Glutenfria chokladcookies med bovetemjöl

Så här i jultider kan väl chokladcookies vara gott? Det här receptet kommer ursprungligen från Nigella Lawson. Jag skrev ner receptet från tv:n en gång i tiden och som vanligt har jag gjort några små ändringar, men inte så mycket. Alla barn (och de flesta vuxna också) älskar dessa cookies och de är ett bra komplement till lussebullar och pepparkakor när det ska julfikas, framför allt som de är ett glutenfritt alternativ. Självklart passar de även under övriga året och inte bara i jultider. Lite söta kan jag själv tycka att de är och som ett alternativ kan man dra ner lite på sockret om man vill. 

Ingredienser till 20-25 st:
2,5 dl bovetemjöl
1/2 tsk bikarbonat
1/2 tsk salt
1 dl kakao
60 g osaltat smör
2 dl farinsocker
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
125 g smält mörk choklad
50 g chokladchips eller hackad mörk choklad (gärna ekologisk)

1. Blanda bovetemjöl, bikarbonat, salt och kakao i en skål.
2. Rör ihop smör (låt det stå framme en stund innan så det mjuknar) och farinsocker till en mjuk röra och tillsätt sedan vaniljsockret.
3. Smält den mörka chokladen i vattenbad, tillsätt till smeten och fortsätt vispa. (För vattenbad brukar jag bryta sönder chokladen och lägga i en mindre kastrull som jag sedan hänger över en större kastrull med vatten. Vattnet får koka upp, men absolut inte hamna i chokladsmeten i den lilla kastrullen, så det gäller att hålla koll. Rör då och då och då i chokladen. Sedan är det lätt att ta i handtaget på den lilla kastrullen och bara hälla över smeten utan att man behöver bränna sig.)
4. Knäck i äggen och vispa.
5. Häll i de torra ingredienserna och rör runt tills allting har blandat sig ordentligt.
6. Rör sist ner chokladchipsen/den hackade mörka chokladen.
7. Klicka ut på plåt med bakplåtspapper (2 matskedar är bra redskap för detta). Gillar man nötter kan man hacka t.ex. lite hasselnötter och strö på.
   
8. Grädda i mitten på ugnen i 180 graders värme 9-10 minuter (lite beroende på ugn, så håll koll). 
9. Låt cookisarna svalna på plåten. De ska vara mjuka!

Dessa cookies går också utmärkt att frysa in och tina upp närhelst man behöver dem. Supergoda!

Önskar med detta alla en och god och fridfull jul!

Att kunna prioritera

Under min utbildning till hälsoutvecklare hade vi en dag en diskussion kring ordet "prioritera" och om hur vi uppfattade det. Jag hävdade att det för mig var ett positivt ord. Prioritera handlar om att välja ut vad man vill göra och det skapar en skön känsla av kontroll. Jag är för övrigt en sådan som verkligen tycker om att skriva att-göra-listor. Då känns det som om jag har överblick och när jag sedan bockar av punkt efter punkt på min lista känner jag mig effektiv. En annan person tyckte istället att ordet prioritera har en negativ klang. För det innebär ju att man måste välja bort saker. Att man helt enkelt inte kan göra allt. Och att tvingas välja bort är inte roligt.

Nej, det är just det som är problemet. Man kan helt enkelt inte alltid göra allt. Och just nu vet jag faktiskt inte längre vad jag tycker om ordet. Men det ligger nog inte samma positiva känsla i det för mig som tidigare. Inte för att jag inte kan välja allt, utan mera för att jag känner att jag måste göra så många saker och tiden räcker inte till hur jag än prioriterar. Och ibland finns det alldeles för många saker som inte kan väljas bort. Och då blir prioriteringen inte längre samma hjälp.

Har ordet prioritera kanske till och med förvandlats till ett ord som numera stressar mig? Till exempel blev jag stressad i fredags när jag upptäckte att de flesta av mina grannar tydligen hade prioriterat att ta fram sina julljusstakar trots att det bara var den 30:e november. Och min mamma berättade nöjd på telefon att det hade även hon gjort så att allt skulle vara fint till helgen. Själv hade jag prioriterat en hel radda med andra saker som jag bedömde som mera nödvändiga just den dagen. Men jag hade så gärna velat prioritera ljusstakarna också... Och trots min prioritering var det ändå en massa ogjorda saker kvar på min lista och nu var det redan sent på eftermiddagen. Hjälp! För ibland händer det ju dessutom att saker och ting hakar upp sig och tar längre tid än man tänkt. Prioriteringen förstörs och man bara badar i ett hav av ogjorda brådskande saker. När ska jag hinna skriva ihop och få iväg det här viktiga informationsmejlet? Och jag måste även skriva ut nya kvitton till alla som slarvat bort sina och som precis just nu kommit på att de måste få iväg dem för att få ut sina friskvårdspengar. Och så är det dags för bokföringen igen och jag har fortfarande inte lyckats klura ut hur den nya versionen av min hemsida fungerar, så när ska jag hinna det? Och samtidigt uppstår något helt obegripligt problem med min mejl, så jag inte längre kan ta emot elpost - jag måste in i inställningarna och åtgärda! Och hunden måste ut och jag måste även iväg och handla, för mat behöver vi ju ha den här helgen också. Och så ovanpå allt grannarna och mamma med sina stressande ljusstakar...

Det är då man rullar ut sin yogamatta och plötsligt har gjort en helt annan prioritering: Jag skiter i allt och gör en halvtimmes yoga. Eller längre. Det får ta den tid det tar. Jag stänger av mobilen och sätter på yogamusik. 

Nu när vi går in i december är det många som får väldigt mycket att göra och vardagslivet liksom speedas upp och blir ännu stressigare än i vanliga fall. Så då prioriterar vi. Eller prioriterar bort snarare och det som prioriteras bort blir ofta den egna träningen. Det blir tommare på alla träningsställen och detta märks tydligt även i yogasalarna. För vem hinner med yoga när man måste gå på luciafiranden och glöggpartyn, köpa julklappar och julpynta och samtidigt har hur mycket som helst på jobbet som måste jobbas undan ifall man ska ha minsta chans att kunna få vara ledig och fira jul? Samtidigt är det ändå mitt bästa tips för att överleva december, att prioritera dig själv och gå och träna! Och låt det gärna bli yoga. Fysisk aktivitet är jätteviktigt när man är stressad och att djupandas är ännu viktigare. 

Sedan kan jag i och för sig förstå att detta med att gå på pass är något som många känner att det är svårt att trycka in i sitt schema. För där finns så mycket ställtid runt omkring. Man ska packa med sig grejer och ta sig dit och hem och kanske även köra runt och leta parkering. Men om man tänker sig bort från organiserade pass och försöker prioritera in sin träning ändå? Lägg ut yogamattan och gör yoga i en halvtimme istället. Det räcker väldigt långt. Och gillar du inte yoga, så gå en rask promenad istället. Eller ut och spring. För du kommer att märka att efteråt har någonting hänt. Du är inte riktigt densamma som innan. Energierna har ändrats. Kroppen känns plötsligt mera avslappnad och tankarna har klarnat. Det som "måste" göras går ofta lättare efter en sådan paus. Och det går även lättare att prioritera.

Efter en stunds yoga klarnar tankarna.

När jag kliver av min yogamatta en halvtimme senare känner jag mig inte längre lika irriterad. Plötsligt inser jag till exempel att det går lika bra att storhandla på lördagen istället. Bokföringen kan också vänta någon dag. Och framför allt - julpyntandet kan definitivt vänta. Grannarna och mamma kan få njuta av sina julljusstakar utan att jag behöver låta mig stressas av detta. Det känns nästan larvigt nu att jag ens tänkte något annat.

Jo, prioritera är nog faktiskt fortfarande ett positivt ord i min värld upptäcker jag. Men för att kunna prioritera måste man vara lugn och klartänkt. Och det är det man blir efter en träningspaus. Då går det lättare att se att det kanske står lite för mycket på att-göra-listan. Och det går också lättare att se i vilken ordning saker bör göras, att även om allt är brådskande så är en del saker mera brådskande än andra. Och andra saker är inte brådskande alls, utan handlar kanske mera om något helt annat, som om vad man själv anser att man "borde" göra. 

Så träna i december - och gärna yoga - så går allting lättare!

