Jag ser dessa mammor när jag är ute och går med hunden. Och det är inte bara mammor utan det är pappor också självklart. Noll koll på omgivningen, noll koll på barnet i vagnen, men däremot full koll på mobilen. Den moderna uppkopplade människan med andra ord.
Fortsätter vi historien så handlar det givetvis också om större barn som pockar på mammas eller pappas uppmärksamhet: "Mamma titta!" "Pappa, pappa..." medan föräldern hastigt tittar upp, muttrar "hmmmm" och sedan vänder ner blicken mot mobilen igen. Eller om dagispersonalen som vid hämtning inte lyckas kommunicera information om barnets dag till föräldern, eftersom denne har så fullt upp med sin mobil att hen inte riktigt hinner lyssna. På nytt så är mobilen alltså viktigare än barnet, eller?
Ja, det blir lite extra hemskt när vi pratar just om barn och att man missar något i kontakten där om det istället är mobilen som får det mesta av uppmärksamheten. Fast egentligen handlar det ju inte bara om barn, utan om vårt samhälle i stort och om hur mycket plats våra mobiler (eller surfplattor för den delen) får ta. Vi hinner det som vi prioriterar och detta prioriterar vi tydligen. Vi har blivit beroende.
Ämnet har fortsatt diskuteras i Vardagspuls och förra veckan var hjärnforskaren Katarina Gospic där och pratade om hur belöningscentrum i hjärnan stimuleras genom att vi ständigt kollar på sociala medier och får uppdateringar och inte minst likes. För egentligen är det ju inte mobilen som sådan vi är beroende av, det är först och främst sociala medier och även i viss mån våra e-mails och sms. Vi vill helt enkelt inte missa något! En gång i tiden, när man mest använde mobilen till att ringa med, var den inte fullt lika intressant att hålla på med oavbrutet.
Nu skriver jag "vi" här, men jag ska erkänna att det här gäller inte riktigt mig. Jag är en sådan där konstig typ som inte känner mig så särskilt beroende av min mobil. Visst, till viss del, jag ringer ju med den och använder en del appar och sociala medier jag med, men det är inte precis så att jag börjar min dag med att slänga mig över den (låter jättejobbigt!) och när jag har möten eller umgås med folk eller över huvud taget sysslar med olika saker, så vill jag rätt ofta faktist helst inte ha den som ett störande moment. Och även om jag i princip aldrig stänger av den, så befinner den sig ofta i flygplansläge och ibland väldigt långt ifrån mig, ofta så pass att jag inte ens kommer ihåg var jag lagt den. Så då kan vi ju tänka att jag är en extra duktig och präktig person. Men samtidigt - om jag nu inte har några problem med att stå emot mobilens lockelser och om mitt belöningscentrum i hjärnan inte går igång som det tydligen gör på andra människor - handlar det inte då snarare om att jag istället är onormal? Varför funkar inte mitt belöningscentrum som på andra? Tänk om jag inte ens HAR ett belöningscentrum...
När man hör hjärnforskare och psykologer prata om detta belöningscentrum i hjärnan är det ju lätt att tro att det handlar om en liten knapp därinne någonstans som börjar lysa och blinka när vi får något som vi vill ha. Belöningscentrum är aktiverat och känslor av välbehag strömmar igenom kroppen. Och vill man förenkla det hela så kan man väl säga så kanske. Men egentligen består detta "belöningscentrum" av flera ställen främst i hjärnans mitt men också i pannloben och dessa ställen koordinerar med varandra (eller inte) och på lite olika sätt. Och flera olika hormoner och substanser är involverade, t.ex. spelar neurotransmittorn dopamin en stor roll. Det är alltså inte fullt så glasklart som det kanske verkar först. Man tänker sig till exempel att ungdomar, vars pannlober inte är färdigutvecklade, har en tendens att lättare fastna i missbruk än äldre personer. Jag hittade även en teori om att personer med aspergers syndrom skulle ha ett annorlunda inställt belöningscentrum än personer som inte har denna diagnos. Vi är alltså inte nödvändigtvis allihopa exakt likadana.
