Förra veckan läste jag att minst 500 människor dör årligen i lungcancer till följd av radon som vi har i våra hus utan att ens veta om det. Och om hur giftiga dammtussarna är under våra sängar. Samt att hårfärg kan ge oss allvarliga allergier och framkalla cancer. Bland annat.
Den här veckan läste jag om 500 kg satellitskrot som eventuellt skulle falla ner i huvudet på oss, att svininfluensan är på väg tillbaka till Sverige, att man blir bestulen på lasarettet, att koldioxidutsläppen nu slår alla rekord och att våra identiteter kan bli kapade lätt som bara den. Bara ett litet axplock, även detta.
Och så är det alla dagars och alla veckors ständiga rubriker om börsoron, eurokrisen, lågkonjunkturen som är på väg, samt om krigen och oroligheterna som fortsätter i Afghanistan, Libyen, Jemen och Syrien och människorna som fortsätter svälta ihjäl på Afrikas Horn.
Fint! Medierna matar på, så att vi riktigt ska förstå igen och igen att det helt enkelt är livsfarligt att leva. När jag går hemifrån på morgonen kan jag i och för sig känna mig nöjd med att ha koll på läget eftersom jag just satt mig in i all världens ondska och fått veta vad jag främst bör oroa mig för just den här dagen. Samtidigt har jag också den mycket tunga känslan av att faktiskt ändå inte ha någon kontroll alls. För vad ska just jag göra just idag åt det där skrotet som kanske ska ramla ner från himlen, åt Kinas luftföroreningar, åt Obamas problem, kriget i Afghanistan? Ja, jag vet, jag kan sluta färga håret, städa bort alla giftiga dammråttor, kontrollera och sanera radonet och skänka pengar till de svältande, så visst FINNS det saker att åtgärda. Och det är ju skönt, trots allt. Men är det bra att oroa sig för allting? Jämt!
Jag känner att det börjar bli dags för en vecka utan media igen. Jag kör en sådan vecka någon gång om året. Ingen tv och inga tidningar och inget onödigt surfande på webben. Gissa vad som händer? Jag får en väldig massa tid! Och jag känner mig väldigt avslappnad. Det är otroligt så mycket tid jag lägger på främst tidningar och Internetsurf, nästan pinsamt faktiskt.
Dock, den här gången tänker jag ha ett annorlunda upplägg. Jag hoppar bara över allt det negativa under en vecka och ser vad som händer. Om jag bara läser tidningens kulturdel, som brukar vara mera positiv, och om jag bara ser mysiga, roliga program på tv, vad händer då? Jag gissar att 1. Jag kommer att känna mig gladare. 2. Jag kommer ändå att få en hel del tid extra jämfört med en vanlig vecka. 3. Jorden kommer att fortsätta att snurra runt och livet att gå vidare. Så vi får väl se om jag får rätt!
Jag säger inte nödvändigtvis att nu tycker jag att alla ska göra precis som jag. Däremot säger jag att information som vi blir matade med påverkar våra tankar. Och våra tankar påverkar hur vi mår. Så känns det dystert och tungt, unna dig en vecka utan negativa nyheter. Och behöver du tid, överväg en vecka utan tidningar, tv och datorer (förutom vad som är absolut nödvändigt). Man KAN leva en vecka utan Twitter och Facebook även om det är svårt att tro.
PS Satellitskrotet trillade ner i Kanada.
söndag 25 september 2011
onsdag 14 september 2011
Svårt att sova på grund av stress?
På väg ut från mataffären såg jag häromdagen tidningen Citys rubrik om att nordvästra Skånes kvinnor ligger sömnlösa om nätterna på grund av stress. Ja, det är ju tyvärr så att det som gör att vi inte sover oftast handlar om antingen fysisk smärta av något slag, eller om tankar vi har och dessa tankar handlar oftast om oro, ångest eller stress över någonting i våra liv. Här kommer några idéer från Dr. Mehmet Oz, amerikansk kändisdoktor:
Under sömnen återhämtar kroppen sig och vi producerar tillväxthormon, som är nödvändigt för att vi ska ha energi. Tillräckligt med sömn gör att vi håller oss friskare, håller normalvikten, eftersom vår aptit regleras, och risken för virusinfektioner samt hjärt- och kärlsjukdomar minskar. Därför är det viktigt att inte låta stressen ta över, utan att PRIORITERA sömnen.