Fördelar med den lilla yogastudion

Yoga i den lilla studion

Jag driver själv en liten yogastudio, där jag tar emot små grupper om max nio personer åt gången, så detta blir förstås lite marknadsföring. Samtidigt passar det inte alla. En del föredrar stora träningsställen och andra vill helst träna på egen hand.

Även för mig som yogalärare finns det fördelar och nackdelar med små och stora yogagrupper. Och eftersom vi människor är väldigt olika söker vi oss ofta till det vi behöver. Jag har jobbat på några större träningsanläggningar, där yoga varit en del av verksamheten. Däremot har jag aldrig jobbat på en större renodlad yogastudio. Dock har jag alltid vetat att jag helst vill driva min egen studio och även att jag föredrar att undervisa i små grupper. Varför? För att jag tycker att det blir en bättre kommunikation med deltagarna då, där jag hinner se alla och därmed också kan uppfatta enskildas eventuella problem och ge bättre förslag och alternativ. Jag hinner ge hands-on-assistans om det behövs. Och jag kan prata med normal röst och utan mikrofon (som jag tycker är lite i vägen). Med detta sagt så har jag också regelbundet yogaklasser med större grupper. Men jag föredrar det lilla sammanhanget.

För yogin/yoginin då, vilka är fördelarna och nackdelarna? Ja, för den som vill träna många olika saker och inte bara yoga, så kan ett träningskort på något större ställe vara det bästa alternativet. Numera erbjuds det även på många av dessa ställen bra yoga (och inte bara yoga som ett sätt att enbart träna kroppen). Framför allt om man tycker om att kunna boka in sig på olika pass vecka för vecka kan träningsställen med ett brett utbud vara en bra idé. Samtidigt krävs det självdisciplin för att det ska bli av. Det står som regel ingen på de stora träningsställena och håller koll på vad just du gör och om du kommer dit eller inte. Du får smälta in i mängden och kanske är det det som du vill. Och framför allt för den som gillar ställen med mycket folk och liv och rörelse är dessa ställen kanske vad du söker.

Men alla gillar inte det och framför allt inte i samband med yoga. Man vill kanske inte komma till ett ställe där man möts av technomusik och stressade människor som springer fram och tillbaka redan i entrén. Man vill ha yogans lugn även före och efter yogapasset. Jag vet också många som köpt ett dyrt träningskort på ett stort träningsställe och med stor ambition bestämt sig för att träna tre-fyra gånger i veckan. Och sedan blir det inte av. För när man kan boka in sig och träna när som helst, så är det också lätt att skjuta upp. Rekordet har en kompis till mig som köpte sig ett väldigt dyrt gymkort på ett av Stockholms trendigaste ställen och sedan tränade en gång på hela terminen. Det blev ett väldigt dyrt träningspass.

Den stora yogastudion kan vara ett bättre och lugnare alternativ och fördelen med den stora yogastudion är framför allt att det ofta erbjuds olika typer av yoga och att det finns flera olika lärare för den som tycker om variation. 

Men vad har då den lilla studion att erbjuda som inte de större har? Jo, massor faktiskt:

• Det blir lugnare. Färre människor innebär automatiskt en mera avslappnad miljö.
• När man anmäler sig till en yogagrupp så ingår man i ett sammanhang. Till skillnad från att träna på egen hand och på större ställen, där ingen direkt märker om man är där eller inte, så har ens närvaro betydelse. Det blir svårare att utebli gång på gång utan att ge en förklaring.
• Man blir sedd. Vad man gör spelar roll och det blir lättare att få personlig vägledning.
• Det blir lättare med kommunikationen. Att fråga saker, både under passet och före och efter, känns ofta enklare.
• "Kvartersstudion" samlar ofta personer som bor i området, vilket gör att man kanske känner igen varandra och lär känna varandra lite bättre. 
• Man kan komma som man är. Det är klart att det är lämpligt med kläder som man kan röra sig i, men man behöver inte fundera på någon trendig utstyrsel eller att se ut på något visst sätt för att passa in.
• Det kan upplevas som tryggare och som nybörjare kan det kännas lättare att börja i ett mindre sammanhang. Också om man har med sig någon typ av skada eller annan problematik kan detta också kännas bättre på ett mindre ställe, där man lär känna de andra i gruppen och läraren.

Men ändå, det allra viktigaste är att man trivs med den typen av yoga man gör och med sin lärare. Allt passar inte för alla och det kan vara en bra idé att gå på prova-på-pass när detta erbjuds i början av terminerna. Ibland växer man också ur sitt yogasammanhang och behöver byta. Man kanske börjar på en liten studio, men vill efter en tid ha mera utmaningar och omväxling. Eller kanske man går på ett större ställe, men längtar efter ett mera personligt bemötande och bättre kommunikation med sin lärare. Jag har till exempel ganska många som har gått på yoga hos mig, sedan slutat och gått vidare till andra träningssammanhang, och därefter kommit tillbaka igen. Behoven växlar med tiden och vi människor är inga robotar där en mall passar ens för oss själva under ett helt liv. Men - den lilla studion har som sagt många fördelar och det är inte alltid som störst är bäst.

Att göra det omöjliga - springa när man inte kan

Hur gör man det som är omöjligt? Ja, för det första så finns det ju saker som är omöjliga på riktigt och i vissa fall kan det vara bäst att helt enkelt acceptera. Fast ibland vill man ändå prova först. Och det kan faktiskt visa sig att man inte ska svälja allting man hör, utan att det finns en hel del saker som inte alls är så omöjliga som de först verkar. Så svaret är därför: Man gör lite i taget. Man provar sig fram. Och ibland så går det! 

Det här är historien om mitt avslitna ledband, som är anledningen till att jag inte kan springa. 

Dags att ut och springa i parken. Bra skor är en förutsättning för att det ska fungera.

Nej, jag sitter inte i rullstol. Jag har bara ett skadat ledband, som gör att jag är dömd till att inte kunna springa. Och vem behöver springa? Det finns många människor som inte kan springa av olika anledningar och jag råkar bara vara en av dem. Man vänjer sig. Det finns så mycket annat trevligt. Promenader till exempel. Och yoga.

Fast en gång i tiden var jag en sådan som sprang. En löpare. Jag sprang inte jättelångt, men ställde upp i en del 5- och 10-kilometerslopp som en kul utmaning. Och jag tyckte om att springa just för att man kan göra det på egen hand, när man har tid och lust. Det var en form av träning som passade mig. Jag kände mig fri när jag sprang.

Det är lite över 20 år sedan som jag slet av ledbandet i fotleden och det läkte fel och blev för slappt. Fast det visste jag inte just när det hände. Jag trampade snett från en trottoarkant när jag sprang i full fart över en gata på väg tillbaka till jobbet efter lunchen. Då bröt jag ett av benen i sidan på foten (och har sedan dess lyckats bryta mig på samma ställe i den andra foten också, eftersom detta är en ganska vanlig typ av fraktur). Frakturen läkte, men så småningom, när jag började löpträna igen, kändes det som om jag stukade foten varje gång jag försökte och det slutade alltid med att jag fick avbryta min löprunda och halta hem. Så jag gav upp springandet just då och vilade istället, eftersom jag trodde att det var vad som behövdes.

Sedan hände samma sak när jag försökte med annan träning, så fort det handlade om att springa och hoppa och dansa, sådant som jag tyckte var roligt. Så jag slutade med det också. Just då. För det var ju aldrig min avsikt att jag aldrig skulle kunna hålla på med dessa grejer igen. Men efter detta förvärrades allting och jag "stukade" foten så fort jag försökte gå någon längre sträcka. Så jag vilade mig ännu mera och trodde att detta skulle hjälpa. Att stukningen, som jag trodde att det handlade om, skulle läka till slut. Och snart kunde jag inte ens gå korta sträckor, inte ens inomhus, utan jag var halt på riktigt. Alltid. Då blev det förstås dags att uppsöka läkare. Läkaren, som inte förstod vad det kunde vara, skickade mig till röntgen. Där syntes inget konstigt och ingen förstod något alls. Till slut blev det remiss till en ortoped och efter låååång tid (jo, man fick vänta på den tiden också) kom jag till slut dit och fick min diagnos. Ledbandet hade slitits av och läkt ihop fel, blivit alldeles för slappt helt enkelt. Därefter blev det sedan sjukgymnastik och den slutgiltiga domen var: Du kommer förmodligen aldrig att kunna springa igen, men det finns ju så mycket annat du kan göra. Och du kan ju gå! Bara du tränar foten ständigt, så kompenserar musklerna i fotleden för att ledbandet inte är stabilt och du slipper halta.

