Fräsch hjärna

Ja, ingen vill väl ha en slö hjärna, som fungerar sämre än den borde – eller? För det är rätt så enkelt fixat att ha det nämligen. Det är bara att sova mindre än man behöver, äta skräpmat som tillför för lite näringsämnen och gärna i kombination med övervikt och högt blodtryck, och så utsätta sig för miljögifter, negativa tankar, oro och rejält med stress. Med dessa förutsättningar funkar garanterat ingen hjärna optimalt. Faktum är att vi inte alls behöver dra till med allt detta, utan det räcker bra med bara ett par av faktorerna. Sömnbrist är till exempel nästan det allra bästa sättet att få hjärnan att bli seg.

Och då förstår förstås alla att om vi gör tvärtom – wow, vilka superhjärnor vi kan få! Följande framför allt bör vi satsa på för att bli smartare och fräschare i hjärnkontoret:
-Tillräckligt med sömn (>7 timmar/natt)
-En bra diet
-Trevliga sociala kontakter med positiva människor (och inte bara över nätet utan i levande livet också)
-Att kontinuerligt lära sig nya saker
-Meditation
-Att känna tacksamhet

Kanske inte exakt de saker som du trodde?

Tar vi in ovanstående faktorer i våra dagliga liv tar det cirka två månader att mäkbart förbättra hjärnan visar undersökningar.

Källa: Dr Daniel Amen, www.video.success.com

Gör en iskiate - egen energidryck på chiafrön

Första gången författaren till Born to Run, Christopher McDougall, blev bjuden på iskiate, eller chia fresca som det också kallas, av en Tarahumara-indian såg han sig om efter närmsta kaktus att hälla ut sörjan bakom när ingen såg. Han tyckte drycken såg ut som något man fiskat upp ur ett skitigt akvarium (vilket stämmer rätt så bra…). Men när han insåg att det här var en dunder-energi-drink, en slags hembryggd Red Bull, ändrade han sig och blev intresserad. Detta är drycken som får Tarahumara-folket att springa nästan hur långt som helst utan att tröttna. Detta är drycken som sägs ge alla som dricker den en rejäl energiboost. Så det måste ju testas! Det tyckte inte bara Christopher McDougall utan även jag, så klart!

Jag hade redan tidigare hört om chiafröets fantastiska egenskaper, även om jag aldrig provat. Jag hade hittills inte hittat det i någon affär, så det hade inte blivit av. Men nu blev det fart på mig och några dagar senare anlände en påse mexikanska, ekologiska frön från Svensk Hälsokost. Här skulle det lagas iskiate och fås energi!

Först ut att prova var make och son, som gjorde varsin dryck och tog med sig i flaska ut på löparrunda på Kullaberg en kväll. De blev borta länge. Vi andra började undra varför de aldrig kom tillbaka. Så ringde telefonen halv tio och yngste sonen som svarade lät meddela att de inte skulle komma hem än på ett tag. –De springer fortfarande! Jag hörde hur de sprang medan de ringde!

Jodå, de hade fått massor av energi, intygade båda två när de till slut dök upp här hemma. Och energin fortsatte tydligen, för de fick båda svårt att somna också. (Vilket i och för sig kanske annars kunde bero på löpningen så pass sent på kvällen. Och så finns det ju också något som heter placeboeffekten, men vi sätter detta inom parentes.)

Dessa båda hade varit lite skeptiska innan, men var nu övertygade. En som inte var ett dugg skeptisk var däremot jag, som testade kvällen efter. Jag var helt övertygad om superkrafterna jag nu skulle få. Men… de uteblev! Jag kände mig till och med tröttare än vanligt. Kanske att detta berodde på att jag sovit för lite, cyklat till och från mitt förmiddagsjobb, sedan promenerat rätt långt med hunden, tränat yoga och till slut gav mig ut på den där löparrundan, också rätt så sent. Allting bidrar ju. Man kanske inte bara kan hänga upp sig på ett frö… men jag var helt klart lite besviken.

Dagen efter testade yngste sonen inför en fotbollsträning. Det gick inte så särskilt bra. Han satt och grinade illa och tyckte det var bland det äckligaste han smakat i hela sitt liv. Konstigt, eftersom vi andra överraskats över hur syrlig och god den här drycken faktiskt var. I synnerhet då med tanke på dess utseende… Men i alla fall, man ska så klart inte tvinga någon att dricka.