Ha det svalt i sovrummet. Använd sängen till att sova i, inte för att äta, läsa e-mail, se på tv eller, värst av allt, jobba. Låt bli choklad och kaffe på kvällen, eftersom detta är stimulerande och hjälper till att hålla hjärnan vaken och alert. Varva ner i god tid. Rör dig långsammare, dämpa belysningen, sätt dig kanske i en fåtölj och läs en (gärna tråkig!) bok en stund. Det går inte att rusa sig igenom hela dagen och kvällen och sedan kasta sig ner i sängen och tro att man ska somna bums. Om du fortfarande inte sover efter 20 minuter, stig upp en stund och ägna dig åt något rogivande som att läsa bok (ta den där tråkiga igen) eller lugn yoga.
Ytterligare tips från mig: Spänn och slappna av en kroppsdel i taget. Ofta har vi spänningar i kroppen som sitter kvar efter dagens aktiviteter och gör det svårt att koppla av. Koncentrera dig på att ta långsamma, djupa andetag. Zzzzz….
Avslutningsvis Dr. Oz snabbtips mot stress: Drick en kopp svart te, som innehåller flavonoider som är naturligt avslappnande (forskning visar dessutom att en kopp med någonting varmt har en psykologisk lugnande effekt – min anm.), ät några pistaschnötter och sitt i fem minuter och massera pannan och området bakom öronen.
Under sömnen återhämtar kroppen sig och vi producerar tillväxthormon, som är nödvändigt för att vi ska ha energi. Tillräckligt med sömn gör att vi håller oss friskare, håller normalvikten, eftersom vår aptit regleras, och risken för virusinfektioner samt hjärt- och kärlsjukdomar minskar. Därför är det viktigt att inte låta stressen ta över, utan att PRIORITERA sömnen.
Ha det svalt i sovrummet. Använd sängen till att sova i, inte för att äta, läsa e-mail, se på tv eller, värst av allt, jobba. Låt bli choklad och kaffe på kvällen, eftersom detta är stimulerande och hjälper till att hålla hjärnan vaken och alert. Varva ner i god tid. Rör dig långsammare, dämpa belysningen, sätt dig kanske i en fåtölj och läs en (gärna tråkig!) bok en stund. Det går inte att rusa sig igenom hela dagen och kvällen och sedan kasta sig ner i sängen och tro att man ska somna bums. Om du fortfarande inte sover efter 20 minuter, stig upp en stund och ägna dig åt något rogivande som att läsa bok (ta den där tråkiga igen) eller lugn yoga.
Ytterligare tips från mig: Spänn och slappna av en kroppsdel i taget. Ofta har vi spänningar i kroppen som sitter kvar efter dagens aktiviteter och gör det svårt att koppla av. Koncentrera dig på att ta långsamma, djupa andetag. Zzzzz….
Avslutningsvis Dr. Oz snabbtips mot stress: Drick en kopp svart te, som innehåller flavonoider som är naturligt avslappnande (forskning visar dessutom att en kopp med någonting varmt har en psykologisk lugnande effekt – min anm.), ät några pistaschnötter och sitt i fem minuter och massera pannan och området bakom öronen.
lördag 10 september 2011
Duktig flicka
Jag sopar varje dag. Köksgolv, hall och trappa. Det tar 15 minuter. Köket är stort och fungerar även som allrum, det är därför det tar tid. Så sammanlagt en timme och 45 minuter per vecka lägger jag på att sopa. HUR kan det samlas så mycket skit på golven under bara ett dygn? Men, det är mitt eget, privata, lilla problem. Sopandet är nämligen ett arbete som ingen ber mig att göra, som ingen uppskattar, ja faktum är att ingen över huvud taget ens märker att jag gör det! Jag kan stå och sopa med övriga familjemedlemmar runt omkring mig och de ser inte vad jag håller på med, utan klampar rakt igenom högen jag precis sopat ihop och som strax ska samlas upp på skyffeln. Och när jag hojtar till ”Men gå inte rakt i det jag sopar!!!”, då är det DE som blir arga och tycker jag är otrevlig och tjatig. För hur ska de kunna veta att det ligger en stor hög med hundhår, damm, smulor, grus, gräs och annat skräp där mitt på golvet? (Förutom att den syns ganska väl då och att jag i och för sig står med kvast och skyffel alldeles bredvid och jobbar…). ”De” är samtliga av manligt kön. Kan det möjligen ha något med saken att göra?
