En lärare i New York bestämde sig för att tala om för var och en av eleverna i äldsta årskursen i High School vilken betydelse de hade. Hon kallade fram eleverna en och en framför klassen. Först berättade hon vilken betydelse just den här eleven hade och på vilket sätt han/hon gjorde skillnad för henne och för de övriga i klassen. Därefter delade hon ut ett blått band med guldbokstäver till var och en. Texten löd: ”Vem jag är har betydelse”.
Efteråt bestämde sig läraren för att göra ett projekt i syfte att ta reda på vilken sorts inverkan ett positivt erkännande skulle kunna ha för kommunen. Hon gav var och en av eleverna ytterligare tre band och instruerade dem att gå ut och dela ut dem vidare. Därefter skulle de följa upp resultaten, se vem som delade ut till vem och rapportera tillbaka till klassen en vecka senare.
En av pojkarna i klassen gick till en ung chef på ett företag i närheten och tackade honom för att han hjälpt honom i planeringen av ett skolarbete. Han gav honom ett blått band att fästa på skjortan. Sedan gav han honom två extra band och sa ”Vi håller på med ett projektarbete om erkännande och beröm, och vi skulle vilja att du nu går ut och hittar någon att tacka eller berömma, ger dem ett blått band, därefter ett extra band, så att de i sin tur kan ge ett positivt erkännande till ytterligare en person, så hela den här processen fortsätter. Därefter är vi tacksamma om du rapporterar tillbaka till mig hur det gick.”
Senare samma dag gick den unge chefen till ett möte med sin chef, som var känd för att vara en brysk och otrevlig typ. Han satte sig ner med sin chef och talade om för honom att han verkligen beundrade honom för att han var ett sådant kreativt snille. Chefen blev väldigt förvånad. Den unge chefen bad honom då att acceptera att ta emot det blå bandet. Den förvånade äldre chefen fick fram ett ”Jovisst, självklart”.
Den unge chefen tog det blå bandet och fäste det på den äldre chefens kavaj strax ovanför hjärtat. Medan han gav honom det sista extra bandet, sa han: ”Skulle du kunna göra mig en tjänst? Kan du ta med det här extra bandet och lämna det vidare till någon du vill ge ett positivt erkännande? Killen som först gav mig banden håller på med ett projektarbete i skolan och vi vill föra vidare den här tacksamhetskedjan och ta reda på hur det påverkar människor.”
Den kvällen kom den äldre chefen hem till sin fjortonårige son och sa: ”Den mest otroliga grej har hänt mig idag. Jag satt på kontoret när en av de yngre cheferna på företaget kom in och berättade för mig att han beundrade mig och gav mig ett blått band för att han tyckte jag var ett kreativt snille. Har du hört? Han tycker att jag är ett kreativt snille! Sen satte han fast det här blå bandet med texten ”Vem jag är har betydelse” på min kavaj. Och så gav han mig ett extra band och bad mig hitta någon mer att ge ett positivt erkännande. När jag körde hem nu ikväll började jag tänka på vem jag skulle ge det här bandet till och då tänkte jag på dig. Jag vill verkligen ge dig ett erkännande. Mina dagar är hektiska och när jag kommer hem ger jag inte dig särskilt mycket uppmärksamhet. Ibland skriker jag åt dig för att du inte har tillräckligt bra resultat på proven eller för att ditt rum är så stökigt. Men ikväll så skulle jag bara vilja sitta här och, ja, bara få tala om för dig att vad du gör har betydelse för mig. Förutom din mamma så är du faktiskt den viktigaste personen i mitt liv. Du är en fantastisk kille och jag älskar dig!”
Den förvånade pojken började snyfta och hulka, och han kunde inte sluta gråta. Hela kroppen skakade. Efter en lång stund tittade han upp på sin pappa genom tårarna. ”Jag som hade planerat att begå självmord i morgon. För jag trodde inte att du alls brydde dig om mig. Och nu behöver jag inte det.”
Utdrag från Chicken Soup for the Soul - Jack Canfield och Mark Victor Hansen, egen översättning.