Sedan har jag själv testat den ytterligare ett par gånger och NU kan jag med gott samvete säga att det funkar och att jag verkligen tycker att den ger en energiboost. Jag orkar mycket mer och det är framför allt musklerna som inte tröttnar så fort. Nu är ju inte jag en långspringare, men den ger klart bra med energi och när jag kommer hem har jag energi över. Så istället för att kanske göra en liten lugn och meditativ yoga som avslutning efter löpningen (eftersom det brukar vara ungefär vad jag orkar med), kan jag istället känna för power yoga, för min energi räcker gott och väl för 30-60 minuter till. Minst! Och SEDAN kan man ju ta den meditativa biten. Om man nu hinner allt detta.

Så här enkelt gör man sin egen iskiate:
Häll en matsked chiafrön i ett glas med vatten. Låt stå i kylen en stund så fröna slemmar till sig. Därefter delar du en lime och pressar i och så rör du ner ca 1 msk honung (eller efter smak). Man kan använda socker istället för honung om man vill, men socker är bara tomma kalorier medan honung har en del antioxidanter och även, beroende på sort, vissa mineraler, så det är ett bättre val, tycker jag. Rör runt, drick och njut. Lätt som en plätt!

Chiafrön innehåller mer än 20% omega 3-fett, 20% protein och 33% kostfibrer. De innehåller även omega 6, kolhydrater och viktiga mineralämnen som fosfor, kalcium och kalium. En matsked om dagen är en lagom dos och ska man inte träna kan man ju ta iskiaten som en frukostdrink för att få energi inför dagen. Eller varför inte på eftermiddagen när man börjar segna till. Betydligt hälsosammare än ”konstgjorda” energidrycker.

Chiafrön kan även användas i bakning och matlagning och förstås strös över yoghurten till frukosten eller läggas i en smoothie. Värt att testa!

Källor: Born to Run – Christopher McDougall, www.svenskhalsokost.se, www.superfruit.se

Born to Run - Födda att springa!

Det senaste halvåret har personalen på min mans arbetsplats fått ett nytt intresse; långdistanslöpning. Det pratas löpning och de springer tillsammans på lunchen och anmäler sig till både halv- och helmarathon. Min man har i och för sig alltid sprungit långdistans, men jag har förstås noterat att han nu fått en hel hög med kollegor att dela intresset med. Det finns en liten bok bakom detta intresse. Boken heter ”Born to Run” (på svenska ”Born to run – jakten på löpningens själ”) och är skriven av Christopher McDougall. Denna bok har cirkulerat bland kollegorna och satt fart på både löpningen och ett mera hälsosamt ätande. Och diskussionerna inte minst.

Min man var som bäst uppe i den här boken när vi var på semester i USA för någon månad sedan. Och förutom att han förstås var väldigt noga med att hinna med sin löpträning, satt han där plötsligt en morgon och hade lagt om sina frukostvanor och skulle mest ha yoghurt och juice. Nu hör det till saken att vi bodde på hotell och att det serverades lagad frukost med ägg, bacon, korvar och små minihamburgare, som han gladeligt frossat i bara några dagar tidigare. Men plötsligt trodde han inte längre att det var den bästa kosten för en löpare och försökte tänka ut någonting som skulle vara bättre. –Många av de här ultralöparna är faktiskt veganer, sa han förundrat. Det tyckte i och för sig jag inte lät så särskilt konstigt, snarare rätt normalt. Annat från boken har jag dock lyssnat på med större skepsis, till exempel att man ska springa i femfingerskor (som imiterar barfotalöpning) istället för i kraftigt stötdämpande sulor. Det vet väl alla vid det här laget att ju mera uppbyggda och stötdämpade sulor, desto bättre löpning? Och att vi ska byta löparskor minst en gång per år för de tappar sin stötdämpande effekt. Och att detta är viktigt för att undvika skador och skador är ju tyvärr vanligt bland löpare… Och i ett års tid, ända sedan make och son inhandlade fingerskor förra gången vi var i USA, har jag tittat lite misstänksamt på dem. I synnerhet som min man fick en stressfraktur i foten tidigt i våras med sin nya löparstil.

