Detta har helt klart varit veckans hetaste ämne. Och så viktigt! Så jag hoppas verkligen att debatten fortsätter.
#metoo är förstås både bra och dåligt. Bra för att vi äntligen talar om det och berättar våra historier om hur det känns att bli utsatt. Lite grand känns det också bra att få veta att man inte är ensam om det. Naturligtvis har jag förstått att det inte bara är jag som varit drabbad, men jag har ändå någonstans känt det som att vi kanske ändå är en speciell sort, vi som råkar ut för männen och deras behov att trakassera och trycka ner, vilket ju egentligen är vad det handlar om. Att vi skulle vara mera sårbara på något sätt. Att om jag bara hade varit lite längre, lite grövre, lite mera kaxig och med mera pondus, då hade jag fått vara ifred. Men så verkar det ju inte vara. Och det är det som samtidigt är det dåliga, att alla tycks drabbas. Alla verkar på något sätt ha varit med om någonting och ingen verkar slippa undan. Inte ens Margot Wallström. På EU-möte. Och den folkkäre Martin Timell seglar upp som en storskurk. Och Fredrik Virtanen. Ja, det var förstås inte någon av dem som antastade Margot, utan de har utövat sin manliga makt på annat håll. Och dessutom är de bara två av alla kända och okända skurkar i sammanhanget.
Så bara ett litet axplock ur mitt eget arkiv:
Jag går på gymnasiet och sitter på bussen till Silverdalen i Älmhult, dit vi som bor i de småländska skogarna brukar åka om helgerna sommartid för att roa oss. Jag och min kompis sitter ganska långt bak i bussen och bakom oss sitter ett gäng onyktra killar. En av dem börjar högt diskutera hur han tänker sig att jag ser ut utan kläder och hur jag borde hanteras när man väl får av mig kläderna, ivrigt påhejad av kompisarna. Jag försöker till en börja protestera, men tystnar ganska snart när jag märker att detta bara sporrar honom vidare. Ingen annan säger något heller. Ingen verkar sugen på att ta en diskussion med ett gäng högljudda och fulla killar helt enkelt, så de får hållas resan ut och jag försöker sedan hålla mig ur vägen för dem under kvällen. Men jag känner mig ledsen och oskyldigt påhoppad.
Något år senare bor jag i Paris. Jag pluggar franska och jobbar som au pair. Och jag är ständigt antastad. Överallt. Att vara blond och blåögd fungerar helt enkelt väldigt dåligt. Män som skriker efter mig, som klappar mig på rumpan när jag går förbi och som kladdar på mig i trängseln i tunnelbanan, så fort det finns en chans. Vid ett tillfälle får jag hela gylfen uppknäppt och känner en hand som trevar sig in i mina trosor. Så fort tåget stannar tränger jag mig ut och väl på perrongen kan jag bara konstatera att det inte bara var som jag inbillade mig. Värst är den gången, en sen kväll, när jag byter tunnelbanelinje och i en korridor blir påhoppad bakifrån och upptryckt mot väggen av en man som sliter upp min kjol och klämmer sig mot mig. Och det är en lång kjol som jag har på mig och en lång jacka, så det är inte som om mina kläder är särskilt provocerande. Det finns folk i närheten, men ingen reagerar, vilket nästan är det otäckaste av allt, att alla bara väljer att titta bort och skynda vidare. Till slut stannar emellertid två män och ställer sig och stirrar och skrattar lite, så förmodligen är detta bara lite intressant underhållning för dem. Men då upphör i alla fall attacken och mannen ifråga avlägsnar sig. Så vilka är då alla dessa män som gör min tillvaro i Paris så svår? Tyvärr mestadels araber, nordafrikaner. Jag önskar att det inte vore så, men när jag efter ett år lämnar Paris är det med en stark känsla av avsky för män med arabiskt ursprung. Och tyvärr är det också så att denna känsla har hållit i sig genom livet. Jag kan tycka illa om mig själv för att jag inte älskar alla människor. För jag vill ju inte vara en icke politiskt korrekt person. Jag vill ju egentligen tycka om och acceptera alla, också arabiska män. Så jag har till slut kommit fram till följande: jag erkänner allas lika värde, men jag behöver ändå inte älska alla. För det har tyvärr varit alldeles för många arabiska händer som mot min vilja har kladdat på min kropp i offentliga miljöer. Och det är en sorg för mig både å deras och mina vägnar.