När jag inte är hemma någon morgon och följaktligen inte kan utföra detta jobb (vilket händer ytterst sällan), så sopas det alltså INTE. För det behövs ju inte. När jag sedan kommer hem och vadar fram i damm och hundhår, som fastnar i strumporna och grus som knastrar under fötterna, så är det just bara mitt eget lilla problem, eftersom ingen annan ens märker det. ”De” skulle, om jag inte fanns, gladeligt vada runt i skräp, köksbordet skulle svämma över av post, reklamutskick och tidningar som ”de” bara skulle armbåga undan lite lätt så att de kunde gräva ut tillräckligt med utrymme för att få ner en tallrik och kunna äta. Och ”de” skulle sova i äckliga, gamla lakan som inte bytts eller tvättats de senaste 12 månaderna, för det behövs ju inte heller. Toaletterna skulle lukta illa och alla handdukar vara brunfläckiga, eftersom ”de” inte tycker man behöver städa särskilt ofta, utan att det finns viktigare saker att göra.
Detta faktum, att det är jag som går här och plockar och putsar och städar och handlar och tvättar, trots att vi lever på 2000-talet och det faktiskt borde råda någon slags jämställdhet även i mitt hem, har fått mig att ibland tänka att jag borde skriva en bok om detta. Hur det kunde bli så! Det borde ju brytas ned i sina beståndsdelar och analyseras. Men vill jag verkligen hänga ut hur korkad jag är, som går omkring och beter mig som min egen mamma och mormor, samtidigt som jag försöker leka modern yrkeskvinna? Och att jag hållit på så här, som familjens hembiträde, ända sedan mitt första barn föddes och all jämställdhet liksom bara flög ut genom fönstret, i och med att jag genast automatiskt påtog mig rollen som den som skulle jobba mindre (utanför hemmet alltså) för att kunna fixa allt med hämtning och lämning och sjuka barn och annan markservice? Med bibehållna krav på att prestera lika bra som innan på jobbet, fast på deltid. (Vilket faktiskt inte går!) Hur dum får man bli?
Men jag behöver inte skriva den boken. Faktum är den redan finns. Ja, inte bara EN bok som tar upp problematiken, utan flera, bara med lite olika vinklingar. Och jag har just läst fyra stycken av dem:
Familjens projektledare säger upp sig – av Gunilla Bergsten. En bok som behandlar just det här ämnet om hur vi kvinnor springer omkring och passar upp och ser till så allting håller ihop inom familjen. Hur vårt behov av att vara duktiga och bli bekräftade (eller vad är det annars som driver oss?) får oss att utföra alla dessa sysslor, som normalt borde kunna delas på. Och om mäns märkligt höga toleranströskel för skit. Ja, varför vill män ha det så grisigt och äckligt omkring sig egentligen? Gunilla har rätt i att det blev en rätt så arg bok. Men rätt så rolig är den också! Även om den kanske upprepar sig lite väl mycket och det blir en del samma tugg om och om igen. Men det beror väl på all denna uppdämda frustration, förmodar jag. När jag läste den här boken tänkte jag verkligen att Gud, vad skönt, det är inte bara jag!
Brinna, bli bränd, glöda igen – Kerstin Hesslefors Persson. Precis som man kanske förstår av titeln handlar detta om en person (kvinna!) som bränner ut sig, eller drabbas av utmattningsdepression som det numera lite finare heter. Ett exempel på hur det känns när man springer rakt in i väggen med huvudet före i sin iver att räcka till på alla håll och vara en duktig allting (yrkeskvinna, mamma, fru, medmänniska), kort sagt när man ser till sig själv sist och inte klarar att säga nej. En intressant och gripande bok som man kan läsa som en varning samtidigt. Gör inte så här! Släpp skuldkänslorna och säg nej för sjutton.