Så bra! Vid detta lag tyckte jag nämligen inte längre alls att jag behövde springa eller hoppa eller dansa eller någonting alls i den stilen. Att vara ständigt halt hade definitivt sänkt mina krav och jag kände mig lycklig över prognosen att jag bara skulle kunna gå normalt igen med hjälp av lite övningar. Och eftersom jag normalt sett är en flitig och envis typ, så tränade jag snart bort symptomen och kunde promenera igen. Och det var där någonstans som jag började med yoga som en alternativ typ av träning och som så småningom kom att förändra mitt liv och även bli mitt yrke. Så det är inget att klaga på. Och med promenader och yoga får jag den träning jag behöver för foten, så jag behöver inte ägna mig åt någon extra sjukgymnastik heller. Slutet gott allting gott.

Eller? För egentligen hade jag ju gärna velat springa också trots allt... och trots att jag har försökt att inte vara avundsjuk på andra som springer så har jag ändå inte lyckats till hundra procent. Och som lite extra salt i såren är jag gift med en som springer. En ultralöpare dessutom, det vill säga en sådan som springer enormt långt. Han springer lopp på 6-10 mil ibland. Då känns det extra fjuttigt att inte ens kunna springa några kilometer. Men alla omkring mig har varit så förstående. "Nej, självklart ska du inte springa." och "Det är ju mycket skonsammare och bättre att promenera." Så jag har funnit mig i mitt öde ivrigt påhejad av alla hjälpsamma som vill mitt bästa. 

Som yogalärare behöver man dock rätt så bra kondition om man ska kunna prata och visa rörelser och framför allt längre sekvenser samtidigt. Detta har jag fixat med hjälp av en motionscykel. Enkelt, snabbt och effektivt. Och tråkigt! Nej, inget ont om spinning. Jag beundrar alla som sitter på sina cyklar och flitigt trampar på till hög musik. Men det är inte riktigt min grej egentligen. Jag hade så mycket hellre sprungit. Om jag bara kunnat.

Ibland är det lätt att nöja sig med besked man får. Så lätt att det kan få gå 20 år utan att man ens ifrågasätter. Och det kan gälla precis vad som helst. Som att man inte kan lära sig att åka skidor (utförsåkning alltså) när man är vuxen. Eller lära sig prata franska utan brytning. Eller att lära gamla hundar att sitta. Det går visst! Bara man försöker och är lite ihärdig. Och världen är full av sådana saker, du har säkert dina egna versioner av "det här kan man inte göra". 

Så en dag när jag satt där och trampade på min motionscykel så tänkte jag att det finns folk som inte ens har ben, utan proteser. Och de lär sig inte bara att gå med dessa proteser, utan de lär sig att springa med dem. Och de tävlar. Och kan göra Ironman. Skulle då inte jag, med ett för slappt ledband, kunna träna upp mig tillräckligt för att kunna springa en runda på 2 kilometer ute i parken? 

Så jag bestämde mig för att prova. Lite i taget givetvis. Jag valde tunna löparskor med hålfotsinlägg (eftersom jag även gått en hel säsong med hälsporre) och det första som hände var att jag stukade min fotled. Gång på gång på gång. Men jag valde att fortsätta ändå. Jag halvsprang och halvhaltade mig runt tre gånger i veckan, vilket är ungefär vad som krävs för att hålla konditionen i någorlunda gott skick. Det var ändå härligt på något sätt. Bara att få vara utomhus i naturen och träna igen. Dessa första löparrundor resulterade dock i att jag även haltade lite då och då annars också. Men jag bestämde mig för att i så fall fick jag väl göra det då. För jag tänkte fortsätta.

Efter två månader köpte jag nya löparskor. Jag insåg till slut att även om min man springer i jättetunna skor och ibland även i så kallade tarahumara-sandaler (sådana som de mexikanska tarahumara-indianerna springer i och som blivit jättetrendiga bland ultralöparna), så kanske inte detta var den optimala lösningen för just mig. Så jag provade ut ett par med bättre stöd för fotleden, extra stötdämpning i hälen, samt lite stöd för hålfoten och kunde därmed plocka bort de lösa hålfotsinläggen. Vilken skillnad! Med dessa skor blev jag efter bara några veckor så pass mycket stabilare i fotleden att jag (oftast) inte kände av min ledbandsskada. 

Sedan anmälde sig min man och son till att springa ett maraton i Florida i januari. Det vill säga sonen tänker bara springa halvmaran, men min man ska springa hela sträckan. Och det har han gjort förut. Vi var där för två vintrar sedan i samband med att jag gick några kurser i yoga. Dessa kurser sammanföll med det här maratonet i den lilla staden Celebration, där vi bodde några år en gång för länge sedan, så min man passade på att anmäla sig dit och både han och sonen åkte med på resan. Och nu i somras blev sonen plötsligt på nytt mycket sugen på att åka dit. "Om vi åker dit igen så lovar jag att träna upp mig så att jag klarar att springa en halvmara," försäkrade han (och anade förstås att det här förslaget skulle inte hans pappa kunna motstå). Några yogakurser är inte aktuella den här gången och därför fick jag plötsligt för mig att kanske skulle jag också kunna anmäla mig till halvmaran. Varför inte? Jag kan väl gå-springa mig runt på något sätt förhoppningsvis. Målet får bli att helt enkelt ta mig i mål utan att bryta. Och vilken seger skulle inte detta vara med mitt slappa ledband?

Så med mitt första mål uppnått, vilket var att kunna löpträna två kilometer som konditionsträning tre gånger i veckan, har jag nu plötsligt ett nytt som är ett halvmaraton! Och därmed har jag förstås fått trappa upp träningen lite. Så vid det här laget lyckas jag ta mig runt tre rundor i parken istället för en. Vem trodde det? Inte läkare och sjukgymnaster i alla fall. Samtidigt finns det fortfarande människor som springer med proteser och tävlar i Ironman, det ska vi inte glömma. Ofta klarar vi mera än vi tror!

Så några tips för att göra det som är omöjligt (och det kan gälla i stort sett vad som helst):

• Ha ett mål, men dela sedan upp det i mindre bitar och ge det hela rimlig tid.
• Sätt igång! Det viktigaste av allt är att man startar. Och ta lite i taget. 
• Går det så går det. Du kommer att märka rätt så snart om det hela faktiskt är en total omöjlighet och du får hoppa av projektet. Men då har du i alla fall testat. Annars, var ihärdig även om det tar sin tid. Motgångar kommer (det förmodas ju trots allt vara omöjligt...), men det är bara att fortsätta.
• Anpassa efter vad som passar just dig, så att det blir så enkelt som möjligt i det svåra. (I mitt fall handlar det t.ex. om skor som passar för mina fötter, musik jag tycker om och som lyfter mig, och att förlägga löparrundorna till dagar och tider när det fungerar med yogan, så jag inte kommer till mina yogapass och är helt urlakad och slutkörd.)

Hur det går med halvmaran - ja, det får vi se i januari. Förhoppningsvis går det bra, även om jag just nu skadat mig i en lårmuskel. Men hittills har det ändå gått så mycket bättre än någon kunnat tänka sig och jag tycker att jag har bevisat att jag visst kan springa, trots mitt ledband. Jag har inga planer på att ge upp. Men obs att min skada inte är en sådan som förvärras av att jag tränar även om jag till och med blir lite halt ibland. Vad som går och inte går att genomföra, det skiljer så klart från fall till fall. Men är det något som man verkligen vill finns det ofta mycket att vinna på att åtminstone försöka!

Yogiskt - en podd värd att lyssna på

Under sommaren i Spanien fanns det massor med saker som jag ville skriva om. Men jag hade inte Internet i vårt hus och hade inte ens en dator tillgänglig, bara min iPad. Och jag tänkte att det var bra att gå och ladda upp skrivlusten, så kunde jag skriva desto mera när jag väl kom hem. Men väl hemma blev det väldigt mycket annat att göra, vilket ju också är fullständigt normalt när man varit bortrest i stort sett hela sommaren och höstterminen sedan ska dra igång. Så allt det viktiga och brådskande fick prioriteras istället och någonstans i allt detta glömde jag nästan bort vad det var som jag hade velat skriva om. 

