Jag tänkte ge mig in i mens- och PMS-debatten. För det finns ju en sådan nu. Plötsligt skrivs det böcker om mens, det ritas serier och det görs konstutställningar på temat. Jag har i och för sig inte själv läst dessa mensböcker eller varit på någon mensutställning (än), men jag applåderar att detta inte längre är tabu. Att vi kan prata om det efter att i decennier - eller förmodligen snarare århundraden - gått och tigit och lidit och smusslat och dolt. För det är ju ingen sjukdom, utan det är bara att bita ihop och härda ut och vara glad. Och framför allt inte prata om det. Tills nu.
Härom veckan var det menstema även i Vardagspuls och mensförfattaren Clara Henry var där. Och jag fick en av dessa aha-upplevelser igen. För plötsligt satt Mia Rossling i studion och sa att hon njöt av den enda veckan i månaden när hon kände sig "normal", det vill säga inte påverkad av sin menscykel, och Agneta Sjödin avslöjade att hon haft väldiga problem med sin PMS hela livet. Och då insåg jag (och kanske en del andra) att aha - det är alltså inte bara jag! För vad ska man annars tro när ingen annan någonsin klagar på saken? Att man är ensam i världen om detta, helt klart.
Sedan vill jag ändå tala om att jag har några väninnor som har mens med 5 och till och med 7-8 veckors intervaller och som inte verkar ha så stora besvär över huvud taget. Och jag har ibland tänkt på vilka underbara superliv de måste ha. För när man själv har mens med 3-3,5 veckors intervaller, då har man mens ganska ofta. Och det är inte så roligt. Framför allt när det inte enbart handlar om själva blodbadet som man måste ta hand om, utan det även innebär två dygn med djävulsk migrän, förutom själva mensvärken då förstås, och sedan även en svullen känsla under ägglossningen och så detta med PMS och humörsvängningar. Det gör att det blir liksom inte många dagar kvar när man är "normal". Och utan att egentligen önska någon annan något ont, så känns det ändå på något sätt lite skönt att inte vara helt ensam om att tycka att det är jobbigt.
Jag är gift med en man (vilket ju faktiskt inte är självklart, men han har alltså inte mens) och så har jag tre söner. Till och med hunden är av hankön. Och i min ursprungsfamilj har jag heller inga systrar, utan bara en bror. Mens är alltså ingenting vi direkt sitter och diskuterar vid middagsbordet. Och jag tror att få män ens kan föreställa sig mängden blod som det handlar om. JAG kunde inte föreställa mig detta innan jag själv fick mens. Jag trodde väl man skulle blöda lite grand, men att det vissa dagar skulle vara snudd på ohanterligt, vem hade kunnat föreställa sig detta? Och vem hade väl kunnat föreställa sig att det gick att få menssmärtor som man svimmar av? Inte jag i alla fall. Innan jag drabbades.
I ärlighetens namn ska jag dock erkänna att inte allting varit lika hemskt hela tiden. Menssmärtor som får mig att svimma av har jag sluppit sedan jag fött barn. Jag kan alltså rekommendera barnafödande mot detta, för jag vet andra som också blivit bättre. Men - det var istället efter att jag påbörjade barnafödandet som migränattackerna drog igång. Så frågan är vad som är värst. Eller om det kanske hade blivit likadant även utan barn, det kanske har med ålder att göra istället? PMS-problematiken har också ändrat sig genom åren för min del. I yngre dagar blev jag väldigt arg dessa dagar och kunde börja hetsstäda garderober och skälla ut folk. Men efter 40-strecket någonstans började detta förändras och numera blir jag istället ledsen och deprimerad. Vilket är att föredra hur märkligt det än kanske låter. För att vara ledsen och dyster får mindre effekter än det får när man drabbas av plötsliga vredesutbrott och gör sig till ovän med folk, kastar äpplen i väggen och slänger kaffekoppar genom fönstren. Och de dagar man känner att man inte över huvud taget vill leva för att det är så sorgligt och uselt och förfärligt med livet, då kan man ändå tänka att man vet vad dessa känslor beror på - PMS - och att det kommer att gå över. När man däremot drabbas av fruktansvärd ilska, då hinner man ofta inte tänka något alls innan man redan har hunnit ställa till med något som man sedan får ångra.