Diagnos: Duktig, handbok för ambitiösa tjejer – Tinni Ernsjöö och Jennie Sjögren. Samma problematik igen om att nästan jobba sig fördärvad innan sammanbrottet till slut kommer. Flera intressanta exempel tas upp och fokus ligger aningen mer på just yrkeslivet och yngre kvinnor med stort bekräftelsebehov. Det får mig att tänka att herregud, hur ska det gå sedan när de här unga drivna tjejerna dessutom skaffar barn? Samtidigt så sker ibland en viss förändring hos högpresterande yrkeskvinnor när de väl blir mammor och saker och ting får prioriteras om. Livet får en annan dimension och jobbet blir kanske inte längre det allra viktigaste. Å andra sidan kan man ställa sig frågan varför det i huvudsak fortfarande, trots ökad pappaledighet och jämställdhet, ÄNDÅ oftast är kvinnan som prioriterar om och går ner på deltid och lägger större tid på den ökande arbetsbördan i hemmet. Marianne Frankenhausers numera välkända och väl tänkvärda forskningsresultat finns med; halten av stresshormon hos manliga chefer sjunker efter arbetsdagens slut när de går hem, medan den ökar hos kvinnliga chefer. ”Återigen är det oss kvinnor det är fel på. Varför är det så? Är det inte männen som borde resa sig ur hockeysoffan och verkligen ta sin del av ansvaret istället för att kvinnorna skall behöva känna sig överpedantiska och fel för att de inte vill ha dammråttor i hörnen.”
The Type E Woman – Harriet B. Braiker. Den här boken är på engelska, men läs den gärna ändå. Harriet B. Braiker, amerikansk psykolog, belyser och analyserar grundligt precis samma problematik. En ”duktig” kvinna måste nämligen arbeta så mycket mera än en ”duktig” man. För kvinnan handlar ordet lyckas inte bara om yrkeslivet, utan även om hemmet, familjen och fritiden. Hon måste vara bra på ALLA dessa områden. Dessutom vara bättre än männen i samma position på jobbet för att över huvud taget ha en chans och räknas. Så här beskriver Harriet sina egna krav när hon som nygift och nyutexaminerad skulle ta itu med livet: Jag skulle vara en duktig fru, gourmetkock, fantastisk värdinna, skicklig heminredare med utsökt smak – och vara lugn, cool och trevlig i alla sammanhang. Jag skulle vara en underbar terapeut, forskare, lärare, konsult och författare – och aldrig uppvisa några som helst tecken på stress eller belastning. Så småningom skulle jag bilda familj och bli en perfekt mamma samtidigt som jag skulle fortsätta vara en god dotter, vän, syster och med ett ständigt lyssnande öra gentemot alla i min omgivning och en pelare av styrka för alla som kunde tänkas vara i behov av mig. Och när jag ändå höll på, så ville jag vara smal och vacker också!
På vilket sätt har det här med hälsa att göra då? Jo, för det första så känns det skönt att inse att det faktiskt inte bara är jag som är så här dum och springer och curlar för hela min familj. Vi är tvärtom rätt så många, vilket ju så klart inte är bra egentligen, men det känns ändå skönt att inte vara helt ensam. Om vi är flera som springer runt, runt i vardagens ekorrhjul med målsättningen att räcka till som allt (mamma, hustru, städerska, kokerska, karriärkvinna, chaufför, väninna, trädgårdsmästare, festfixare…) så är det kanske snarare ett samhällsproblem? Vi kan alltså unna oss att känna mindre skuld över vår ”otillräcklighet”. Och det är ju skönt!
För det andra så är det sunt att observera problematiken lite mera objektivt, läsa om det med andras ord och därmed verkligen uppmärksamma hur vansinnigt det är, för att inte tala om omöjligt, att ha alla dessa roller och DESSUTOM kräva att de ska utföras perfekt. Det är nyttigt att ifrågasätta.
Och om vi äntligen börjar ifrågasätta, då kanske vi till och med kan ta tag i det hela och göra någonting åt saken. Som att ställa krav på andra kanske? Vi får inte ett lägre människovärde av att kräva ”teamwork” i familjen. Vi får inte heller ett lägre människovärde av att inte göra saker och ting perfekt. Det är inte det livet handlar om! Halvdant är ofta bra nog faktiskt. (Och mycket bättre än vad många män klarar av!)