En gång i tiden var jag själv en fritidslöpare. Vi bodde i Stockholm då och jag brukade springa Kungsholmen runt som träning och även delta i en del 5- och 10-kilometers lopp. Sedan skadade jag ett ledband i foten. Det gick av och läkte ihop fel, så foten saknar stabilitet och jag är dömd till livstids sjukgymnastik för att slippa vara halt (vilket inte är jättejobbigt eftersom det räcker bra med yoga och promenader för att uppnå den träningen). Springa kan jag dock inte längre, utan det har mest handlat om kortare joggingsträckor med hunden och brukar sluta med att jag får gå hem linkandes. Därför har jag inte heller på senare år intresserat mig särskilt för löpning och boken Born to Run var ingenting som jag planerade läsa. Löpning är helt enkelt inte min grej längre.

Men… till slut blir man ju nyfiken! Och så fort vi kom hem och boken blev ledig la jag vantarna på den. Och nu förstår jag varför den blev en bästsäljare och översattes till 12 språk. Läs den, säger jag bara. Löptränar du redan kommer du att bli jätteinspirerad och förmodligen att börja ifrågasätta både din löpstil, dina löparskor och vad du äter. Löptränar du inte kanske du kommer att börja…

Boken handlar bland annat om Tarahumara, det springande folket, en mexikansk indianstam, där i princip alla springer oavsett ålder och kan springa nästan hur långt som helst. Och de springer med glädje och tycker det är roligt! Inte heller lever de på en massa djurprotein. Deras föda består mest av bönor, ris, burritos, pinole (en slags grovt majsmjöl gjort på rostade majskorn) och iskiate (en enormt energigivande dryck gjord på superfröet chia, drycken kallas även Chia Fresca).

Men man får även i boken stifta bekantskap med en drös andra ultramarathonlöpare och deras livsstilar. Och frågan som löper genom boken är vad hemligheten egentligen är, hur människor klarar att springa 10-20 mil i sträck utan skador, när löparskador är bland de vanligaste idrottsskador som finns, och många läkare hävdar att löpning är alldeles för påfrestande för knän och fotleder och att vi helt enkelt inte är gjorda för att löpa. Boken hävdar istället att det är just det vi är! Det handlar bara om att springa på rätt sätt, äta rätt föda och kanske om att de moderna, superdämpande löparskorna, som Nike och andra företag försöker få oss att tro att vi måste ha (ju dyrare och mera avancerade desto bättre) i själva verket är det som ger oss problemen. Att en fot som skyddas för mycket inte utvecklar de muskler som krävs. Därav har förstås idén med fingerskorna fötts och även löparskor med tunnare sulor (så nu kan sportskoföretagen tillverka sådana istället och tjäna pengar på oss i alla fall…). Vi är gjorda för att löpa helt enkelt! Inte nödvändigtvis så snabbt. Men långt! Och med glädje, precis som det springande folket, Tarahumara.

Ultamarathon ja, det hade jag ingen aning om att det ens existerade fram tills för några år sedan när vi av en slump hamnade mitt i Badwater Ultramarathon, världens tuffaste löpartävling med start nere i Death Valley. Jag menar, ett vanligt marathon borde väl vara tufft nog? I juli 2008 körde vi alltså bil genom Death Valley i Kalifornien. Det är ett fascinerande ställe med öken och extrem värme. När vi gick ut ur bilen nere i Badwater var det 50 grader ute (Celsius alltså) och fem minuter i den temperaturen räckte för att ge åtminstone mig huvudvärk. Så när vi kör där längsmed ökenvägen så får vi plötsligt se folk som springer! Och de blir fler och fler, tills vi till slut inser att här pågår en tävling, hur märkligt det än kan tyckas vara. Löparna var klädda på alla möjliga och uppfinningsrika sätt för att skydda sig mot hettan, somliga helt intäckta i vitt, från topp till tå. Och varje löpare hade en medföljande bil, som kunde ge assistans, vilket många verkade behöva. Några gick istället för att springa och en låg på marken och hade precis kollapsat. Det är ett lopp med risker helt enkelt. Jag, som förespråkar balans i det mesta, fick något att fundera på…