Men jag tänkte att jag skulle göra en liten insats igen och åtminstone tipsa om något som jag gick och tänkte på i somras, nämligen en väldigt bra yogapodd för den som gillar att lyssna på podcasts. Jag har provat flera stycken poddar om yoga, både svenska och amerikanska, och inte tyckt att någon av dem varit särskilt bra. Men det finns en! Och den lyssnade jag på mycket både förra sommaren och denna. Så om du inte redan har hittat "Yogiskt - en podd om yoga och meditation" med och av Cecilia Humble och Jenny Andersson, så rekommenderar jag den varmt. Hittills har de producerat över 130 avsnitt och det kommer nya varje torsdag. Dels kan man imponeras av deras produktivitet (liksom med alla andra poddar som spottar ut nya avsnitt varje vecka), men framför allt är det imponerande att varje avsnitt även lyckas vara så innehållsrikt och genomtänkt. Cecilia och Jenny pratar yoga och psykologi på djupet, vänder och vrider på olika ämnen, och har alltid intressanta tankar som de är suveräna på att presentera. Båda är yogalärare (vilket annars inte nödvändigtvis är någon garanti för en bra yogapodd), tidigare jurister och med en förmåga att uttrycka sig på ett underbart sätt och dessutom med en god portion humor och skratt. 

Så denna podd lyssnade jag alltså av och till på under mina lediga dagar i somras. Sedan kom jag hem och tvingade mig själv att istället lyssna på mina vanliga ekonomiska poddar, som jag egentligen tycker är rätt så trista, men samtidigt anser att jag "behöver" för att jag ska kunna hänga med i vad som händer i Sveriges och världens ekonomi. Så plötsligt härom dagen fick jag bara för mig att hämta in ett avsnitt av Yogiskt igen när jag skulle ut med hunden och det slog mig, när jag nu istället fick höra på något som intresserar mig och som jag tycker är roligt, att jag har gjort på samma sätt med så mycket annat de senaste sex veckorna. Jag har bara ägnat mig åt det som varit brådskande och nödvändigt och eftersom tiden som vanligt är begränsad till 24 timmar per dygn, därmed också berövat mig själv sådant som jag tycker är kul, sådant som ger mig energi och sådant som handlar om att skapa och vara kreativ. Visst, det är jätteroligt att starta upp en ny yogatermin, men det är mycket jobb också och det har även varit mycket annat av privat natur, mycket som suger energi. Och då är det ju egentligen extra viktigt att försöka hinna få in sådant i vardagen också som ger energi. Till exempel att unna sig att lyssna på en podcast som man faktiskt tycker om!

Ta hand om din tarmflora - tips på läsning

Kalorier in - kalorier ut, brukade man säga. Och att om du vill gå ner i vikt så gäller det att göra av med fler kalorier per dag än vad du tar in. Ingen som helst betydelse vad det är för typ av kalorier. Fel fel och fel har det nu konstaterats de senaste åren. Vilken mat och därmed vilka kalorier vi sväljer ner spelar jättestor roll för bakterierna i magen och för allt vad som sedan händer med kroppen och inte minst hjärnan. 

Fler och fler böcker ges nu ut i detta intressanta ämne, nämligen vår tarmflora och dess betydelse för vikten, immunförsvaret och hur vi mår mentalt. Så jag vill gärna tipsa om bra sommarläsning. Förkovra dig i ämnet helt enkelt så kan du bli både friskare och gladare. 

En lättläst och även estetiskt tilltalande bok och som också innehåller fina recept är Niklas Ekstedts och Henrik Ennarts bok "Happy Food - Om hur mat och lycka hänger ihop". 

Något som bland mycket annat tas upp i denna bok är medelhavsdieten, en kosthållning som verkligen förtjänar sin plats och uppmärksamhet. För dieter finns det många av. Och för den som vill minska i vikt så fungerar i princip vilken som helst, bara man följer den. Sedan är inte alla lika hälsosamma. Ett annat litet problem är ju även att vi förr eller senare måste börja äta mera normalt. Det går inte att fortsätta leva på banandieten eller flygvärdinnekosten för då får vi inte i oss allt vi behöver i form av vitaminer och mineraler. Och vad forskning tydligt visar är att det finns en kostföring som slår de flesta andra när det gäller både att hålla sig normalviktig samt att även i övrigt hålla sig frisk och få ett långt liv. Och det är just medelhavskosten med sitt innehåll av mycket olivolja, frukt, grönt, baljväxter, nötter, frön och örter och med inslag av naturella mejeriprodukter och då och då lite fisk eller kött samt en och annan skvätt rödvin. En kostföring som göder de goda bakterierna i magen och som visat sig vara både antiinflammatorisk och antidepressiv!

Och om du sedan läst ut denna mycket trevliga bok och känner att du vill fördjupa dig ytterligare, så föreslår jag "Matmyten - vetenskapen om vad vi äter och hur det påverkar oss" av Tim Spector, en superintressant bok om matens effekt på oss fysiskt såväl som psykiskt.

Även Tim Spector är inne på samma kosthållning när han ger sitt bästa förslag på hur vi bör äta för att hålla oss friska och välmående:

"Försök äta en större variation av livsmedel, särskilt frukt, olivolja, nötter, grönsaker och baljväxter samt fibrer och polyfenoler. Undvik bearbetade livsmedel och minska ditt köttintag. Ät traditionell ost och yoghurt, undvik varianter med mycket socker och lite fett. Dessutom bör man undvika konstgjorda sötningsmedel som ett stående alternativ". 

Och visst kan det väl vara så när sommaren kommer att vi tänker att vi har jobbat så hårt fram till semestern att nu är det verkligen dags att få unna sig massor med glass, hårdgrillade köttbitar och stora mängder alkohol och sommartårtor. Men det kanske också går att unna sig detta i lite mera lagom mängder? För sommaren kan ju också vara en period när vi har mera tid att lägga om våra matvanor till det bättre. Medelhavsmat handlar om rena råvaror som ofta är enkla att laga till. Och det blir gott! Faktiskt passar det väldigt bra med den här kosten sommartid. Läs, lär och praktisera. Och njut av sommaren!


Källor bl.a. "Happy Food - om hur mat och lycka hänger ihop", Niklas Ekstedt & Henrik Ennart, "Matmyten - Vetenskapen om vad vi äter och hur det påverkar oss", Tim Spector

Tulsi - superte

Tulsi är hett just nu, åtminstone i yogavärlden. Men trots ett mycket stort sortiment av Pukkas teer hos både Coop och Ica Maxi, har de inte (ännu) tagit hem "three tulsi", utan man får vända sig till hälsokostbutiker eller Internet. Jag hittade mitt te i en liten mysig hälsokostbutik i Edinburgh med ett enormt tesortiment. Jag hade gärna handlat upp halva affären. Och teer med tulsi i fanns det flera stycken av.

Tulsi är en asiatisk ört som även kallas för helig basilika (dock inte att förväxla med vanlig basilika som används i matlagning). Så vad är det som är så speciellt med just den här örten och som gör teet så fantastiskt?  Det viktigaste är att tulsi är en s.k. adaptogen, det vill säga en ört som hjälper kroppen att anpassa sig till skadliga ämnen i omgivningen (fysiska, psykiska, kemiska och biologiska) och att undvika den negativa effekten från dessa. Därmed blir teet som görs med hjälp av tulsi ett slags "superte" som sägs hjälpa mot det mesta.

Till exempel sägs tulsi vara:

• antibakteriellt - hjälper mot inflammationer, allergier och feber
• en antioxidant som stärker immunförsvaret
• rikt på magnesium och sänker kolesterolnivåerna i blodet och motverkar därmed hjärt- och kärlsjukdomar
• luftrörsvidgande och hjälper mot såväl förkylningar som astma
• reglerare av blodsockret
• förbättrare av matsmältningen
• stärker hår och hud
• ett motmedel mot huvudvärk
• lugnande och antidepressivt

Jag har själv precis börjat dricka tulsi om kvällarna och kan därför ännu inte avgöra om min hälsa har förbättrats så mycket på den här korta tiden. Och kanske är det egentligen bättre att dricka det vintertid när både energinivåer och humör brukar sjunka... för att se huruvida dess antidepressiva effekt verkligen fungerar. I vilket fall som helst så är det gott. Jag dricker det med lite honung och smaken har snabbt gjort det till en av mina favoriter. Så här sommartid när det är varmt, kan det också vara gott att låta teet (även detta och andra sorter) svalna av och sedan dricka det kylt med en skiva citron i.