Ett år senare är jag i London och arbetar som au pair och blir antastad av mannen i familjen. Han driver en affär och börjar inte arbeta förrän 11 på förmiddagarna, så jag är ensam med honom i huset under några timmar varje vardag. Jag ber honom förstås att sluta och jag klär mig i så säckiga och fula kläder som möjligt, går osminkad och med håret hårt åtdraget i en svans för att se så oattraktiv ut som det bara går, men det hjälper inte. Visst, jag funderar på att prata om saken med hans fru, men känner mig rädd för att hon inte ska tro mig, att hon ska tro att det är mitt fel. För egentligen så har ju ingeting direkt hänt och ord kommer förmodligen att stå mot ord. "Din man hänger efter mig om dagarna när jag städar och går och klappar mig på rumpan och pussar mig på kinden." Det räcker med att han skrattar och säger att jag har missförstått allting. Framför allt som han ofta brukar påpeka för mig att jag är så överkänslig och lättstött. Så jag berättar inte för någon, utan jag flyttar istället.
I London slipper jag bli ständigt förföljd och antastad av arabiska män, vilket är skönt. Mitt utseende smälter mera in. Däremot finns det män av lite olika nationaliteter som skriker efter en på gatan, men det får man leva med när man är kvinna. Men det är ändå i London som det absolut värsta händer, för det är där jag blir utsatt för ett våldtäktsförsök. Och det är en helt vanlig engelsk kille som är förövaren. Jag har varit ute med mina kompisar i centrum och är på väg hem med en nattbuss. Han är med på bussen, går av när han ser mig gå av, förföljer mig och slår ner mig precis i utkanten av en liten park. Det är första gången som jag verkligen på fullt allvar inser hur fysiskt svag och i underläge jag är som kvinna. Men jag klarar mig ändå genom att slåss och skrika och därmed till slut påkalla uppmärksamheten från några hus som ligger längre bort. Polis tillkallas, men då har gärningsmannen redan flytt därifrån för länge sedan. Därefter åker jag aldrig mera nattbuss i London. Och jag går inte ut lika ofta heller och rör mig absolut inte ute på egen hand.
Denna händelse har sedan påverkat hela mitt liv. Jag vet inte hur många gånger under åren som följde som jag har valt att stanna hemma istället för att gå ut, helt enkelt av rädsla för hur jag ska kunna ta mig hem på ett säkert sätt. Taxi har inte känts som ett tryggt alternativ eftersom taxi-chaufförer ofta är män och jag litar inte på män som jag inte känner. Och om jag har varit ute har jag ofta inte kunnat ha roligt eftersom jag hela kvällen oroat mig för hemresan och ofta har jag sett till att gå hem tidigt. Jag känner fortfarande rädsla ibland när jag befinner mig på ödsliga platser och ännu mera om det dyker upp en eller flera personer av manligt kön. Jag kan känna den rädslan när jag lämnar yogalokalen om höst- och vinterkvällar för att gå till min bil, trots att klockan bara är åtta. Och ändå blev jag alltså inte våldtagen. Jag kan bara tänka mig känslan av skräck och förnedring hos den som blir det.
Men här i Sverige har jag ändå inte råkat ut för lika mycket, vilket kanske i och för sig har berott på att jag efter mina äventyr i London blivit mera försiktig. Om vi bortser från att jag blivit slagen av en pojkvän, så handlar det mest om kommentarer och skämt, sådant som varit lättare att skaka av sig. Så förmodligen är jag väl inte mera drabbad av manligt våld och trakasserier än någon annan? Utan det är så här som det är och jag är bara en helt vanlig kvinna i högen. Inte alla män är svin, men det är ändå förvånande många som inte har förstått det här med jämställdhet. Man kan bara förundras.
Jag önskar så att jag kunde avsluta med några förnuftiga råd här. "Så här och så här gör vi." Men man fixar inte sexuellt förtryck genom att träna yoga, meditera, sova och dricka gröna teer. Tyvärr. Så jag hoppas vi fortsätter att berätta våra historier. Jag hoppas att vi fortsätter hashtagga #metoo, men mest av allt hoppas jag att vi börjar våga anmäla och rapportera, både det som händer innanför och utanför hemmets väggar.