Men ändå verkar det som om de flesta människor väldigt lätt sugs in i vissa beteenden och har svårt att stå emot. Och jag tänker att det kanske har med min introverta läggning att göra då att jag inte vill hålla på med min mobil precis hela tiden och i alla situationer. I och för sig har jag läst att sociala medier är jättebra för oss som är introverta och inte ständigt vill hålla på och umgås med andra fysiskt. För här kan vi då sitta lite "dolda" när vi kommunicerar med omvärlden och ges dessutom chansen att tänka innan vi uttrycker oss. Men det förutsätter ju ändå att man väldigt gärna oavbrutet vill vara i kontakt med andra. Jag tycker nämligen att det är lite samma sak med sociala medier som med allting annat. Det blir helt enkelt för mycket brus och överstimulans. Och min hjärna vill fortfarande helst hålla på med en sak åt gången. Och den vill inte precis hela tiden kommunicera med andra. Jag orkar helt enkelt inte vara uppkopplad hela tiden. Men jag har ofta skuldkänslor för att jag inte är det. Alltså helt tvärtemot den här problematiken med folk som inte klarar att stänga av.
Det första som händer när man klivit av ett flyg och sedan står vid bagagebandet och väntar på sin väska är att 90% av alla människor genast sliter fram mobilen och ställer sig med nackarna böjda och kollar in allt som de har missat under tiden där uppe i luften. Och jag är en av de få som istället står och studerar alla andra. Ingenting brukar vara så viktigt med min mobil att den måste upp ur väskan just precis då, det kan lika gärna vänta en stund, tills jag har större lust, men jag ser ju verkligen att jag är i minoritet. Och står jag i kön på Ica så har jag heller oftast inget behov av att utnyttja väntetiden till att just då dra fram och kolla vad alla andra har för sig på Facebook, Instagram och Twitter. Jag står däremot gärna och studerar andra människor och deras beteende även där. Jag är en konstig typ, helt enkelt. Men vore det inte lite logiskt ändå att detta med att ständigt hålla på med många olika saker samtidigt och ständigt kommunicera via mobilen är en grej mer för extroverta personer? Det är ju de extroverta som har lättast för att bli uttråkade och som ständigt vill ha stimulans utifrån?
Men om nu detta med att vara besatt av sin mobil, ständigt ha koll på allt och alla och att samla på sig så många likes som möjligt börjar ses som ett problem istället, då är det ju helt klart plötsligt lite positivt med att vara onormal! Det börjar tydligen bli högstatus att kunna klara av att stänga av och sätta gränser. "Titta, jag prioriterar mina barn, min familj etc. Nu stänger jag av en stund här, bara så ni vet alla ni andra därute i Cyberspace!" Och då får jag kanske några extra likes för det, vem vet...
Det senaste enligt Vardagspuls är att man kan åka på så kallat logutläger. Jo, det är sant! Tre dagar i Stockholms skärgård med mobilen avstängd hela tiden. Vad som tydligen då händer är att folk först blir väldigt arga. Trots att de alltså gör detta frivilligt... Men efter ett dygn så börjar de tycka att det är skönt. Och sedan vill de aldrig mera bli beroende igen. Så gulligt!
Bra tips från Vardagspuls på hur man loggar ut:
http://www.vardagspuls.se/bloggar/hillevi-wahl/5-skona-logout-tips/
Och här kommer mina egna tips och reflektioner:
Källor bl.a.: Vardagspuls, www.hjarnguiden.se, www.fof.se, The Willpower Instinct - Kelly McGonigal
Fortsätter vi historien så handlar det givetvis också om större barn som pockar på mammas eller pappas uppmärksamhet: "Mamma titta!" "Pappa, pappa..." medan föräldern hastigt tittar upp, muttrar "hmmmm" och sedan vänder ner blicken mot mobilen igen. Eller om dagispersonalen som vid hämtning inte lyckas kommunicera information om barnets dag till föräldern, eftersom denne har så fullt upp med sin mobil att hen inte riktigt hinner lyssna. På nytt så är mobilen alltså viktigare än barnet, eller?
