Den här texten finns på en t-shirt som säljs på Gina Tricot. Jag älskar budskapet, men erkänner att jag själv ändå skulle tveka att bära en sådan tröja. För tänk om jag gick omkring med den på mig och basunerade ut det här budskapet och sedan inte riktigt lyckades med att vara snäll själv... Eller det skulle ju räcka med att någon missuppfattade mig och tyckte att jag inte var det. Samtidigt vore det kanske bra om vi alla gick omkring i sådana tröjor och påminde varandra?
För budskapet är ju ändå så sant. Hur kan vi veta hur andra egentligen mår och vad de går igenom? I USA till exempel, så mår man alltid bra. Frågan "How are you?" ställs ständigt och jämt av alla och till alla, både dem man känner och inte känner, från kassörskan i affären till brevbäraren eller bara vem som helst som man råkar möta i trappan hos tandläkaren eller frisören. Och rätt svar på frågan är alltid "Good" eller "Fine". Minst! För där finns också andra och ännu bättre svar, som "Amazing!" Fantastic!" eller "Excellent!" Om man verkligen vill visa vilken positiv och supertrevlig person man är. När vi flyttade till USA fattade inte min man det här. På jobbet gick han länge omkring och besvarade frågan om hur han mådde med "Not too bad", vilket väl var ungefär hans översättning av "Jodå, det knallar och går". Detta i kombination med hans lite halvtjuriga ansiktsuttryck gav förstås inga vidare positiva vibbar till hans amerikanska kollegor. Någon fick till slut informera honom. Du, det är fel svar på frågan. Rätt svar är "Good!" För i USA så mår man som sagt alltid bra och på sätt och vis så blir det lite trevligare stämning då, när alla bara ler glättigt och mår finfint hela tiden. Även om det förstås blir svårare att lära känna människor på riktigt när de vägrar att blotta minsta lilla spricka i fasaden.
Jag följde en amerikansk tjej på Instagram. Hon var också yogalärare, mamma och dessutom var hon en "cancer survivor". Men tyvärr inte nu längre. Hon dog härom veckan. Cancern tog hennes liv trots allt, men kontot finns kvar, fortfarande fyllt med vackra och lyckliga foton. Och det är väl så vi vill bli sedda kanske. Men alla har vi ändå våra fighter och ibland blir de oöverkomliga, till och med dödliga.
Min väninna i USA, som trots att vi känner varandra rätt väl och är ärliga och kan prata på djupet när vi väl träffas, mår också alltid bra när vi hörs via mejl. Tills en gång i höstas när hon skrev: "Förlåt att jag inte kunde svara genast på ditt mejl. Jag har varit inlagd för operation av gallan. Men nu är jag hemma och mår bra igen." Inte ett ord om dessa gallproblem tidigare. Och vilken tur att hon mådde så bra omedelbart efteråt. Medan jag själv i alla mina senaste mejl hade gnällt över min hälsporre. Så jag skämdes lite och tänkte att jag får nog sluta med att vara så svensk och uppriktig.
För här i Sverige är vi ju ofta lite ärligare med hur vi mår. Om någon frågar så kan man få säga att man mår uselt och har migrän. Eller att man känner sig snuvig. Ingen blir väl gladare av den informationen, men det är ändå mera okej att inte alltid vara på topp. Och när jag frågar hur mina yogaelever mår och de börjar prata om sina onda axlar, knän och höfter, då är jag faktiskt genuint intresserad. För det påverkar så klart deras förmåga att göra yoga och vad vi kan förvänta oss att de kan utföra på yogamattan. Det är viktig information. Men sällan (eller till och med aldrig) är det någon som på samma fråga börjar prata om sina hemorrojder, framfall eller inkontinensbesvär. För då är vi inne på helt andra fysiska problem, som inte är lika rumsrena att prata om, även om de säkert också finns och förmodligen påverkar deras förmåga att göra yoga. Precis som det är okej att säga "Min mamma gick bort förra veckan, så jag känner mig lite ledsen". Detta har jag hört flera gånger. Närstående kan dö och det är hemskt och sorgligt. Men ingen har någonsin sagt "Jag är ledsen för jag tror att min partner är otrogen mot mig. Jag tror jag har hittat bevis och jag känner mig helt förstörd av oro."
Ett helt perfekt liv totalt utan oro, bekymmer och sjukdomar finns inte. Men ibland berättar vi och ibland inte. Så man kan faktiskt aldrig riktigt veta. Den som just snäste otrevligt kanske i själva verket har ont i kroppen eller själen. Och det är väldigt lätt att dra felaktiga slutsatser. Vi vet sällan fullt ut varför någon beter sig som den gör. Så var snäll. Åtminstone när du kan och orkar.