Källor bl.a. www.clearlife.se, www.mrherb.se, www.hair-action.com

Andas - en stunds mindfulness varje dag

Det här är tre elastiska armband vilka som helst. Ett är inhandlat på en flygplats, ett annat på en marknad i Spanien och ett tredje på Lindex. Man kan köpa sådana armband ungefär var som helst. Och här kommer ett tips på hur man med hjälp av tre armband påminner sig själv om att andas en stund varje dag. Ja, vi andas så klart hela tiden, annars skulle vi ju dö. Men jag talar om att andas lite djupare, mera medvetet och om att vara närvarande i andetagen. Det tar någon minut av din dag. Samtidigt kommer det att sänka stresshormonerna, ge dig mera syre och du kommer att känna dig både klarare i hjärnan och lugnare. Det kan det kanske vara värt?

Sätt på dig armbanden på morgonen på den ena handleden. Någon gång under morgonen andas du fem djupa andetag. Du andas in genom näsan och ut genom munnen, som du formar till ett litet, litet "o" som luften får sila ut genom. Fem andetag! Därefter flyttar du över ett av armbanden till din andra handled. 

Någon gång runt lunch gör du om proceduren och flyttar därefter det andra armbandet till din andra handled. På kvällen gör du en sista andningsrunda och flyttar över det sista armbandet. På så sätt vet du att du har gjort dina andningsövningar och inte missat någon omgång. 

Fortsätt så. Sommaren kan väl vara en bra tid för att skapa en ny och bra vana? Trivs du med andningsövningen kan du efter ett tag utöka andetagen med ett extra varje andingsrunda och dag tills du är uppe i 10 andetag per gång. 

Det här tipset kommer egentligen från Donna Farhi, som jag varit och tränat yoga för under en vecka i Edinburgh nu i maj. Let's breathe!

Ångest ångest

Avicii är död. Och på något sätt har detta tagit mig hårdare än alla andra kända artister och skådespelare som avlidit de senaste åren (och de har ändå varit ganska många). Kanske för att han var så ung? Svensk? En kreativ människa i sina bästa år? Kanske bara för att det kändes så tragiskt och totalt onödigt? Varför gick det inte att stoppa?

Ångest, ångest är min arvedel, skrev Pär Lagerkvist. Och det är lätt att känna igen sig i dikten. För många av oss människor är så fyllda av det. Det är väldigt mänskligt att ha ångest. De flesta upplever ångest åtminstone någon gång under livet. Men en del har större tendens till det än andra. Den som har ett reaktionssystem som är lättaktiverat kan även utveckla ångest som sjukdom. Det är som ett alarmsystem som larmar fast det inte egentligen behövs. Att leva med ångest tar mycket kraft och energi och kan göra det tungt och svårt att klara av sin vardag.

Jag ser dokumentären om Avicii och den är snudd på outhärdlig att se så här i efterhand när man vet att det hela inte slutade så lyckligt som i filmen. När jag ser Tim Berglings ångest och stress och hur han drevs på av sin manager och folk runt omkring honom trots att han mådde så dåligt och dessutom var helt öppen med det, då får jag ångest själv. Avicii var en introvert person, möjligen också högkänslig. Det livet han kastades in i och sedan levde i högt tempo var inte ett liv som egentligen passar en person med den läggningen. Han borde ha fått skapa sin musik i lugn och ro istället. Många kreativa personer är introverta. Som introvert klarar man ofta att prestera inför publik även om det ibland kan kännas obekvämt. Det går att träna sig. Men man måste få vila emellan. Energin när man är introvert, får man av att hänga med sig själv eller några få nära personer och ta det lugnt. Det är där kreativiteten flödar. Det måste finnas ordentligt med tid för återhämtning.

En femtedel av alla människor får dessutom någon gång i livet diagnosen depression. Det är alltså de som blir diagnostiserade, vilket många inte blir. När man pratar om hur många som verkligen drabbas så brukar man räkna med var tredje person. Låter det mycket? I mina öron låter det fantastiskt lite. 66% av alla människor känner aldrig någonsin av någon som helst depression. Hur härligt måste det inte vara att få vara en sådan person!

Jag hade min första ordentliga depression sista året på gymnasiet. Mina betyg rasade och jag hade ingen som helst tro på framtiden. Jag kunde inte hitta någon mening med att leva över huvud taget. Så här, långt efteråt, funderar jag ibland på vad som hade hänt om jag hade fått hjälp. Om jag hade fått serotonin, eller serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som de egentligen heter. Men de hade ännu inte riktigt börjat komma ut på marknaden på den tiden. Men om jag hade fått prova detta, om det hade funkat, hade jag kanske lyckats rädda mina betyg då? Tagit tag i mitt liv? Utbildat mig till något fint och trevligt som mina föräldrar ville (för jag hade ju varit så lyckad och skötsam fram tills dess) istället för att flumma ut i världen och plugga språk? Och låta depressionen successivt tona bort av sig självt under åren som följde. Det får vi aldrig veta. Och kanske tillhör jag de (ca 66%) som dessa piller faktiskt inte fungerar särskilt väl för. Jag har aldrig provat. Däremot har jag ända sedan dess självmedicinerat, först med löpträning och så småningom med yoga, meditation och mindfulness. Och det är starka verktyg som verkligen hjälper. Men - precis som med annan medicin - så måste man ta den regelbundet. Det hjälper inte att ut och springa sporadiskt en gång i månaden eller att gå på ett yogapass bara då och då. Kontinuitet är superviktigt. Helst varje dag (utom för löpningen, där undersökningar visar att tre gånger per vecka är ganska idealiskt). Dessutom är denna självmedicinering utan biverkningar.

Jag har (precis som många andra) att brås på. Min moster hade bipolär sjukdom och min faster led av ångest och depressioner. På min fasters tid fanns förstås heller ännu inga lyckopiller uppfunna. Hon fick istället börja med lugnande mediciner som Valium redan i unga år och blev beroende under resten av sitt liv. Och hon fick inget särskilt roligt liv. En period var hon inlagd på rehab för att bli fri från sitt beroende, men eftersom detta var omgivningens önskan och inte hennes egen, så fungerade det inte. Det tog inte lång tid efter att hon skrivits ut tills allt var precis som innan. Min faster tog till slut sitt eget liv, hon hängde sig i ett träd i en begravningslund för djur (hon tyckte mycket om djur).

Min fasters historia har alltid fungerat som ett stort rött skynke för mig. ALDRIG ta tabletter mot ångest eller depression! Precis vad som helst annat, bara inte det. Och det har även lett till en stor passion för att lära mig mera om hjärnan och hur den fungerar och om allt som kan påverka hjärnan och hur vi mår, från självsuggestion och positiva tankar, yoga och meditation till mikroberna i magen, sömn, solsken och våra relationer. Däremot har jag med åren fått lära mig att ha en mera tillåtande attityd till att andra människor tar tabletter och att detta kan vara en bra lösning för dem. Och jag har alltså även varit inne på vad som skulle ha kunnat hända med mig själv ifall jag hade fått medicinera med modern medicin i yngre dagar. Det viktigaste är ändå att något görs, bara känslan av att någonting är på bana för att förbättra det svarta, djupa hål som en depression är. Sedan ska vi inte fullt ut blanda ihop ångest och depression. Man kan gå genom livet med mycket ångest utan att någonsin hamna i en depression, även om ångest ofta kan leda till depressiva tankar just därför att det är svårt att leva med. SSRI fungerar dock på båda tillstånden. Det gör löpning och yoga också. Och studier tyder på att bäst av allt blir det om man kombinerar metoderna.