Ja, det blir lite extra hemskt när vi pratar just om barn och att man missar något i kontakten där om det istället är mobilen som får det mesta av uppmärksamheten. Fast egentligen handlar det ju inte bara om barn, utan om vårt samhälle i stort och om hur mycket plats våra mobiler (eller surfplattor för den delen) får ta. Vi hinner det som vi prioriterar och detta prioriterar vi tydligen. Vi har blivit beroende.
Ämnet har fortsatt diskuteras i Vardagspuls och förra veckan var hjärnforskaren Katarina Gospic där och pratade om hur belöningscentrum i hjärnan stimuleras genom att vi ständigt kollar på sociala medier och får uppdateringar och inte minst likes. För egentligen är det ju inte mobilen som sådan vi är beroende av, det är först och främst sociala medier och även i viss mån våra e-mails och sms. Vi vill helt enkelt inte missa något! En gång i tiden, när man mest använde mobilen till att ringa med, var den inte fullt lika intressant att hålla på med oavbrutet.
Nu skriver jag "vi" här, men jag ska erkänna att det här gäller inte riktigt mig. Jag är en sådan där konstig typ som inte känner mig så särskilt beroende av min mobil. Visst, till viss del, jag ringer ju med den och använder en del appar och sociala medier jag med, men det är inte precis så att jag börjar min dag med att slänga mig över den (låter jättejobbigt!) och när jag har möten eller umgås med folk eller över huvud taget sysslar med olika saker, så vill jag rätt ofta faktist helst inte ha den som ett störande moment. Och även om jag i princip aldrig stänger av den, så befinner den sig ofta i flygplansläge och ibland väldigt långt ifrån mig, ofta så pass att jag inte ens kommer ihåg var jag lagt den. Så då kan vi ju tänka att jag är en extra duktig och präktig person. Men samtidigt - om jag nu inte har några problem med att stå emot mobilens lockelser och om mitt belöningscentrum i hjärnan inte går igång som det tydligen gör på andra människor - handlar det inte då snarare om att jag istället är onormal? Varför funkar inte mitt belöningscentrum som på andra? Tänk om jag inte ens HAR ett belöningscentrum...
När man hör hjärnforskare och psykologer prata om detta belöningscentrum i hjärnan är det ju lätt att tro att det handlar om en liten knapp därinne någonstans som börjar lysa och blinka när vi får något som vi vill ha. Belöningscentrum är aktiverat och känslor av välbehag strömmar igenom kroppen. Och vill man förenkla det hela så kan man väl säga så kanske. Men egentligen består detta "belöningscentrum" av flera ställen främst i hjärnans mitt men också i pannloben och dessa ställen koordinerar med varandra (eller inte) och på lite olika sätt. Och flera olika hormoner och substanser är involverade, t.ex. spelar neurotransmittorn dopamin en stor roll. Det är alltså inte fullt så glasklart som det kanske verkar först. Man tänker sig till exempel att ungdomar, vars pannlober inte är färdigutvecklade, har en tendens att lättare fastna i missbruk än äldre personer. Jag hittade även en teori om att personer med aspergers syndrom skulle ha ett annorlunda inställt belöningscentrum än personer som inte har denna diagnos. Vi är alltså inte nödvändigtvis allihopa exakt likadana.
Men ändå verkar det som om de flesta människor väldigt lätt sugs in i vissa beteenden och har svårt att stå emot. Och jag tänker att det kanske har med min introverta läggning att göra då att jag inte vill hålla på med min mobil precis hela tiden och i alla situationer. I och för sig har jag läst att sociala medier är jättebra för oss som är introverta och inte ständigt vill hålla på och umgås med andra fysiskt. För här kan vi då sitta lite "dolda" när vi kommunicerar med omvärlden och ges dessutom chansen att tänka innan vi uttrycker oss. Men det förutsätter ju ändå att man väldigt gärna oavbrutet vill vara i kontakt med andra. Jag tycker nämligen att det är lite samma sak med sociala medier som med allting annat. Det blir helt enkelt för mycket brus och överstimulans. Och min hjärna vill fortfarande helst hålla på med en sak åt gången. Och den vill inte precis hela tiden kommunicera med andra. Jag orkar helt enkelt inte vara uppkopplad hela tiden. Men jag har ofta skuldkänslor för att jag inte är det. Alltså helt tvärtemot den här problematiken med folk som inte klarar att stänga av.