Men värre skulle det bli. Vi körde uppåt över höga berg och kom så småningom förbi alla löpare och ut ur Dödens Dal. I den lilla orten Lone Pine, nedanför de mäktiga Nevadabergen, tog vi in på ett mysigt hotell. Efter att ha sovit gott, ätit frukost och packat ihop gick vi så nästa morgon mot bilen för att köra vidare. Då får vi se löparna! Här kom de nu igen springande och hade, av allt att döma, fortsatt att springa hela natten. Det var något av det märkligaste jag sett. Hur var det bara möjligt? Första mötet med ett ultramarathon var som en slags intressant aha-upplevelse. Detta kan alltså människokroppen tränas till att klara av!

När vi sedan googlade tävlingen såg vi ju att den är 21,7 mil lång, så självklart fick de springa hela natten också. Vinnaren brukar ta 22-25 timmar på sig och ingen får hålla på längre än 48 timmar, efter detta tvingas man bryta. Tävlingen startar alltså i Badwater, 85 meter under havsytan, och slutar uppe i Mount Whitney i Sierra Nevada på 2 530 meters höjd. Det är en rejäl stigning med andra ord och även rejäla temperaturskillander. Badwater Ultra beskrivs som den mest krävande löpartävlingen på hela planeten. (Faktum är att årets Badwater gick av stapeln just den här veckan (v 29 2012) och hade en svensk deltagare, Mikael Andersson, som tränat på löpband i bastun. Mikael kom i mål på 34 timmar och är den första svensk som lyckats ta sig igenom loppet, vilket är en suverän prestation, så heder åt Mikael!) Så detta är alltså vad ultramarathon går ut på; rejäla utmaningar i riktig och gärna väldigt otämjd natur. Och det finns ganska många runt om i världen, så för den äventyrslystna och uthålliga, är detta definitivt en spännande värld att dyka in i.

Gissa vad som sedan har hänt? Jag har börjat springa! Trots att jag alltså egentligen inte kan med mitt trasiga ledband. Och trots att jag är just en sådan som alltid, alltså redan innan jag skadade ledbandet, ständigt drabbades av benhinneinflammationer och planta fasciitis (den vanligaste löparskadan med smärtor under hälen). Dock springer jag i mina Nike löparskor… för jag har inget annat lämpligt att springa i. Men jag försöker tänka lite mera på löpstilen och inte sätta i hälen lika hårt som jag brukat. Hittills är jag ute tre gånger i veckan och jag springer inte fort och jag springer inte så särskilt långt. Så vi får väl se hur det går. Och jag har köpt chiafrön! Hur det blir när vi börjar laga vår egen iskiate ska jag givetvis rapportera mera om!

Källor: Born to Run – Christopher McDougall, www.badwater.com, Twitter

Mer om hur du hittar din viljestyrka

Mmm, det är ju ett intressant ämne och före semestern sträckläste jag Kelly McGonigals bok ”The Willpower Instinct” och fick lite fler tips. Så här gör man alltså, vare sig man vill sluta med något eller skapa sig nya och bättre vanor (eller båda!):

Sov tillräckligt. Med mer sömn får vi bättre självkontroll. Mindre än sex timmar är för lite för de allra flesta. Då tappar vi viljestyrka, blir mera lättpåverkade och har lättare för att ge upp. Sömn gör oss starka.

Meditera. Meditation gör oss också mentalt starkare, lugnare och vi har lättare att genomföra det vi vill.

Fysisk träning. Den som tränar fysiskt blir samtidigt bättre på annat också. Träningen gör oss stabilare i humöret och mera beslutsamma. Vi upplever oss själva, och blir följaktligen också, mera handlingskraftiga.

Träna hjärnan. Se viljestyrkan som en muskel, som går att träna upp. Och vänta inte på att det ska bli lättare. Vänta inte på den där dagen när allt plötsligt ska kännas enkelt. För den dagen kommer inte. Så strunta helt i det tänket och börja ändå! Börja nu! Det vi tränar på blir vi bättre på. Då blir det enklare. Men inte förrän vi kommit igång.