Så läs gärna böckerna. De tre svenska är tunna och lättlästa. Man plöjer ledigt igenom dem på några dagar. Och får sig en tankeställare dessutom.
När jag inte är hemma någon morgon och följaktligen inte kan utföra detta jobb (vilket händer ytterst sällan), så sopas det alltså INTE. För det behövs ju inte. När jag sedan kommer hem och vadar fram i damm och hundhår, som fastnar i strumporna och grus som knastrar under fötterna, så är det just bara mitt eget lilla problem, eftersom ingen annan ens märker det. ”De” skulle, om jag inte fanns, gladeligt vada runt i skräp, köksbordet skulle svämma över av post, reklamutskick och tidningar som ”de” bara skulle armbåga undan lite lätt så att de kunde gräva ut tillräckligt med utrymme för att få ner en tallrik och kunna äta. Och ”de” skulle sova i äckliga, gamla lakan som inte bytts eller tvättats de senaste 12 månaderna, för det behövs ju inte heller. Toaletterna skulle lukta illa och alla handdukar vara brunfläckiga, eftersom ”de” inte tycker man behöver städa särskilt ofta, utan att det finns viktigare saker att göra.
Detta faktum, att det är jag som går här och plockar och putsar och städar och handlar och tvättar, trots att vi lever på 2000-talet och det faktiskt borde råda någon slags jämställdhet även i mitt hem, har fått mig att ibland tänka att jag borde skriva en bok om detta. Hur det kunde bli så! Det borde ju brytas ned i sina beståndsdelar och analyseras. Men vill jag verkligen hänga ut hur korkad jag är, som går omkring och beter mig som min egen mamma och mormor, samtidigt som jag försöker leka modern yrkeskvinna? Och att jag hållit på så här, som familjens hembiträde, ända sedan mitt första barn föddes och all jämställdhet liksom bara flög ut genom fönstret, i och med att jag genast automatiskt påtog mig rollen som den som skulle jobba mindre (utanför hemmet alltså) för att kunna fixa allt med hämtning och lämning och sjuka barn och annan markservice? Med bibehållna krav på att prestera lika bra som innan på jobbet, fast på deltid. (Vilket faktiskt inte går!) Hur dum får man bli?
Men jag behöver inte skriva den boken. Faktum är den redan finns. Ja, inte bara EN bok som tar upp problematiken, utan flera, bara med lite olika vinklingar. Och jag har just läst fyra stycken av dem:
Familjens projektledare säger upp sig – av Gunilla Bergsten. En bok som behandlar just det här ämnet om hur vi kvinnor springer omkring och passar upp och ser till så allting håller ihop inom familjen. Hur vårt behov av att vara duktiga och bli bekräftade (eller vad är det annars som driver oss?) får oss att utföra alla dessa sysslor, som normalt borde kunna delas på. Och om mäns märkligt höga toleranströskel för skit. Ja, varför vill män ha det så grisigt och äckligt omkring sig egentligen? Gunilla har rätt i att det blev en rätt så arg bok. Men rätt så rolig är den också! Även om den kanske upprepar sig lite väl mycket och det blir en del samma tugg om och om igen. Men det beror väl på all denna uppdämda frustration, förmodar jag. När jag läste den här boken tänkte jag verkligen att Gud, vad skönt, det är inte bara jag!
Brinna, bli bränd, glöda igen – Kerstin Hesslefors Persson. Precis som man kanske förstår av titeln handlar detta om en person (kvinna!) som bränner ut sig, eller drabbas av utmattningsdepression som det numera lite finare heter. Ett exempel på hur det känns när man springer rakt in i väggen med huvudet före i sin iver att räcka till på alla håll och vara en duktig allting (yrkeskvinna, mamma, fru, medmänniska), kort sagt när man ser till sig själv sist och inte klarar att säga nej. En intressant och gripande bok som man kan läsa som en varning samtidigt. Gör inte så här! Släpp skuldkänslorna och säg nej för sjutton.