Periodvis har jag medicinerat med både p-piller och gulkroppshormon för att inte ha mens så ofta. Var fjärde vecka kan ju faktiskt räcka, tycker man. Och framför allt p-piller biter också rätt bra på både mensvärk och PMS. Men helst har jag ändå klarat mig utan, eftersom jag har denna starka längtan efter att leva "naturligt". Frågan är väl bara hur smart det egentligen är. Dessutom blir det så klart inte helt naturligt ändå när man likväl måste ta starka tabletter mot migränen. Tabletterna är nämligen skillnaden mellan att kunna jobba och över huvud taget kunna överleva dessa dagar och att istället ligga hemma och kräkas. Så när någon stolt sitter och pratar om hur de alltid undviker att ta smärtstillande tabletter eftersom de vill leva "naturligt" kan jag ibland känna en stark lust att spotta ur mig att "prova då och ha en helvetesmigrän två dygn i sträck UTAN värktabletter innan du uttalar dig." Fast det säger jag så klart inte. Man vill ju vara snäll. I alla fall nuförtiden när jag inte har den där ilskna PMS-varianten. Dessutom är jag ju yogalärare och har fått lära mig under mina utbildningar att jag ska vara vänlig och accepterande och därför känns det oftast inte lämpligt, åtminstone inte till personer som jag inte känner särskilt väl, att häva ur mig att "själv äter jag minsann JÄTTESTARKA tabletter och det tycker jag är bra!" Jag tycker ju för övrigt inte heller att det är bra i sanningens namn. Men jag tror även att den som stolt hävdar att den aldrig tar några värktabletter, den vet inte hur det är att ha riktigt ont. Och ibland tänker jag att kanske har jag migränen för att jag ska tvingas ta tabletter och ha sympati för människor som har smärta. För jag kan ju se hur jag annars själv lätt skulle ha kunnat vara en sådan som sitter och orerar om hur "duktig" och "naturlig" jag är som aldrig tar smärtstillande.
Så även några tips:
P-piller är alltså ett sätt att slippa ha så hemska menssmärtor och även att slippa de jobbigaste PMS-besvären. Tabletter med gulkroppshormon (typ Provera) är också ett sätt att reglera mensen så man slipper ha den för ofta (för den som liksom jag har fått en medfödd gen för detta). Man kan ju även lätt få järnbrist när man har täta, långa och rikliga menstruationer. Även spiral kan vara ett sätt att få mera ordning i sitt menstruationsliv. Men - det finns ju också biverkningar. Så det gäller att överväga. Och jag tror inte riktigt, i uppriktighetens namn, att det är bra att äta p-piller genom hela sitt vuxna liv.
Men vad gäller PMS så finns det egentligen bara ett jättebra tips: Undvik all stress som bara går att undvika! Det finns i stort sett ingenting som förvärrar PMS mer än just stress. PMS-dagar är inte dagar när man bör planera in extra möten och ta på sig fler arbetsuppgifter utöver det vanliga. Det är dagar när man bör unna sig att ligga lågt, att ha så mycket space det bara går mellan olika göromål. Och det är definitivt inte dagar när man bör konfronteras med personer som man känner att man har lite svårt för. Om det går att undvika. Man bör vara snäll mot sig själv helt enkelt. Och definitivt bör man se till att sova ordentligt, eftersom sömnbrist späder på både irritationskänslor och deppiga tankar även normalt.
Och så kan vi så klart prata om det. Äntligen. Så jättebra om det till sist kan bli ett acceptabelt samtalsämne. Kvinnor har mens och mens är för många av oss jobbigt. Men det blir helt klart lättare om vi kan få förståelse för det och inte dessutom tvingas sätta upp en klämkäck min och låtsas som om mens och PMS inte finns och inte på något sätt stör i våra liv. Det både finns och är störigt och känns till och med vissa dagar mest som en sjukdom. Så det minsta man kan begära är väl att vi åtminstone ska kunna få prata om det.