Det var bättre förr. Jo, jag menar faktiskt detta, därför att vad vi människor mest av allt behöver för att må bra är en känsla av sammanhang. Och tidigare (liksom fortfarande i vissa samhällen) så hade människor detta i större utsträckning. Man hade sin plats, visste vad man hade att göra, och man visste att Gud fanns och därmed fanns det, hur fattigt och eländigt man sedan än hade det, en djupare mening bakom allt. Idag handlar det i den västerländska kulturen om ett gränslöst liv. Det finns ingen gud. Bli vad du vill! Du skapar dig själv. Allting är möjligt. Samtidigt översköljs vi av information och förväntas vara ständigt uppkopplade, tillgängliga och informerade om allt. Vi springer och springer i våra ekorrhjul med prestationsångesten ständigt hängande över oss. Och skulle vi någon gång lugna ner oss för att hinna börja tänka, då griper lätt ångesten tag i oss. För vad är det egentligen för mening med allt detta? Är det bara en stor slump att vi finns här? Varför anstränger vi oss då så mycket? För andras beundran? För att få många likes på Facebook? För att ingen ska säga något ont om oss när vi väl är döda? Att sakna ett sammanhang och en mening kan kännas väldigt tomt och svårt. Och då tar vi fart och sysselsätter oss ännu mer. Det där jobbet med hög lön. Semestern i Sydafrika. Smal till bikinisäsongen. Trendigaste trädgården. Lyckade barn och jättestor bil. Finns det ingen mening så får vi själva hitta på syften med att finnas här.

Som introvert tycker man ofta att det där ytliga är tomt. Vi som är introverta vill hellre ha de där djupa samtalen på tu man hand än bladdra på om väder och vind på stora mingelpartyn. Avicii hade själv förstått att han var introvert och säger i dokumentären det för oss introverta så klassiska: "Jag har alltid känt att det är det som är felet med mig." Alla som är introverta och läser det här förstår exakt vad han menar, det är jag hundra procent säker på. Och jag har själv också alltid känt det så. Det är det som är och alltid genom alla år har varit det stora felet med mig. Och även om det numera (tack och lov) börjar pratas mera om att en tredjedel av alla människor är introverta och att detta personlighetsdrag är helt okej (det är till exempel ofta introverta personer som har gjort de största uppfinningarna och skapat mest och därmed faktiskt fört samhället framåt), så hade i alla fall jag mycket hellre velat vara extrovert lagd. För jag tror helt enkelt att livet hade varit så mycket lättare då. Vi lever i en era där extrovert personlighet är det hyllade idealet och det får vi introverta helt enkelt försöka spela med i. Och det var vad Avicii under lång tid gjorde. Och jag och många med mig gör det också om än i mindre skala.

Vad som sedan hände, efter att Tim Bergling slutat ge sina ångestframkallande konserter, vet ju inte jag alls egentligen. Men bara som en spekulation, så blir det mycket svårare när man väl har varit igenom en tuff period av utmattning, att komma tillbaka. Man blir mycket mera känslig. Dessutom kommer prestationskraven in när man har presterat så fantastiskt som Tim gjorde. Hur toppar man det i framtiden? Tänk om den kreativa ådran sinar? Om det inte går att skapa lika mycket och lika bra? Om andra blir besvikna på en? Jag vet att jag själv förmodligen skulle känna så i den situationen. Så ibland kan det ironiskt nog nästan kännas bättre att inte ha skapat så mycket och fantastiskt i sitt liv. För då har man inte så hög piedestal att falla från. För den som är introvert har också ofta ett större sinne för detaljer och perfektionism. Och detta är inte alltid behagligt.

Så har vi även det där tyngsta som vi som är introverta oftare går och grubblar på, nämligen vad som egentligen är meningen med alltihop. I yngre dagar, innan jag själv hittade en mening, var detta verkligen ett stort problem i mitt liv. För varje gång jag kände mig nedstämd (och jag har en starkt tendens till vinterdepressioner) så ledde den tankegången till att om det ändå bara är en slump alltihop, om vi ändå bara ska dö och aldrig finnas mer, då spelar ju egentligen vår tid på jorden ingen roll. Inte mera än att man ska roa sig för stunden så mycket som möjligt. Och om man då känner sig oförmögen att roa sig för stunden, om allting bara känns tungt och nattsvart, då kan man väl lika väl hoppa från en klippa eller hänga sig i en skog och göra slut på allting lite snabbare så man slipper lida? Jag hade självmordstankar som ung, men som för de flesta som har detta, så stannade det vid tanken. Och jag hittade så småningom en mening och ett större sammanhang som jag tycker stämmer. Nu känner inte jag att det är min uppgift här på jorden att predika för människor vad som är meningen med livet. Min uppgift (åtminstone just nu) anser jag är att få vanliga människor att upptäcka yogans fördelar. Men för den som söker och känner att det är svårt att hitta en mening bakom allt, så vill jag ändå rekommendera en del källor som man kan utforska själv (se längre ner).

Så Avicii lämnade oss alldeles för tidigt. Och som alltid när någon känd och beundrad person gör något, finns det risk för att andra låter sig inspireras och ta efter. Därför, misstänker du att någon i din omgivning är i riskzonen för självmord, prata med personen i fråga. Lyft ämnet. Var ett stöd och hjälp till att skaffa hjälp. Och gäller det dig själv, sök hjälp! Ring till exempel Självmordslinjen på 90101. Mer info finns på www.mind.se. Att hitta någon som verkligen kan lyssna och förstå är livsviktigt. Och som ett nästa steg, hitta en behandling som kan vara alltifrån samtal till medicin, fysisk aktivitet eller livsstilsförändring.

____________________________________________________

Förslag på läsning (och lyssning) för vilsna själar som vill börja utforska:

• Brian Weiss - börja med "Många liv, många mästare"
• Marie-Louise och Robert Hahn - börja med "Klara svar från andevärlden"
• Abraham Hicks - börja förslagsvis med "Attraktionslagen", finns även mängder med youtubeklipp att lyssna på. Esther och Jerry Hicks har varit väldigt generösa med att sprida gratismaterial
• Shirley Maclaine - t.ex. "Ut på yttersta grenen"
• Se filmen om Ambres; "Ambres - en död talar", finns på youtube

___________________________________________________

Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerkvist



Källor bl.a.: www.forum.mind.se, www.mind.se, www.folkhalsomyndigheten.se, www.angest-stockholm.se, Hjärnstark - Anders Hansen, Avicii - True Stories, Hälsans mysterieum - Aaron Antonovsky, Pär Lagerkvist

Att unna sig själv

Man kan inte hälla från en tom kopp.

Jag läste om ett av Michelle Obamas bästa tips för att må bra: Att unna sig att göra något positivt för sig själv. För om man inte själv mår bra är det svårt att sprida glädje och energi till andra. Men hon medger också att det inte alltid är lätt att hitta tid för detta och att det ofta kan te sig som en utmaning, bland annat för att många kvinnor blivit drillade till att inte få unna sig saker och då är det lätt att känna sig självisk när man gör det.

Jag vet vad hon pratar om eftersom jag själv vuxit upp med en mamma som alltid satt alla andra först och sig själv sist. Och hon är inte någon martyr, utan tvärtom.  Hon har blivit fostrad på det sättet, det är en självklarhet för henne. Likaså  var det det för min moster. Henne har jag redan skrivit om några gånger. Hon var en karriärkvinna, men självklart skötte hon allting annat på hemmaplan perfekt också. Att hon själv skulle kunna unna sig något såsom egentid för träning, läsa böcker eller bara en promenad då och då, det fanns inte på kartan. För hon hann inte. Sig själv sist. Och hon blev sjuk av det. 

Kanske det är därför som jag också kan få den där obehagliga klumpen i magen ibland när jag unnar mig saker. För unnar mig saker det gör jag ändå. Och när jag var liten fick jag ibland höra att jag var självisk. Mamma brukade kalla mig för "drottningen" när hon ansåg att min vilja var för stark och att jag försökte ta för mycket plats. Min bror däremot var mest charmig och framåt när han ville ha saker för egen del. Saker och ting har förstås förändrats sedan dess, men jag kan ändå se hur unga tjejer fortfarande verkar ha betydligt hårdare krav på sig och på allt vad de måste leva upp till jämfört med killar i samma ålder. Och jag menar då framför allt när det gäller att prestera på många områden och samtidigt  ta ständig hänsyn till andra, vara hjälpsam och socialt smidig. Det är bra att vara kaxig, men helst bara som ett uttryck och inte på riktigt i levande livet för då blir man en "bitch" och vem vill vara det?

Sedan är vi alla olika och det finns narcissister mitt ibland oss. Och narcissisterna behöver man inte påminna om att de ska tänka på sig själva och unna sig. Men de brukar heller inte ge så mycket till andra. Dessutom är de flesta narcissister män, medan de flesta som har problem med att tillåta sig själva att få fylla på sina batterier är kvinnor. 