Vad som är lite trixigt är att hjärnan lurar oss att ha fel förväntningar. Trots att vi alltså vet vad vi egentligen vill långsiktigt, det som är målet, så ställer vi in oss på att det vi måste göra för att nå dit är något som vi INTE vill, något som kommer att bli jobbigt och besvärligt, och därmed inte alls lockande. Undermedvetet kan tankarna gå så här: ”Nu ska jag göra något som är bra och nyttigt och därför måste det ju också vara tråkigt” eller ”Det som är dåligt för mig är också lite syndigt och det som är syndigt brukar vara roligt, så helst vill jag hålla på med det roliga och dåliga”. Och denna lite skumma tankegång som en underström stör förstås jobbet med vår förändring, eftersom vi inte helhjärtat är med på det vi ska utföra.

En annan psykologisk fälla, som är vanlig att trilla i, är att när vi varit duktiga ett tag, då vill vi gärna belöna oss själva. Och det är förstås helt okej, men vi gör det gärna på fel sätt. ”Fel” sätt är att plötsligt tillåta sig att göra just det som vi inte skulle. Om jag t.ex. vill sluta äta choklad varje dag och har låtit bli i tre dagar, då tycker jag den fjärde dagen att nu har jag varit så duktig, så idag får jag äta lite choklad som belöning. Och så äter jag lite och sedan lite till (för jag var ju så duktig) och så lite till… Här är chokladen definitivt inte den bästa belöningen. Bättre att välja något helt annat, något som inte stoppas i munnen. Eller om jag börjat jogga och gjort det tre gånger en vecka, så tänker jag i början på veckan efter att jag var ju så duktig förra veckan, så det gör inget om jag hoppar över nu några dagar… och så plötsligt så har jag hoppat över tio dagar.

Och ytterligare en fälla – den STORA fällan – inträffar när man gjort sina felsteg och då bara bestämmer sig för att man därför har misslyckats och inte klarar av utmaningen. ”Back on track” är det som gäller så klart! Alla misslyckas lite här och där under ett förändringsarbete. Det är helt normalt. Och det är bara att fortsätta. Det är det som är det viktigaste av allt: att förlåta sig själv och att fortsätta!

Det gäller därför att hela tiden påminna sig om och se det långsiktiga målet, det som vi VERKLIGEN vill och varför. Vad jag vill just nu, i det här ögonblicket, är egentligen oväsentligt. För det är vad jag vill långsiktigt som gäller. Så skapa bra målbilder. Rita, skriv, klipp, fota och sätt upp dina mål så du ser dem tydligt framför dig. Det är dit du ska! Det är dit du vill!

Så vad gör man när man inte vill just nu då? Den där joggingturen, avstå från efterrätten, ta itu med renoveringen? Jo, lägg märke till hur det känns och vad som triggar igång de här negativa tankarna kring det du just ska göra (för att till slut komma till ditt långsiktiga mål, dit du verkligen vill). Notera, observera, skriv ner tankarna om du vill, men inse också att du inte behöver ge efter. Gör det du ska ändå. Och DÅ har du plötsligt tränat den där viljestyrkemuskeln!

En ny intressant beroendeproblematik är att fler och fler känner sig styrda av sina datorer och mobiler. Att ständigt kolla sms, e-mail, Facebook, Twitter eller bara surfa i största allmänhet börjar kännas som en drog som det inte går att vara utan. Faktum är att det är just så det också fungerar för många. Man blir aldrig nöjd och man vill bara ha mer. Vi surfar och söker och googlar och plötsligt har det gått flera timmar och vi känner oss ändå inte nöjda. Bara en sökning till! Eller bara kolla just det här sms:et (det kan inte vänta, det kan ju vara något viktigt) eller ständigt kolla uppdateringarna på Twitter eller Facebook för att inte missa någonting. Någonstans lurar hjärnan oss att tro på att det magiska ”nästa” (sökning, sms, uppdatering, e-mail) ska vara just det som får oss att känna oss nöjda, att vi ska ha fått det vi behövde. Men vi blir aldrig nöjda, för vi fastnar istället i beteendet.