Diagnos: Duktig, handbok för ambitiösa tjejer – Tinni Ernsjöö och Jennie Sjögren. Samma problematik igen om att nästan jobba sig fördärvad innan sammanbrottet till slut kommer. Flera intressanta exempel tas upp och fokus ligger aningen mer på just yrkeslivet och yngre kvinnor med stort bekräftelsebehov. Det får mig att tänka att herregud, hur ska det gå sedan när de här unga drivna tjejerna dessutom skaffar barn? Samtidigt så sker ibland en viss förändring hos högpresterande yrkeskvinnor när de väl blir mammor och saker och ting får prioriteras om. Livet får en annan dimension och jobbet blir kanske inte längre det allra viktigaste. Å andra sidan kan man ställa sig frågan varför det i huvudsak fortfarande, trots ökad pappaledighet och jämställdhet, ÄNDÅ oftast är kvinnan som prioriterar om och går ner på deltid och lägger större tid på den ökande arbetsbördan i hemmet. Marianne Frankenhausers numera välkända och väl tänkvärda forskningsresultat finns med; halten av stresshormon hos manliga chefer sjunker efter arbetsdagens slut när de går hem, medan den ökar hos kvinnliga chefer. ”Återigen är det oss kvinnor det är fel på. Varför är det så? Är det inte männen som borde resa sig ur hockeysoffan och verkligen ta sin del av ansvaret istället för att kvinnorna skall behöva känna sig överpedantiska och fel för att de inte vill ha dammråttor i hörnen.”
The Type E Woman – Harriet B. Braiker. Den här boken är på engelska, men läs den gärna ändå. Harriet B. Braiker, amerikansk psykolog, belyser och analyserar grundligt precis samma problematik. En ”duktig” kvinna måste nämligen arbeta så mycket mera än en ”duktig” man. För kvinnan handlar ordet lyckas inte bara om yrkeslivet, utan även om hemmet, familjen och fritiden. Hon måste vara bra på ALLA dessa områden. Dessutom vara bättre än männen i samma position på jobbet för att över huvud taget ha en chans och räknas. Så här beskriver Harriet sina egna krav när hon som nygift och nyutexaminerad skulle ta itu med livet: Jag skulle vara en duktig fru, gourmetkock, fantastisk värdinna, skicklig heminredare med utsökt smak – och vara lugn, cool och trevlig i alla sammanhang. Jag skulle vara en underbar terapeut, forskare, lärare, konsult och författare – och aldrig uppvisa några som helst tecken på stress eller belastning. Så småningom skulle jag bilda familj och bli en perfekt mamma samtidigt som jag skulle fortsätta vara en god dotter, vän, syster och med ett ständigt lyssnande öra gentemot alla i min omgivning och en pelare av styrka för alla som kunde tänkas vara i behov av mig. Och när jag ändå höll på, så ville jag vara smal och vacker också!
På vilket sätt har det här med hälsa att göra då? Jo, för det första så känns det skönt att inse att det faktiskt inte bara är jag som är så här dum och springer och curlar för hela min familj. Vi är tvärtom rätt så många, vilket ju så klart inte är bra egentligen, men det känns ändå skönt att inte vara helt ensam. Om vi är flera som springer runt, runt i vardagens ekorrhjul med målsättningen att räcka till som allt (mamma, hustru, städerska, kokerska, karriärkvinna, chaufför, väninna, trädgårdsmästare, festfixare…) så är det kanske snarare ett samhällsproblem? Vi kan alltså unna oss att känna mindre skuld över vår ”otillräcklighet”. Och det är ju skönt!
För det andra så är det sunt att observera problematiken lite mera objektivt, läsa om det med andras ord och därmed verkligen uppmärksamma hur vansinnigt det är, för att inte tala om omöjligt, att ha alla dessa roller och DESSUTOM kräva att de ska utföras perfekt. Det är nyttigt att ifrågasätta.
Och om vi äntligen börjar ifrågasätta, då kanske vi till och med kan ta tag i det hela och göra någonting åt saken. Som att ställa krav på andra kanske? Vi får inte ett lägre människovärde av att kräva ”teamwork” i familjen. Vi får inte heller ett lägre människovärde av att inte göra saker och ting perfekt. Det är inte det livet handlar om! Halvdant är ofta bra nog faktiskt. (Och mycket bättre än vad många män klarar av!)
Så läs gärna böckerna. De tre svenska är tunna och lättlästa. Man plöjer ledigt igenom dem på några dagar. Och får sig en tankeställare dessutom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)