Michelle Obama säger: "Min viktigaste dagliga vana är att ge mig själv tillåtelse att vara lycklig. Och det är både på det fysiska och mentala planet; det handlar om vad jag äter, om fysisk aktivitet och  även om hur jag mår mentalt. Allting hör ihop. När jag tillåter mig att prioritera mig själv lika mycket som andra, då har andra också nytta och glädje av det". 

Man kan inte hälla från en tom kopp som sagt. Koppen måste fyllas. Batterierna måste få laddas. Och exakt vad som behövs är upp till var och en. Michelle Obama ser till att skapa tid för egen träning, om det så innebär att stiga upp klockan fyra på morgonen för att få det gjort. För egen del skulle jag inte direkt välja att stiga upp klockan fyra eftersom sömn är något som jag prioriterar och mår väldigt dåligt om jag inte får. Däremot skulle jag se till att knöka in min träning någon annanstans under dagens timmar om det så innebar att stjäla tid från något annat. 

Bara en person i harmoni kan sprida harmoni vidare till andra. Bara en person med energi kan sprida energi till andra. En glad person sprider glädje till andra. Allting börjar med oss själva.



Källa: cnbc.com

Hot yoga - bra eller dåligt?

Yoga i 35-42 graders värme, är det egentligen bra eller dåligt? Svaret är bra. Men bara om du själv tycker att det känns bra, inte för att någon annan säger det. Däremot stämmer inte en del av de påståenden som ofta florerar i samband med hot yoga enligt en artikel jag hittade på Doyouyoga och som hänvisade till undersökningar som har gjorts.

Man gör av med fler kalorier  när man gör hot yoga jämfört med yoga i vanlig temperatur
Inte sant. I två studier som gjorts och där man jämfört grupper som tränat hot yoga i 40 graders värme med grupper som tränat yoga i 23 grader hade alla deltagare liknande positiva resultat vad gällde fysisk effekt, antalet förbrända kalorier inräknat. Däremot fick en tredje grupp, som inte tränade alls, inte alls dessa resultat (föga förvånande kanske...). Den enda markanta skillnaden mellan yogagrupperna var att deltagare som tränade hotyoga svettades mycket mera.

Man blir vigare av hot yoga och risken att man skadar sig minskar
När vi är varma kan vi stretcha musklerna mera. Men man kan även stretcha en muskel utöver vad den klarar av, vilket istället kan skada. Sedan har vi ledbanden som finns där för att stabilisera lederna. Dessa kan ännu lättare skadas om man inte är försiktig utan stretchar för mycket. Det stämmer alltså att vi blir vigare i värmen, men risken att skada sig kan snarare öka om vi inte är medvetna om var vi har våra gränser.

Man svettas ut gifter och slaggämnen
Det mesta som vi svettas ut är vatten, lite uppblandat med salt, urinämnen, mjölksyra och mineralämnen. Men de verkliga slaggämnena (och "gifterna") tas om hand av njurar, lever och ändtarm. Det är alltså inte sant att hot yoga fungerar som detox. Däremot är det superviktigt att dricka vatten och fylla på för att inte bli uttorkad.

Man mår så bra
Ja, det gör många och då är det ju en bra idé att fortsätta med hot yogan. För oss som bor i kallare klimat kan det säkert ha en välgörande effekt att få komma in i ett varmt rum och vistats där någon timme då och då. Värme gör oss lugna och avslappnade. Men det är som alltid viktigt att lyssna på den egna kroppen. För den som känner att den inte mår så bra i stark värme, som kanske får huvudvärk eller känner yrsel och illamående är det bättre att avstå. 

Mina egna erfarenheter av att arbeta med hot yoga är följande:

• Jag får lätt migrän av fysisk aktivitet i hög värme och jag har aldrig haft så mycket migrän som under det året jag jobbade med hot yoga, vilket var en starkt bidragande orsak till att jag slutade. 
• Jag, som ytterst sällan är sjuk i vanliga fall, drabbades gång på gång av olika sjukdomar under mitt år som hot yoga-lärare. Detta vill jag däremot inte rakt av skuldbelägga hot yogan för. Det kan mycket väl ha varit så att jag bara råkade komma in i en ond spiral, där jag helt enkelt inte hann återhämta mig efter varje sjukdomstillfälle innan jag började arbeta igen för fullt och därför blev extra mottaglig för nya infektioner. Dock brukar det sägas att människor håller sig som friskast i temperaturer på ca 15-25 grader. I varma och framför allt fuktiga miljöer trivs bakterier och virus oftast bättre och hot yoga-salar brukar även ha hög luftfuktighet.
• Jag blev definitivt vigare. Och jag tyckte det var riktigt roligt att kunna göra avancerade positioner som jag inte klarat av tidigare. Tyvärr ledde detta till problem när jag slutade med hot yogan eftersom jag trodde att min nyvunna vighet skulle bestå, vilket den inte gjorde. Jag fortsatte göra dessa avancerade positioner utanför hot yoga-salen och ganska snart började min rygg protestera och jag fick ordentliga problem. Min rygg återhämtade sig inte förrän jag först gått igenom en viloperiod och därefter börjat träna mjuk yoga istället. Och jag får helt enkelt acceptera att det finns positioner som jag kunde göra inne i den varma salen men som min kropp inte klarar under mera normala omständigheter, vilket självklart är helt okej. Det viktigaste är att man mår bra. 

Med detta sagt rekommenderar jag definitivt hot yoga för den som känner att det påverkar kropp och själ positivt. Vi är alla olika och det handlar som sagt om att lyssna på den egna kroppen och att vara ärlig mot sig själv.

Själv anser jag att den bästa hot yogan är den som kan göras utomhus i 20-30 graders värme. I skuggan!

Källor bl.a.: www.doyouyoga.com

Är det fult med lagom?

Inte för lite och inte för mycket - lagom! Det typiskt svenska ordet som är svårt att hitta i andra språk. Och ofta anser vi dessutom att det är ett ganska tråkigt ord, som representerar hur hopplöst trista vi är i det här mellanmjölkiga landet brunsås. (För mellanmjölk och brunsås anses också så typiskt svenskt och tråkigt trots att både mellanmjölk och bruna såser finns i de flesta andra västländer också). Fast egentligen så är ordet lagom på sätt och vis samma sak som ett annat och mycket finare ord, nämligen balans. Smaka på det!

Jag har ingenting emot att komma ur min komfortzon då och då och ta mig an utmaningar, framför allt om jag får välja dem själv. Men större delen av tiden har jag det gärna bekvämt och "lagom".

I senaste numret av "Yoga för dig" läser jag en krönika av Annelie Bränström-Öhman som handlar om den berömda komfortzonen. För den har vi väl alla hört talas om? Det är den som vi absolut inte bör vara i. "En komfortzon är en vacker plats. Men inget växer där." Nej precis, komfortzonen måste vi definitivt ta oss ur. För vi måste ju utmana oss själva. Hela tiden helst. Vilket Annelie Bränström-Öhman ifrågasätter. Och jag med. För vad är det för fel egentligen med att vara nöjd med sig själv och sitt liv? Med att få ha det lite lagom och bekvämt? Att inte ständigt sträva efter mer och mer och ännu mer? Utan att istället känna glädje och trivsel med det som man har och det som är?

Och samtidigt som vi alla uppmanas att ta oss ur vår komfortzon och ingen vill vara lagom och trist, så söker vi oss till yoga och meditation. För vi vill ha balans i våra liv. Hur nu den ekvationen går ihop. Ska vi jobba mycket och ständigt prestera, resa, hålla igång relationer, träna massor, inreda våra hem perfekt och förvekliga oss på alla livets plan, och sedan dessutom helst visa upp alla våra bedrifter på sociala medier - är det så konstigt om vi blir utmattade? Kanske är det priset vi får betala för att hela tiden hålla oss ute ur den där trista komfortzonen där inte tillräckligt mycket action sker, priset för att inte vilja vara och leva lagom?

Samtidigt är vi alla olika. Är det ens möjligt att avgöra vad som är någon annans komfortzon och ha åsikter om det? Jag läste en artikel i Helsingborgs Dagblad om en person som fyllde 40 år. Det var ett sådant där födelsedagsreportage, där personen förmodligen själv fått fylla i en del uppgifter först ifall hen nu var intresserad av att bli uppmärksammad i tidningen, och så blev hen utvald att få en liten kort artikel skriven om sig med foto och allt. Och här stod det då att läsa att denna kvinna (eftersom det visade sig vara en kvinna) och som vuxit upp i Örkelljunga, hon var då verkligen inte rädd för att ta sig ur sin komfortzon och anta utmaningar. Hon hade nämligen flyttat ända från Örkelljunga och till Helsingborg och därmed bytt arbetsplats från Ica i Örkelljunga till ett annat Ica i Helsingborg istället. Och jag tänkte när jag läste att för den här personen så är det här verkligen en stor sak och hon uppfattar sig själv som väldigt framåt och äventyrslysten. Samtidigt kan man läsa om andra personer, som säljer allt de äger och har och reser jorden runt i en segelbåt, utan att direkt tycka att det är något särskilt med det. Våra komfortzoner ser helt klart olika ut. 