Känns det bra så, så är det förstås inget problem. Men för den som börjar känna att det vore trevligare att få mera tid till annat och att känna att hon/han själv styr istället för att låta sig styras, så finns det knep här också:

För det första så handlar det igen om att notera och observera när det inträffar. Hur känns det? Börjar det liksom klia? Blir det svårt att koncentrera sig på annat? Ökar kanske till och med hjärtrytmen inför tanken på att kolla vad som hänt på Facebook sedan du sist var där? Och så påminner du dig om att du inte behöver ge efter. Du kan känna det där kliandet, impulsen att kolla, men du behöver inte göra någonting åt det. Andas lugnt istället.

För det andra kan man skapa barriärer, som gör det lite svårare. För den som verkligen vill så går det ju faktiskt att stänga av dator och mobil och att gå och lägga mobilen i en garderob några timmar. Och man kan stänga in datorn i ett annat rum, så man slipper se den.

För det tredje, var medveten om VARFÖR du vill göra en förändring. Nu handlar det alltså om det långsiktiga målet igen. Till exempel för att datorn och mobilen är tidstjuvar, som hindrar dig att vara effektiv på andra områden, eller helt enkelt hindrar dig att njuta av livet och du vill ha bättre livskvalitet än att surfa bort dina kvällar.

Det är lätt att tro att dålig viljestyrka är något som man har eller inte har, ungefär som att man föds med rött hår eller små öron. Men viljestyrka är något helt annat, som definitivt går att träna. Det finns hur många fall som helst av människor som inte trodde de hade någon alls, och som sedan reste sig ur ynklighet och misslyckanden och upptäckte att de hade hur mycket som helst och kunde uppnå saker de aldrig trott sig om att klara. Och ALLA människor jobbar med sin viljestyrka på det ena eller andra sättet genom livet.

Källor: The Willpower Instinct – Kelly McGonigal Ph.D., www.cbc.ca/spark

När övervikt blivit normalt

Jag är tillbaka efter några veckor i USA, där det mesta är större, inklusive människorna. Märkligt nog vänjer sig ögat snabbt vid att alla är stora och det börjar efter ett tag kännas helt normalt. Två av tre amerikanska kvinnor är överviktiga och tre av fyra män är det. Det är alltså vanligare att vara överviktig än normalviktig. Man pratar om att fetma och övervikt drar fram som en epidemi, liksom alla de sjukdomar övervikten för med sig, t.ex. diabetes typ 2, högt blodtryck, fettlever, hjärt- och kärlsjukdomar och även cancer.

Vi går åt det hållet i Sverige också, men det känns ändå rätt så avlägset att vi skulle kunna bli en så pass överviktig nation som USA. Sverige är nämligen ett land där medvetenheten om de här hälsoproblemen ändå är stor. I Sverige får barnen skolmat och även om vi ofta klagar på den, så är den ändå mat och ett försök till sammansatt och varierad kost jämfört med på många håll i USA, där skolbespisningen mest säljer snabbmat och där många har med sig en egen lunchlåda, ofta inkluderande kakor, godis, chips och läsk. Det andra har och gör, det vill man själv ha och göra! Barn framför allt. Matkulturen över huvud taget i USA är ofta stora portioner, mycket ost och väldigt mycket sötade drycker. Faran är att detta är vad som numera anses vara det normala och att alltför få ifrågasätter.

Jag vet ingen som är överviktig i Sverige och som inte är medveten om det och har någon slags (om än kanske avlägsen) plan för hur det ska åtgärdas. Där finns för det mesta en insikt och en vilja, även om det sedan inte alltid är så lätt. I USA, däremot, finns det på många håll en total okunnighet om vad som är bra mat, vad som kan hända om man äter fel typ av mat, och att det över huvud taget skulle vara något särskilt negativt med att väga 100 kg för mycket. Många är nämligen groteskt överviktiga, sådant som man ytterst sällan ser i Sverige, människor som inte får plats på en stol, som inte kommer in bakom ratten så de kan köra bil, som inte orkar gå i en affär, utan måste åka omkring i permobiler, vilka ofta tillhandahålls bland kundvagnarna i amerikanska affärer just för att så många är gravt överviktiga och annars inte ens skulle kunna handla sin egen mat.