Det första som händer när man klivit av ett flyg och sedan står vid bagagebandet och väntar på sin väska är att 90% av alla människor genast sliter fram mobilen och ställer sig med nackarna böjda och kollar in allt som de har missat under tiden där uppe i luften. Och jag är en av de få som istället står och studerar alla andra. Ingenting brukar vara så viktigt med min mobil att den måste upp ur väskan just precis då, det kan lika gärna vänta en stund, tills jag har större lust, men jag ser ju verkligen att jag är i minoritet. Och står jag i kön på Ica så har jag heller oftast inget behov av att utnyttja väntetiden till att just då dra fram och kolla vad alla andra har för sig på Facebook, Instagram och Twitter. Jag står däremot gärna och studerar andra människor och deras beteende även där. Jag är en konstig typ, helt enkelt. Men vore det inte lite logiskt ändå att detta med att ständigt hålla på med många olika saker samtidigt och ständigt kommunicera via mobilen är en grej mer för extroverta personer? Det är ju de extroverta som har lättast för att bli uttråkade och som ständigt vill ha stimulans utifrån?
Men om nu detta med att vara besatt av sin mobil, ständigt ha koll på allt och alla och att samla på sig så många likes som möjligt börjar ses som ett problem istället, då är det ju helt klart plötsligt lite positivt med att vara onormal! Det börjar tydligen bli högstatus att kunna klara av att stänga av och sätta gränser. "Titta, jag prioriterar mina barn, min familj etc. Nu stänger jag av en stund här, bara så ni vet alla ni andra därute i Cyberspace!" Och då får jag kanske några extra likes för det, vem vet...
Det senaste enligt Vardagspuls är att man kan åka på så kallat logutläger. Jo, det är sant! Tre dagar i Stockholms skärgård med mobilen avstängd hela tiden. Vad som tydligen då händer är att folk först blir väldigt arga. Trots att de alltså gör detta frivilligt... Men efter ett dygn så börjar de tycka att det är skönt. Och sedan vill de aldrig mera bli beroende igen. Så gulligt!
Bra tips från Vardagspuls på hur man loggar ut:
http://www.vardagspuls.se/bloggar/hillevi-wahl/5-skona-logout-tips/
Och här kommer mina egna tips och reflektioner:
- Meditera - Studier visar nämligen att den som mediterar får bättre viljestyrka.
- Åk på retreat en helg och ägna dig åt yoga, meditation eller mindfulness i några dagar utan mobilen. Lika bra som "logoutläger" eller förmodligen bättre, eftersom ovanstående aktiviteter hjälper dig att komma i kontakt med dig själv. (Och ja, jag har slagits av tanken att det kanske just är för att jag själv håller på med yoga och meditation som jag inte så lätt sugs in i mobilberoendet.)
- Ta ett papper och skriv ner regler för hur du vill ha det. Sätt upp papperet på kylskåpet eller framför datorn eller var du nu behöver ha det för att bli påmind. Och sedan följer du dina regler precis som du följer andra scheman eller regler som existerar i ditt liv. Den som är odisciplinerad brukar må bra av att få lite struktur på saker och ting.
- Som tonåring förstår jag att det kan vara superviktigt att hänga med i allt som händer och att vara aktiv på sociala medier, grupptrycket är hårt, men som vuxen, var just det- vuxen - Grow up! Tycker du att mobilen tar över ditt liv så stäng bara av den! Den här typen av "beroende" är inte alls uppe i samma liga som alkohol- och drogmissbruk, så förstora inte upp det.
- Och tycker du inte att det är ett problem för dig utan att det bara är positivt att låta mobilen styra livet, då är det väl bara att fortsätta med din krökta nacke och dina duttande fingrar. Var och en blir salig på sin fason och vilken livsstil vi än väljer så är det ju ändå ett val vi gör.
Källor bl.a.: Vardagspuls, www.hjarnguiden.se, www.fof.se, The Willpower Instinct - Kelly McGonigal
