tjänst på samma arbetsplats, men den processen tog sin tid och innebar jobbiga samtal med min chef och även en lång jobbig transitperiod. Dessutom fick jag svälja min stolthet (vilket kanske i och för sig bara var bra) eftersom det ju kunde tänkas uppfattas som att jag inte varit kvalificerad nog att klara av det här jobbet. Men jag lärde mig att det spelar ingen roll vad andra eventuellt tycker och tror för det viktiga är att ha en balans i sitt liv. Det var en nyttig lärdom men med hög insats. Och kanske är det just stoltheten som gör att man ibland fortsätter när man borde ge upp. Det var absolut inte så i mitt fall att jag inte märkte vad som höll på att hända utan bara sprang på i full fart in mot den berömda väggen. Jag var fullt medveten om att jag hade ett val och ett eget ansvar att sätta stopp. Men att göra det har också ett pris. Och det kan kännas både tufft och orättvist att betala det priset. Men att hamna i en utmattningsdepression till slut innebär också ett pris att betala, ofta i form av en mycket lång väg tillbaka. Kan man stoppa innan man faller ända ner på botten, så borde det vara ett bättre val, anser jag.
Efter den här upplevelsen, som varade i cirka nio månader, har jag inte varit lika stresstålig längre. I och för sig vet jag inte om jag någonsin var det, bara att jag inbillade mig själv att det här var en av mina egenskaper. Det står till och med i mina referenser från en tidigare arbetsplats att jag är bra på att hålla många bollar i luften, arbeta under stark stress och kunna prioritera. Och dessa ord brukade jag vara stolt över. Numera krävs det istället ofta väldigt lite för att jag ska känna mig pressad och fastlåst när någon ställer krav på mig. Och kanske är det därför jag har sökt mig till yoga, mindfulness och meditation som är underbara verktyg att hantera sin stresskänslighet. Och livet som egenföretagare innebär, trots alla de där tiderna jag har att passa, att det är jag själv som bestämmer vilka uppdrag jag ska ta på mig.
Källor bl.a. Metro 4/3 2016