Själv tar jag mig gärna ut ur min komfortzon då och då, för det känns spännande och uppfriskande med utmaningar och jag lär mig därmed nya saker och det känns kul, obs i "lagom" mängd. Men jag är rätt så förtjust i att sedan få dra mig tillbaka till min komfortzon och jag erkänner att jag gärna tillbringar större delen av min tid just där. Jag tycker om att sova lagom, äta lagom mycket, ha lagom mycket att göra, att träna den vanliga yogan som är så lagom och som min kropp mår bra av och jag springer alltid samma runda i parken för att konditionsträna, utan några planer på att vare sig springa snabbare eller längre. Tvärtom tillåter jag mig att springa långsammare de dagar när jag märker att min energi är låg. Borde jag skämmas över detta? Och vem bestämmer i så fall det? 

Jag hörde en yogalärare säga "Att göra yoga är att utmana sig själv". Ja, kanske det, tänkte jag. Fast själv skulle jag hellre säga "Att göra yoga är att lära känna sig själv." Vilket ju i och för sig kan vara en stor utmaning, så det kanske var det hon menade. Men jag tycker inte nödvändigtvis att man måste ut ur sin komfortzon för att göra yoga, utan tvärtom tänker jag att yogautövandet förhoppningsvis istället leder till att man hittar in till sina komfortzoner. För mig är en komfortzon ett behagligt ställe där jag gärna är, där livet är bra och trevligt. Och jag tror uppriktigt att många människor mår dåligt för att de alltför ofta tvingas ut ur sina komfortzoner på ett sätt som varken är roligt eller särskilt utvecklande utan helt enkelt mest stressande och utmattande. Så kanske är det dags att ge upprättelse åt ordet lagom? Eller så väljer vi att bara använda oss av de vackrare och trendigare orden balans och harmoni, även om det egentligen i mycket handlar om samma sak.



Källor: bl.a. Yoga för dig, nr 1 2018

Fantastiska vegetariska burgare

Här kommer ett recept på fantastiskt goda vegoburgare. Receptet kommer ursprungligen från www.javligtgott.se som är en sida jag verkligen rekommenderar för den som vill hitta suveräna vegetariska recept. Fast i vanlig ordning så har jag ändrat lite, lite i receptet... Den här varianten blir rätt så stark (för jag gillar stark mat) och vill du ha dina burgare mildare så är det bara att minska ner på chipotlechilin. Du kan även använda vanlig chili, men chipotlen ger en speciell lite rökigare smak. Burgarna funkar också som vanliga biffar och bollar om man hellre vill ha det:

Ca 8 st

400 g Anammas sojafärs (eller annan vegofärs)
4 ägg
1 dl ströbröd, t.ex. Olda ströbröd instant majsmjöl (ta mer ifall du tycker färsen inte håller ihop)
1 klyfta vitlök, riven eller pressad
1 msk chipotle chilipeppar (ta mindre om du vill ha mildare burgare)
2 tsk oregano
300 g fetaost
1 kruka koriander
1,5 tsk kinesisk soja
svartpeppar efter smak

Sätt ugnen på 200 grader och tina vegofärsen ca 10 minuter innan du börjar. Blanda sedan alla ingredienserna och kör dem grovt i en matberedare. Forma burgare/biffar efter önskvärd storlek. 

Stek på ganska hög värme i rapsolja tills de får färg på båda sidorna. 

Låt dem sedan grädda färdigt ca 15 minuter i ugnen.

Ät och njut! Godare vegoburgare/biffar än så här går inte att få!

Källa: http://www.javligtgott.se

Februari - detoxtider

Februari är en bra tid för fasta och detox. Fast det behöver inte nödvändigtvis innebära att man lever på bara juicer och teer. Detox kan innebära mycket. Kanske bara att vila sig från vissa vanor och skapa lite andrum för kropp och själ. Jag föreslår en vecka för det kan man lätt klara av. En vecka går fort och är ändå tillräckligt lång för att ge resultat. Så varför inte testa något av nedanstående eller kanske alltihop?

Ta paus från sociala medier
En digital detox då och då blir mer och mer populärt. Det kanske är svårt att helt och hållet stänga av mobil och dator såvida man inte har semester. De flesta av oss behöver hålla koll på e-mailen och svara i telefon på grund av våra jobb. Men sociala medier går det ändå att vila sig ifrån utan att världen går under. Känns det som om frånvaron skapar frågetecken, så meddela innan att du gör sig otillgänglig under ett antal dagar. För många kan en paus från sociala medier skapa väldigt mycket extra tid och lite mera lugn och ro i hjärnan. Och ifall det är möjligt, till exempel under helgen, så stäng av helt från allt vad dator och mobil heter.

Ta paus från tv:n
Alla har vi olika vanor och en del tittar mycket och andra inte alls, men med tv räknar jag även in Netflix och kortare klipp vi sitter och ser på våra plattor och mobilskärmar. En veckas paus kan vara skönt och även här kan det skapas mycket extra tid. Man klarar även utan större problem att leva en vecka utan att vara superuppdaterad när det gäller nyheter.

Ät vegetariskt - eller veganskt
Om du äter kött i vanliga fall, prova att vara vegetarian en vecka. Ät mer frukt och grönt. Är du redan vegetarian, så prova att vara vegan i en vecka istället.

Uteslut socker
Med detta menar jag i första hand uppenbara sockerprodukter som kakor, godis, glass, efterrätter och sötade drycker. Men om du redan ligger lågt med sådana produkter så menar jag även att gå steget längre och försöka utesluta sockret helt ur kosten under en vecka. Låt kroppen vila från detta. Det finns mycket dolt socker i t.ex. bröd och såser. Läs innehållsförteckningar och välj osötade varianter. Brukar du äta fruktyoghurt så byt till naturell och söta med frukt och bär istället. 

Undvik alkohol
Förhoppningsvis är inte detta något som ingår i din dagliga diet. Men om du brukar ta något eller några glas alkohol till helgen eller på after-work, så prova med en helt vit vecka.

Dra ner på kaffet
Om man är en van kaffedrickare så rekommenderar jag faktiskt inte att man slutar helt under en vecka, eftersom man förmodligen kommer att få huvudvärk de första dagarna och då är det helt enkelt inte värt det för så kort tid, framför allt om det handlar om att kunna arbeta samtidigt. Däremot om man har semester eller kanske vill sluta med kaffet helt eller under en längre period, så blir det en annan sak. Kaffe har för övrigt en hel del positiva egenskaper i lagom doser, till exempel att det innehåller antioxidanter och balanserar blodsockret. Däremot, om du dricker stora mängder kaffe varje dag, prova att dra ner på antalet koppar till kanske två stycken. Centrala nervsystemet kommer att lugna ner sig och du får ändå i dig en tillräcklig dos för att få de positiva effekterna. Ett alternativ till kaffe kan vara örtteer eller grönt te.

Örtteer - ett gott alternativ till kaffe.

Sov mera
Ja, för antagligen kommer det att skapas en del extra tid när det blir paus från sociala medier och tv. Och den här tiden på året behöver de flesta av oss lite mera sömn. Så passa på och utnyttja en del av extratiden till detta, så blir du mera utvilad och fräsch.

Fundera över livet 
Det här kan du använda resten av överskottstiden till. Ofta när vi har fullt upp hela tiden blir det aldrig av att vi stannar upp och funderar över var vi står i livet, om vi är nöjda där vi är eller om det kanske finns saker som behöver förändras. Fråga dig själv: Finns det någonting i mitt liv som jag behöver mindre av just nu? Finns det någonting som jag behöver mera av? Finns det någon förändring som jag behöver göra för att må bättre?

Och kom sedan ut ur din detox-vecka som en förhoppningsvis mera utvilad, lugnare och gladare person, kanske med några nya planer för framtiden.