Vi människor är flockdjur och vi vill vara som andra. Många av oss tror att inte detta gäller oss själva, utan att just jag är undantaget som minsann går min egen väg och står för mina egna speciella åsikter oavsett vad andra tycker. Men vi luras av våra nedärvda gener, som ändå i tysthet drar oss mot flockbeteendet. (Titta bara på hur många av oss i Sverige som går runt klädda i svart och grått och har Converse på fötterna och som tror vi är lite unika och coola med den looken, utan att inse att vi därmed ser ut precis som alla andra och att det nog är det vi helst vill.) Vi dras omedvetet mot att vara normala och smälta in. Därför, om majoriteten runt omkring mig är överviktig, då känner jag mig trygg om jag också är det. Inget att oroas över. Det blir snarare de smala som är lite konstiga och ovanliga istället.

Jag läste dock i veckan att var femte tioåring i Sverige numera är överviktig. Det stämmer inte i min sons klass kan jag säga, men precis som i USA finns det även i Sverige områden där det är vanligare med övervikt, så det kan säkert stämma. I USA däremot ser man väldigt många knubbiga barn och ofta har de överviktiga föräldrar. Som om livet inte är tillräckligt kort ändå utan än att vi ska behöva förkorta det ytterligare och belasta det med onödiga kilon och sjukdomar. Min egen optimistiska gissning är att övervikten inte kommer att sprida sig så mycket mera än vad den redan har gjort i Sverige, just för att skolorna lär ut hur man bör äta och för att vi över huvud taget matas med information. Vi är också bra på att lagstifta och jag kan tänka mig att det kommer en framtid där vi beskattar sockerprodukter och får regler som säger att fysisk aktivitet måste prioriteras i skolorna och finnas med på schemat varje dag.

USA är en annan femma. Folk går ständigt omkring med en mugg sötat kaffe eller läsk i näven. Sockrade frukostflingor, som är för söta redan i Sverige, smakar i USA ännu sötare (och godare enligt mina barn…) trots att det är precis samma märken. De innehåller alltså ännu mera onödigt socker. Det trendiga, hembakade surdegsbrödet har definitivt inte hittat till USA, utan det är vitt bröd, donuts och muffins som gäller. Trottoarer och cykelvägar finns det över huvud taget inte i vissa städer och bostadsområden. De har byggts bort, samtidigt som kommunala transportmedel lyser med sin frånvaro, och man blir tvungen att köra bil om man ska någonstans utan att riskera livet i trafiken. Det finns rätt många ställen i USA som är perfekta exempel på vad som händer i ett samhälle när det inte längre blir normalt för människor att röra på sig.

Men även där händer det saker till slut. TV-programmet Biggest Loser är megastort och har hjälpt massor med människor att förändra sina matvanor och börja träna. Deltagarna där blir ofta kändisar, som sedan åker runt och inspirerar på skolor och andra ställen, vilket alltså behövs eftersom okunskapen på sina håll är enorm. Boken Eat This Not That (av David Zinczenko och Matt Goulding) är ett annat projekt, som hjälper människor till sundare vanor. Att äta på restauranger och snabbmatskedjor är betydligt vanligare i USA än i Sverige, och det är inte alltid lätt att veta vad som finns i maten och hur många kalorier den innehåller. Boken hjälper till att hitta rätt i äta-ute-världen genom att utbilda, rekommendera och avråda. Snabbmatskedjan Subway, som numera även finns i Sverige, gör ett fantastiskt jobb genom att erbjuda lätta och nyttiga menyer (och samarbetar även med Biggest Loser). Också Michelle Obama engagerar sig och jobbar mot barnfetma och för hälsosamma val för vår nästa generation. Så det finns hopp!

Att tänka på i samband med övervikt är att det farligaste fettet är det som sitter på magen, det så kallade viscerala fettet eller bukfettet. Det är det som ligger runt de inre organen, och som lättast, vid t.ex. stress, lösgörs och går ut i blodet, där det lätt kan bilda proppar och leda till hjärtproblem och stroke. Kvinnligt ”päronfett”, som sitter på lår och rumpa, är en betydligt ofarligare övervikt att bära.


Källor: Eat This Not That – David Zinczenko, Matt Goulding, Helsingborgs Dagblad